Jag vill bli förstådd
Lite random tankar så här på en måndag. Men jag har funderat mycket på varför det är så svårt för vissa att ta sig vidare och ur negativa spiraler och dåligt mående och hur det kommer sig att vi har förståelse för fysisk ohälsa men inte för det som sker inne i huvudet. 
 
När man lider av psykisk ohälsa så anklagar man ofta sig själv. Jag tycker att det pratas väldigt mycket om människor som skyller ifrån sig på andra men jag tycker snarare att människan har en fantastisk förmåga att ta på sig skuld för det som drabbar henne oavsett om hon kunnat påverka situationen eller inte. Victim blaming: från omgivningen men också djupt internaliserat.
 
Om vi bara gjorde si eller om vi inte gjort så... Och så ältar vi detta runt runt i cirklar tills vi är så fulla av skam att vi måste kapitulera under vårt eget självhat. Vi behöver inte fler som cementerar det.
 
Jag har ingen inneboende kraft. Jag hör ibland folk prata om det på så sätt, att man kan bara man vill för människan kan åstadkomma mirakel men har ingen magisk förmåga till stordåd för det har ätits upp av ångest eller så fanns det inte ens där från början, jag vet inte. Att påstå att jag har det, att jag själv har förmågan att förändra mitt liv är ett hån.
 
Och jag vill ju inte bli peppad. Jag vill inte få tips på lösningar (ni vet så som män generellt brukar försöka sig på att ge när man öppnar upp). Jag vill bli förstådd. Jag vill få höra att det är fullt förståeligt att jag mår dåligt och att det inte är konstigt att jag ej tar mig ur. Det förstnämnda får mig nämligen bara att känna mig mer värdelös.
 
Det är inte så att jag tycker att nån annan ska ta ansvar för mig eller mitt mående, liv, situation. Det som bör diskuteras är varför människor mår dåligt och varför de som mår dåligt inte får hjälp när de faktiskt visar att de behöver det. Vi behöver diskutera varför samhället ser ut som det gör och varför vissa faller mellan och varför vårt skyddsnät inte funkar längre. Som jag skrivit tidigare så är vår förmåga beroende på våra erfarenheter och vårt sociala, kulturella och ekonomiska kapital. 
 
Hur kan vi jämna ut klasskillnaderna? Hur kan vi möjliggöra så att alla får och har samma förutsättningar? Hur kan vi förhindra att vissa människor inte förmår lika mycket som andra? Hur kommer det sig att vissa människor bara klarar av att resa sig ur askan medan andra som till synes har alla förutsättningar inte klarar av att sätta ena foten framför den andra? Det är dessa frågor sombehöver analyseras.

20141001-184307-67387496.jpg
 
Gammal teckning av Fanny Åström. Alltid aktuell. Alltid on point. 
D

Ja, bli förstådd samt känna igen sig i andra. Hitta gemensamma nämnare. Känna att man inte är ensam om sina känslor och tankar. Det är jätteviktigt för mig. Att känna sig som den enda "knäppa", det är hemskt.

Jenn

Jag känner igen känslan av att inte vilja ha lösningsförslag och har tränat min omgivning till att att alltid fråga "vill du bara att jag ska hålla med och ge dig en kram eller vill du ha lösningsförslag?" om jag inte själv informerar dem först om vilken sorts svart hål jag är i.

Oftast har en ju redan tänkt på allt som de kan föreslå och gärna lite till. Eftersom en själv känner sig själv och det som är jobbigt bättre än vad de gör och en är ju ingen idiot liksom. Ibland är det situationen en befinner sig i som orsakar det där svarta hålet men att det ändå inte finns någon rimlig lösning på problemet (läs: alla lösningar är dåliga och det är det som skapar hålet till att börja med eller också är problemet så stort att en som enskild person inte kan göra något åt det). Ibland är det bara ens hjärna som rent kemiskt inte fungerar som den ska just då och då spelar det liksom ingen större roll vad en gör.

Samtidigt uppskattar jag faktiskt att den spontana reaktionen många har när en berättar att en mår dåligt är just att försöka "fixa" det. Folk bryr sig och vill hitta sätt för en att må bättre. Problemet blir ju bara att det ibland inte går att göra något åt det för stunden utan en måste bara härda ut tills nästa dag och hoppas att det är en bättre dag.

LittleLuxxie

Usch, känner igen mig så mycket. Lösningsförslagen man får är ju ofta helt värdelösa, och dumförklarande. Jag menar, det är jag som mår skit och det är inte speciellt kul, tror du inte jag har tänkt på alla möjliga sätt jag skulle kunna lösa det här? Om det fungerade med en promenad tror du verkligen att jag skulle sitta här då? Jag vet att de flesta menar väl, men jag blir så irriterad. För undermeningen blir ju att de tror att det finns en enkel lösning som man själv varit för dum för att komma på eller för lat för att göra.

Bilden från Fanny är verkligen spot-on. Ganska stor del av psykiatirisk vård har fått mig att känna precis så. Självhatet, det blir inte mindre för att man har ett problem som få förstår och många tror är lathet.

hanna

Det där är ju en enda stor lögn – att alla har samma "inneboende kraft" att resa sig och gå vidare eller hantera livet och dess motgångar. Vi har inte samma förutsättningar psykiskt, precis som att vi inte har det fysiskt. Vi behöver alla kämpa olika mycket för att ta oss till samma punkt.
Jag brukar jämföra det med träning, till exempel yoga. En del når tårna utan någon särskild ansträngning. Andra kan kämpa ett helt liv, men ändå aldrig komma längre än till knäna, kanske en bit ner på vaden. Vi har olika stela kroppar, helt enkelt. Olika fysiska förutsättningar. Varför skulle inte detsamma gälla psyket?
Sen ärver vi också rent genetiskt en stor del av vår personlighet. Och visst kan vi jobba med våra drag, och förändra vårt förhållningssätt. Det måste vi försöka göra, om vi vill ha bra liv. Men är du en person som är genetiskt benägen för oro och ångest, till exempel – ja, då måste du alltid kämpa lite mer än den som ärvt en mer bekymmerslös inställning. Det kan vara värt att ta med i beräkningen för dem som hurtfriskt skanderar "alla kan lyckas med allt".

Det här är förstås ingen ursäkt för att inte försöka förändra sin situation, om man mår dåligt av den, eller att kämpa för att hitta vägar framåt. Men det ÄR inte lika lätt för alla. Och det blir så nyanslöst att peka på de lyckade exemplen: "person x föddes i de fattigaste av omständigheter, eller hade den förfärligaste barndom, nu är hen superstjärna/företagsledare/professor". Etc. De här personerna som "reste sig ur askan" på olika sätt hade kanske inte det sociala, kulturella eller ekonomiska kapitalet för att lyckas. Men de kanske hade de mentala, psykologiska? Kanske i form av personlighetsdrag? Eller genom uppväxten, anknytningen?
Man vet, genom forskning, från krig, katastrofer och svår sjukdom att vissa bär de värsta upplevelser på ett stabilt sätt, medan andra har svårt att hantera även lätta påfrestningar. Där spelar sådant som personlighet in.

Vad är det som gör att två personer hanterar samma situation på helt olika sätt? Det tål att funderas över. Utan att göra det så lätt för sig att man bara hänvisar till att det handlar om "vilja" och "inställning".

Elvira

Angående att inte få hjälp när man behöver det så väntar jag fortfarande på att psykiatrin ska ringa upp mig vilket de sa för antingen 1 eller 2 år sedan, jag minns faktiskt inte exakt och de minns inte heller, eller de är så upptagna med alla andra patienter att jag är en av dem som faller mellan stolarna.

Annie

Relaterar massor! I allmänhet möts man ofta av den attityden. Att alla har samma chans. Och "det som inte dödar, härdar" osv. Nu har jag ju lärt mig att forskning kommit fram till att folk som går igenom en massa elände INTE blir "härdade" utan tvärtom, människor blir svagare och svagare ju mer elände man råkar ut för (det är en tråkig och nedslående tanke, men tyvärr sann).

Faktum är ju också att vissa människor föds med en mer positiv grundsyn på livet, och vissa med en mer negativ. Det är också bevisat.

Malin

Oj!
Jag är kvinna men jag är ju en såndär som kommer med pepp och förslag och konstruktiva idéer.
Jag kan inte ens tänka mig in i situationen du beskriver. Att bara vilja ha förståelse och inget annat. Då sitter du ju bara kvar i det dåliga? OBS detta enligt mitt synsätt alltså, menar inte att du tycker/ska tycka så. Och jag menar inte att jag själv alltid tar till mig konstruktiva råd på rätt sätt heller, mer att jag förutsätter att få dem, vill få dem, om jag pratar med någon.
Men är det vänner och familj du tänker så med? Om du går till en psykolog eller psykoterapeut, då vill du väl bli hjälpt ur det negativa?

Somliga Förbannade Kvinnor

Jag hade råångest för ett tag sen och mådde piss. Bara en massa destruktiva tankar i huvudet. Och maken skulle såklart komma med lösningar. Till slut sa jag nåt om att det var bättre för alla om jag gick och dränkte mig (skulle aldrig göra det men det var känslan som kom upp). Varpå han tittade på mig och frågade "Säger du så där för att jag ska tycka synd om dig?" "Men BINGO!" svarade jag (har dessutom förklarat massor med ggr att jag inte vill ha råd om jag inte ber om det men det verkar aldrig gå in). "Jaha" sa han och kramade mig och sa snälla saker. Varpå ångestnivån sjönk markant. Jag tycker folk borde ha det som en generell riktlinje: Om folk inte ber om råd så vill de inte ha det. Och är man oförmögen att visa förståelse och ge stöd är det bättre att hålla snattran (gäller dock inte med partner och barn anser jag, då får man fan se till att lära sig det). Kram ❤️

Yazgripen

Jag har 2 funktionsnedsättningar. Livet och troligtvis ärftlig sårbarhet har även gett mig kronisk depression. Jag lever/klarar av min dag Tack vare läkemedel. Jag har accepterat att mitt liv så som det är idag. På det viset tycker jag att jag har ett bra liv. Jag saknar det filter som skyddar personer som saknar funktionsnedsättningar. Jag tar in allt kan man säga. Ljud, rörelse, färg, attityder + mkt annat. Detta är väldigt tröttande. Det fungerar inte att säga att man ska ta sig i kragen och att andra har det värre. Vi med funktionsnedsättning har massor med andra styrkor och fördelar. ♥️♥️

Somliga Förbannade Kvinnor

Malin
Nej, det där är en missuppfattning av hur människor funkar (de flesta iaf). För de flesta blir faktiskt inte ett dugg hjälpta av råd när de mår dåligt, om de inte bett om dem. De har med största sannolikhet provat det man föreslår redan och känner sig misslyckade som inte fick det att funka, precis som LD skriver. Har man dessutom ångest, sorg och liknande så är det nästan alltid som jag skriver i min tidigare kommentar: Förståelse, en kram, några vänliga ord, att känna att man inte är ensam, att någon finns där för en utan att kräva nåt (som att man ska följa deras råd, vilket det lätt kan uppfattas som att rådgivaren vill) - det kan både minska ångesten och lindra sorgen. Min erfarenhet är att detta att komma med lösningar egentligen bara är ett sätt att må bättre själv, man har gjort nåt konkret liksom, men det har inget med behoven att göra hos den man försöker hjälpa.

Somliga Förbannade Kvinnor

Annie
Precis så! Att jag är så pass stark, glad och positiv som jag är i dag är inte p g a min fruktansvärda barndom eller misshandeln och våldtäkterna jag blivit utsatt för - det är TROTS detta. Det är svårt att bryta ner mig mer än tillfälligt helt enkelt och det har inget att göra med att jag är en bättre människa eller har så mycket mer karaktär och vilja än nån annan utan att min hjärna råkar funka så bara.

Sonja

Jag har också känt så. Jag hade alla förutsättningar för att kunna jobba till exempel. Fysiskt frisk, hyfsat intelligent, klarar mig hjälpligt socialt om jag måste, men det gick inte. Det var som att det var ett helt berg som stod i vägen som jag var tvungen att ta mig över, men det gick inte, det var omöjligt.
Och ju mer jag försökte och ju mer jag misslyckades (för misslyckades gjorde jag tyvärr gång på gång) desto mer växte det där berget och ju mer sjönk jag ner under det och det typ låg över mig och kvävde mig långsamt.

En del verkar kunna hämta motivation och kraft från sig själva på nåt sätt, kanske från ett gott självförtroende och en god grundtrygghet från en bra uppväxt eller kanske ett revanch-behov eller genom bekräftelse, men nåt sånt hade inte jag. Jag hade inget utav det och inget av det gav mig kraft. Det enda som höll mig vid liv egentligen var barnen. Jag hade ett så fint liv men ändå var jag inte lycklig och prec som den helt klockrena bilden så hatade jag mig själv ännu mer för det.

Nu har jag som så många redan vet Jesus, och nu vet jag vad det innebär att ha en inre källa med kraft. Jag kanske inte är nån duracell-kanin direkt men hehe :) Källan fanns iaf inte där hela tiden och kom definitivt inte från mig själv. Och det där berget som kvävde mig... gissa vad man brukar säga kan flytta berg :) och en av de skönaste grejerna är att jag inte själv har ansvar över mitt liv, mående, situation etc. Det är en väldig tröst för mig.

Jag tror att det människor saknar när de har "alla förutsättningar" men ändå inte orkar, är just kraft och hopp? Hur får man kraft? Jag tror tröst är en stor del i det. Och uppmuntran? Att man är sedd? Inte ensam?
Och hur ger man någon tillgång till det?

Tack så mycket för att du delar med dig så öppet om dina tankar!

A

När det gäller det fysiska så anses folk ha olika förutsättningar. Vi är olika starka, har olika gener, vissa människor saknar vissa enzymer, andra ser dåligt, har allergier, intoleranser osv osv. Men när det gäller det psykiska ja då ska banne mig ALLA ha SAMMA förutsättningar med LIKA STARK "inre kraft" och SAMMA möjlighet att ta sig ur skiten bara man tar sig i kragen, tänker positivt, tittar på söta hundvalpar på youtube och skaffar sig lite andra perspektiv på tillvaron.
Stör mig också på detta tjat om självkänsla. Att självkänslan ska komma inifrån och att man inte ska bry sig om hur andra människor behandlar en, vad de säger och vad de gör. Man ska bara ha sin pansar-självkänsla som kommer inifrån av egen kraft och den ska banne mig inte få några törnar av andra människor svinerier bara den är tillräckligt stark. I nästa stund säger man att människan är en social varelse och att livet går ut på att ha relationer med andra människor. Jaha? Så vi ska ha relationer, men inte påverkas av dem? Ska vi vara sociala schizoider? Det är ju lite motsägelsefullt.

lilliskutt

Jag brukar aldrig kommentera men det här inlägget är precis det jag försöker förklara för folk både i min omgivning och på sociala medier. Jag är sjuk, jag har en bipolär sjukdom, stark ångestproblematik och anorexi. Jag har mått psykiskt dåligt sen jag var barn, det började när jag var 6-7 år gammal med ångest, sen när jag var 10 kom den första riktigt djupa depressionen och självmordstankarna och när jag var 17 fick jag anorexi och sen dess har jag aldrig mått riktigt bra någon längre period. Jag är nu 29 år och efter år av behandlingar, 10 års sjukskrivning, massor av mediciner och inläggningar inom psykiatrin är jag fortfarande sjuk. Den bipolära sjukdomen är något man lever med hela livet, man blir aldrig frisk men man kan ha den under kontroll, just nu är den inte det. Jag är djupt deprimerad.

Anorexin som jag haft i snart 13 år är återigen ett stort problem efter några lite bättre månader då jag var inlagd på behandlingshem. Alla säger att jag måste ta tag i det här med maten, att jag vet vad jag ska göra, att det inte fungerar att leva som jag gör, att jag inte bara kan ha viljan att må bättre utan att jag måste göra saker för att göra det. Och jo tack, jag vet på ett intellektuellt plan hur man äter, jag vet att kroppen behöver mat men att få höra att min depression nu beror endast på mig själv för att jag äter för lite stärker inte självförtroendet, det har gått så långt att jag inte vill berätta hur otroligt dåligt jag mår för att alla då nappar snabbt som bara den och kastar i ansiktet på mig att det ju faktiskt bara är att ta tag i mig själv och äta mer så kommer allt bli bra.

Min anorexi sitter så djupt, jag vill inte bli underviktig och jag idealiserar verkligen inte den kroppen, det är det värsta jag vet när folk tror att dom vet hur man mår bara genom att se ens kropp, folk jag bara känner lite ytligt tror att jag mår bra nu när jag är normalviktig, istället för att fråga hur jag mår konstaterar dom bara att det är roligt att se att jag är frisk och mår bra nu. Fast jag mår skit.

Jag väger mig inte längre och har inte gjort det på 6 månader och det är jätte skönt och jag orkar inte bry mig om siffrorna men alla verkar tro att allt handlar om att jag bara vill vara smal och väga så lite som möjligt men jag har inte en aning om vad jag väger och vill inte veta, men folk frågar om det är värt att må så dåligt bara för att vara smal och NEJ det tycker jag inte, men maten och promenaderna har blivit mitt sätt att hantera ångest på. Jag är extremt tvångsmässig och har svårt att bryta onda spiraler när dom väl satt sig

Sen har jag en aspergerdiagnos/autism också men det är ju ingen sjukdom men det är något som starkt påverkar mitt liv och hur jag fungerar. Det förstärker till exempel anorexin och gör den mer svårbehandlad. Jag orkar inte allt som andra gör, jag har svårt med vissa situationer och fungerar lite annorlunda än neurotypiska personer.

Jag vill inte heller skylla ifrån mig men att ha varit psykiskt sjuk sen jag var 6-7 år och nu är 29 och att jag inte har lyckats ta mig ur det sänker mig och tar ifrån mig livshoppet, jag vill inte höra dom "enkla lösningarna" som du beskriver att man får, känner igen mig i det. Är det mitt fel att jag varit sjuk i 23 år? Ska jag skuldbelägga 6 åringen som satt där med sådan ångest? Eller 10 åringen som gick vid bäcken och tänkte dränka sig i den?

Heli

Amen. Jag har lidit av psykisk ohälsa i 18 års tid (och jag har nyss passerat 30). Varit sjukskriven i 10 år. Tagit varenda jävla läkemedel man skrivit ut åt mig. Varit inlagd på sjukhus flera gånger. Gjort två stora utredningar. Fått terapi i över 10 års tid. Gått till dagsjukvården. Deltagit i gruppterapi, arbetsträning och haft boendestöd. Lagt 30.000 på en privatpraktiserande psykolog. Kämpat med djupa depressioner, daglig ångest, anorexi, bulimi och tvångstankar.

Jag har en närmast övermänsklig viljestyrka. Det verkar säkert paradoxalt, men så är det. Det måste man ha för att kunna svälta sig, stå böjd över en toalett och kräkas samtidigt som det rinner blod från munnen, gå till skolan trots att man är så rädd för att gå dit att man skakar av ångest. Jag får kämpa varje dag med saker som andra inte ens reflekterar över utan bara gör. Jag är så trött. Varje dag. Det sliter något fruktansvärt att vara rädd hela tiden, men jag kan INTE välja bort det. Det vänder sig i magen på mig när folk staplar instaquotes på varandra med budskapet "Du kan om du vill!" Och "Jag väljer glädje!". Fint för er, men jag kan inte. Trots att jag så hjärtskärande gärna vill.

Så tack. Tack för att jag får nicka instämmande till dina ord och får skriva ut det som jag i normala fall bara tänker tyst för mig själv: Det handlar INTE om att välja inställning! Min sjukdom är INTE ett val! Och ja, det ÄR synd om mig. Jag måste för sjutton få känna det ibland, för jag har hatat och bestraffar mig själv så mycket att jag nästan dött redan. Det är inte brist på vilja som satt mig i den här situationen och definitivt inte brist på skam, skuld och självhat.

Yazgripen

💟lillskutt! 💟Det är ingen tävling att ta sig ur sin sjukdom. Det finns inga enkla lösningar. Det är verkligen inte ditt fel att du varit sjuk så länge💟 Bara för att sjukdom inte syns utanpå betyder det inte att den inte finns. Bara för att man ser ok ut så innebär inte det att man är frisk innuti. Jag har ingen lösning, jag önskar bara att jag kunde trösta dig på något sätt. Kram 💟💟

Pernilla

Jag såg en intressant dokumentär på kunskapskanalen "Min genetiska upptäcktsresa" som handlar om hur vårt genetiska arv påverkar beteendet, personligheten och psyket. Enligt de studier som togs upp har miljön väldigt liten betydelse (om jag inte minns helt fel), utan det handlade istället om medfödda förutsättningar. Där t ex biologiska syskon som växt upp under exakt samma premisser ändå är olika, som i b l a hur man hanterar motgångar. Därmed inte sagt att det inte går att ändra på mycket om man så önskar. Men det är "bara" så mycket svårare för oss som antingen har en diagnos, eller på annat sätt är högkänsliga personer.

I övrigt känner jag igen mig i det att inte vilja ha någon problemlösning serverad, genom goda råd eller liknande, när jag har mått dåligt. Nej det är snarare att få bekräftelse som jag söker, eller som du säger en önskan att bli förstådd.

Anna

Det här är något jag tänker på ofta. Min mamma och hennes syskon hade en ganska hemsk och otrygg barndom, hennes bror och syster lider av kronisk psykisk sjukdom medan min mamma är ett "maskrosbarn" och verkar klara allt trots fortsatt otur i livet. Jag har absolut inte ärvt hennes mentala styrka utan min ängsliga och ältande pappas syn på livet tyvärr.

Sophie

Fast att två människor tolkar samma stimuli på olika sätt är väl ändå trivialt att förklara? Elle r tolkar jag det fel när jag anar en air av mystik kring frågeställningen?

Man kan ge ett standardiserat IQ-test och se att olika människor klarar det olika bra, det vill säga läser in samma information men beräknar den olika eller lyckas inte tillgodogöra sig informationen öht och därför inte kan annat än att svara fel, oavsett om det är logiska slutsatser utifrån den felaktiga informationen.

Eller saker som färgblindhet, dyslexi eller annan variation.

Sedan är det ju så att två personer med samma föräldrar och delad uppväxtmiljö skiljer sig personlighetsmässigt lika mycket som två slumpvist valda personer ur populationen som helhet.

Sen vet jag inte om jag håller med kring det nyttiga i att bli förstådd. Vi kan alla möta en kognitiv gräns i bemärkelsen att vi kan vara övertygade att vi lyckats redogöra för alla möjliga kurer mot det som plågar oss utan att för den sakens skull ha gjort det.

Precis som vi kan föreställa oss ett problem som vi själva aldrig skulle kunna lösa. Det felaktiga är att tro att om jag inte kommit på en lösning så kan ingen annan göra det heller.

Jag tror man måste vara prestigelös i vissa avseenden i livet och acceptera att även om jag ser mig som en auktoritet rörande mig själv så har jag egentligen ingen aning om vad som försigår i min kropp, från atomnivå till organnivå. Hur kan jag då vara så tvärsäker kring hur mina kognitiva fakulteter är beskaffade?

Pernilla

Anna, exakt så beskrivs det i den dokumentär jag omnämner ovan. Jag har själv ofta fått höra att jag ältar/grubblar och att det är poänglöst och bla bla bla. Ja så klart det är rent logiskt, men det är sån jag och många av oss är. Vill gärna ändra på det, men det kommer kräva ungefär lika hårt arbete som att gå från otränad till att bli en bodybuilder.

FT

Jag är en sån där som tar mig ur saker och har en enorm inre styrka. Då bär jag dessutom på många stora och svåra trauman. Förr såg jag ner på människor som enligt mig ville vara offer och inte gjorde något åt situationen. Nu är jag lite mer ödmjuk inför att vi alla är olika. Goda råd skulle jag inte kunna komma med för jag har inte svaren, jag är bara sån jag är.

Sofia

Vill bara krama om er allihop som delar med er av era historier och problem. Är själv en sån som på pappret borde fungera hur bra som helst - har starka sociala och kulturella kapital, är ganska intelligent och klarar således att ta till mig mycket information och att problemlösa. Lever heller inte under ngt förtryck utöver det jag drabbas av som kvinna.
Jag tänker också ofta att eftersom jag har det så bra, dvs blir försörjd av föräldrar och har så många möjligheter, borde jag verkligen göea nåt för att ge tillbaka till andra som ej är lika lyckligt lottade. Givetvis blir jag besviken över att jag inte kan det. Har nu haft problem i ca 7-8 år om man räknar bort perioder då jag var barn och hade ångest. Sen har jag inte heller en fast diagnos, utan det varierar mellan GAD, depression och undvikande personlighetsstörning/-syndrom vilket jag har fått veta inte är permanenta tillstånd utan sånt jag kan "övervinna". Inte vet jag, tappar bara så ofta tron på psykvården faktiskt.

Linnea

Åh vilket bra inlägg!
Jag har haft problem med psykisk ohälsa i form av ångest, nedstämdhet, panikattacker och till och med självmordstankar i perioder. Just nu äter jag ångest/orosdämpande medicin och har en tid hos en kurator och telefonsamtal med läkare inbokat nästa vecka. Jag är så trött på skiten! Mår väldigt dåligt i perioder och har ju prövat allt. Har träffat 2 läkare och 3 olika kuratorer under mitt liv. Tagit antidepressiva och nu bytt till ångestdämpande. Har försökt träna, meditera, yoga och har läst gud vet hur många självhjälpsböcker... Så när folk kommer med tips på hur jag ska göra eller tänka blir jag förbannad. Var det så lätt så hade jag ju inte slösat så mycket tid av mitt liv på att må såhär! Jag vet inte hur man gör, hur tar man sig upp och kämpar på? Jag kan inte.

Jen

Det känns som hela mitt liv har gått åt till oro och ängslan samt ångest. Kommer ihåg som liten den där klumpen i magen som jag fick av det mesta; gå till skolan, fritidsaktiviteter, leka med kompisar jag inte sett på ett tag. Utan anledning egentligen, var inte mobbad tex.

Visst nu var min barndom långt från idyllisk med alkoholism och psykisk ohälsa hos föräldrar men jag hade det heller inte värst. Men ändå står jag där och stampar idag, otaliga kuratorer och KBT-behandlingar senare. Det är inget "värre" med mig än generaliserad ångest (och troligtvis HSP, egendiagnosticerat dock) men det hämmar mitt liv så mycket. Tankar bara mal och mal, katastroftänk HELA TIDEN, kan sällan njuta här och nu. Söker hela tiden efter lösningen som äntligen ska få knuten i halsen och klumpen i magen att lösas upp men nope, det kommer inte. Om det ändå vore så enkelt att "rycka upp sig"...

Anonym

Jag känner igen mig i detta. Har alltid haft en enorm viljestyrka, men någonstans på vägen har den tynat bort. Misslyckande efter misslyckande har fått mig att tappa tron på mig själv. Jag var den som måste vara stark som liten. Min mamma var sjuk i cancer en lång tid och dog när jag var 5 år gammal. I terapi har jag kommit fram till att det någonstans inom mig bor ett starkt motstånd mot att fixa det. Att någonting inom mig bara vill bli omhändertaget och därför lägger jag mig pladask ner på marken. Jag har börjat tillåta mig själv att ge upp mer och mer och det är en så skön känsla. Småningom kan jag kanske hitta orken att göra saker igen, hitta den där inre kraften. Men det är viktigt att få vara liten och svag först.

Jos

lilliskutt: jag blev berörd och det kändes tungt att läsa din text. Det är inte ditt fel att du mår dåligt. Du är fri från skuld. Jag vet själv hur oerhört svårt det kan vara att känna det. Men det är sant, du har ingen skuld, och har aldrig haft. Det är enbart en stor sorg att du ska behöva må så dåligt som du har gjort, men i ditt innersta jag så är du fortfarande fri och utan skuld, som du var som barn som du fortfarande är och alltid kommer att vara. Våga tro på det? Jag tror på att du innerst inne känner en strimma av hopp - även om den är väl gömd - låt INGENTING och INGEN ta den ifrån dig. Skydda den med ditt liv. Du är det värdefullaste i ditt liv, låt ingen och ingenting få dig att tvivla på det. Jag hoppas att du ska få känna dig bättre snart. Därför att du förtjänar det. Du är precis lika mycket värd som alla andra människor. Kärlek och hopp/ Jos

Jos

Jag tänkte faktiskt på detta tema igår, dvs det självhat och den inåtagerande destruktivitet som är i högre grad kvinnornas lott än männens. Jag tänkte att det kanske på något skevt sätt är ett sätt att utöva äganderätt över sig själv. När du är ägd och är ett objekt, ej ett subjekt, vilket vi som kvinnor intalas av patriarkatet, så blir självdestruktivitet ett sätt att äga dig själv och dina egna känslor. Jag mår hellre dåligt och äger min egen ångest, än förlorar mig själv och blir ett objekt på riktigt. Men det jag hoppas av hela mitt hjärta är att många av oss kan gå från denna destruktivitet som äganderätt till att successivt känna på riktigt, att vi själva är vår högsta prioritet. Att vi inte tänker låta något eller någon ta ifrån oss oss själva. Att den övertygelsen växer sig starkare och starkare, från ett litet frö till en stadig ek med djupa rötter, som ingen och inget kan rubba. Den svåraste utmaningen är sannerligen att älska sig själv. Men jag tror att fröet till det bor inom oss alla. Alla vi kvinnor. Vi är bärare av livet. Alla miljontals kvinnor före oss har burit oss fram till idag. Det finns ingen och ingenting som kan ta ifrån oss oss själva. Vi är livet självt. Kram

Astrid

LD
Jag är antagligen blockerad men när du skriver: "Hur kommer det sig att vissa människor bara klarar av att resa sig ur askan medan andra som till synes har alla förutsättningar inte klarar av att sätta ena foten framför den andra? Det är dessa frågor sombehöver analyseras. "
De som kommenterar ditt inlägg verkar inte som om de alls vet om/eller fått hjälp med att arbeta fram en coping-strategi.
Om du inte vet vad det är så googla gärna för att få mer kunskap och kanske hjälp.

Somliga Förbannade Kvinnor

Sophie
Jag undrar väl snarare varför du tror att människor överlag är så bra på att ge för situationen adekvata råd? Jag tycker tvärtom att de flesta suger på det, jag inkluderad. Min erfarenhet är också att ju större förståelse folk har för hur oerhört komplext och komplicerat människans psyke är, desto mindre benägna är de att ge förslag till enskilda individer om vad just de ska göra. De kanske skriver en bok istället eller pratar allmänt om ångest och depressioner när de uttalar sig, men de brukar vara rätt restriktiva med att tala om för enskilda personer vad de ska göra när de mår piss. Just för att risken är större att personen bara kommer må ännu sämre än att den faktiskt kommer bli hjälpt. Sen har nog förmågan till empati och inkänning samt att kunna skilja ut vad som är mina egna behov och vad som är den andras en del med det här att göra.

lilliskutt

Yazgripen- Tack snälla du för så fina ord. Det värmde att du tog dig tid att skriva till mig. Dom flesta tolkar mitt mående beroende på hur jag ser ut,när jag var underviktig förstod alla att jag mådde dåligt och det var jobbigt för jag ville inte att folk skulle döma mig utefter min kropp, att alla trodde att dom visste hur jag mådde bara av att se på mig och alla hemska kommentarer jag fick om att jag var äcklig, att jag borde dölja mig, att jag såg ut som jag kom från ett koncentrationsläger. Nu när jag är normal får jag som sagt istället ingen förståelse för att jag fortfarande mår dåligt. Det är det värsta med anorexi, att folk tror vikt upp= mår bra, vikt ner= mår dåligt. Att jag sen dras med bipolaritet och asperger och ångest verkar inte spela någon roll...

Blyg

Elvira: Jag har tjatat på Psyk om hjälp i snart ett halvår nu.
Önskar att jag inte lagt den tiden och energin på dem utan istället på att göra saker själv som jag mår bra av.
Alla tjatar om att jag måste söka hjälp men vad fan det är ju det jag gjort, frenetiskt!

E

Jag försöker alltid minnas det där med att vissa inte vill ha lösningsförslag! För mig är det nämligen precis tvärtom: om jag vänder mig till någon annan är det just för att jag vill ha hjälp att fixa problemet. Sympati gör inte så mycket för mig, då ältar jag hellre ensam. Tog därför ganska lång tid för mig att inse att det kan framstå som okänsligt att försöka fixa någons problem. Numera försöker jag läsa av situationen bättre och om det inte fungerar så frågar jag.

Malin


Jag själv vänder mig inte till andra förrän jag verkligen vill ha hjälp, annars vill jag inte involvera någon om jag inte tror att den kan tillföra något bra...
SFK:
jag tycker nog att många människor, speciellt de som varit i liknande situationer eller hunnit leva ett ganska långt liv, brukar vara ganska klarsynta och bra på att ge adekvata råd till andra. Det är ju oftare lätt att se en annan persons situation på ett klarsynt sätt, när man inte är känslomässigt involverad som man är i sitt eget mående och dess orsaker.
Däremot är det svårt att acceptera andras råd eftersom det många gånger innebär något otäckt, att bryta ett invant mönster eller lämna en comfort zone eller överhuvudtaget förändra något, och förändringar tar ofta emot, är otäcka eller jobbiga.

H

Här är en till som belastat vårdapparaten med sina psykiska problem. Oj oj oj vad jag har kostat en massa skattepengar på vård, ambulans, mediciner etc.

Inte hjälpte det med medicineringen heller, eller jo, initialt så hjälpte det faktiskt, men senare började jag bara få allergiska reaktioner.

Medicin kan inte bota ett livslångt självhat. Men Gud kan, alltså Jesus. (Bli inte så förskräckta nu för att jag föreslår Jesus som en lösning.)

När man förstår nåden så kan man faktiskt släppa taget om det där vidriga självhatet och inse att det finns någon som älskar en oavsett vad man har gjort eller hur "hemsk" man själv tycker att man är.

Kan fortfarande få attacker då jag bara vill spy över mig själv och hatar mitt förflutna men Jesus hjälper mer än några trista gamla kbt-övningar.

Allt har sin tid. Ifall den här kommentaren skulle få 10 000 att bli rasande men att en enda människa att söka sig till Jesus så skulle det vara fantastiskt.
(PS. Slå upp ett slumpmässigt ställe i Bibeln och se hur ordet talar till dig! DS.)

Somliga Förbannade Kvinnor

Malin
Jag har hunnit leva ett ganska långt liv, jag är klarsynt och bra på att ge råd. Här ska du få ett av mig: Ge inte råd till folk som inte bett om det. Du kommer säkert ha svårt att acceptera det eftersom det förmodligen innebär något otäckt för dig, att du måste bryta ett invant mönster och lämna din comfort zone eller att du överhuvudtaget ska förändra något eftersom förändringar tar emot för dig och du tycker de är otäcka och jobbiga. Men eftersom jag är klarsynt och inte känslomässigt involverad i dig så är jag ganska så säker på att jag vet bättre än du vad du bör göra.

Malin

Tack för ett råd som jag kommer tänka på, SFK, och jag är inte ironisk.
Däremot är jag lite trött på att du alltid är här och svarar rätt otrevligt, även på kommentarer som har en balanserad ton, men vars innehåll du inte gillar. LD själv är givande att utbyta tankar med tycker jag, kan svara sansat på sansade kommentarer även då man tycker olika, och det är därför jag brukar skriva, men nu känner jag att jag inte vill fortsätta läsa och kommentera här.

Jenn

Alltså jag tänker såhär:
Jag är också en lösningsinriktad person. Det innebär att min första instinkt också är att försöka hjälpa till när andra berättar om sina problem för mig. Detta då trots hur jag själv känner när andra slänger ur sig goda råd och lösningsförslag till mig.

Men eftersom jag inte har hybris så utgår jag inte ifrån att jag alltid vet bättre än dem. Jag utgår inte heller från att andra människor är lata, saknar copingmekanismer eller på annat sätt är handfallna inför sin egen situation.

Vill en ge råd eller lösningsförslag utan att någon bett om det är det väl kanske rimligt att använda sin sociala kompetens och fråga om de vill ha dem först? Att säga "får jag ge dig ett förslag?" tar inte särskilt lång tid och en bör tycker jag vara ödmjuk nog att kunna göra det istället för att köra över folk med oönskade förslag.

Johanna

Råd och stöd och hjälp.. Orden återkommer lite här och var i samhället och i samtal, men vad innebär de egentligen? Hur vi formulerar oss i samtal med en människa är jätteviktigt och ett litet felvalt eller otydligt ord kan förändra hela innebörden för mottagaren. Jag håller med er som skriver att vi inte ska ge oefterfrågade råd till människor. I stödet och hjälpen däremot, ligger personens eget utforskande av hur hen kan komma att må bättre, om så bara lite, lite. Men det utforskandet tycker jag ska ske tillsammans med en professionell samtalspartner. Vänner och omgivning bör för det allra mesta hålla sig till att finnas där, lyssna och bekräfta.

När det gäller hjälp tycker jag att det är lätt att säga att det behövs, men betydligt svårare att definiera vad som faktiskt är hjälpsamt. Självklart är det individuellt, men jag skulle önska att det gick att formulera någorlunda tydligt. När vi säger att vi vill ha hjälp, vad behöver vi och vad är målet?

Therese

Jag vill ha råd, inte om mitt mående men i detta fall hur jag ska få sjukvården att förstå hur jag egentligen mår? Kommer dit för 2 veckor sen och känner att om 3 sekunder slutar jag andas om ingen ser mig eller förstår hur illa det är. Läkaren ger mig en sjukskrivning och sitter och säger att jag är bara lite stressad och efter lite vila så är allt bra igen?! Hallå?! Kändes som att det spelar ingen roll vad jag säger så för ingen lyssnar eller förstår. Therese du klarar detta, du är sån stark människa. Therese de är väl inte så farligt du klarar ju dig jätte bra. Måste jag lägga mig ner på marken och konstant gråta och inte röra en fena i en månad för att någon ska förstå?! Man kan ju må röv dåligt även om man inte visar det utåt varje sekund?
Är splittrad och i grov panik då min sjukskrivning snart är över men vet i fasen hur jag ska få den förlängd och chansen till att bli förstådd. Många gånger tänker jag att jag kanske egentligen inte ens mår dåligt, jag får inte må så här, ingen tror på mig eller ser mig så då kanske det bara är fejk? Finns inte tid för dig Therese så bara kör på istället och låtsas som att du mår bra.
Ni alla här kanske inte förstår min text här men tänkte att det skadar inte mer att göra ett försök att skriva här och kanske har jag turen att någon har nåt bra råd iaf och vill ha råd innan ångesten totalt äter upp mig.

hanna

Therese: Jag vet inget om din problematik eller vad det är för läkare du har kontakt med. Men om du går till en vanlig vårdcentral: ring dit och säg att din sjukskrivning närmar sig slutet men att du fortfarande inte mår bra och måste träffa en läkare igen för att få hjälp. Med förlängd sjukskrivning, medicin, terapi eller vad som kan vara aktuellt.
Tyckte du inte att det funkade med den förra läkaren så säg det och be om en annan läkare. Förklara att du har ångest och mår psykiskt dåligt och måste träffa nån som är bra på sånt och som du kan prata med. En del läkare är bättre på att hantera ångest, oro och psykiska problem än andra och sånt vet ofta sköterskorna som svarar i telefon. Personkemin måste ju också stämma. (Jag vet, ibland kan man inte välja, men det är värt ett försök!)

Och du, lägg dig ner på marken och gråt när du är där. Säg precis som det är. Överdriv kanske lite grann. Jag har också fått svaret "du har ju klarat av att klä på dig och komma hit, så så farligt kan det inte vara", så jag fattar hur du menar. Säg att du måste ha hjälp NU. Säg att du vill ha en remiss till en psykiater eller psykolog. Kanske kan du få samtalsstöd genom vårdcentralen till vidare, ni kan diskutera medicinering som kan hjälpa dig.
Sen finns alltid psykakuten. Man kan ringa eller bara åka in och sätta sig. Många gör det. För alla sorters problem.

Att komma rätt i sjukvården är ett helvete. Jag vet. Men kämpa på. Håller tummarna för att du hittar en bra läkare som kan hjälpa dig rätt!

Wille

Somliga Förbannade Kvinnor
"jag är klarsynt och bra på att ge råd. Här ska du få ett av mig: Ge inte råd till folk som inte bett om det." Hahaha, ser du inte tankevurpan här? Bad Malin om råd av dig? Om inte, varför går du emot din egna åsikt?

Wille

Jag förstår verkligen inte varför en inte bör ge råd till någon som verkar behöva det? Det utesluter inte att man lyssnar och försöker förstå personen. Jag har mått väldigt dåligt i perioder och fått otaliga råd, många dåliga råd eller råd om saker jag hört förut/redan prövat. Ibland har jag fått råd om saker jag inte tänkt på själv, eller som jag tänkt själv men behövde höra från en annan person för att faktiskt ta till mig det. Och då har jag inte bett om råd, för det är svårt.

Varför ska man inte ta tillvara på att människan kan föra över kunskap mellan varandra. Det är ju det skiljer oss från djuren, att man kan ta en kunskap och föra den vidare så den utvecklas. Varför skulle en persons egna tankar vara bättre än en lång rad människors samlade kunskap.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog