Tänk om?
Jag var på N's utvecklingssamtal i måndags. Det gick bra såklart. Det gör det alltid. Detta lilla underbarn är bra på allt. Ganska skönt att slippa handskas med skoltröttma eller svårigheter, men vad som helst kan ju hända innan skolåren är över. Jag hoppas så att hon slipper de problem jag haft. 
 
När vi skulle hem hann vi inte med tåget som vi skulle så vi passade på att gå på apoteket, men sen när vi kom till stationen så kom precis tåget (det var tydligen försenast) så vi sprang som två dårar, alltså verkligen sprang. Jag ropade "kliv inte på tåget innan jag är där" men precis när vi kommer fram så springer N på och när jag ska in så stängs dörrarna.
 
Tack och lov ser två unga kvinnor detta och hinner fånga upp dem innan de stängs helt och så börjar en dragkamp för att få upp dem medan N skriker hysteriskt inne i vagnen och jag står ivägen den lilla öppningen med vagnen som en jävla idiot innan jag kommer på att jag borde flytta på mig och slita ut N. 
 
Sen lyckades vi båda kliva in eftersom att kvinnorna (och en karl som kom förbi och engagerade sig i spektaklet) fick upp den så pass mycket att vagnen gick in. Det var såklart gråt och panik men vi passade på att prata om vad man ska göra om det händer igen, vi bor ju bara en station bort och hon vet ju hur man hittar hem eller till de grannar som är hemma. Jobbiga är att tågen bara går en gång i halvtimmen. En gång i timmen kvällstid. 
 
Men det anmärkningsvärda är att jag inte kunnat släppa detta. Det liksom maler i mig, fast det egentligen inte var så farligt eller dramatiskt. Det gick ju bra och det hade gått bra om tåget åkt iväg med henne. Hon hade ju klivit av i Segersäng. Men det maler på. Jag känner mig liksom konstig och matt när jag tänker på det. Så därför skriver jag ner det här istället så kanske jag kan släppa det sen? 
 
Jaja. Godmorgon. 
 
 
Marie Jensen

När min äldsta var 2 1/2 år (och väldigt sen i talet) klev hon in själv i en hiss på vårt sjukhus (13 våningar högt) och dörrarna gick igen och ville inte öppna när jag desperat tryckte på knappen utanför!! Jag står och skriker "tryck inte på nån knapp och säg att du ska till trean!!" Tack och lov åkte hissf-n aldrig iväg utan dörrarna öppnade sig efter nån minut och där stod min förvirrade men ändå tämligen oberörda unge... Men paniken i min då höggravida kropp, det tog ett tag innan den la sig kan jag säga...

Anneli

Usch! När mina barn var fem år flyttade jag längre bort från förskolan vilket gjorde att vi tog bussen varje dag. De var inte vana vid detta. En dag klev jag och ena barnet av medan det sista inte hann av så bussen började åka iväg. Jag fick panik. Mest för barnets skull för han vet ju inte vad man ska göra eller vad jag har för telefonnummer eller var nästa stopp är. Som tur var så fick jag stopp på bussen. Den där paniken höll kvar sig i ett par dagar efter. Än fast allt gick bra. Så konstigt.

Lisa

Det är så lätt att se och förstå i teorin att en händelse inte är, som du säger, så farlig eller dramatisk. Men det är helt rimligt att det fortfarande maler, även om det känns som praktiskt att bara släppa. Kroppen bryr sig inte så mycket om situationen som sådan, ditt nervsystem reagerar på fara och det tar olika tid för folk att släppa det när faran är över. Såna spänningar lagras ju i kroppens vävnad och det rationella är bara en liten del av bearbetningen. Min kommentar är nog ingen ögonöppnare för dig, haha, du är ju välbekant med ångest och sånt som hör till. Vill bara stötta då jag relaterar starkt till det du berättar. Tycker också det låter som du agerade snabbt, kroppen skakar av sig det tids nog! <3

Malin

Jag tycker det låter som en RIKTIGT OTÄCK och HEMSK upplevelse och jag förstår verkligen att du inte kan skaka av dig detta. Oavsett om du rationellt sett vet att ditt barn kan gå av själv vid hemmastationen och hittar hem, så skulle du ha varit fullständigt utan kontroll över vad som skedde, och det är ju normalt att just det är en förälders stora skräck, åtminstone tills barnen är i tonåren och lite mindre skyddslösa. Tur att allt gick bra för er!

Laura

Blir så glad alltid när jag läser om främlingar som hjälper till när det händer saker. Att vi hjälper varandra:)

Jess

Det stör mig att bussar och tåg har ibland för bråttom så att man inte hinner kliva av eller på. Allt ska handla om tid kan jag förstå, men säkerhet? Trygghet? Glömmer aldrig efter skolan, (högstadiet) brukade vanligtvis hinna med en stadsbuss som inte var långt bort. Bussen kom precis och så kamrater klev på, men jag såg min fd klasskamrat springa, en tung sportbag också med sig, trots bara 5m kanske så jag ville vänta snällt som att "hålla dörr" nä chaufför stängde dörr precis framför mitt ansikte och gasade snabbt. Vi mådde dåliga. Aldrig hade hänt så förr. Bussen var inte full heller.

Hanna

Usch, förstår paniken. När hela familjen var i Stockholm och bodde på hotell så gick brandlarmet vid frukosten. Det var egentligen aldrig någon fara eftersom vi visste vad som orsakat brandlarmet. Men paniken som blev när Alex av bara farten springer in i en hiss och åker upp och vi inte visste var han skulle kliva av var inte särskilt rolig.

http://hannafialotta.blogg.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog