Jaha då har jag fuckat upp
Nu får alla anknytningsnördar kavla upp ärmarna för jag behöver lite hjälp att förstå mig på min ettåring. Såhär va, han är en gosig och kramig fjutt som gillar att klättra på mitt ansikte och på att pussas med munnen på vid gavel.
 
Men en grej som är jättekonstig, när han typ ramlar och slår sig, så verkar han bli kränkt? Alltså han blir ju ledsen först men sen blir han skitarg och jag får absolut inte lyfta upp honom, krama honom eller trösta honom??? Han blir så arg. Han bananar sig och kastar sig bakåt och kämpar emot om jag lyfter upp honom (vilket jag gärna vill göra när han typ landat på huvudet från soffbordet) eller så springer han iväg arg och blir ännu argare om jag följer efter.
 
Ibland sätter jag mig ner och öppnar armarna och säger att jag vill krama honom. Då tittar han kränkt och gråtandes på mig, sen harklar han sig (??) aggressivt och vänder om och stampar iväg. 
 
Har jag fuckat upp nåt? Är mitt arma barn svårt anknytningsstört eller vad beror detta märkliga beteende på? Han är lika med båda föräldrar. 
 
Lingonsylt

Han låter som en kille med integritet. Du visar att du finns men han väljer att köra sin grej. Respektera hans gränser och krama extra hårt när du väl får.
Om han inte hade varit trygg och känt sig älskad så hade han inte vågat markera såhär.

Svar: Så kan det vara. Ska tänka så. Har ju aldrig varit med om liknande innan?
Lady Dahmer

Soffish

Min yngsta som nu är sex år har aldrig gillat att "erkänna" att hon har gjort illa sig. Det syns att det gör ont, att hon är på väg att börja gråta, men hon vill av nån anledning inte det. Hon säger att det är något annat och går argt iväg. Detsamma gäller när hon har gjort något som hon vet är fel, slagits tex. Hon gillar inte att tappa ansiktet. Jag kopplar ihop det med hennes jättestarka integritet. Hon har alltid varit bestämd med vem som får prata med henne och ta i henne. Jag försöker hjälpa henne genom att benämna olika känslor.

Svar: Sånt är jag också. Känner mig dum. Jättekonstigt egentligen.
Lady Dahmer

madelein.se

Känner igen det från ett par av mina. Just nu har jag en som skyller på mig när hon gör sig illa även om jag är tjugo meter bort. Hon blir skitarg. Hon är sex år och det känns nästan lite som samma sak. Hon ser jäkligt kränkt ut i varje fall.

Frökenfräken

En till infallsvinkel: han är strax över 1 år och i åldern när man börjar "kan själv". Kanske är det så han känner även vid sådana tillfällen, när han slår sig att han liksom "kan själv".
Jag tänker att det ändå är bra att du gör som du gör. Visar att du finns till hands när han är ledsen. Kanske sätter dig på golvet. Säger 1 gång att mamma är här om du vill kramas och så väntar du ut honom. Då visar du honom att du inte överger honom och att du vill trösta honom.

Hur anknytningen till dig ser ut går ju inte att säga något om endast genom det du skriver här, så det kan jag faktiskt inte uttala mig om.

Hanna

Jag tror att det är så som Lingonsylt skriver här uppe. Jag brukar alltid säga det att trygga barn vågar leva ut hela sitt känsloregister.

Binki

Håller med Frökenfräken, min son blev också skitarg som 1 - 3åring när han slog sig, vilket hände stup i kvarten pga deathwish, och ville inte bli tröstad. Han ville klara av allt själv. Nu är han världens gosigaste 14-åring, så anknytningen överlever!

My

Har en sån, och två dramaqueens som ska ha tröst om en mygga flyger förbi.
Det gör ont att inte få trösta, jätteont. Och det är skitjobbigt. Men han kan själv min arge onge och jag respekterar det, om än jag visar att jag finns om han behöver ☺️ Han är inte anknytningsstörd, snarare tvärtom. Pga anknytningsproblem med hans bror har vi haft kontakt med BUP i åtskilliga år så det vet jag med säkerhet 😅

Julia

Tänker att alla barn (och vuxna) inte vill ha närhet när de är arga. Och att vissa barn (och vuxna) reagerar på smärta med ilska istället för ledsenhet! Men kanske prata mycket om känslan av ilska och hitta någon bra bok som gör det lättare för honom att förstå sin egen ilska senare ❤️🌿

Ellie

Håller helt med Lingonsylt! Jag har själv en son på 2,5 år och precis som lingonsylt skriver så kör min son sin egen grej. I vissa lägen önskar man att man kunde få trösta och att han hellre skulle välja att söka sig till mig istället för bort från mig. Men jag tar igen det genom att vid andra tillfällen gosa och kramas vilket aldrig är något problem då han tycker väldigt mycket om att kramas och gosa. Han har väldigt nära till känslor och väldigt kramig.

Marie

Min 9-åring funkar likadant - så även när han var liten. Prova att låta honom vara i det läget, han vill uppenbarligen inte ha tröst i direkt anslutning till det som hänt. Det är inte helt ovanligt, så det är inget 'fel' på honom❤ Jag kan bara gå till mig själv, jag skulle inte vilja att någon tar tag i mig och kramar/håller om mig direkt när jag har slagit mig, då har jag fullt sjå att hantera smärtan. Och faktum är att jag nog också hade blivit 'arg' om ngn försökt hålla om mig då.

Svar: Ja jag ska börja göra så, låta han få vara och erbjuda famn OM han vill.
Lady Dahmer

Babbel mamman

Håller med Marie, vet själv när en slår i tån eller armbågen som gör så j**la ont! och så kommer någon direkt i anslutning och frågar hur gick det? när smärtan är som allra värst, en blir galen he he

Anknytningsteorin måste en också komma ihåg är en teori, den har mycket forskningsstöd men den förklarar inte alla beteenden hos barn och vuxna. Dock en väldig klok och bra teori att tänka på när man får barn. Även barnets eget temperament spelar in i hur barn reagerar i olika situationer bland annat.


Svar: Haha, ja alltså jag är en sån där som haltar iväg med brutet ben och ba "nej det gick bra!" pga skäms. Vill ej att ungen får samma skamkänslor.
Lady Dahmer

Anonym

Minagrannars yngsta är likadan, när jag skulle hjälpa honom upp skrek det äldsta barnet "nej! Hjälp honom inte. Han blir arg och slå på dig". Han är 1.5 år, världens gullis och inga anknytningsproblem☺️

Zoe

Vill bara säga att jag tycker att det är väldigt tråkigt och elakt det du utsätts för på Insta just nu. Tycker du skött det hela helt rätt!

Svar: Tack.
Lady Dahmer

anna1

Min äldsta (snart 5) är och har alltid varit precis så. Och anknytningen är det absolut inget fel på, det vet jag till 100%. ☺ Han har jättestor integritet och det är väldigt, väldigt viktigt för honom att få bestämma själv. Det var jättejobbigt när han var mindre (1 år och uppåt, som bebis ville han alltid gosa och kramas för att få tröst) att inte få lyfta upp honom i knät och sådär handgripligen trösta honom när han var ledsen. Och ännu värre, bara få sitta bredvid tyst (han ville inte att man skulle prata med honom heller) när han hade sina "trotsutbrott" (och det hade han MASSOR av mellan 2 och 4 års ålder). Det går liksom emot alla ens instinkter att bara sitta där helt passivt. Men det var så han ville ha det och det är ju 1000 gånger värre att trampa på hans integritet genom att tvångskramas... Hans småsyskon (2.5 år) är helt tvärtom, kastar sig upp i famnen så fort han är arg eller ledsen. Stora är som sagt snart 5 år nu och ramlar han så ska man låtsas som att det regnar (inte ens säga hoppsan, hur gick det eller annat) och så kommer han till en om han vill ha tröst. Vilket kanske händer 3 gånger av 10. Och vi har inte lärt honom att bita ihop (tvärtom), utan det är sådan han är helt enkelt.

Ribecka

min lilla skrutt på fyra år var likadan, som att hon "skämdes" för att hon slog sig.
Jag försökte känna efter hur jag hade velat att nån tog emot mig om jag slog mig el så.
Jag slutade förminska hennes klumpighet eller vad man ska säga genom att sluta säga "ojdå, det var inge fara. upp och hoppa" och bekräftade hennes "smärta". Sa att det är helt okej att bli ledsen och få ont, jag sa till andra att sluta säga så med, då blev det faktiskt bättre för henne. Hon vågade bli ledsen och komma till mig. Hon vågade visa sin sårbarhet.
Detta funkade för oss, men alla barn är ju så olika så man vet ju aldrig vad som är "rätt" eller "fel".

Jag o min dotter funkar exakt likadant med känslorna och alla har alltid sagt till mig att det inte är någon fara så jag vågade aldrig visa den sidan. Vilket också resulterade i att jag sa så från första början konstigt nog.

Tack för att du är du ! :)

Johanna

Min bebis är bara någon månad äldre än din fjutt, när hen ramlar så brukar jag bara titta lite lätt på hen och vänta på reaktion, ibland vill hen ha tröst och ibland inte. Blir hen riktigt ledsen och arg säger jag "jag såg att du slog dig" så tar jag mig på det specifika stället som fått slaget och väntar på hens reaktion. Ibland säger jag "jag ser att det gjorde ont, vill du ha en kram?" och då brukar hen visa ganska tydligt vad hen vill. Antingen skrika/gråta ensam, ibland visa vart det gjorde ont (oftast så faktiskt nu när hen fattat att jag förstår) och ibland kramas och ibland lugna sig själv. Jag brukar alltså inte lägga mig i med mina känslor förens barnet visat sina känslor, så att hen får en chans att känna efter själv utan att jag applicerar känslorna på hen. Hoppss jag förklarat någorlunda förståeligt.

A

Min på 16 månader är likadan, och tror som de andra att det handlar om att ungarna har integritet och kan mycket själva. De vill inte vara små bebisar längre!

Mia

Så gjorde min bebis också, hon sprang i väg och visste typ inte vad hon skulle göra. Nu funkar det att jag blåser på det onda, hon är nu 20 månader.

Johanna

Han e väl arg för du "låter " han ramla när du har din attention i datorn o bloggar.. han märler väl att du ger så lite uppmärksamhrt kannse

Svar: Låter som att du har dålig koll på barn. De behöver ramla. Det är en del av deras utveckling.
Lady Dahmer

Frida

Johanna (här precis ovan): Haha! Tönt!

LD: Jag var ett sånt barn som blev förbannad om jag skadade mig själv eller någon annan av misstag. Jag minns det som att jag kände skamkänslor och tyckte det var jättejobbigt när någon noterade att jag gjort fel på något vis.

Somliga Förbannade Kvinnor

Johanna
Amen jaaa!!! Håller med!!! När kvinnor blir mammor ska de fanimej inte göra nåt annat än sitta och titta på barnen från de vaknar tills de somnar. Skriver de nåt nån gång så har inte barnen deras fulla uppmärksamhet ju och får men för livet. Klart J är arg som satan för att LD inte går med armarna i en cirkel runt honom alla hans vakna timmar så att hon kan fånga upp honom, för DET hade han uppskattat! Det gör ALLA barn, ba jublar över att vara fullständigt kontrollerade!!! Briljant analys Johanna! 👏👏👏

Satan

Jag tänker att det är hans sätt att reagera och barn reagerar ju olika. Jag tänker att barnet "vill själv" vilket är vanligt i den åldern. Det viktiga är att vi som föräldrar är där och visar att den trygga famnen finns, sen kan vi inte göra så mycket mer. Anknytningsteorin är ju väldigt omtalad idag och den gör att vi som föräldrar blir väldigt nojjiga (speciellt jag) så fort vårt barn beter sig annorlunda. Såklart man vill göra rätt liksom! Men tänk alla barn i andra länder som måste lämnas på dagis när de är några månader, de klarar sig också trots att föräldrarna inte är där imkring dem. Så jag tror inte du behöver oroa dig.

Svar: Jag har själv så usel anknytning att jag oroar mig för att upprepa samma misstag med mina egna barn
Lady Dahmer

K

Mitt barn har varit exakt lika. Jag har suttit bredvid och låtit hon vara ledsen/arg och sen när hon var redo så kom hon och sökte tröst. Jag har sagt att jag ser att du är ledsen och finns här. Först nu när hon är fyra så har hon ändrat beteende, hon börjar springa iväg för att gömma sig men gör det lite i slowmotion och då brukar jag säga att ska du inte komma till mamma och vara ledsen/arg och då springer hon till min famn. Första barnet var helt tvärtom.

Så nä tror inte du gör/har gjort ngt fel :) barnet beter sig bara annorlunda än de tidigare.

Anna

Ja precis så gör min dotter också som nu är 3 1/2. Jag får känslan av att hon på riktigt känner sig tillintetgjord som ju är en stark känsla. Hon kan ju då inte riktigt utrycka känslan så hon får "utbrott" på oss istället om hon slår sig/ramlar osv. Hon vill dock alltid ha sin snuttekanin så jag känner att viktigast är att jag är bredvid henne och berättar att jag är där och så funkar hennes kanin som tröst. Vill tillägga att hon är en otroligt självständig och stark tjej och tror det spelar roll. I den åldern gör hon såklart inte det helt medvetet utan mer följer sina "instinkter" och det är bara viktigast att bekräfta hennes känslor att de är ok att känna. Måste säga att jag tycker du har otroligt kloka inlägg när det gäller dina barn och deras trygghet så ingen fara på taket där :-).

Svar: Jag får lite sån känsla också, att han känner sig förödmjukad.
Lady Dahmer

Sandra

Hej!

Angående ditt instagraminlägg om utbrändhet så har jag känt likadant en längre tid. Det beror dock på extrem sömnbrist till följd av nattammande 11-månaders. Amning är fantastikt tills det inte är det, minns att du skrev att de liksom kryper i kroppen på dig. Jag kan bara hålla med! Sömnbristen påverkar mående och i mitt fall rationellt tänkande så enormt. Amningshormonerna likaså. Fick hjälp av BVC att inse att det är viktigare att jag mår bra än att sonen får ”amma färdigt” till varje pris. Sömnbristen och dåligt mående kan ju ge långvariga konsekvenser.

För en vecka sedan bröt jag nattammandet helt och i förrgår även kvällsamningen. Det känns helt rätt trots vankande fram och tillbaka med den lille som letar efter bröstet. Han finner sig ganska snabbt med att bäras och kramas till sömns. Välling framåt tidig morgon i övergångsperioden. Det går bättre och bättre för varje natt, även när pappan bär.

För övrigt vill jag säga att du är fantastik! Ä Så välformulerad och saklig. Full av insikt och kunskap. Jag lär mig så mycket av dig.

Ta hand om dig!

Karolina

Jag skulle nog vilja tro att du inte fuckat upp något utan tvärt om. Min äldsta på 2 år har alltid varit väldigt trygg i sig själv och hon har ytterst sällan velat bli tröstad. Märkte väldigt tydligt när hon började förskolan och det i princip inte krävdes någon inskolning. Minstingen däremot är en riktig famnbebis och inte alls lika dan.

S

Grejen med anknytningsteorin är väl att man ska se det som ett on/off system. Vill barnet ha närhet ska man ge dem det om de inte vill ska man ta ett steg tillbaka. Man ska alltid finnas tillhands, men signalerar hen att "jag behöver ingen kram" då ger man ingen för att inte inkräkta på integriteten. Tänker att ditt barn är tryggt då han vet att du finns till hands när han behöver dig.

Johanna

Jag har hört att barn som ramlar och börjar skrika/gråta känner sig mer förnedrade än rädda och ledsna. Så det kanske är som du säger själv, att han känner sig kränkt? Förnedrad? Och tar ut det på dig. Men det lär ju inte vara ditt fel liksom..

Svar: Det känns som så. Att han känner sig dum typ. Men jag vill ju att han ska känna att det är ok att slå sig liksom.
Lady Dahmer

Miranda

Ibland kan man önska att alla föräldrar skulle kunna se en dag på förskolan. Då skulle man se och förstå att alla barn är olika och behöver olika saker. Vi tar så förgivet att barn ska vara på ett visst sätt för det är så det målas upp. När barn blir ledsna så vill de ha en famn eller att alla barn är si och så. Vi måste sluta jämföra och oroa oss. Precis som vuxna så är även barn olika, tycker olika, vill olika och reagerar olika. Jag har arbetat 15 år i förskolan och jag har sett så många olika sätt för barn att visa kärlek och sorg på, inget sätt är rätt eller fel (så vida de inte har en enormt traumatisk barndom, men de barnen upptäcker man). Sluta skamma dig själv och leta efter vad du kanske har gjort fel och sätt istället ord på ditt barns känslor även om han inte söker kontakt. För det viktigaste är att han ska känna sig trygg i sitt sätt att vilja bli tröstad på. Hoppas att du förstår vad jag menar och att du känner att du är en fruktansvärt fantastisk mamma som finns där för dina barn även om de inte vill följa känslonormen som tydligen finns redan hos barn. Kram

Svar: Alltså jo, jag har ju jobbat på förskola och det har ju gett mig många ovärderliga erfarenheter som jag kan ta med mig i mitt föräldraskap.
Lady Dahmer

Monica

Min 3-åring har i princip alltid reagerat med att bli halvarg på närmsta vuxen när han slår sig eller ramlar. Det är som att han tycker det är ”pinsamt” och han vill inte få någon uppmärksamhet på sig just i det tillfället. ”Nej mamma, inte titta/prata!” med sur blick och viftande arm. Han vill rida ut det själv och kommer till mig när det gått över. Jag brukar bara finnas nära, tyst med blicken bortvänd :) Tror bara det tillhör personligheten.

Svar: Alltså det är skönt att höra att det är fler än jag som har sådana här barn. Tack!
Lady Dahmer

Johanna

Fast jag sa inte att du måste springa runt ditt barn stup i kvarten. Men kanske ha mer ögob på honom än datorn hela tiden

Svar: Varför tror du att jag har ögonen på datorn hela tiden?
Lady Dahmer

E

Låter som en helt vanlig barnvariant! :)
Tänker att du rör ihop lite begrepp och att detta förmodligen inte har med anknytning att göra. Förmodligen är t.ex snubbla till och ramla i van hemmiljö tillsammans med sin mamma ingenting som kopplar på hans anknytningssystem, i synnerhet inte då han säkerligen känner sig trygg hemma med dig :). Alltså är det förmodligen inte anknytningsbeteenden du observerar (eftersom anknytningssystemet inte är påslaget) utan hans sätt att hantera sin förlägenet/ilska/frustration. Vissa barn har närmre till skamkänslor/ilska än andra och vissa har ett medfött häftigare temperament än andra- naturliga variationer helt enkelt! Med anknytninspersonens hjälp att förstå och reglera sina känslor kommer sådana uttryck ge med sig med tiden (men man kanske alltid kommer vara lite starkare i sina känslouttryck 😉)OBS att jag ju naturligtvis inte vet något om ditt barns anknytning men tänker generellt utifrån en sådan situation som du beskriver.
Typiska situationer där anknytningssystemet aktiveras är t.ex separation, upplevd risk för separation, nya miljöer med nya människor, skrämmande situationer, etc


Svar: Men just tröstsituationer handlar Jungfrau om anknytning. Såg ett program om testerna de gjorde förr o där var en sån grej med: ett barn som gjorde illa sig o hur det betedde sig inför sin förälder.
Lady Dahmer

Johanna

Jag håller med E, vi ska vara försiktiga med att dra slutsatser om anknytningsstilar. Det finns ingen usel eller dålig anknytning, i stora drag handlar det om trygg eller otrygg anknytning till en eller flera omsorgspersoner. Och J:s reaktion verkar fullt ”normal”, så fortsätt som du gör LD, du har ju beskrivit ditt förhållningssätt (gällande barnuppfostran) så fint och klokt i ett annat inlägg.

Zoe

Men @Johanna lägg ner. Antingen är du troll eller idiot 😒.

Zoe

Oj ser att det är flera johannor. Menade den som tramsar om att LD bara sitter vid datorn och ignorerar barnet.

E

Vet inte vilken film/test du har sett, i vilket sammanhang barnet gjorde sig illa, ålder på barnet etc. så svårt att säga något om det. nyfiken på vad detta var för test? Aldrig hört talas om, du får gärna länka.
Min poäng var iallafall att känslopåslag hos barn inte nödvändigtvis är samma sak som ett påslaget anknytningssystem. Tröst ges ju i alla möjliga situationer, inte bara i anknytningsituationer.

Svar: Minns att det var ett barn som "självtröstade" genom att gnugga huvudet mot mattan när det gjort sig illa. Mamman stod en bit ifrån. Minns ej var jag såg detta.
Lady Dahmer

Isabella

Enligt anknytningsteroin så reagerar han "otryggt-ambivalent". Det gör även min yngsta. Enligt teorin beror det på att föräldern ibland tillgodoser barnets behov och ibland för föräldern upptagne med sig själv och därmed inte är förmögen att tillgodose barnet behov. Tipsar om en bok: Hemligheten av Dan Eliasson.

Svar: Men i såfall skulle alla barn vara otrygga, för ALLA föräldrar - speciellt de med flera barn är upptagna med annat emellanåt. Jag lagar mat, tar hand om saker, tillgodoser de andra barnen.
Lady Dahmer

E

LD- ok! Så kan det ju säkert vara i just den filmen. Men det är viktigt att komma ihåg att alla barns beteenden inte har med anknytning att göra, och det beror också på barnets ålder. En ett och ett halvtåring som slår sig utan att bli rädd i hemmet är en annan sak än t.ex en 1,5 åring som skräms av en främling på stan.
OBS att jag ju fortfarande inte vet någonting om ditt barn men utifrån situationen och hans ålder så tycker jag inte att det nödvändigtvis låter som att det är hans anknytningsmönster han ger utryck för.
Viktigast för att främja anknytning är att försöka hjälpa honom så gott det går, benämna vad han känner och finnas där och ta emot när han söker sig till dig igen. Reparationen är den viktigaste :)

Svar: Ja det är sant, men jag oroar mig mest över att jag kanske varit kass på att trösta (fast jag springer ju alltid dit liksom) och att han inte litar på mig i den situationen.
Lady Dahmer

E

Isabella- det är just sådana vantolkningar och missförstånd av anknytningsteorin som gör föräldrar ångestfyllda. jag får hoppas att det du beskriver inte står i D.eliassons bok...om det gör det så kan man ju också komma ihåg att Dan Eliasson är journalist och inte barnpsykolog eller anknytningsforkare...

P

Låter lite som jag. När jag var liten och slog i huvudet blev jag tydligen mest arg och dunkade huvudet i golvet några gånger till. Under resten av uppväxten har jag inte gillat att erkänna när jag fått ont/blivit ledsen osv när folk har velat trösta mig. Har däremot kunnat säga till, ifall folk inte redan märkt nåt haha.. Ingen aning om varför just jag är sån men jag har väl klarat mig bra i livet ;)

Julia

Jag är lite inne på samma spår som E, med ett tillägg: kan det va så att i situationer där han slår sig så är han på väg nånstans? Och blir frustrerad över att detta ”avbryts” genom att han slår sig? Min va också sån. För oss hjälpte det att benämna var det gjorde ont eller peka, och fråga om jag får blåsa/pussa. Då kommer hon iaf tillbaka och jag inbillar mig att det ger någon typ av ”tankning” av att hon iaf lär sig att det kan va en bra grej att vända sig om för kort hjälp. Asså för om din juno tex är på g mot nåt spännande och slår sig på vägen, kanske han bara blir frustrerad av smärtan och att du vill trösta honom jfrt med om han själv märker att oj, nu vill jag gå till manma.. vad tror du om det?

Svar: Ah kanske kan vara nåt på spåren
Lady Dahmer

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog