Ni gör stor skillnad!

Vill du stötta mitt feministiska arbete? Tycker du om det jag gör, det jag skriver, poddar om, aktivistar, debatterar och bråkar för så kan du sponsra mig genom att swisha en slant till:

 0736815778 

(Eller så kan du signa upp på http://patreon.com/ladydahmer och bli månadsgivare.)

Jag tror på att vara oberoende. Jag tycker att det är viktigt att jag inte låter mig köpas. Folk måste veta att det jag skriver är genuint och att mina ord är mina och inte storföretagens. Jag vill inte gå kapitalismens ärenden och bidra till kroppshets, köpångest eller konsumtion som riktar sig mot kvinnor. Det går emot allt jag står för. Jag tror på gratis information och oberoende samhällskritik. Jag tror inte på manliga rika mellanhänder. Jag tror på transparens.

Tycker du om det jag gör och vill sponsra mig och mitt arbete så skänk gärna. Tycker du om det jag gör men inte kan eller vill skänka pengar: läs ändå för sjutton gubbar! (Och sprid ordet) Vi gör feminism tillsammans! 

Vill du läsa mer om varför frivilliga donationer är bättre än sponsrade reklaminlägg så kan du klicka här: http://ladydahmer.nu/…/varfor-frivilliga-bidrag-ar-battre-a…

Skulle jag börja skriva sponsrade inlägg så skulle ni behöva läsa inlägg skrivna för och av företag som vill att ni ska köpa deras varor. Mina flöden dvs era flöden skulle plötsligt avbrytas för reklam för produkter som jag försöker övertyga er om att ni behöver köpa.
 
 
Era donationer gör stor skillnad för mig, rent mentalt framförallt och det sporrar mig i mitt arbete. Det ger mig liksom en känsla av värde, att mitt jobb faktiskt har ett värde – som att ni värderar det jag gör. Att mitt jobb har en prislapp. Fattar ni hur jag menar? Det känns mer som ett riktigt jobb då. Sen så underlättar det även ekonomiskt såklart. Att få en egen inkomst ger mig mer frihet och känsla av självständighet. 
När man tjänar minst hundratusen på näthat riktat mot kvinnor så behöver man tänka om lite
 
Jag la upp lite screenshots från Bloggbevaknings kommentarsfält häromdagen på insta. Att den bloggen är full av hat riktat mot kvinnor är ju inget nytt, men när man lyfter fram det så ser man just hur omfattande det är. Jag har bestämt mig för att börja dokumentera det så som jag gjorde med hatet som riktades mot mig under drevet för ett par år sen. Få lite mer tydlighet. 
 
Jag vet att jag borde låta bli att läsa, men man är väl självdestruktiv. Ett annat problem är ju också att de som kommenterar inte bara skriver en massa hat utan också, ibland med lögner och lösa rykten som är helt obekräftade, smutskastar de kvinnor som det skrivs om. (Jag är nämligen varken ensam eller hårdast drabbad). Det spekuleras också i människors psykiska ohälsa, familjesituationer, ekonomi och privatliv på ett obehaglit sätt.
 
Att detta får fortgå är ju helt absurt. Att en annan kvinna ens upplåter en plattform för detta är helt absurt. Att en människa kan tjänar massa pengar på näthat och mobbing är helt absurt. Hon tjänar nämligen just absurt mycket pengar på det. Någon exakt siffra har hon inte gått ut med, men avslöjat att det iallafall är sexsiffrigt. Per månad. Hon tjänar alltså minst 100,000 kronor (kanske 2 eller 3 eller vad det nu må vara) i månaden på att mobba och näthata kvinnor. MINST HUNDRATUSEN. 
 
Hur mycket Nöjesguiden, som är utgivare av Bloggbevakning, tjänar på detta vågar jag knappt gissa men bra mycket mer än det Camilla får i lön iallafall. Så här svarade vice VD'n Pelle Tamleht när jag frågade hur han tänker kring det: 
 
 
 
Helt ointresserad av att ta ansvar med andra ord. Trist men ej förvånande. Pengar är ju gött och ansvar är ju tråkigt och krävande. (Jag fick inget svar alls av chefsredaktören Jenny Nordlander.)
 
Men nu är jag orättvis mot Camilla. Inläggen hon skriver är inte alltid hatiska i sig. Även om vissa håller sig vid gränsen. Uppviglande är de däremot. Hon vet hur man får läsare. Man får inte sveriges största blogg med cirka 3 500 000 sidvisningar i månaden om man inte är jävligt bra på att få folk engagerade. Om man inte vet exakt vad som får människor att gå igång på alla cylindrar. Hon är inte dum. Tvärtom. Hon vet precis vad hon gör och vad det hon skriver om ska få för reaktioner och resultat. 
 
Så även om Camillas inlägg inte (alltid) är hatiska i sig så uppviglar hon som sagt hat. Och hon upplåter plattformen för det. Hon tar exakt noll ansvar för sitt kommentarsfält, även om hon ett dygn senare rasslar in för att städa upp lite och ta bort det absolut värsta möjligtvis. Hon är som sagt smart. Hon tar till synes avstånd när stormen lagt sig och mobben skyndat vidare till nästa tråd och nästa kvinna att hata på. Då ger hon sken av att hon bryr sig även om skadan redan är gjort och sidvisningarna redan klickade (och pengarna redan tjänade). 
 
Mer bevakning, mindre skvaller. Det blir humor blandat med seriösa inlägg och tankenötter. Högt till tak med glimten i ögat så ingen – framför allt inte jag själv eller min katt – vinner någonting på att ta sig själv på allt för stort allvar. Med omkring 300 000 unika besökare i veckan (enligt Bloggportalen) så är detta Sveriges största blogg om bloggar & sociala media. Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!  

- Ur Bloggbevaknings beskrivning
 
Jag tycker konceptet med bloggbevakning/bloggkommentatorer är kul. Eller intressant iallafall. Jag vill också läsa om bloggare och bloggvärlden, om vad som händer, vilka debatter som är igång, om vem som gjort eller sagt vad osv. Gärna med lite analys och kritik blandat med cred och pepp. Jag är även ok med viss spekulation och skvaller så länge det inte gäller nåt som kan skada. Och som offentlig person så får man faktiskt tåla att man granskas, det håller jag med om helt även gällande mig och det jag gör.
 
Men med detta, med bevakning, kommer också ett ansvar. Och om man som Camilla valt att göra business av det och när man har en sådan stor publik som hon har så bör man granskas minst lika hårt och tufft som hon granskar andra. Det är helt enkelt inte försvarsbart att uppmuntra mobbing. Hon gör exakt samma sak som det vi kritiserar Lamotte för, bara det att hon kallar sig själv feminist samtidigt som hon bidrar till att kvinnor utsätts för näthat. 
 
Och här önskar jag att det vore annorlunda. Det Camilla bör göra är:
 
1. Kavla upp ärmarna och ta ansvar för sitt kommentarsfält. Styra upp, inte bara vad som tillåts, utan också stämningen och kulturen bland läsarna. Jargongen i kommentarsfälten påverkas nämligen av blogginnehavaren och av övriga kommentatorer. Om språket är aggressivt och hatiskt så kommer fler haka på det. Om språket är sakligt så kommer andra haka på det istället. 
 
2. Anställa en eller två personer som modererar om hon tycker det blir för mycket. Hon tjänar tillräckligt mycket pengar för att kunna ha råd med detta. 
 
Jag tror inte att Camilla är en dålig människa, tvärtom.  Och jag har svårt att tycka illa om henne. Jag tror bara hon tappat fokus. Hon är ju bara människa och hon tjänar ju som sagt väldigt mycket pengar på att hennes läsare har fritt spelrum. Börjar hon moderera så kanske hon förlorar läsare och då förlorar hon även inkomst. Hon vill inte bita den hand som föder henne helt enkelt.
 
Så jag fattar, även om jag själv aldrig skulle kunna göra detsamma. Bevisligen eftersom att jag jobbar gratis för att lyfta och hjälpa kvinnor medan Camilla rent krasst tjänar multum på att skada kvinnor. Hur rättfärdigar hon det ens för sig själv? 
 
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här mer än att jag är uppgiven av att detta får passera och att det försvaras på olika sätt. Och jag vill inte se nåt hat riktat mot Camilla i mitt kommentarsfält. Inte heller några hobbydiagnoser eller annat osakligt och obehagligt. Inte för att ni brukar vara annat än fantastiska, men jag vet hur lätt det är att dras med och dras ner när man är förbannad. 
 
 
 
 
Ni lyssnar väl på världens bästa podd?
Nu har vi spelat in nio avsnitt, om ni har missat nåt av dem så följer länkar (via acast) nedan. För den som använder en itunes-app så får ni helt enkelt söka reda på Postpatriarkatet. 
 
Vilket är ert favoritavsnitt? Finns det nåt ni skulle vilja att vi pratar om i kommande avsnitt? 
 
(Och förresten! Glöm inte att ge betyg och sätt gärna fem stjärnor, då syns podden i topplistorna!) 
 
⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️
 
Separatista sistah! Finns det en längtan efter mansfria miljöer? De dussintals gäris-grupper som ploppar upp på facebook likt en ilsken svampinfektion tyder på det. Vi är trötta på män och letar oss fram i den patriarkala djungeln efter ett systerskap att vila huvudet i. Är kvinnoseparatism svaret? 
 
Hur vet man när det är dags att gå? Vad gör man när man slutat älska? Varför är vi så rädda för ensamhet och hur överlever man när familjen splittras? Vi pratar om separation, om frigörelse, om kvinnofällan som heterorelationen faktiskt är och frågar oss om det går att leva lyckligt i alla sina dagar.
 
Finns det frigörelse i att knulla runt eller är det bara ett av två patriarkala recept att följa? Vad händer när man som kvinna inte anpassar sig efter de snäva sexuella normerna? Monica Lewinsky blev ”That woman” med hela amerikanska folket och hon har liksom många andra kvinnor i världshistorien fått spinga gatlopp sen dess. Varför var det hon som fick bära ansvaret när det var han som borde vetat bättre? Vi pratar såklart om det klassiska madonna/hora-konceptet.
 
Anna ligger runt och lever livet i sänghalmen medan Natashja har för mycket trauman i ryggsäcken för att kunna njuta av sex. Hur påverkas man av konstanta sexuella övertramp genom livet? Vi har likande erfarenheter men blev varandras raka motsatser. Vi pratar om porrskador, om porrens inverkan på vår sexualitet, vår mans- och kvinnosyn. Män använder ofta kvinnors kroppar att onanera i medan kvinnor många gånger mest vill vara till lags sexuellt. Anna längtar efter en djupare kärleksrelation och Natashja önskar att hon vågade ge sig hän. 
 
Pojkar brölar och flickor passar upp. Är kön en social konstruktion? Varför uppfostrar Natashja sin son som en flicka? Vi tar på oss genusglasögonen och granskar förväntningarna vi har på kvinnor och män och funderar på hur man bäst motverkar machonormer och prinsessideal. 
 
Är det feminism att outsourca kvinnogörat (till andra kvinnor med låg lön)? Vi pratar klass såklart. Natashja har gjort en klassresa men funderar på om hon måste hitta en ny sugar daddy ifall nuvarande maken försvinner. Sitter klass i plånboken eller sitter det djupare än så? Vad är kapital? Vi pratar även om kvinnans plats i reproduktionen, om det omöjliga att leva postpatriarkalt i patriarkatet, om att behöva spela på de spelregler som råder och om det i sig kanske håller oss kvar i status quo. Och så stora frågan: Är kvinnan en egen klass? 
 
Kvinnohat, hur ser det ut, hur tar det sig uttryck i samhället? Vad är internaliserat kvinnohat? Hatar vi kvinnor? Hatar du kvinnor? Ja det gör vi och ja det gör du. Och det börjar redan i barndomen. Vi pratar om kvinnan som den andre. Det alternativa könet. Om hur snabbt vi avhumaniseras och sexualiseras och hur detta präglar våra liv och vår självbild. Vi ältar Anders Borg, en ganska normal och vanlig man - och kommer fram till att det är väldigt nära till hands för många att kalla kvinnor för horor. Vad beror det egenligen på? Slutligen: varför sticker män kuken i allt? Cyklar, parkbänkar, tårtor, djur, barn, döda osv. Natashja och Anja reder ut detta mysterium. 
 
Varför har en stor del av kampen för frigörelse kommit att handla om att förtryckas mer? Vi tänker såklart på tjock- transaktivister som vill objektifieras och sexualiseras på samma villkor som alla andra. ”Alla har rätt att vara ögongodis”, vi reder ut vad the male gaze handlar om och hur det påverkar feminister och vår aktivism.  Anjas teori är att vi har blivit så rädda för att stöta oss med andra att vi inte längre vågar ta i debatten? Vågar vi prata om annat än oss själva? Vi pratar om den nya vågens feminism som kommit att bli en identitet snarare än en kamp och om att feminismen plötsligt går hand i hand med kapitalismen. Och så slutligen: Är det ok att skamma kvinnor som har läppstift?
 
Me too. And you too. Skuldbelägger vi inte männen lite för mycket? Är det synd om Virtanen och Timell? Har #metoo gått för långt? Ett rungande NEJ hörs i studion. Vi konstaterar att kvinnor och barn är rekvisita i en föreställning som är männens liv. Kvinnor är objekt och övergrepp är romantiskt. Och slutligen, varför pratar Martin Timell som en dagisfröken? Och vad har hans kuk med det hela att göra?