Jag också. Och du också.
På Facebook trendar "Me too". Tanken är att alla kvinnor ska skriva så för att flödet ska fyllas (för att ALLA kvinnor har blivit utsatt för övergrepp eller sexuella trakasserier eller oönskade sexuella närmanden) så att man får se magnituden av problemet. En del berättar om övergreppen. En del hänger ut männen som våldtagit dem. 
 
Jag vet inte ens var jag ska börja. Ska jag berätta om pojkarna i skolan, när jag var åtta, nio, tio, elva, tolv, som drog ner mig bakom skolan och körde ner händer mellan benen på mig eller som hårdhänt klämde om mina nya bröst? Som skrattade och drog av mig kläderna? (och lärarna och föräldrarna som viftade bort det med att de var kära i mig eller att jag provocerade dem för att jag var lättklädd)
 
Eller om pappan till en klasskompis som på en klassresa till Barnens ö som frågade om jag ville se hans kuk han om han fick ta på min f-f-f-f-fitta efter att han väckt mig mitt i natten med att tafsa på hela min kropp och som aldrig blev polisanmäld. Jag var tio år men han skickades hem istället. Han var ju bara lite för full. Jag undrar hur hans dotter mått genom sitt liv, vad han gjort mot henne. 
 
Eller ska jag berätta om de äldre tonåringarna som på hemmafesterna bar in mig i ett mörkt rum som tolvåring och sedan började knäppa upp mina byxor? (Tack och lov blev de alltid avbrutna) Och hur detta blev normalt för mig. Eller den där vuxna mannen som knackade på hemma när jag var ensam och skulle sälja tavlor men som frågade om han fick ha sex med mig och när jag sa nej gav mig en blöt slemmig kyss istället. Jag kände mig så smutsig och jag kände sån skam. Jag berättade inte för mamma eller nån annan. Jag var tolv.
 
Jag skulle kunna berätta om vuxna män i min närhet som olämpligt kommenterat och sexualiserat min kropp när jag gick genom puberteten.Eller om de där lärarna i Harmångersskolan som inledde relationer med eleverna och ofta förklarade för mig att jag var attraktiv. När jag var tretton. Eller om den där sjukgymnasten som skulle hjälpa mig med min onda rygg när jag var tretton fast som ägnade hela timmen till att prata om mina fina stora bröst.
 
Eller om den där festen i hårte som jag fick följa med på där en av männen serverade vin under bordet så mamma och de andra kvinnorna inte skulle se och som sedan tog sig friheter tillsammans med en annan av de yngre männen där. Jag tyckte mest det var spännande. Två vuxna män som ville hångla lite. Som ville ha mig. Jag var fjorton
 
Eller de där hundratals männen som i förbifarten genom livet tafsat på krogen, ropat efter mig på gatan, följt efter mig, kommit med oanständiga förslag och blivit förbannade när jag sagt nej, alla som kallat en hora. Det är så otroligt många, det går inte att räkna, men för kvinnor är det vardag. Vana. Så det är liksom. Mina erfarenheter är inga extrema undantag. Och det är det som är så skrämmande.
 
När det gäller me too så är folk taggade. Jag ser folk med stora bokstäver skriva om det. Äntligen pratar vi, liksom. Och man hänger på, jag också för att jag inte kan tjata tillräckligt, men det är ju liksom inte första gången kvinnor försöker lyfta det här? Vi hade ju #prataomdet för några år sen och det fick en massa uppmärksamhet och det har funnits andra liknande spektakel som ämnat att synliggöra men sen så glider det ju ändå alltid tillbaka i tystnaden igen.
 
Det går i cykler men vi kommer ingenvart alls. Inget kommer förändras för att kvinnor skriver me too på facebook. Inget förändras alls för männen vill inte kännas vid det och de vill kunna fortsätta begagna andras kroppar på det sätt de vill om det så handlar om sex eller som arbetskraft. 
 
 
 
Obs. Jag tycker såklart det är bra att kvinnor pratar om det. Och det ska vi fortsätta med. Men jag har inga förhoppningar på förändring. Jag vet inte om jag resignerat, eller det har jag väl inte, men jag är så desillusionerad (sorry engelskt ord men hittar fan inget annat). 
Anna

Detta ar inte 'on us'. Eftersom ALLA kvinnor har varit med om detta, maste det ocksa betyda att alla man har gjort nagot -- i alla fall statt bredvid. Var mannens #ItWasMe och #Complicit.

Emy

Haft samma tankar som dig, vart ska man börja om man ska börja "hänga ut" någon. Är det från låg- mellanstadiet. Eller högstadiet när en kille i klassen tog mig på brösten varje dag och sa "det var väl inte så farligt de är ju ändå så små så det räknas inte". Och när jag bad vuxna om hjälp, min klassföreståndare som bortförklarade detta med att han var kär i mig, att vi borde bli vänner och sedan placerade oss jämte varandra i bänkarna, och tvingade mig att arbeta i samma grupp som honom i varenda grupparbete restenav året. Jag var 13-15 år, inte förrän jag var 23 år, 10 år seanre, kunde jag känna att jag är värd något och inte är en så värdelös person som jag kände mig under de åren som han trakasserade mig. Mitt hjärta går itu varenda gång jag tänker på det, speciellt eftersom jag vet, som du, att det inte är något extremt eller ovanligt. Det var vardag när jag växte upp och det är fortfarande för alla unga tjejer.

Wendigon

Alla kvinnor har blivit utsatta för sexuella trakasserier i någon form. Undrar om ALLA män har utsatt någon kvinna för sexuella trakasserier? Förmodligen.

Männen lyser med sin frånvaro i debatten.

Svar: förmodligen
Lady Dahmer

trino

Tänkte på det, typ alla kvinnor i mitt flöde är engagerade i #metoo men endast två män har skrivit något om det. Den ena med kommentaren "sluta aldrig kämpa kvinnor".

Känner vanmakt, detta är ett samhällsproblem. Inte något kvinnor ska "kämpa" för att få slut på.

Anna

Fast jag har hopp! Kolla bara Löwengrips historia. När hon för 10 år sedan berättade om hennes övergrepp fick hon mer påhopp än stöd. Det tror jag har förändrats. Och en 17 årig artistkompis till mig berättade på fb om hur ett äckel taffsat på henne när hon stod på scen. När jag var 17 var det sånt "man skulle ta". Att vi (kvinnor) äntligen uppmärksammar det MÅSTE väl ha någon effekt på männen och machonormen?

furyosa

Det kanske inte förändrar mäns beteende i någon större utsträckning med såna här kampanjer på kort sikt men det förändrar kvinnors sätt att tänka. Vi går från att tänka att det är något som "man ska ta" som Anna säger till att vi lägger skammen på förövarna där den hör hemma. Känner att såna här kampanjer behöver itereras ett antal gånger tills det nått in i alla kvinnors medvetanden då inte alla medvetandegörs i de första iterationerna. När medvetandet nått en viss kritisk massa hoppas jag att kvinnor vågar berätta vem som gjort det direkt när ett övergrepp sker istället för att vänta 10 år under tiden man läker (jag har själv inte berättat för någon i min närhet, annat än min man, om våldtäkten jag var med om för 10 år sen). Det kan i sin tur leda till att mäns beteenden förändras när de skammas mer öppet och mer direkt efter övergreppet. Dvs vi höjer ständigt priset de måste betala för att göra övergrepp.

Ellen

Jag är 32 och har aldrig blivit det. Är kanske ful 🙈😂

Svar: du får nog tänka efter. De flesta kvinnor normaliserar det. Har träffat så många kvinnor som inte insett att de blivit illa behandlade. eller så är du det där berömda undantaget som bekräftar regeln.
ladydahmer.nu

Linnea

Håller på att kolla på en serie på Netflix nu, Broadchurch. Vet inte om du har sett den, men säsong 3 handlar om en kvinna som blir våldtagen. Det är alltså en kriminalserie om två poliser. Den är riktigt bra tycker jag! Kvinnan är inte heller en ung snygg tjej utan en medelålders kvinna som nog inte får anses falla i "snygg-kategorin". Den visar verkligen vilka svin män är då det visar sig att alla på ett eller annat sätt är skyldiga till sexuella trakasserier mot kvinnor. (Obs har inte sett hela än så vet inte vem som är våldtäktsmannen, inga spoliers :)).

Hur som helst, känns fint att det görs en serie som tar upp detta. Säsong 1 handlar om ett mord och säsong 2 om rättegången, man bör nog kanske se dessa för att fullt ut hänga med i säsong 3 dock.

S

Det tar aldrig slut, fick veta idag att en klasskompis till min åttaåring öppnat dörren för en man som ringde på när hon var ensam hemma och frågat om han fick 'mäta hennes kropp'. Tänkte bara matt att nu börjar det. Vet allvarligt inte vad jag ska säga till mitt barn (som också är ensam hemma ca en halvtimme varje eftermiddag).

Har ju själv fler historier än vad som går att berätta, en hel uppväxt och kvinnoliv fullt av män som tar sig friheter med min kropp: scoutledare, klasskompisar, professorer, anställda, runkgubbar i skogen och killar på bussen..

Anna & Furyosa:
@douconsideryourselfafeminist på insta har hashtaggarna #IDidIt & #ImComplicit där män berättar om vad de utsatt kvinnor för.

Har funderat ett par månader på att outa en man inom min bransch som betett svinigt på nätet (har screenshots) för hans arbetsgivare. Har tänkt det vanliga att jag vet inte om jag orkar ta stöten, ha mitt namn inblandat i hans svinerier, men nu i och med allt det här har jag i alla fall formulerat mailet.. Får se om jag skickar.

Jennie

Precis som så många andra grejer kommer inte männen förändras av detta men det stärker oss kvinnor att fortsätta. Och hade två män i mitt flöde som reagerade och trots att det inte räcker tyckte jag ändå att det var lite skönt.

Nu undrar jag bara, vart är Calle Schulman och Lamotte i Metoodiskussionerna?

Malin

Ellen: jag har bara blivit utsatt utomlands, aldrig i Sverige. Ärligt talat så kan jag inte komma på någon förklaring till skillnaden. Har jag haft tur, har jag varit för ful för kräsna svenska män?

S

Jennie:
Ja, kanske dags med lite #metoo-kommentarer på Calles insta för att se om han vaknar..

Jennie

Till S: Har inte insta eller twitter utan läser bara andras, blir för uppslukad i debatter annars..:) Men såklart en mycket god idé!

Just nu är Calle upptagen med att klappa sig själv på axeln för att han anklagade Virtanen för att vara en snuskgubbe för flera år sedan. Ingen stöttning till Cissi utan det är Calles gärning som står i fokus. Suck.

Rain

Är det bara kvinnor som får skriva me too? Frågar för har nämligen en manlig vän på Facebook och han har skrivit det och undrar vad hans syfte är.

S

Jennie:
*låter CS få klappa sig själv på axeln i fred en stund*

Nu skriver han på insta:
'succé med Sandhras självförsvarskurs för tjejer. Jag vill också kunna försvara mig!'

Har lust att fråga om man får lära sig hur man försvarar sig mot sluga mediaprofiler, chefer, redaktörer, maktmän, lärare, pojkvänner..

Sonja

Det händer och förändras massor, men kanske inte så mycket för männen, utan för oss kvinnor, hur vi tänker, både om oss själva och om andra kvinnor. För kanske 10 år sen hade jag nog sagt att jag aldrig hade varit med om något. Men det var inte för att jag inte varit med om något utan det var för att jag inte förstod att vissa saker jag varit med om faktiskt var fel.
Och när det kommer till andra kvinnor så kunde jag förr tycka att kvinnor som reste sig upp och var arga och upprörda över "mindre saker" var skitnödiga och oförmögna att ta saker med en nypa salt. Så skulle jag aldrig i livet säga nu.

Så jag skulle säga att jag personligen har fått mer integritetskänsla (eller vad man ska kalla det) och mindre kvinnoförakt. Aaaand thats something :)

Svar: Kanske.
ladydahmer.nu

Jennie

Jag håller med Sonja, precis så är det för mig med.

Malin

LD skrev i en kommentar till Ellen:
"du får nog tänka efter. De flesta kvinnor normaliserar det. Har träffat så många kvinnor som inte insett att de blivit illa behandlade. eller så är du det där berömda undantaget som bekräftar regeln."

Men samtidigt, är det inte den utsatta som definierar vad som är ett övergrepp? Om Ellen behöver tänka efter, har hon då verkligen blivit utsatt för ett övergrepp?
Jag har som sagt bara blivit utsatt utomlands av någon anledning, men de gånger jag blivit utsatt har jag verkligen inte behövt tänka efter om det var ett övergrepp. Den obehagliga känslan av en för närgången blick, vreden över en oönskad komplimang om kroppen, ursinnet när man blir tafsad på, skräcken när man blir överfallen - inget av detta behöver man tänka efter för att veta om man är utsatt för övergrepp.

Svar: nej inte riktigt, eftersom att normaliseringsprocessen är en del av övergreppen. Bara för att man är så van vid dem att man inte funderar på vad som händer betyder det inte att det inte är ett övergrepp.
ladydahmer.nu

Malin

"nej inte riktigt, eftersom att normaliseringsprocessen är en del av övergreppen. Bara för att man är så van vid dem att man inte funderar på vad som händer betyder det inte att det inte är ett övergrepp."

Men är det verkligen så? En för närgången blick lämnar alltid obehag, en oönskad beröring lämnar alltid äckel och obehag, jag tror inte det någonsin är något man inte funderar över. Sedan kanske många inte vågar/orkar reagera, men nog sjutton noterar man det, äcklas över det och reflekterar över det!

Svar: nu projicerar du din egen upplevlse på andra. Jag känner inte obehag över alla blickar jag fått. Inte heller över alla övergrepp. För mig var många av dem vardag, nåt jag ryckte på axlarna åt, så det var liksom. Min kropp var inte min egen. För mig var det självklart.
ladydahmer.nu

Malin

"nu projicerar du din egen upplevlse på andra. Jag känner inte obehag över alla blickar jag fått. Inte heller över alla övergrepp. För mig var många av dem vardag, nåt jag ryckte på axlarna åt, så det var liksom. Min kropp var inte min egen. För mig var det självklart."

Det är ju extremt allvarligt. Hur kan det gå så långt? Jag känner att hela samhället har misslyckats fullständigt. Det är ju otroligt viktigt att lära alla barn från det de är små att deras kropp har ett värde, att de ska värdesätta och vara rädda om sin kropp. I vissa kulturer löser man detta genom att lära flickorna att deras oskuld har ett värde, att knappt någon man är värd att få umgås med dem, att männen ska hållas på halster i evighet och hoppas på en kyss osv. Det är ju i sig väldigt patriarkalt men jag har levt i en sådan kultur och det du beskriver, att känna att övergrepp är vardag och att din kropp inte var din egen, skulle inte kunna hända en flicka som växer upp i den kulturen. Många andra nackdelar finns det i den kulturen, men föräldrarna uppfostrar flickorna till att veta att kroppen har ett värde och det måste jag säga är bättre än att en flicka ska känna som du kände. Jag beklagar verkligen och blir väldigt ledsen över att läsa hur du kände.

Malin

Jag måste fortsätta resonemanget, kan inte släppa att du kände att din kropp inte var din.
Jag undrar om en del av problemet är den väldigt öppna svenska inställningen som finns till sex. Går du till ungdomsmottagningen, som min dotter har gjort, så är det sex och samlevnad de vill leda in samtalet på även om tonåringen är där pga ett kroppsligt problem och pga att vanliga gynekologer inte tar hur unga patienter som helst.
Min dotter ville prata om sitt kroppsliga problem och barnmorskan ville fråga henne om hon brukade ha sex och vilket kön hon vill ha sex med. Frågade om hon ville använda p-piller. Min dotter blev upprörd och kände sig kränkt, hon har aldrig haft sex och är inte intresserad av att ha det ännu. Vi pumpas med sexinfo från alla håll från det vi är små. Aldrig säger man något om att man kanske kan vänta tills man blir äldre. Sex presenteras av till exempel personal på ungdomsmottagningen som något självklart även innan man fyllt 15.
Om samhället inte hade denna inställning kanske det skulle vara lättare för ungdomar (tjejer) att tänka att sex inte behöver vara en del av allas liv redan från tidiga tonår, lättare att förstå att våra egna kroppar bestämmer bara vi över och sex behöver inte alls vara självklart och okej.

S

Malin: en gång när jag var 15 år däckade jag på fyllan. Min dåvarande pojkvän hade då dragit upp min tröja för att titta på mig. Det var första gången han såg mig i nakenhet. När jag fick veta det skrattade jag åt det och tyckte att det var väldans lustigt för av nån anledning förstod jag inte att det var fel. Jag tänkte typ att han varit så nyfiken att han inte kunnat hålls sig och att det var så typiskt killar eller nåt.

Idag blir jag superäcklad när jag tänker på det och undrar om han nånsin lärde sig hur vidrigt detta var? Gör han sånt än idag? Har han gjort så på fler? Fick den tjejen veta? Sa hon i så fall ifrån?

Jag upplevde just då inte det han gjorde som ett övergrepp. Alla har tyvärr inte sund syn på integritet osv och det gäller både utövare och offer. På ett sätt är det här något som man måste lära sig.

Är det nåt jag tror att de som går över såna här gränser har ett sjätte sinne för, så är det att hitta tjejerna som inte säger nej/förstår att det som händer är fel.

Malin

"Är det nåt jag tror att de som går över såna här gränser har ett sjätte sinne för, så är det att hitta tjejerna som inte säger nej/förstår att det som händer är fel."

Tror du det? Det är en intressant tanke. De hittar en sårbarhet. Men samtidigt är vi många tjejer som gapar och skriker, ger örfilar och slänger drinkar i ansiktet på äcklen, så många män går bara rakt på utan något sjätte sinne och stöter på motstånd också.

jess

Att min kropp inte var min egen och att övergrepp var något jag fick räkna med, så tänkte jag med. Så tänkte jag när jag var 16 år och skitpackad och killen som jag hånglat med drog av mig byxorna och började ha sex med mig. Jag gled ut och in ur medvetslöshet men sa till slut åt honom att använda en kondom så att jag inte skulle bli gravid medan han runkade av sig i min kropp. Om jag hade haft en grundmurad känsla av att min kropp var min och att ingen annan fick ta sig friheter hade jag nog sagt ifrån mer. Frågan är om det hade hjälpt. Och vad händer om man säger ifrån och han ändå fortsätter, då blir det ju verkligen tydligt att det är en våldtäkt som sker. Nu kunde jag ju ändå på sätt och vis intala mig själv att det inte var det.

Malin

Alkoholnormen är nog också ett stort problem i Sverige. Kanske skulle fler unga killar tänka sig för om fler var nyktra.

jess

Fast Malin, jag har varit packad bortom sans och vett många gånger men jag har aldrig tafsat, sexuellt trakasserat eller våldtagit någon. Det är inte fyllan i sig som gör killar till förövare.

Malin

"Fast Malin, jag har varit packad bortom sans och vett många gånger men jag har aldrig tafsat, sexuellt trakasserat eller våldtagit någon. Det är inte fyllan i sig som gör killar till förövare."

Fyllan försämrar omdömet samt skapar situationer där det är lättare att få tag på ett offer.Jag tror nog att fler övergrepp sker i sammanhang där alkohol är inblandad.

Hanna Karlsson

Det här problemet med att killar inte kan låta tjejer vara är ett så mycket större problem än vad jag kunnat tänka mig. Jag tycker det är bra med kampanjen. Även om det inte förändrar något för de som redan är drabbade så blir det en ökad medvetenhet om att det inte är okej. Att det inte ska accepteras! Att en klapp på rumpan inte är något annat än sexuella trakasserier.

Elvira

https://manneforssberg.se/jag-trodde-att-jag-hade-ratt-till-andras-kroppar/

J

Citerar http://www.cinderalley.com/2017/10/me-too/ :

"Det är sjukt viktigt att uppmärksamma, såklart – men jag kan samtidigt inte låta bli att känna att vi fokuserar på fel sak här. Jag känner inte en enda kvinna (eller icke-man för den delen) som inte har blivit sexuellt trakasserad eller värre, men det här passiva fokuset på offret gör att det låter som att detta är något som bara ”händer” oss kvinnor, typ som regn eller hårväxt. Men så är det ju inte. Det är någon som aktivt orsakar detta – som trakasserar, våldtar, tafsar, inte lyssnar på ett ”nej”, drar sexistiska skämt – och det är så gott som alltid en man."

Ellen

Ja, fy me too, jag har som du massa olika exempel på övergrepp och sexualiserande av olika slag. Som att bli tafsad på och fasthållen av ett killgäng när man går förbi som 16 åring, att bli kallad hora av en förbipasserande kille på gatan, att få sitt utseende recenserat i poäng av killar i högstadiet, eller bara en sån sak att bli frågad varför man inte har pojkvän fast man är så söt (!!). Blä, tror verkligen alla kvinnor har någon typ av erfarenhet av att ha blivit kränkta av män, oavsett om det är rent fysiskt eller mer subtilt. Det skadliga som jag ser det nu, är att denna typ av övergrepp börjar så sjukt tidigt, när man bara är barn och inte hunnit få verktyg eller förstått hur allt hänger ihop. Är så mycket enklare att klandra sig själv då eller misstolka. Man måste verkligen börja prata om såna här saker med barn så tidigt det bara går och hålla diskussionen levande.. (Förutom det uppenbara då, att alla män/killar bör börja bete sig).

Evahle - en blogg om psykisk hälsa

Har även delat min historia nu om hur jag blev utsatt för sexuella övergrepp när jag var 7 år av en 10 år äldre man. Det är hemskt att se alla som delar sin historia, men vi måste göra. Vi måste prata om det för vi är så många... Så många fler än vad man kan tro...

Karin

1. Ledsamt, gräsligt och tyvärr inte det minsta förvånande att läsa alla berättelser om sexuella övergrepp från kvinnor i mitt flöde. Kvinnor i alla åldrar, på många platser på jorden.
2. När jag själv reflekterar över egna erfarenheter har jag svårt att komma på något att skriva under #metoo-taggen. Och känner naturligtvis tacksamhet över att inte ha blivit utsatt för övergrepp, men - och här kommer patriarkatets härliga dubbelverkning - känner mig ful och oknullbar och liksom LEDSEN för att inte jag har blivit tagen på pattarna. Minns så väl när jag var yngre och mina klasskompisar som var killar använde sin maktposition så utstuderat. Antingen var man en snygg tjej som förtjänade att bli tafsad på. Gav förmodligen de som blev utsatta för det men för livet. Eller så var man en ful tjej som jag som var så oattraktiv att man inte var värd att bli utsatt för deras övergrepp. Och då hade man ju inget värde alls, för det enda som tjejer dög till var att vara runk- eller knullobjekt. Sedan har det här följt med mig i vuxenlivet. Trots att jag rätt tidigt hittade nittiotalsfeminismen, har den här grejen stannat kvar. Har nämligen inte blivit ropad efter, nypt någonstans eller fått nån äcklig gubbhand på någon kroppsdel – och det är då ett bevis på att den där knullbarheten aldrig har inträtt = har inte ett värde i patriarkatet. Det här är helt vansinnigt, men jag kan på fullaste allvar tänka så: att jag inte har blivit sexuellt trakasserad betyder att jag är ful och det i sin tur betyder att jag är värdelös. Trots att jag vet att det inte är så, trots att jag som sagt är oerhört tacksam för att inte ha utsatts, trots alla hårresande berättelser på sociala medier.

Men obs: det här är inte på något vis ett sätt att försöka trivialisera eller flytta fokus från det verkliga problemet. Inte ett #notme-inlägg. Bara en reflektion över att man som kvinna är så inträngd i den patriarkala normen och tvingas förhålla sig till den även när man går fri från ett av dess maktmedel.

H

Precis så som du skriver Karin, så kan jag också känna. Helt vansinnigt och skevt är det, men likväl så finns känslan där av att man är lite sämre.
Fast jag i självverket är glad att jag kan räkna händelser av sexuella övergrepp och trakasserier på handens fem fingrar. Förfäras av att det är så många, att det är så vanligt och att männen bara står där tittar på varandra och drar samma devis om och om igen "inte jag, inte alla män" Känner på riktigt män som har uttryckt att de tror att det bara är några få rötägg som är väldigt aktiva...

Maria

Karin - Jag har också blivit leden över knullbarheten. Vad är det för fel på mig som ingen vill dansa nära? Så jävla dumt i huvudet och läskigt.

Jag är rädd för hur mina tvillingtjejer ska uppleva framtiden och de är inte ens tre månader.

Och jag tycker att jag är ganska skonad från övergrepp, men ju mer jag läser desto fler ploppar upp till ytan som jag liksom ogillat när de hände men sen inte tänkt på efteråt.

Som killen som alltid pussades mot allas vilja när vi lekte kramleken i lågstadiet (bara kramleken var väl sådär egentligen men då var åtminstone jag med på lekens regler).

Som killen i högstadiet som pekade och skrattade och försökte ta på mina bh-lösa bröst (för jag hade liksom inte ens tänkt på att det behövdes en bh än) och skrek något om orangutangtuttar (gissa vem som gick hem och bad mamma om en bh).

Som alla som försökte sexchatta med mig fastän jag var jävligt ung och inte visste hur jag skulle reagera på det.

Som gubben, när jag arbetade på Ö&B, som kom och frågade min (manliga) kollega om jag hade någon humor för att sedan kommentera min kropp och framför allt mina bröst för att texten på t-shirten var så sträckt. Och jag log och gick därifrån för jag ville inte verka humorlös.

Som gubben som jag fick putta bort upprepade gånger för att han inte förstod ett nej och stod alldeles för nära. Först ville han ha en kram och sen ville han ha en puss. Jag fick fly in på krogen han precis blivit utslängd ifrån (kl 18). När jag skrev om det på facebook skrev en killkompis något om hur mycket trevligare det var att bara vilja ha en puss än att knuffas, så jag hade ju gjort fel.

Som alla gånger jag har haft husfridssex i tidigare relationer för att det har varit så mycket lättare än en sur karl.

Och som jag skrev överst. Hur många gånger jag blivit ledsen för att ingen har velat ta på mig när vi har varit ute. Att ingen har tagit sig friheter mot mig. Vad är det för fel på mig osv? Samtidigt är jag glad som fan över det - för jag har varit den som puttat bort från, lekt flickvän till och annat liknande till mina kompisar när vi varit ute.

Lisa

Jag var 18, hade precis tagit studenten och ville ha ett sommarjobb, så istället för att gå ut och festa med mina kompisar jobbade jag varje tillfälle jag fick på en nattklubb. En kväll efter att vi stängt sa min chef att han ville prata med mig. Jag blev glad för jag trodde att han skulle säga att han ville ge mig mer och stadigt jobb. Han frågade om jag ville ha något att dricka. Jag var ganska trött så jag bad om en red bull. Sen minns jag inget mer. Jag vaknade, naken, bredvid min chef i klubbens bakrum. Jag visste inte vad som hänt, bara att jag mådde dåligt och hade ont. Jag fiskade fram en kondom efter några dagar. Min soon to be dåvarande pojkvän skammade mig för att jag ”legat med min chef”. Detta var i samma veva som mitt våldsamma ex fortfarande följde efter mig, jagade mig på stan, han som jag inte velat anmäla fastän en kvinnlig polis som precis avbrutit en av gångerna han misshandlade mig försökt övertyga mig, jag ville ju inte förstöra hans liv.
Jag försökte berätta för mina tjejkompisar som jobbade på nattklubben för att jag inte ville att dom skulle råka ut för samma sak. Ingen lyssnade, alla fortsatte att gå dit och festa eller jobbade kvar.
Jag vågade inte anmäla för jag mindes ju ingenting och dom fysiska bevisen hade jag gjort av mig med så snabbt jag kunde.
Jag klarar inte ens av att skriva ut #metoo för jag mår fortfarande så jävla kasst över vad som hände. Jag vill inte prata om det och jag vill inte att någon ska veta så länge jag inte kan vara anonym.
Jag tycker ändå att jag haft tur som inte minns något.

Jen

Som nån tjej skrev hör ovan märker jag stor (?) skillnad i hur det pratas om feminism och relaterade ämnen de senaste åren - av kvinnorna.
De som "varit i skuggan" mestadels av sina liv börjar få upp ögonen för vad som är rätt och fel gällande tex sexuella övergrepp. För kanske 10 år sedan var min mamma till viss del inte på "som man bäddar..."-resonemanget om tjejer som festar oxh somnar fulla etc. Now not so much ( tar en del cred där ).

Har en vän som också varit en av dom som tyckt att många andra tjejer är löjliga - vad är väl egentligen en hand på rumpan, vafan man vet ju hur killar är och för att passa in måste man ju faktiskt kunna ta ett skämt yadayada . Det senaste året har hon dock berättat för mig hur hennes man behandlar henne och jag får på riktigt ont i magen. Hon blir tafsad på jämt och ständigt av sin man. När hon lagar mat smyger han upp och klämmer henne på brösten, han vill helst att hon ska bli överraskad och överrumplad. Står hon framåtlutad och han ser får hon alltid en hand upp i rumpan eller mellan benen (hon börjat stå med rumpan mot väggar nu eller skyndar sig innan han hinner se) Han håller fast henne (!) och pussar - när hon blir stel skriker han och anklagar henne för att vara tråkig och buhu han försöker ju faktiskt vara gosig här! Ligger hon inte med honom på två veckor anklagar han henne för att inte älska honom,vad har han gjort för att förtjäna detta och hon är ju så sexig, snälla snälla bara lite... Tafsandet ökar alltid i intensitet när det var "längesen" så hon ställer ju upp för att det ska lugna sig några dagar innan det börjar om igen.


Det är så disturbing och fucked up så jag vet inte. Har ju givetvis försökt komma med goda råd (typ lämna!) men jag fattar ju, de har ett liv tillsammans , många år bakom sig, han har goda sidor, trygghet...

Hon säger att det är tack vare sociala medier och saker hon nu läst sig till som gör att hon förstår att det han håller på med inte är ok, bombar försökt vifta bort känslan av förnedring i alla år men nu orkar hon inte längre.

Så saker går framåt tankemässigt men det är nog mestadels i kvinnors hjärnor.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog