Barn lär sig inte av att göra fel (om konsekvenser och straff)
Tänker på det här med barnafostran. (nähä?) Och framförallt på gammalmodiga dressyrmetoder som får uppsving då och då. Ni vet, time out, "konsekvenser" (straff) och krav på väluppfostrade femåringar i offentliga rummet. "Barnet måste ju lära sig konsekvenser!", "Barn måste lära sig att det de gör har konsekvenser!" som om detta är nåt man aktivt måste lära dem i form av olika metoder eller bestraffningar eller fabricerade "konsekvenser".
 
Men vet ni vad? Konsekvenser förstår de ju faktiskt ändå. Alltså utan vår inblandning. Gör man A så händer B. Det lär sig till och med djuren utan svårigheter. Gör man A så händer B och det kanske inte är trevligt eller så är det just det, vi får se. Och så testar de. Om och om igen. Först när vi är cirka 22 år gamla så har konsekvenstänket satt sig så föräldraskap är inget för de som saknar tålamod om jag säger så.
 
Föräldraskap är en pågående process. Barns lärande är en pågående process. Inget som sker direkt eller över en natt eller med hjälp av enkla metoder även om det är jävligt frestande att hota och muta sig till ett direkt resultat. Men barn lär sig inte av att göra fel och bli bestraffade för det. De lär sig av att göra rätt. Och där är det förälderns roll att hjälpa barnet att göra rätt istället för att tala om vad barnet gör fel. "Barn måste lära sig att förstå!" De gör de. Jag lovar.
 
Om mitt barn slänger sin leksak i golvet så får det den naturliga konsekvensen att leksaken går sönder. Det fattar mina barn ganska snabbt även om de måste göra om det ett par gånger för att det ska sätta sig. Kastar hen ett glas på golvet så går det sönder och då blir det glassplitter överallt och vi kan skära oss. Och om hen slår sitt syskon så blir syskonet ledsen. Om hen spiller så blir det kladdigt. (Obehagligt om det kommer på kläder eller kropp) Om hen kryper på knäna på asfalt så går brallorna sönder. (jättetråkigt!) Om hen inte går till skolan så kommer hen efter. (Det känns inte kul) osv.
 
Det finns däremot ingen, INGEN, logik i att om jag slår mitt syskon så får jag inte titta på TV eller spela med min ipad eller sitta utstött på en stol i x antal minuter. Ingen. Och kommer inte hjälpa barnet att få ett tydligt konsekvenstänk i framtiden. Det kanske hjälper nu. Dvs det kuvar barnet till lydnad eftersom att det blir livrädd för att bestraffas. 
 
Men visst, det är ju behagligare för alla inblandade om barnen bara lyder och lyssnar och gör som man säger. Om de inte härjar eller bråkar eller trotsar. (Barn trotsar inte, det är föräldrarna som gör det imo)
 
Det är även behagligare för mig om min man inte säger emot mig. Mitt ex tyckte säkert det var mycket behagligare om jag bara lydde utan att ifrågasätta honom också. Men att nåt är behagligare just nu betyder inte att det är bra. Om ni hajjar hur jag tänker.
 
Fan, barn SKA bråka. Ett barn som inte bråkar, käftar emot, revolterar eller protesterar oroar mig. Det är en del av deras utveckling och processen att växa upp. De ska bråka. Men barn vill också ha matro och trevligt umgänge med sina föräldrar. De kastar inte mat eller skriker för att jävlas med dig, för att de är illvilliga eller på annat sätt vill förstöra. De får inte utbrott i affären eller tåget för att vara taskig eller för att de njuter av det. Barn gör nämligen så gott de kan utifrån sina förutsättningar och ibland blir det tokigt.
 
Och deras beteenden är ju logiska, oftast är de en direkt konsekvens av ett behov som inte blivit bemött och då ligger ju problemet hos oss som föräldrar, inte hos barnet som reagerar och då hjälper det inte att straffa eller belöna bort det. Ja det kanske ger ett resultat i stunden men behovet kvarstår och hur detta blir bemött har konsekvenser för barnets utveckling, självbild, välmående osv.
 
Men apropå konsekvenser då. Tänker på ett tillfälle när T var liten, två eller tre år och fick sig en tydlig lektion i konsekvenstänk. Han hade precis fått en mjukglass i strut. En liten rackare. Jag slickade en snabbis innan jag räckte över den vilket kränkte gossen så pass att han blev arg och kastade sin mjukglass i marken. Konsekvensen var att den blev tänkt av grus och inte gick att äta. Nu är jag en snäll mamma så jag fixade glassen (skrapade av allt grus) och räckte över den igen. Nästa gång han blev arg med glass så la han glassen argt på bordet istället. Dock efter en tvekan och titt på marken. Haha!
 
Och jag hade (och jag må vara en curlare av rang) faktiskt köpt en ny glass om det krävts. Det var ju mitt fel från början, hans ilska och reaktion var ju rimlig speciellt med tanke på att han inte lärt sig att hantera dessa känslor på ett mer konstruktivt sätt. Det är där föräldraskapet kommer in. De lär sig. Med tiden så gör de just det och det vi som föräldrar behöver göra förutom att vara förebilder är att möta upp dem där de är, i deras behov just nu.
 
Om barnet gör A så beror det på B, hur gör vi för att möta upp där och tillgodose just B? Samt hjälpa dem att förstå att A inte funkar bra. Och det i sin tur är också en process där man får nöta och tjata in och upprepa om och om igen.
 
Mina barn är nio och sju (och ett) och gör fortfarande saker som är helt obegripliga. Jag brukar till och med fråga dem "har detta nånsin funkat för er?" och nej det har det ju inte men ändå är det svårt för dem att sluta. Och där kommer min utmaning som förälder att lista ut varför och att hjälpa dem göra bättre ifrån sig.
lil

maste saga att T hade ratt, hehe. hade blivit skitsur om nagon slickat pa MIN glass. :D och bara for att de ar barn kan man ju inte gora det liksom.

Svar: Sant. Men trodde liksom inte han skulle bry sig eller ens märka. Maken till integritet.
Lady Dahmer

FT

Tycker du resonerar klokt, det är också pga barns beteenden som gör att jag inte är speciellt förtjust i barn alls :) Det är inte för alla och jag tycker det är fantastiskt att föräldrar orkar :)

Svar: Haha. Jag hatade barn innan jag började jobba med dem.
Lady Dahmer

Miss T

Min systerdotter lekte i lera en dag medan jag och hennes mamma gjorde annat, och plötsligt tog hon upp en klump med lera, tittade på sin mammas bil, tillbaka till klumpen, och kastade den sedan på bilen. Och blev fullständigt förskräckt över att bilen blev smutsig. Det sa en hel del tyckte jag, och medan hennes mamma var på väg att hitta på ett lämpligt straff åt henne, så gav jag henne bara en hink med vatten och en svamp och tyckte att "vi städar upp våra misstag, och nu vet du ju att kastar du lera på en bil så blir den smutsig". Hon blev nästan förvånad över att inte få en utskällning men nickade, tog hinken och torkade bort all lera utan gnäll eller att käfta emot. Ingen tog ifrån henne ipad eller leksaker eller efterätt den dagen, det behövdes inte. Hon lärde sig så bra ändå, och har aldrig smutsat ner någon bil, eller vilken sak som helst för den delen, igen. Så jävlar va du har rätt! ;w;

Svar: Det är ju så man SKA göra men sen är man morsa och trött och sur och så gör ungarna nåt och man flippar och sabbar allt. Bra jobbat förresten!
Lady Dahmer

Alexandra Rejsmar

Jag kanske bara antar nu, men när du skrev "curlare av rang" så kände jag mig träffad. Jag har förstått att vi har olika definitioner av "Time out". Jag tex ser en time out som en möjlighet att flytta barnet från en situation som kan gå illa (pga att barnet inte har något konsekvenstänk). Under den tiden finns jag vid barnets sida (om det må så vara på en stol) eller med en bok på golvet.

Folk antar att en time out är att lämna ett barn ensam eller att det är ett straff. Oavsett om ett barn inte har ett konsekvenstänk så finns det ju där (konsekvenserna alltså) och jag anser att min dotter visst får eget space om hennes lillebror blir förflyttad ifrån en situation som kan göra henne illa och vise versa.

Jag har hört om "time in" och det är ett efterkonstruerat ord för vad jag har kalla för time out. Time out ifrån en situation som inte är bra för någon.

Tack för bra text.

PS. Jag är också en curlare av rang.

Svar: Tänker så här: man är inte en dum eller elak förälder för att man kör time out. Speciellt inte när det är en metod som rekommenderas av sk experter. :-) Jag kör ju mer ofrivillig time out dvs när man som förälder flippar totalt och kör in ungen på rummet fast man vet att det är så jäkla kontraproduktivt och dåligt. Man är ju människa helt enkelt hehehe.
Time in har jag också hört talas om och gillar det. När jag jobbade på förskola så behövde vi ju flytta barnen från situationer ibland, men detta gjordes på ett positivt sätt - man avledde mer, tog bort barnet men stannade med det och hittade på nåt annat tillsammans och sen när barnen lugnat sig eller på annat sätt är mottagligt så pratade man om vad som blev tokigt. Precis som du verkar inne på. :-)

När jag tänker på time out så tänker jag ju det som många kör och som man fått se i bland annat nannyakuten: att man sätter barnet på en stol eller nånstans o att det ska sitta där ensamt i så många minuter som det är gammalt och om det går därifrån ska man lyfta tillbaka det och börja om och när tiden är slut så är time-outen slut.. .såvida inte barnet fortsätter bråka.
Lady Dahmer

Ulrika

Hur tänker du när det gäller utegångsförbud (även om det är lite i framtiden) ? Det är ju också en sån typisk "konsekvens" som man lär tonåringarna om de har varit ute och druckit eller något annat de inte fick... Mina föräldrar gav oss (nästan) aldrig utegångsförbud, jag tror bara min syster fick det en gång efter att hon struntat i att pappa sa att hon inte fick gå på en koncert i göteborg med någon kille, ensam, men så gjorde hon det ändå och hann inte med sista tåget hem så pappa fick köra och hämta henne...

Svar: Tänker att det är en desperat åtgärd av föräldrar som inte vet hur de ska göra. Och för att vara tydlig: jag vet inte heller hur man ska göra. Hoppas jag listat ut det innan jag kommer dit. Nån som har tips?
Lady Dahmer

Anonym

Om barn springer över trafikerad gata kan det få "konsekvenser". Men du menar alltså att barnet "lär" sig av sig självt inte göra så. Slår ett barn ett annat barn så kan konsekvensen bli att det andra barnet blir ledsen. Konsekvensen kan också bli att det andra barnet slår tillbaka och en tredje konsekvens kan bli att det slagna barnet går sönder och får men för livet. Du tänker fel här.


Svar: På vilket sätt tänker jag fel? Det är väl ganska tydliga konsekvenser tycker jag. Eller du kanske tänker att jag som förälder inte vill eller tänker göra nåt för att stoppa att mitt barn blir påkört? Eller tänker du att jag som förälder ska ge barn som springer ut i gatan eller slåss nåt slags kännbart straff? Och att det då lär sig att inte springa ut i gatan?
(Mina barn springer inte ut i gatan för övrigt) Förklara lite tydligare.
Lady Dahmer

Sandra

Jätte bra inlägg! Detta perspektiv måste lyftas oftare, så fler ser att det finns andra sätt att vara förälder på.

Anonym

Klart du ska. Det konstruerade straffet syfte är att lära barnet vilka de verkliga konsekvenserna kan bli. Barnet måste dock förstå varför det blir bestraffat.

Svar: Ja nu har ju jag lyckats lära mina barn att inte slåss eller springa ut i gatan (och massa annat) utan att bestraffa dem så du har ju helt fel. Men förklara gärna ändå hur du reonserar: Hur förstår ett barn att bilar är farliga eller att man inte får slåss av att jag t.ex tar bort tv-spelet eller ger hen utegångsförbud? (Oklart vilka straff du förespråkar så jag drog bara till med nåt)
Lady Dahmer

Frida

Älskar ditt sätt att se på barnuppfostran. Har inga egna barn än men jag hade själv en uppväxt med hemska konsekvenser för de märkligaste saker (fick inte visa känslor ens) och det enda det lärde mig var att ljuga bättre och år av terapi för att hantera känslor jag aldrig fått hantera som barn. Jag är så tacksam för att det finns föräldrar som du!

Emma

Min mamma skrek aldrig på oss. Hon slogs inte eller låste in oss på rummen. När det blev för mycket för henne stack hon hemifrån. Sa inget om var, hur länge utan drämde igen dörren. Minns så väl den jävla ångesten om vad hon gjorde. Tog livet av sig, reste till ett annat land, flytta till en ny familj osv. Sen kom hon hem (30 min-10 timmar senare) och sa inget om var hon varit och ingen ursäkt. Bara helt normal igen, typ "där fick du ditt straff ungjäkel", på ett väldigt psykologiskt våldsamt sätt.
Fy fan, jag ser många så konsekvenser (typ skrika halsen av sig och direkt säga förlåt efteråt eller skicka ungen till hens rum några minuter för att sedan prata om det) som rena drömmen om jag jämför med vad jag växte upp med.
Annars, bra skrivet.

Anonym

Du och du...nu pratar vi väl ändå generellt barnuppfostran och konsekvenser. Som jag skrev ska barnet förstå varför det blir bestraffat. Och det görs genom att prata mycket om det som hänt och varför barnet inte får göra så. En lämplig konsekvens för barn som fått för vana att rusa rätt ut på gatan kan vara att barnet inte får leka utomhus med de andra barnen utan att vuxen eller storasyster som fattat grejen närvarar.

J

Alltså det blir ju konstigt att bestraffa beteenden som sker på impuls, tex när barn springer ut i gatan. Då behöver man ju prata med barnet om varför det inte ska springa ut och är det ett litet barn får en helt enkelt förhindra att det springer ut. Barn gör ju massor på impuls, men när det uppenbart gör något i trots (kastar mat trots upprepade tillsägelser) då brukar vi be barnet gå från bordet och förklarar samtidigt varför, typ, mamma och pappa vill äta och om du inte vill det får du gå iväg. Hon är 2,5 och börjar förstå när man beskriver enkla konsekvenser. Ibland får hon hjälpa till att sopa upp mat hon kastat och torka upp vatten hon hällt ut med flit. Men som med i princip all övrig barn”uppfostran” så är det lågaffektiva bemötandet mest effektivt. Inte straff.

Sofia

Gå gärna med i min grupp swish barnfamiljer till för att hjälpa barnfamiljer 🙂 fungerar som en vanlig swish grupp med för oss med barn.
Även tillåtet att lägga upp bilder på ex kläder som ens barn ej behöver mer, leksaker,mat osv.
Vet finns många barnfamiljer som får kämpa och denna grupp vill jag öpnna så vi alla kan hjälpas åt.
Så gå gärna med och dela gärna sidan

Sofie

Hur gör man med barn som retas och bråkar och slåss med sina syskon? De är bästa vänner men är också på varandra dagligen, typ när de är uttråkade eller bara på ett visst retsamt humör.
HUR låter jag bli att skälla på dem när den ena sätter sig på den andres ansikte eller de sparkar på varandra i soffan. Sådant som kan bli farligt. Att separera funkar inte så bra, ingen vill vara ensam och jag kan ju inte dela på mig...

Ellinor

Klokt inlägg! Kan bara inflika att här lär sig vuxna och barn olika - vuxna lär sig genom att misslyckas. Barn lär sig genom att lyckas. Att straffa hjälper alltså inte eftersom det inte kommer något som helt lyckat ur det! Bra inlägg! (Huruvida vuxna lär sig av straff vet jag iofs inte heller)

Svar: Jag har läst nåt nån gång om att vuxna också lär sig bättre av positiv förstärkning
Lady Dahmer

kers

Men vad gör man då när ungarna skiter fullständigt i "konsekvensen som blir naturligt?" Till exempel vattenskada på grund av översvämmat handfat, repor i bil-lack, eller förstöra sina kläder, typ rita med spritpenna på hela jackan, ungen tycker bara det är kul? Hur ska man göra då?

Svar: Nu vet jag inte hur gamla dina barn är. Är de stora så kan de ha nån form av diagnos eller annan svårighet? Är de små så är de ju nyfikna och uppfinningsrika. Då får man också se till att motverka att de får fritt spelrum. Inga spritpennor tillgängliga. Inte ensam med bilen. Ha mer koll, prata mer om vad som händer (man måste tjata i många år) osv. Barn är olika och en del barn är väldigt påhittiga och impulsiva. De kommer inte sluta vara det av straff dock.
Lady Dahmer

Anonym

Mina föräldrar gjorde illa oss när de blev arga. Eller sade åt oss att gå in på våra rum. Min pappa har dragit i håret på mig och min syster. Min mamma har tagit hårt i armen på oss.

Min pappa har till och med sparkat min syster (inte hårt) men ändå. Han har följt efter oss när han kört in oss på våra rum när han blivit arg. Jag kan inte säga nu när jag ser tillbaka på det att det var dessa straff som gjorde att vi 'blev bättre människor.' Konsekvensen dessa straff fått är dålig självkänsla, ångest, och rädsla och självhat.

Jag tror inte alls på straff i någon form.

Svar: Jag fick "smisk" som det så fint heter när man i frustration slår sina barn. Det är ett sånt... svek. Ett svek. Jag minns den känslan. Att bli slagen av den som ska skydda en. Jag var länge rädd att jag skulle slå mina barn eftersom att de som blivit slagna som barn också har lättare till våld och i högre utsträckning slår sina egna barn men aldrig. Aldrig ens varit nära.
Lady Dahmer

Anonym

Till Kers- vad gör man? Man tar bort barnet från situationen och förklarar att det är fel. Sedan om barnet är i den åldern att den gärna experimenterar kanske man ska ha mer koll på barnet helt enkelt och stoppa innan det är försent.

Jag tror det som gör att många föräldrar blir så arga på barns misstag är att de ser felen via sin egen världsuppfattning. De ser misstagen som något man 'borde förstått' trots att det inte är rimligt att ett barn ska ha samma konsekvenstänk som en vuxen. Barn är också mer egocentriska än vuxna och det är naturligt, det är ingenting de är 'för att jävlas'. Barn vill inget ont, antingen gör det något 'fel' av nyfikenhet eller för att de känner sig trängda eller illa behandlade. Det tror jag.

Svar: Jag tror precis som du! :-)
Lady Dahmer

M:et

"Fan, barn SKA bråka. Ett barn som inte bråkar, käftar emot, revolterar eller protesterar oroar mig. Det är en del av deras utveckling och processen att växa upp." Åh, om mina föräldrar hade tänkt som du! Trots att båda hade barn i tidigare äktenskap var all den erfarenheten som bortblåst när jag föddes, så när jag började bråka, käfta emot osv. blev de helt förfärade.

Mamma behandlade mig som om jag var onormal, abnorm, OND. Hon skammade, skuldbelade, hotade, utpressade och målade upp mardrömsbilder: Hon skulle lämna oss eller ta livet av sig, pappas barn skulle sätta pappa på hem och låta mig svälta ihjäl i ett hörn. Om jag berättade för en vuxen skulle hen genast se hur galen och farlig jag var och se till att jag blev inspärrad – tvångströja, madrasserade väggar, elchocker, the works. Och allt skulle vara mitt eget fel eftersom jag var så OND.

Varför behandlade mamma mig så illa? Jo, därför att hennes mamma behandlade henne illa. Hennes mamma var avundsjuk på henne, och min mamma var avundsjuk på mig. Dotter ska lida som mor har lidit. Och jag brås på dem. Jag är också avundsjuk. Jag har inga egna barn, men jag är avundsjuk på barn i allmänhet. Jag har svårt att se dem som annat än ouppfostrade och bortskämda. Men jag agerar inte på det, och jag har som sagt inga egna barn. Jag vill inte ha, men jag skulle inte skaffa ens om jag ville det mest av allt. Jag vet att enda sättet för mig att aldrig bli som mamma är att aldrig bli mamma. The buck stops here.

Vad jag vill ha sagt med ovanstående tl;dr är att jag beundrar hur mycket du tänker på föräldraskap, och hur klokt du tänker. Du ser dina barn, både som barn och som individer, och vill deras bästa. Och du är inte avundsjuk på dem! Trots att du själv hade det jäkligt tufft är du inte avundsjuk på dina barn för att de har det bättre – tvärtom VILL du att de ska ha det bättre. Du låter inte historien upprepa sig. Jag vet att du inte vill att vi ska trösta eller ursäkta dig när du tycker att du gör fel, men jag hoppas att du inser hur stort det är. Dina barn växer inte upp i tron att de är ONDA. De vet att de är älskade – om de inte alltid beter sig därefter är det bara för att det är lika självklart för dem som luften de andas. Det är så det ska vara. Mvh Avundsjuk men inte missunnsam

Svar: Men fy fan alltså, det där önskar jag ingen att uppleva. Jag vet inte ens vad jag ska säga mer än att din mamma hade fel. Har du fått hjälp med att bearbeta detta i vuxen ålder? Hur är din relation till din mamma idag?
Lady Dahmer

Sofia

M:et, vad ledsen jag blir av att läsa din kommentar. Så ska inget barn behöva växa upp </3.

Jag tror du skulle bli en bra förälder. Du vet vad/varför det gick snett för din mamma och mormor, så du har chansen att göra annorlunda.

Karin

Tillbringat mina dagar i skolor sedan -94.
År 2011-2014 i ett högstadie som tolk till en elev, därefter 2014-2017 på ett gymnasium där
jag slutade juni -17, tog ut pension, var hemma till oktober -17.
Nu började det hända grejer, jag blev tillfrågad om jag ville komma tillbaka till skolan där
jag jobbat 2011-2014. Gick hem och funderade och tänkte: Ok, jag ger det en chans i alla fall
fram till jul.
Det jag mötte i skolan gav mig en sån chock, ett fullständigt kaos råder, jag kände det som om
jag hade hamnat på en annan planet.
Lärarna kämpar och sliter, försöker hitta lösningar på elevernas problem med inlärning, avsaknad
av fostran, brist på respekt mot vuxna och mot varandra och att lärarna även har föräldrar att brottas
med gör inte deras jobb ett dugg enklare. Föräldraansvaret är som bortblåst.

Ett par exempel på vad som hänt under de fem dagar jag jobbat:
En elev sliter upp dörren till en sal, ställer sig och gör Hitlerhälsning och skriker Seig Heil,
en annan elev säger när han blir arg: Du är en jävla idiot, sug min kuk och det inför hela
klassen en lärare och mig.
Två elever börjar slåss då en av dem sagt att den andres mamma är en hora.
Det eldas på toaletterna var och varannan dag. Det körs med 4-hjuling inomhus.
Minns att det här har hänt där jag varit under enbart fem dagar..... skolan är stor jag har
inte sett en bråkdel av det som händer och sker, mycket hör jag talas om men inget som jag
tar upp här.
Nu till vad jag tänker: Föräldraansvar, föräldrar det är ni som fostrar era barn och man kan inte
överlämna det till skolan och dess lärare.
Det är ni som formar hur barnen ska bli, hur de uppträder inför mötet med livet och med människor.
Ni har ett sjuhelsikes ansvar, slutar curla, lägg undan datorer och mobiler och ägna er åt era barn.
Hjälp dem med läxor, gå ut med barnen/ungdomarna ... lär dem om livet, berätta om framtiden,
förvänta er något av dem, ställ krav och finns där för dem. (Det gör ni inte nu. Generalisering)

Jag kan till sist säga att jag har fyra barnbarn, de är 7, 8, 9, 10 år gamla och har inte skolan ändrat
sig till det bättre när det är dags för dem att börja på den högstadieskolan jag skriver om ... ja då får
familjerna ta sina barn och flytta till en plats där det finns en fungerande skola. En skola där
alla är med på båten och inte strävar bakåt.
Hoppas alla som läser det här inser att lärarna inte är problemet, det är elevernas föräldrar, de som
trodde att de kunde komma undan det där med fostran.


Svar: Det du beskriver är ju barn som inte har haft det tryggt eller bra. Att prata om föräldraansvar när det uppenbarligen gäller föräldrar som brister på många olika sätt blir ju bakvänt då dessa förmodligen saknar kapacitet att ta ansvar för barn. Många barn växer ju upp i destruktiva miljöer med våld och misshandel och missbruk och annat.
Men sen är ju skolorna ett problem också. Mindre barngrupper och mer resurser skulle hjälpa mer men nu försöker de trycka in 30 elever på en lärare och i den gruppen ingår barn med diagnoser och barn med sämre hemförh¨ållanden.
Lady Dahmer

Millan

Håller verkligen med dig, samtidigt tycker jag detta är SÅ svårt och ibland bara kommer ett hot eller muta av farten. Men till exempel om storasyskon puttat lillasyskon. Ska man bara låta det va då tänker du? Trösta lillasyskon och hoppas stora förstår på så sätt att det inte är Ok? Menar givetvis inte att man ska straffa stora syskonet såklart! Förstår ju att hen gör så av en anledning, brist på uppmärksamhet, bristande impulskontroll eller vad det nu må vara. Men ändå känns det "fel" i mig att inte säga till stora barnet att typ "Nej, inte puttas, lilla blir ledsen då". Är det fel? Snälla hjälp en undrande mamma.

Svar: Det är ju skitsvårt, man är ju bara människa. Mitt bästa tips är att förekomma - att ha ett ess i rockärmen INNAN saker sker alltså att man har en strategi färdig, att "när detta händer ska jag göra så här" för då blir det enklare att inte göra saker i affekt och frustration. Men att säga nej eller förklara att det andra barnet inte blir ledsen är ju inget straff. Det måste man ju. Prata, visa, red ut. Säg att det där inte är ok, visa hur ledsen lilla blev osv.
Lady Dahmer

M:et

Sofia: Tack! Men tro mig, det skulle jag inte. Dessutom vill jag inte. Min storasyster på mammas sida, som blev ungefär lika illa behandlad som jag (ibland bättre, några gånger betydligt sämre) har fyra barn som hon är en mycket bra mamma till. Hon har gjort annorlunda, så jag vet att det går. Men hon har inte ärvt avundsjukan.

M:et

LD: Tack! Jag har gått i terapi (som mamma fick betala för -- poetic justice?), men bearbetningen har mest bestått av att åren gått och det hänt bra saker som liksom lagt sig ovanpå de dåliga. I dag mår jag riktigt bra. Mamma bor i samma stad, och vi träffas ibland. Jag har försökt konfrontera henne många gånger genom åren, men hon säger bara att hon inte minns. Underförstått: Alltså har det nog inte hänt. Alltså är jag elak som säger så hemska saker om henne som har haft det så svårt. Hon HAR haft det svårt, men det har jag aldrig förnekat. Och jag vill säga som hon kunde säga när lilla M:et kom till henne och var ledsen över något: JAG då?! Men jag har gett upp försöken -- i dag är hon en krum liten gumma på 80 plus, så jag hjälper henne med praktiska saker och undviker ämnet. Det är bara när hon börjar berätta för mig om den gamla onda tiden _som om jag inte ens var där_ som jag fräser ifrån, för där drar jag gränsen. Ja, det var en svår tid för henne, men det var 20 år av hennes vuxna liv med nästan 40 år av goda tider före och snart 25 efter. För mig var de 20 åren HELA MIN UPPVÄXT. Men hon fattar inte och kommer nog aldrig att fatta -- det närmaste hon har kommit en ursäkt eller en förklaring är "Jag var förtvivlad och visste inte vad jag gjorde". Nej, det får vi väl hoppas.

Men nog om det. Mitt huvudsakliga syfte med att skriva om min mammas föräldraskap (eller brist därpå) var att ge dig det att jämföra med, och det är inte menat som en "Tänk på kvinnorna i Saudiarabien!"-jämförelse. Du skriver ibland att du är en dålig mamma och jag bara: "That's not a knife. THIS is a knife." I mina ögon är allt du gör, även det allra sämsta, långt in på det godas sida. Se bara på det du skriver ovan om att du aldrig ens varit nära att slå dina barn, fast du själv fick "smisk" (detta äckliga, förminskande ord). Du har den spärren. Dåliga föräldrar har inga spärrar. Du och en genuint dålig mamma är liksom inte i samma världsdel. Jag skrev att jag beundrar att du tänker mycket och klokt, men för mig räcker det faktiskt ATT du tänker. Mina föräldrar gjorde inte det. De hade ingen plan. Det blev därefter. Du tänker, och du har en plan. Ge dig själv cred för det, snälla. Barn känner skillnad på "mamma skriker men älskar mig innerst inne" och "mamma skriker för att jag är dum och dålig och OND".

Svar: Jag tog inte din berättelse som ett förminskande! Tack för att du delade med dig. Hoppas du mår bättre idag. <3
Lady Dahmer

M:et

Till Emma och till An0nym med de misshandlande föräldrarna kan jag bara säga det jag själv hade velat höra: Det var inte ditt fel. Du blev behandlad som om du var dålig, men det är du inte. Det var din mamma, Emma, och dina föräldrar, An0nym, som gjorde dåligt. En del föräldrar klarar inte av att vara vuxna och låta sina barn vara barn. Den skulden får de leva med. Den är deras, inte din. Och var aldrig nånsin sån mot dig själv! Du förtjänar inte det, inte nånstans. Var snäll mot dig själv. Allt gott önskar jag er båda!

M:et

Se där, det är om jag skriver An0nym som vanligt med o som jag hamnar i censurfällan. Huh! Varför?

Linnea i USA

Ok, behöver hjälp. HUR gör man när man ska sätta sig och äta middag och 2.5åringen gallskriker... varje middag. Det är sååå tråkigt att varje måltid är en fajt (morötterna nuddar broccolin, vattnet är i fel mugg, fel stol etc, alltså typiska 2års sammanbrott). Det går inte att avbryta eller avstyra genom samtal.. ska man curla och "lyda" eller bara vara mer av "suck it up" attityden? Älskar dina inlägg om föräldrsrskap, amning, anknytning.

Svar: Jag skulle nog curla lite. Men framförallt förebygga, kanske genom att göra barnet delaktig i dukningen? Fråga hur hen vill ha det från början? Vilken stol hen vill sitta på idag och vilken mugg hen helst vill ha. Tänker att just nu så är matro och matglädje viktigast att lära ut. Men sen så kan man ju inte curla hur mkt som helst utan att det går ut över övriga familjen så man får känna efter var man vill säga stopp. Men sen också att ni slappnar av lite, låt barnet bråka av sig - allt behöver inte hanteras, bara hen blir bemött i att ni hör hen men att det inte funkar att göra si eller så just nu.
Lady Dahmer

E

Alltså jag har inget barn, men en hundvalp. Och jag kör aldrig med några bestraffningar eller går i konflikt med henne. Det är helt lönlöst. Tänker ofta att det är mycket lättare att visa henne vad jag vill att hon ska göra och uppmuntra det, istället för att säga vad jag inte vill att hon ska göra (dvs säga nej!! och så vidare) - det blir så abstrakt?. Sen hamnar vi i situationer som hon inte kan hantera eller där hon beter sig "illa" - men då brukar jag bara avleda eller lyfta bort henne från situationen. Och så tränar vi vidare separat på grejer i hennes egen takt (gå förbi andra hundar, hälsa fint på barn etc etc.). Jag undviker konflikter till varje pris för jag tycker att det är så mycket viktigare att hon och jag har en bra relation och att hon litar på mig, än att hon är extremt lydig. Jag vet inte, men tänker att det är lite samma med barn. Tack för att du skriver.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog