När andra hatar mig så bekräftar det min självbild
Jag har ganska svårt att se mig själv som en bra person. Jag tänker ganska ofta på mig själv som just en dålig människa, det är inget jag reflekterar riktigt över, det bara är så jag tänker på mig själv som, som nån självklar sanning. Även om jag försöker göra bra grejer så landar jag alltid i att det inte räcker eller att det är falskt eller att jag inte kan rentvå mig från vem jag är. Att jag är misslyckad. Speciellt om det möts av kritik för det. 
 
Jag tror inte det är helt ovanligt att känna så. Känner ni igen det?
 
Jag tror det också är därför det är så enkelt för mig att ta åt mig när jag pekas ut som just ond och usel av främlingar. Jag har funderat lite på detta och tror det hänger ihop. Andras negativa åsikter om mig bekräftar min egen självbild liksom. Jag tar lätt till mig det. Ifrågasätter mig själv, min offentliga roll, mitt engagemang. Jag märker att jag ofta nedvärderar det sistnämnda och att jag ofta undrar om jag verkligen ska ta en plats jag inte förtjänar att ha. Jag känner ofta stress kring det. 
 
 
Kanske beror det på att min pappa alltid förklarat för mig alla sätt det är fel på mig (och min usla mamma som han alltid baktalat) eller kanske beror det på alla år i skolan som den där kufen som alla tyckte var konstig eller kanske beror det på att jag i sju år levde med en man som inte bara var fysiskt våldsam mot mig utan också - precis varje dag - förklarade för mig att jag var sämst på allt och sämst som människa och att jag bara kunde skada människor omkring mig, att jag inte var bra för nån. (Dock har jag alltid tyckt det var ganska ironiskt att han, som typ var den största röven av alla, hade mage att kritisera mig.)
 
Jag är fyrtio år och har aldrig haft människor omkring mig som bekräftat mig som fin. Alltså fin som människa, bekräftat mina bra kvaliteer och sidor och egenskaper. Jag har människor omkring mig som tycker om mig (och säger det), som alltid ställer upp för mig, som finns där om jag behöver, så det är inte det att folk omkring mig suger. Tvärtom. Men att de kanske tycker om mig för att jag är kul och snäll, men att de mer har överseende med att jag inte är världens bästa person. Fattar ni hur jag menar?
 
Och det här är bara jag som pratar av mig lite, jag vill inte att folk som känner mig ska börja skriva eller säga snälla saker om mig nu för jag hanterar också sånt jävligt dåligt så NEJ TACK, men det är ju också intressant -- att jag inte klarar av att människor bekräftar mig som fin och bra. Jag blir faktiskt förbannad när jag får komplimanger. 
 
 
Stödet från er är ovärderligt dock och här har vi en fantastisk bild gjord av Engla Nordström
 
Förresten, apropå stöd, så känner jag också att jag inte gjort mig förtjänt av det. Har jag ens levererat en vettig feministisk text sen J föddes? Jag känner ofta dåligt samvete kring detta, speciellt då många av er faktiskt stödjer mig ekonomiskt och det känns som att jag lurar er då. Att ni betalar för sånt här gnäll istället för lättillgänliga feministiska analyser om viktiga grejer. 
 
Carro

Du berör mig så ofta med dina inlägg så jag måste ibland vila i några dgr från din blogg. Det är något positivt. Det är sällan jag får en a-ha upplevelse men dina vinklingar får mig dit. Jag såg en video med dig och din vän för ett tag sen och jag tänkte-”där vill jag sitta och byta erfarenheter och kunskap.” Det säger något om dig.
Kärlek och respekt till dig från mig!

Svar: Tack för din kommentar. Det känns ju fint. Jag vill beröra. <3
ladydahmer.nu

TinaMarina

Jag kanske har fel, men det verkar (när man läser dina blogginlägg & instagram osv) att allt i ditt liv går i 300, du ska liksom hinna med att va allt inom 24 timmar... Jag säger inte att det är såhär utan detta är vad jag upplever när jag läser dina texter, jag har själv gått in i väggen och ser jag andra påväg in i samma vill jag varna för det är som att leva i ett vaket helvete. Så kanske du ska trappa ner, säga mer nej och ta mer hand om dig själv, unna dig vila. Hoppas jag inte trampat på några tår nu!

KattaTonårsmorsa

Jag tror att alla de där sakerna du räknar upp har påverkat din självbild.

Sen tror jag också att du är långtifrån ensam om en sådan självbild, att det tvärtom är "normalläge" hos majoriteten av alla kvinnor. Konsekvens av och samtidigt förutsättning för patriarkatet. Även kvinnorna som säger att de "minsann inte är några offer" förhåller sig till detta även om de på ytan gör allt för att ge sken av att de "tror på sig själva", "själva sett till att de är framgångsrika", på ytan som sagt. Det är känt sen länge att män generellt överskattar sina förmågor och kvinnor generellt underskattar sina.

Tage Danielsson sa "utan tvivel är man inte riktigt klok". Utan att tvivla och ifrågasätta kommer man aldrig att komma framåt, kommer aldrig att kunna ta till sig erfarenheter och agera efter dem, dvs bli klok.

Kortfattat: var inte rädd för självkritiken, men låt den inte hindra dig eller äta upp dig. (Jag inser också att det är lättare sagt än gjort.)

Lisa Andersson

Fint av dig att dela dina innersta tankar. Jag har följt dig länge och tycker att den kritik som riktas mot dig är oftast orättvis. Men det finns också en viss ”saklighet” i kritiken jag har läst. Jag skulle vilja se dig välkomna feedback o kanske sakligt argumentera. Oftast blir det arga inlägg eller kommentarer eller ångestladdade inlägg från din sida. Jag skulle inte vara bekväm att argumentera olikheter med dig eftersom jag aldrig vet hur du kommer hantera det. Kommer du bli arg? Ledsen? Ångestladdad? Den osäkerheten gör att ja backar. En reflektion från mig sida.

Svar: kritik mot mina åsikter eller argument osv har jag noll problem med. kritik mot min person är osakligt och hör inte hemma i debatten. Jag har svarat på sånt i snart tio år och jag orkar inte bemöta det, försvara mig. Sen har jag inte alltid tid att sitta och diskutera med alla som ger kritik.
ladydahmer.nu

Hanna

Du skriver vettiga feministiska texter dagligen! Jag förundras över hur du orkar och hur du alltid lyckas uttrycka dig spot-on. Ännu mer förundrad är jag över hur vissa människor alltid lyckas hitta något att hata över.

KattaTonårsmorsa

PS. Jag tycker att du ofta får mig att tänka till och reflektera. Så glad att du orkar fortsätta blogga och dela med dig av din mänsklighet. För du framstår som en människa, inte glättad yta, genom blandningen av nära (barnen), personligt (dina känslor) och stort (feminism). Det är så befriande.
Tack!

En annan Jennie

Jag känner igen mig. Jag har rätt dåligt självförtroende på jobbet. Jag känner att jag aldrig ska klara något nytt. Får jag sen kritik för något så ”just det, det var ju det jag visste” trots att det inte händer ofta. Jag jobbar som konsult och ska utföra jobb åt mina kunder som dom själva inte kan så jag måste stå till svarsoch förklara vad jag gjort. Risken att bli ifrågasatt när jag skickar iväg ett jobb känns alltid lika hämsk (trots att det nästan aldrig händer).

Sen har jag genom livet haft svårt att tro på att människor gillar mig. Det har väl blivit bättre men finns ändå kvar. Jag kan känna ångest när jag umgåtts med någon även om det är än nära vän. ”Varför sa jag så där” och ”varför pratade jag så mycket om det där” osv. tänker jag.

Nina M

Jag känner igen mig i din känsla.. det är svårt att veta var det kommer ifrån men jag tvivlar alltid på mitt eget värde. Upplever ofta stress när folk säger positiva saker om mig eftersom det känns som enbart en tidsfråga innan de kommer bli besvikna..

Men jag försöker jobba på den inställningen, tänker att alla har positiva och negativa personlighetsdrag och man är inte en dålig människa för att man gör fel ibland. Mycket handlar ju om hur man hanterar sina misstag tycker jag, inte att man gör misstag (vilket alla gör).

Jag måste rikta ett stort tack till dig LD då du har hjälpt mig hantera mina mindervärdeskomplex då du ofta talar om att människor är mänskliga och att det är mänskligt att göra fel ibland. Försöker upprepa det som ett mantra för mig själv. Du gör skillnad, även när du kanske inte tror att du gör det <3

Minette

Alltså du lär mig så mycket! Jag tycker dina texter har gett mig massor, både insikt men också att våga argumentera och höja rösten i feministiska frågor. Sånt som jag tidigare känt men inte kunnat uttrycka. Ovärderligt! Älskar att du är så ärlig. Du berör, får mig att skratta, gråta och knyta näven. Snälla sluta aldrig med det du gör! Låt ingen jävel få dig att tro att det du gör, inte är bra eller har betydelse. Du är briljant!

Anonym

Om man inte vill betala så kan man sluta med det. Det är ju deras aktiva handling. Och de kan avbryta sin ekonomiska stöttning exakt när de själva vill. Du tvingar ingen till något. Skriv exakt vad du vill och hur ofta du vill så har du "gjort ditt"!

Polly

Jag förstår att du inte vill ha sympati men du är GRYM! Och ang din inneboende känsla. Jag är 40 som du och lever med liknande inre demoner som gör att jag inte har ett filter eller skydd in till mitt inre. Jag är inte offentlig person men arbetar offentligt och man får mycket skit som obehindrat kryper in under huden, och även privata händelser. Man kan tycka att just med jobbet så är det bara ett jobb men för mig fungerar det inte så. Det är inte ett alternativ att byta jobb för att jag vill hjälpa andra.

Ellie, om mig och min mitt-i-livet-kris

Jag känner verkligen igen mig! jag upplever mig själv som en dålig person men har kanske vissa egenskaper som ändå gör mig till helt okej. Typ så resonerar jag. Jag har sällan blivit sedd utan precis som du säger har flera i min närhet förklarat hur man ska vara.

Anna

Den kristna synen är ju den att ingen människa är något vidare och där höjer sig ingen över någon annan utan alla är i samma sits. Det kan ju vara bra att acceptera att det är så det är så man varken sätter sig själv eller andra på piedestal. Det fina i kråksången är ju då att vi trots detta har evighetsvärde och är så älskade och det betalades ett högt pris för var och en av oss. Det där räcker för mig för att ge mig trygghet och glädje och den bräckliga grunden att bli bekräftad av andra behövs inte längre på samma sätt.

Ellie, om mig och min mitt-i-livet-kris

Jag har i perioder verkligen varit i behov av att personer in min närhet bekräftar mig som en fin människa. Det har dock inte hänt än och då kan jag tycka att de borde inse att de borde stötta och peppa mig.

hw

Det du beskriver är väl en del av att va människa. Nåt jag tror vi alla delvis kan känna igen oss i.

Nina

Jag förstår din känsla!
Ang dina texter så är de fullt tillräckligt bra. Så som de är nu gör de ändå skillnad för många inkl mig.
Något jag har funderat på är varför det är så svårt att känna att man har lyckats. Varför är liksom målet nivå 0 och allt annat är på minus. Varför är inte målet på +1000 och halvvägs på +500? Hänger du med? Det är som att målen sätts så att det är upplagt för att misslyckas och bli besviken på sig själv. Jag kämpar med detta. Varför blev jag arg på mitt barn en gång idag? Istället kunde jag tänka - jag blev irriterad på mitt barn nio gånger idag men släppte det istället för att bli arg, heja mig!
Dina texter som de är idag gör skillnad för mig. Jag tar till mig det du skriver och försöker att sprida dina tankar i min omvärld så ofta jag kan.

Erika

Jag följer dig för kombinationen av skarp analys och personliga vardagsreflektioner, att du vågar motstå att vända kappan efter vinden men samtidigt har modet att erkänna och prata om när du har fel och brister. Du är personlig och utlämnande samtidigt som det är tydligt att du har gränser och integritet. Jag känner dig inte som person, men som feministbloggare är du i mina ögon alldeles optimal :)

Och ja, jag känner definitivt igen mig. Det är en självklarhet i mitt huvud att jag är rätt dålig. Lite för självcentrerad, lat och socialt obekväm för att kunna anses vara en bra och lyckad person.

Pip

Herregud, så sorgligt att du känner så här. Du har varit en ENORM del i mitt, och många andras, feministiska uppvaknande (därmed inte sagt att jag alltid håller med dig). I jämförelse med många manliga feminister är din - helt onödiga! - ödmjukhet nästan skrattretande. Tänk om dom faktiskt hade uträttat en liten procent av det du gjort för kvinnor och icke-män - deras egon hade väl exploderat.

Sonja

Jag har alltid känt likadant , jag har känt att jag har varit ond och dålig och att det inte har funnits något gott i mig. Jag har försökt att sträva efter det goda och jag har velat ha det SÅ GÄRNA men det har liksom varit fel INUTI mig. När jag försökte formulera det här för andra så blev det liksom "nä men du är inte ond!!!" eller "du gör massa bra saker!!!" och bla bla bla och det tillfredsställde mig inte ett dugg eftersom känslan satt djupt rotad och jag kände att de som ger mig beröm fattar ingenting, de förstår inte vad som är fel (vilket jag inte gjorde heller men de gjorde det DEFINITIVT inte).

Smicker, beröm och peppande kommentar kan inte bota det här. Det kanske tröstar ytterst tillfälligt men det är mer som en ytlig kroppssalva på en infektion som sitter i ryggmärgen.

Nu när jag tagit emot Jesus så förstår jag att min känsla egentligen inte var fel. Jag var ju faktiskt ond och på ett sätt även dålig. Det var inget jag från början kunde rå för, jag var född sån, och jag kan säga att jag verkligen ville det goda och strävade efter det också men jag var född syndare . Det står allt om det här i Bibeln, om arvssynden och hur vi inte kan bli rättfärdiga genom något vi själva gör osv. Den delen av Bibeln får mycket skit det vet jag, även jag har gormat över hur orättvist och fel det är tidigare, men det är trots stormande kritik sant: Vi är födda onda och jäpp, vi får bära våra fäders synder som har sin början i paradiset.
Det här fattade jag EFTER att jag bett om syndernas förlåtelse, och även tagit emot syndernas förlåtelse och blivit befriad.

Så här står det i Romarbrevet 5:6-10
Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske någon vågar gå i döden för den som är god (vi är alltså inte goda! "reds anm").
Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen.
Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv när vi nu är försonade. "

Sen jag tog emot Jesus så VET jag att det finns något gott i mig - äntligen!! Men det goda kommer inte från eller utav mig själv, det kommer från Gud och det kommer genom Jesus. Jag har fortfarande kvar av min gamla natur men jag har gott i mig nu, så sant som det är sagt. Jag förstår nu varför Jesus sa så här: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud".

Så här står det också ang Adam vs. Jesus Romarbrevet 5:12
Det är sant, att en enda människas synd gjorde så att döden fick makt över alla människor. Men det är lika säkert att en enda människa, Jesus Kristus, har gjort så att livet härskar i alla dem som tar emot Guds fria gåva. Gud låter oss ju i sin oändliga godhet bli skuldfria inför honom, om vi tar emot hans förlåtelse.

Det finns mycket mer som jag skulle vilja säga om det här, det är ytterst intressant. Men det blir så himla långt. Dessutom kanske du redan har allt detta på det klara, det vet jag inte. Men jag tänker att du får stå ut med det här, nu när du har inrett med så många rosenkransar och ikoner ;pPpPpp

hanna

Instämmer med hw. Och kanske särskilt en del av att vara kvinna. Sorgligt nog.
(Sen har vi ju alla olika grundförutsättningar i och med uppväxt, anknytning osv. Men alltför många har nog mer eller mindre av de här tankemönstren.)

Sonja

Hm, vill bara tillägga att jag också har en pappa som inte var särdeles kärleksfull och jag har varit ihop med killar som brutit ner mig. Vill bara förtydliga och säga att de som gjort oss illa självklart och otvivelaktigt har gjort fel.

Therese Engdahl

Jag började följa dig efter att J föddes, och JA, du har levererat ovärderlig kunskap, ögonöppnande, svindlande bra läsning efter det. Jag har en massa bra råd och kunskap om hur man/du kan höja din självkänsla och se ditt egenvärde. Men det går ju inte här, och så har jag fått intrycket av att du inte är mottaglig? Men jag har kanske fel. Det enda jag kan säga nu är, som svar på det du skriver om det inte känns som du levererat något vettigt--oj, oj, JO det har du. Enormt mycket. Sedan J föddes. Du har ändrat mina tankar kring feminism (som jag trodde att jag visste vad det var) helt och hållet. Du är dessutom rolig, enormt rolig. Skarp, smart, och det du ger kan faktiskt inte ens mätas i pengar. Du borde sitta i regeringen, skriva böcker, finnas i skolor och undervisa både pojkar och flickor i detta ämne. Håller inte med dig i allt, men jag kan berätta att jag går in på din blogg för jag tycker det är ett viktigt inslag i dagen : Vad har hon att säga idag? Så viktig är du! Kram

Hmm

He he, nu ska jag ge dig min bild av dig som förmodligen kommer förvåna en del. 💚

Jag tycker inte att du står på dig för dina egna åsikter. En fin egenskap du har, att alltid vilja lyssna och vara villig att förändra dig tycker jag ibland också när det kommer till "dina" kretsar gör att du lägger dig platt och ger vissa till större sanningssägare än vad de faktiskt är. Att folk inte ser att du sanknar visst självförtroende är för mig en gåta.

Men just pga att du har den fina egenskapen att vilja förändra dig, gör att jag tycker du "förtjänar" att ta dina egna erfarenheter och inställningar på allvar och att de också kan ses som en sanning värd för andra att ta på allvar för du skulle inte göra det lättvindigt och aldrig i syfte att få rätt för sakens skull att ha rätt. Du skulle inte missbruka det.

Ibland får jag en känsla av att du kanske för att det känns tryggare i form av att ta inte behöva ta ansvar för vad som torgförs, torgför andras slutsatser snarare än dina egna. Men jag anser att det som kommer från dig själv, när du har resonerat och funderar för dig själv, ofta stämmer mycket bättre överens med hur jag ser på saker. Jag kan så klart ha fel men genom att ha följt dig genom åren så tycker jag att jag kan märka när något kom till dig eller när någon sagt något till dig, och hur det resonerar som "äkta" och något jag kan ta till mig.

Med min långa rant av helt oombedd recension av dig, förlåt om den tar fel, vill jag komma fram till att jag uppskattar dig mycket mer med dina "egna" "fel" i analyser mm än när du försöker vara "rätt" efter hur alla andra tycker världen och du ska vara.

Du är bra när du är du, inte när du är vad någon annan sagt åt dig att tycka och tänka, tycker jag, även de gånger jag inte håller med dig. 💚💕

*hoppas på att det är något så när möjligt att förstå vad jag vill ha sagt*

Ellen Burman

Hej!
Jag har aldrig kommenterat din blogg förut men läst den nåt år.
Tycker du skriver jätteintressant om feminism och föräldraskap!!
Har kommit på massa saker som är konstiga i livet angående manligt och kvinnligt sen jag började läsa dig 👍
Tack för en jätteintressant blogg och tveka inte på dig själv!! 🤗

Helen

Önskar att jag hade skrivit mer till ditt försvar i det där vidriga inlägget om dig, men när jag kom tillbaka till det var det borta!
Jag tror att efter nästan 40 år med odiagnostiserad ADHD/ADD (samma situation i mitt fall) så är det jävligt svårt att övertyga den där känslan av att man är felaktig på olika sätt om att det inte stämmer. Jag har haft den känslan så länge jag kan minnas, från dagis.

Ylva

Då vill jag bara inflika; dina texter har varit otroligt matnyttiga för mitt systerskap, föräldraskap och min familj. De är inte alltid lättsmälta (det är liksom mer osötat rågbröd än banansplit) men kanske just därför är de så bra för mig. Oss. Och har gjort konkret skillnad. Och är därför ovärdeliga. Tack för ditt arbete. Kram.

Linp

Du är en bra och fin människa och har hjälpt sååå många att öppna ögonen! Det är nog många som vill vara som du är. Jag skriver så fast du kanske inte vill det, det är få som kan förklara intressanta & viktiga saker som du gör. Du är näst intill min husgud, har två snygga och vackra tavlor av dig i mitt sovrum. Älskar inte 100 procent av det du skriver, men så ska det väl inte vara heller.........Men du gör stor skillnad i mitt liv genom att det blir gladare och lättare att förstå, och dessutom är onsdagar just nu en av mina favvodagar.

Loanne

Du gör dig verkligen förtjänt av vårt stöd!
Jag skriver inte kommentarer så ofta men jag läser allt du skriver, lär mig mer om feminism hela tiden, är oerhört tacksam. Och det som du kallar "gnäll" ser jag som ärliga, fina inlägg som visar att du är både stark och skör samtidigt. Det känns mänskligt och gör att jag kan relatera ännu mer.

Maria

Jag tycker om dej. Och många fler. Du och vi alla behövs. Önskar dej en fin vinter och tack för det intressanta och viktiga du skriver. Vi kämpar på.

Jess

Du har varit en stor del av anledningen att jag har tagit min feministiska analys till en högre nivå, du har fått mig att omvärdera sådant jag tidigare tagit för sanningar och du har varit en förbannat uppfriskande fläkt som satt ord på saker få andra vågat. Jag är enormt tacksam. Kärlek och respekt till dig ❤

Evelina

Gud vad jag känner igen mig, känns som du beskriver mig. Tänker varje dag på att jag måste göra något bra och vara perfekt, och oavsett vad jag gör så känner jag mig misslyckad och som en dålig person, det är sjukt jobbigt.

Blir också förbannad när folk letar fel och ger dig onödigt mycket skit, man kan inte vara perfekt!!! De som bara ger skit är lååångt ifrån felfria själva! Usch..

Lätt att vara självkritisk som kvinna. I alla fall jag tycker du verkar som en underbar person, empatisk och intelligent. Du tar kritik väldigt bra tycker jag, du blir inte upprörd av det, samtidigt som du inte vill ta skit som kommer mot dig personligen, såsom personangrepp, vilket är bra. Alltså får en riktigt bra känsla bara av att läsa din texter och höra ditt namn. Tycker du verkar som en fantastisk person!! Massa kramar

Carro

Tänkt kommentera så många gånger men inte riktigt orkat, men nu måste jag!
Jo, du har levererat massa bra texter!
Jag började följa dig på instagram när du var gravid med Juno, då jag av en slump hittade dig. Min dotter är född dagen innan. Jag har nu inte instagram längre, då jag varit sjuk och mår stämmre av sociala medier. Men följer nu din blogg slaviskt istället. Har även lyssnat igenom hela penntricket och ska nu lyssna på postpatriarkatet.

Vill bara att du ska veta vilken skillnad du gör. Innan jag var gravid så ville jag absolut inte kalla mig feminist och näst intill ogillade feminister (skäms över detta nu och håller med om det ni säger i penntricket att det är en kunskaps fråga). När jag fick veta att jag väntade en dotter blev jag såklart glad, men rädd. För att vara tjej är ju förenat med risker. Sen började jag följa dig och tror det gör mig till en bättre mamma på så många sätt. Jag vill lära mig om feminism, jag vill tycka om mig själv och visa min dotter vad som är viktigt, så som hur man behandlar andra, inte hur man ser ut. Jag köper kläder med mer färg till henne, jag är inte perfekt, jag tar på henne rosa, klänningar och fina outfits, för jag tycker om det. Men gör det inte alls i samma utsträckning och det nya jag köper nu är mer i färger, så jag är mer medveten och påväg åt rätt håll.
Det är tack vare dig! Du har gjort mig till en bättre förälder (och även min man, jag berättar allt jag lär mig för honom med stor entusiasm, och han följer nu dig på insta. Sen är han som tur är en väldigt vettig kille, så tror att han ibland är före mig i uppenbarelserna 😂) och tack vare detta får mitt barn en bättre uppväxt och förhoppningsvis bättre förutsättningar i livet i ett patriarkat.
Så tack LD! ❤️

Flora

När du skriver om din självkänsla och hur du mår så känner jag ibland igen mig. Och jag kan undra om du fått behandling efter dina traumatiska upplevelser av våld i nära relation? Det finns ju nåt som heter PTSD, jag har det.

furyosa

Känner faktiskt inte igen mig. Som uppväxt i relativt trygga kyrkliga miljöer så fick jag med mig lite av en "holier-than-thou" självbild så jag har sett mig själv som t.o.m. en lite bättre människa än andra. Sen lyckades jag inte alltid leva upp till den höga standarden som sattes i de miljöerna men fokuset på förlåtelse gjorde ju att självbilden som en älskad människa alltid höll ihop. Däremot har jag haft mycket självförakt när det kommer till sex pga att det var tabu i samma miljöer. När jag senare lämnade den kristna tron har min självbild balanserats något så numera ser jag mig själv som en ganska medioker men helt ok människa och jag känner mig trygg i det. Jag känner fortfarande närvaron av någon slags "högre makt" (överjaget?) som älskar mig för den jag är med alla fel och brister och det har varit ovärderligt för min självbild. Jag önskar verkligen att alla skulle få känna att de är älskade och jag tror att det går att uppnå med ett vänligare samhälle som lägger fokus på sammanhållning istället för konkurrens och utslagning. Dvs jämlikhet istället för klyftor.

Däremot är mitt självförtroende i botten när det kommer till att uppträda och diskutera politik och genus offentligt och jag beundrar det arbete som du gör när det kommer till det. Jag förstår ju att du har lagt ned mycket tid till att träna upp den förmågan. Jag tränar försiktigt på min närmaste krets och det går knackigt framåt haha. Men du är definitivt värd allt stöd du får för ditt arbete. Dina bidrag till kampen, framförallt som folkbildare är enormt viktiga för samhällsutvecklingen. Du är lite av en Brian Greene för genusvetenskapen; du populariserar den och gör dess teorier lättillgängliga för vanligt folk och det är ett ovärdeligt arbete!

Panna

Känner mig också som en dålig människa. Idag hade vi kalas fär 4-åringen och vi serverade frukt men även tårta och chokladbollar med socker och vissa av barnen som var bjudna fick inte äta socker och de tjatade på sina mammor då "andra får ju" och så var de tvugna att åka hem....känner mig dålig som serverat socker.på ett 4-års kalas då barn i den åldern inte bör äta socker. Typ. Känner mig som en white-trash-morsa ....

EmmaF

Jag har fått lära mig att man tenderar att hålla fast vid den självkänsla man har, även om det är en negativ sådan. Det innebär att man inte kan ta åt sig av beröm och bekräftelse om det inte stämmer med den egna bilden av sig själv och sina prestationer. Vi är nog många som kämpar med att känna oss tillräckliga, jag vet att jag känner igen mig i det du beskriver. Att vilja och behöva beröm och bekräftelse men inte kunna tro och lita på det när det serveras.
Jag följer din blogg sedan något år tillbaka och har lärt mig så mycket om feminism, minoritet och privilegier. Tack vare den kunskap du förmedlar är jag en mer medveten medmänniska, mamma och feminist. Många andra feministiska bloggare presenterar åsikter men du sprider kunskap också, du presenterar en grund till dina åsikter som hjälper oss läsare att utveckla vårt sätt att tänka och förstå vår omvärld. Tack!

Julia

Du gör ett ovärdeligt jobb för min feministiska utveckling! Varje inlägg du skriver eller poddavsnitt du gör lär mig massor och jag är så glad fö år det. Citerar dig och hänvisar till dina texter i samtal med mina vänner och familj väldigt ofta. Du är viktig!

Asta

Hinner inte läsa alla kommentarer för jag ska iväg och jobba men ville säga en grej först.
Jag har sett lite grann av hur du behandlas. Jag är, trots min ålder rätt ny på det här med feminism mer än att det alltid har varit en känsla att vi kvinnor är andra klassens medborgare. Men nästan all mer teoretisk feminism har jag lärt mej av dej.
Men jag känner inte till alla aktiva feminister och jag kan inte alla olika begrepp och så där.
Av det jag har sett så behandlas du för jävligt och det gör mej ledsen. Det är inte Sd snubbar som vräker ur sej elakheter utan män och kvinnor(kanske i synnerhet kvinnor) som borde stå på samma sida. Som borde försvara dej, stå upp för dej, heja på dej.
Men allt är i mina ögon så sandlådeaktigt och småsint, nåt du sa där, nåt du inte tog avstånd från här. Alltså, har människor inga liv? Vem kräver de att du är... Jesus?

Jag tycker att du är fantastisk N. Du har utbildat och öppnat ögonen på så många. Du gnetar på dag in och dag ut, tar diskussioner överallt som behövs tas och har ett så stort hjärta och ett så stort mod. Jag önskar att jag hade dej som vän men bara genom att finnas i mitt liv så som du gör berikar du det mkt.

Jag kan inte alla termer, förstår inte alla ord, gör säkert oavsiktligt bort mej när jag talar om ex trans. Inte för att jag är fobisk el hatisk utan för att jag inte är tillräckligt inläst. AC skulle jag över huvudtaget inte ge mej på. Men jag förstår att du är bra, Det räcker.

Kram Anneli

Kram

Linda

Jag fattar inte att du orkar blogga alls med en liten. Tycker du jobbar på bra. Vad är en "bra" person enligt dig?

Sandra

Jag tänker att du måste ha ett psyke av stål som står ut med allt hat.

Någon sa till mig att jag måste vara min egen bästa vän. Försöka vända den inre rösten till pepp men också till förståelse för att man gör fel ibland. Det klassiska att inte vara så hård mot sig själv.

Det är ganska skönt de gångerna en lyckas vända den kritiska rösten till att du är ok/ det var helt rimligt att du gjorde så/det ordnar sig/sov på saken o.s.v.

Hanna Karlsson

Jag känner så igen mig. Jag kan utåt sett verka rätt tuff. Vågar säga vad jag tycker och står för det. Fotbollsdomare liksom och van vid att hantera 22, ibland riktigt arga herrspelare... Men... Innerst inne är jag väldigt osäker och tänker i stort sett alltid negativa tankar om mig själv. Som häromdagen var en kollega besviken på en annan kollega och jag fick världens ångest. Så där vill inte jag att någon någonsin ska tänka om mig. Ångesten rev och jag kände mig bara så dålig, fast samtalet inte ens handlade om. Jag vet att jag är bra på mitt jobb. Osäkerheten ligger i vad andra tycker om mig. Jag vågar liksom inte lita på att folk faktiskt gillar mig. Så trött på mig själv....

Sara

Förstår vad du menar! Jag pluggar till psykolog och kom att tänka på en intressant interpersonell modell som kallas för SASB, utformad av Lorna Benjamin. Det är jätteintressant och handlar mkt om självbild. Att man behandlar sig själv som man själv blivit behandlad av andra tex. Att man handlar för att framkalla reaktioner från andra som bekräftar ens självbild också. Rekommenderar det, intressant läsning.

Evahle - en blogg om psykisk hälsa

Alltså jag tror inte du fattar hur mycket du gör för andra människor. Jag älskar dig! När jag går in på din blogg så är det som en aha-upplevelse varje gång och jag känner mig alltid lite visare efter jag varit här inne. Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag har väldigt svårt att bekräfta mig själv efter åratal av självhat, mobbning, sexuella övergrepp, trakasserier och svek av olika slag men jag jobbar på det varje dag. Du får mig att känna mig mer "normal" och faktiskt förstå att jag inte är ensam om att känna eller tänka som jag gör. Tack för att du finns!

Oddvig

Jag känner så väl igen mig i vad du och flera här i kommentarsfältet skriver. Den stora avgrunden med självhat och tvivel som raserar det lilla goda som byggs upp i okej perioder eller vid bra tillfällen. Det mörkret rår inga komplimanger eller snälla ord på, men det växer blixtsnabbt av kritik och "misslyckanden". Jag klarar heller inte av snälla ord eller komplimanger. Blir förbannad och tänker att jag gett sken av en falsk bild av mig själv, eller menar på att de inte vet om allt vidrigt med mig eftersom jag döljer det då jag skäms.

Det är skönt med någon som vågar visa sig sårbar, även om det är sorgligt att det alltid är jävligt vettiga och fina personer som gör det. (Måste lägga in en disclaimer om att det gäller alla utom mig själv såklart så att ingen tror att jag anser mig själv vara bra på något sätt trots att jag är ett vandrande infekterat mentalt köttsår. Dessutom sådan tvivel på om jag ens borde kommentera alls, folk kan få för sig att jag anser mig vara värd att existera.)

Rebecca

Jahopp nu skulle jag gå in för att skriva ihop om inte komplimanger så nån typ av långt kärleksbrev till dig men kom av mig nu lite i och med detta inlägg... Tänker att jag kör på iallafall! Det jag ville säga var hur jäkla stor påverkan du haft på mig och i mitt liv de senaste åren. Det är liksom här jag byggt upp någon typ av medvetenhet som dels gjort mitt liv så mycket bättre (lämnat destruktiv relation - även om jag inte är helt fri ännu - så var din plattform den första där jag sökte stöd för ett antal år sedan), skaffat mig verktyg som jag faktiskt använder i vardagen i möte med människor. Blivit mer medveten om hur genus påverkar vilket i sin tur speglas i hur mina barn växer upp. Sen arbetar jag också som lärare och skulle vilja skicka alla mina kolleger i nån slags kurs hos dig. Tack varje tips jag fått ifrån dina poddar är jag nu redo att säga ifrån när någon sexistisk kommentar droppas i klassrummet (då ekar det i mitt huvud, "fråga, hur menar du nu? kan du förklara vad det var som var roligt?" och det funkar! Du har väckt mitt intresse och min medvetenhet och idag kan jag göra detsamma för människor i min närhet, min 50åriga mamma blev väckt i sin feminism efter några avsnitt av Penntricket, ska nu få vara med och hålla i en separatistisk tjejgrupp på jobbet och har även format idén om en workshop utifrån make equal materialet som du tipsat om som jag med andra ska få hålla i vår. Är så tacksam över detta och du hänger på min vägg som en påminnelse om att det är patriarkatet det är fel på och inte mig...

LindaEd

Hej,

Först och främst vill jag skriva att jag garanterat inte är ensam om att hitta styrka och inspiration från dina texter (och kommentarer) väldigt, väldigt ofta. Jag är dig oerhört tacksam för det.
För det andra så tror jag att det du beskriver är en del av den berömda kvinnofällan: att inte räcka till, att bli drillad att tro att den egna självkänslan byggs och måste bekräftas av andra. Prestationsångesten, otillräckligheten.

Så, ja - jag känner absolut igen mig i det du beskriver.

/Linda

Lottsky

Om det är någon tröst (i allmänhet) för alla kvinnor och flickor som slåss med dålig självkänsla så kan jag säga att det blir bättre med stigande ålder många gånger. Efter 50 fyllda så började jag känna att "jag är en bra person och ingen ska påstå något annat." Självförtroendet är det värre med, det får jag jobba på. Men att jag är en toppenperson, värd att älska och umgås med tvivlar jag inte längre på. Om omgivningen inte förstår det så är det inte mitt problem faktiskt. Klen tröst kanske men med åldern blir man snällare mot sig själv och mer accepterande mot sig själv. Så synd att inte fler flickor får med sig från barndomen att de är bra personer utan att det ska ta ett halvt lit att komma till insikt om det själv...

Wendigon

Jag lyckades bränna ut mig ordentligt när jag var 30 år enbart pga att jag inte tyckte att något jag gjorde var tillräckligt bra. Jag jobbade inte ens övertid. Hade inga barn. Inga sociala medier. Ingen smartphone. Tänk att man kan ha sådant självhat att hjärnan och kroppen bokstavligt talat slutar att fungera.

Stephanie

Tror många känner igen sig tyvärr (speciellt kvinnor)

Nell

Jag har inte läst den här bloggen så mycket förut, jag visste ca vem du var innan. Men under #metoo började jag gå in och läsa här för att orka med alla diskussioner som plötsligt uppstod om...allt möjligt irrelevant som killar plötsligt gärna diskuterar istället för att diskutera det verkliga problemet. Och den här bloggen känns som ett stöd, jag är inte galen, jag har rätt, och din blogg känns som att den backar mig för att jag kan gå in här och läsa och få stöd. Och bli mer upplyst på andra saker. Tack för att du gör detta så folk kan få kunskap. Och det är bara helt sjukt att du måste betala genom att få så mycket hat, kan inte folk bara sköta sitt eget, det är deprimerande...

Sofia

Jag började följa dig efter du fått juno och har lärt mig allt jag vet om feminism av dig. Du är GRYM!!❤️⭐️

jos

Vad glad jag blir att läsa detta kommentarsfält. Det ger mig på riktigt hopp för mänskligheten, åh vad jag behövde se detta just nu.

Och för att stämma in med de andra kloka, seriösa och kärleksfulla kommentarer du fått hittills - du har gjort stor skillnad för mig och fortsätter att göra det. Som någon skrev här ovanför så känns de allra mest givande texterna som de som kommer mest oförställda från din egen reflektion och fundering. Värna om dig själv och om det. Vi är alla bara människor, men vi förtjänar att må bra. Du också. Kram

Amanda

Är det inte så ? Att vi lever med våra medmänniskors bra sidor och ”står ut” med de sämre sidorna ?
Missuppfattar jag dig ?
För mig känns det självklart, att min sambo är omtänksam och varm men har även en väldigt kort stubin och har dåligt sinne för planering. Jag tycker att de bra sidorna överväger de dåliga, jag är bra på att planera och har lång stubin.
Jag har däremot lite svårare för omtanke till vuxna (inte mina barn) och jag är inte värst varm och gosig.
Vi kompenserar varann och många av mina relationer till vuxna medmänniskor bygger på just det.
Några gemensamma nämnare och sedan några luckor att fylla i åt varann.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog