En drömtillvaro full av ångest
Tandvärken är tillbaka. Inte lika akut (än) men ändå. Så funkar den här tanden vilket jag försökt förmedla till tandläkarn som uppenbarligen vill att folk ska lida, den har lagats flera gånger men ändå har värken alltid kommit tillbaka. Kan jag bara få dra ut fanskapet nån gång? Den sitter liksom längst bak och har ingen tand under så är helt värdelös med andra ord. Ingen tand jag behöver alls. 
 
Jaja. I-landsproblem gissar jag. Jag har iallafall råd och möjlighet att gå till tandläkaren. Tänker på de som har tänder i sämre skick. De måste ju ha skitont hela tiden? Fy fan. 
 
Och sen är det såklart utmattningen som aldrig tycks gå över. Utbrändheten. Det kom över mig för ett par år sen när skiten, hoten och hatet var som värst och det kulminerade när jag drevades mot inom egna kretsar. Då orkade jag liksom inte längre pressen.
 
Sen dess ligger det där och gnager. Alltid alltid alltid liksom på gränsen. Hur går det ens ihop? Hur kan det vara så att man känner som att man nästan drunknar, liksom med nöd och näppe håller näsan över vattenytan, fast man inte borde? Vad gör jag ens? Lallar runt i en slags drömtillvaro egentligen. Alltså min egen iallafall. Jag älskar det här livet och allt som jag fyller det med men ändå sugs musten ur så pass ofta att jag är helt utmattad nästan hela tiden.
 
 
Christina

Sjukt att man inte kan få bestämma själv om tanden ska få dras ut! Så typiskt (vissa) läkare att inte lyssna.. Hoppas du får hjälp och blir av med tanden snart, ingen människa mår bra av värk, oavsett om man är privilegad eller ej. Jag tror inte det är bra att heeeeela tiden tänka på att andra har det värre, att ”detta är ett i-landsproblem” osv, inga människor ska behöva förminskas eller sättas i relation till någon annan.
Som ni sa i Glädjeflickorna- man mår ju ÄNNU sämre av att tänka att nån mår ÄNNU sämre än sig själv.
Usch, jobbigt att du känner dig utbränd.. Hoppas du finner styrka nånstans och kan få hjälp ❤️

Svar: Ja man känner ju skam då för att man har mage att sitta och gnälla när man har det så jävla bra och andra har det skit.
Lady Dahmer

Susenna

Hej har följt din blogg i 6 år, sen jag var 16. för mig var du kanske den första som satte ord på den gnagande känsla om att vara och växa upp som tjej. När jag var 16 skulle jag aldrig anmäla tafs eller sexuella trakasserier medan jag har uppfattningen om att dagens 16åringar hade gjort det (i högre grad iaf). Frågor kring kvinnor rättigheter har belysts på ett annat sätt de senaste åren (tror jag? Var ganska ung innan dess) men jag har ett önskeinlägg i denna blogg. en slags översikt kring hur 1 din feminism respektive 2 samhällets feminism förändrats sen din blogg blev stor och för och nackdelar med det.

Svar: Bra tips! Ska se om jag kan skriva lite. Tycker spontant att det går runt runt.
Lady Dahmer

Nina

Jag orkade inte mycket mer än att ta hand om barnet när jag var f-ledig, speciellt inte när jag hade en liten och en lite större. Jag hade ingen energi till att blogga, det är ett som är säkert, och jag målade inte heller. Vad gjorde jag egentligen? All mun energi gick liksom åt till att hålla vardagen rullande för barnen. Mat, sova, leka, gå ut, gå in, fixa kläder, är skorna för små, fixa skor osv osv. I mina ögon gör du mycket mer än jag och du har tre barn! Jag vill skicka en applåd till dig som fixar att rodda tre barn, en stor blogg, en fb-grupp och ett insta-konto! Jag förstår att du känner dig sliten

Loanne

Känner igen både tandvärken och utmattningen. Genomgår nu rotfyllning i samma tand för andra gången, men ingen vet om det kommer bli bättre efter det. Och utmattningen är skitjobbig att tas med, den kastar fram sitt fula tryne när man minst anar det, och så är man helt ur spel. Naturligtvis inte lättare att tackla när man har barn att ta hand om. Kram!

Svar: Fy fan. En viktig tand eller? Jag har en lyckad rotfyllning så ha hopp!
Lady Dahmer

Sonja

Åh, precis så där brukade jag också känna, det här att ständigt pumpa vatten, komma upp till vattenytan, ta några stackars små andetag, för att sedan dras ned under ytan igen. Jag brukar också beskriva det som kampen att försöka hålla ihop spillrorna av sig själv; när man lyckas hålla ihop några trasiga stackars delar, då tappar man en annan, och när man böjer sig för att plocka upp den delen, då tappar man två andra delar. Och så där fortsätter det. En ständig kamp att försöka hålla ihop.

Så känner jag inte längre. Inte sen jag ropade på hjälp till Jesus för glatta livet att han skulle rädda mig och driva undan mina inre demoner. "Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han satte mina fötter på fast mark, mina steg gjorde han trygga. Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud" - EXAKT så är det! (Psaltaren 40 - fantastisk!) (ÄLSKAR Bibeln!!)

Och jag fylldes av ett ljus och en kraft som håller ihop skärvorna av mig själv åt mig. Fy tusan vad mycket energi det där ihophållandet av mig själv tog, förstår jag nu, när Jesus gör det jobbet åt mig. Okej nån hurtbulle har jag inte blivit - men nu har jag massor av mer energi att lägga på familj och saker jag gillar (och arbete). Både fysisk styrka och emotionell styrka. Och ju mer jag lär och förstår att ge till honom - ju mer styrka kan jag ta emot från Honom.

Många tycker att jag helt har tappat det sen jag blev vad man brukar kalla för frälst. Men den där djupa ångesten, typ själslig ständig tandvärk, den har jag blivit befriad från.. vem skulle inte vilja ropa ut av lycka gällande en sån sak, och berätta vem det är som räddat en? Jag kan fortfarande ha ångest, men det är av det ytliga slaget. Alltså den ligger på ytan, den river inte ner mig. Jag kan ha ångest och känna oro och ilska och ledsnad och rädsla så klart (det gör jag typ varje dag), men ändå, på djupet, känner jag ro. Jag har dragits upp ur djupet och satts på klippan.

Här är en jättefin låt som beskriver det här: https://www.youtube.com/watch?v=dy9nwe9_xzw
Den börjar med orden "you call me out upon the waters". Är inget stort fan av Hillsong men vissa låtar är *gör splended-gest*.

Här har jag beskrivit lite hur det var för mig på Vivids.se: https://www.vivids.se/jag-insag-att-jag-inte-kunde-leva-som-jag-gjorde/#main

Det finns i alla fall hopp om att räddas ut ur mörkret och ångesten som kan omge en oavsett social status, oavsett kön, oavsett hur fin karl man har, hur fina barn, hur fint hem, hur duktig man är, hur mycket man kämpar.. Och det hoppet har ett namn.

Vi lever i en skitvärld. Och du ser det kanske som att du inte gör mycket, och inte "borde" känna som du gör. Men jag kan säga med stor säkerhet att det "borde" du visst det. Du har dina skäl att känna precis som du gör. Du vet kanske inte om alla skäl själv, men Gud vet varenda ett. Så försök att inte vara hård mot dig själv.

Svar: Vi har ju lite olika erfarenheter kring frälsning men jag är glad för din skull. Tack för ditt svar!
Lady Dahmer

Hanna S

Jag var utbränd redan innan jag fick barn, och det kommer alltid tillbaka om jag har för mycket stress. Barn nr två kom för två år sen, och sen dess har det varit så som du beskriver: man håller knappt nosen över vattenytan. Jag har då jobbat deltid med eget företag medan han sovit. Men för några veckor sen började han dagis fem timmar om dan, och jag mår nu som en frisk människa igen. Halleluja! Plus att storasyster har blivit snällare mot honom, vilket gör att det är mycket mindre stress. Men detta att försöka göra saker samtidigt som man är hemma med småbarn, det var för mycket för mig.

Fia

Jag lever med näsan strax över eller strax under vattenytan hela tiden. Har gjort det länge. Det blir lite bättre om jag äter bra och rör på mig men inte så mycket att jag tycker att den energin jag lägger på det känns värt det.

Periodvis orkar jag inte fixa mat och disk/tvätt eller gå in i duschen och bli ren.

Jag försöker komma på varför det är så, kanske kan man lösa det eller så måste jag bara acceptera det.

Jag har klurat på om jag kan ha adhd (add), jag är troligtvis dessutom en högkänslig person med känselspröten utanpå. Jag gör vad jag kan för att passa in i mallen men det är nog tyvärr det som kräver all min energi. Tror att det kan vara så, men jag har inte tagit steget att lufta detta öppet riktigt än.

Kanske borde jag be om en utredning innan jag hamnar helt under ytan. Just nu klarar jag att jobba men det är nätt och jämt.

Kanske är man helt enkelt inte anpassad att klara av alla de krav som finns och nu börjar man gå sönder bit för bit? Jag önskar på riktigt att vi kunde vinna typ 200 miljoner så jag bara kunde få gå hemma och slippa jobba.

Mia

Den känslan har jag också fått sen jag fick barn, har bara ett dock men det är ju ständigt jobb ( är föräldraledig) och känner mig ofta jagad. Ändå tycker jag om att vara hemma men det är en ständig stress på något sätt.

Satan

Det jag tycker är intressant i diskussionen om utbrändhet är att det ofta förekommer kommentarer som "du är stressad/eller utbränd för att du är småbarnsförälder". Som om det är normat att föräldraskap innebär stress. Jag menar självklart blir man stressad om ens barn skriker oc är ledsna, men föräldras utbrändhet ska inte behöva existera om samhället är utformat på ett annat sätt.

Svar: Ja lite så tänker jag också: Men sen är det väl så att kvinnor bränner ut sig i högre utsträckning just för att de har ansvar för barn och hem men också allt annat. Men jag är ju mest hemma och självförverkligar. Målar och skriver och hänger med barn. Fattar ju att det är mer komplext än så dock.
Lady Dahmer

Annika

Hela det sista långa stycket hade ordagrant kunnat vara skrivet av mig. Blev utbränd 2009 och sedan dess har det varit kris på kris på kris, och nu när allt är bra - alldeles fantastiskt, till och med - känner jag såna jävla skuldkänslor över att jag fortfarande mår så förbannat dåligt. Att varje dag är en kamp från början till slut. Att min fullkomligt sanslöst privilegierade tillvaro är för tuff för mig. FAN vad jag skäms. Och det finns inget jag kan göra för att må bättre för jag hade helt seriöst inte kunnat ha det bättre än jag redan har det.

Loanne

LD
Ja, det är en viktig tand jag har problem med, en tuggtand i överkäken. Den har krånglat i över ett år nu, och det är lätt att såna saker försämrar ens psykiska tillstånd ju. Tycker att du ska stå på dig i att få din tand utdragen, som nån skrev så kan man väl få bestämma det själv!
Tack för allt fint du gör! ❤️

Karin

Jag trodde att man som patient alltid har valet att laga eller att dra ut?
För många är ju tandvård tyvärr en kostnadsfråga och att dra en tand brukar ju vara billigare än att hålla på och laga.
Förstår verkligen inte varför dom trilskas när det inte ens är en viktig tand?

Nina

Fasen då med tandvärken. Hoppas det lugnar ner sig o ej blir värre!!!

L

Haft mer eller mindre kronisk ångest sen jag var väldigt liten. Är så jävla känslig och receptiv, så för mig blir det i princip "för mycket" bara jag kliver utanför dörren. Det som gör att jag idag klarar mig är att praktisera yoga. Dynamisk för muskulär stabilitet, yinyoga för aktiv återhämtning. Låter jag bli i typ en vecka börjar det krypa. Får panikkänslor då och då ändå, men att lära känna den aktiva medvetna vilan och att bara använda kroppen till nåt praktiskt, min bästa tillgång!

Samt, enorma sympatier med dig i din tandvärk! Har rotfyllda framtänder. Den ena var ej tät nog, så gick länge med en tand som typ pirrade och sved, tills jag opererade rotspetsen. Tandproblem drar ner en så himla mycket :(

Sonja

Har du också haft ett personligt möte med Jesus? Har du skrivit om det någonstans?

Svar: Jag var kristen fram till 25, 26, 27 typ. Svårt att sätta en tidpunkt för när tron försvann.
Lady Dahmer

Sonja

Jag skulle så gärna vilja höra mer om det här. Vad Jesus sa till dig och hur han berörde dig, hur du hade det som kristen, om folk var varma mot dig, vad det var som gjorde att du till slut inte trodde på Jesus. Men vet att det här som så mkt annat är djupt personligt för många och för vissa tom jobbigt, och det känns kanske pressande också när en överttgad nykristen troende ställer frågor (det är inte svårt att föreställa sig :p).

Så jag lämnar det där :) men kan säga att det inte är förvånande iaf. Att du haft en tro at some point alltså. Du har ju ett öga för den andliga dimensionen som enligt mig är väldigt slående och det löper genom både bloggande och konst (och allt annat kreativt du gör). Jag kan inte komma på ett enda geni som inte har den dimensionen, och du är ett geni.

Svar: Vill egentligen inte prata så mkt om det, men upplevde det som att jag ropade och inte fick nåt svar. Och jag menar verkligen ropade. Skrek. Skrek ut i smärta och ångest och desperation. Sträckte mig efter honom som ett barn sträcker sig efter mamma. Jag anade honom där borta liksom, kunde känna att det fanns nåt mer men att det inte nådde fram till mig. När tron försvann så skedde det så sakta så sakta, det blev tystare och till slut fanns den inte mer. Jag kan känna stor saknad och jag är ofta kluven, i ena ögonblicket finns han för mig och jag vill bara krypa in i famnen och andra stunder så är jag ju ateist med allt vad det innebär (Alltså inte en sån där sur ateist som egentligen tror men är arg på gud, typ som min pappa). Det finns ingen ilska alls. Mest saknad.
Lady Dahmer

Sonja

Var det genom Jesus och det han gjorde på korset som du ropade på honom? Säkert så var det det, du behöver inte svara, jag frågar mest eftersom jag själv hade missat att Jesus är nyckeln och vägen till Gud till dess att jag var 30 år.. vilket är helt otroligt egentligen så ju färre som missat den enorma mount everest-fundament-detaljen i kristen tro desto bättre.

Jag förstår verkligen inte varför han inte kommer till alla som ropar så som han gjorde med mig och så många andra. Jag kan inte påstå att jag hade tro ens, min tro kom EFTER att jag sett honom och han visat mig grejer. På ett sätt har jag haft det så enkelt. Jag sket i honom hela livet till jag inte gjorde det mer och då var han där.

Tack för att du delade det här. Du är så fin.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog