Lady Dahmer

Nu kan man köpa min senaste print i mindre storlek och för ett mindre pris!
För ett tag sen registrerade jag företag. För det behöver man om man drar in pengar på sånt man säljer, oavsett om det är tjänster eller produkter, och jag säljer ju. Jag säljer massa konst och så säljer jag ju mig själv liksom haha, nä men de donationer jag får från er är ju så pass regelbundna att de måste behandlas som inkomst. Sen så skriver jag ledartexter som jag får betalt för och så får jag några slantar via bloggen också. Många bäckar små liksom. 
 
 
Så jag registrerade företag. Fick panik och avregistrerade. (alltså jag fattar inte hur jag ska förväntas sköta sånt? Ni som har ADHD/ADD fattar ju men ni andra kan inte föreställa er stöket i mitt huvud) Men så insåg jag ju att det håller ju inte så jag registrerade om det häromdagen.
 
Och nu sitter jag och sliter mitt hår. Dels för alla saker som ska bokföras (i ordning?!?!), inköp som ska hållas koll på och försäljning som ska redovisas (jag har suttit och gått igenom alla kvitton inne på mitt tictail, tack och lov kan de skrivas ut och då står det tydligt vad som är vad) och för alla pengar som ska ges till skatteverket?!?!
 
HÄLFTEN av allt! Hälften av all min försäljning. Hälften av allt ni donerar. (eller minus moms på det iallafall) Så om ni ger mig en femtiolapp så får jag tjugofem och om ni köper en print för 450 så får jag bara hälften. Eller mindre än hälften till och med! 
 
 
Mitt svarta lilla borgarhjärta vrider sig i plågor inför detta.
 
Ja jag vet socialism och skatt WOHOO liksom men man blir jävligt sniken när man ser det svart på vitt. Samtidigt så känns det ju bra att 1. bidra till skattekassan 2. bidra till sin egen pension 3. hålla ryggen fri 4. donationerna faktiskt blir skattade på för då känns det ju ännu mer som en riktig inkomst för mitt arbete
 
Förresten, vill man bidra till min skrala men ändå egna lilla kassa så kan man ju förutom donera faktiskt handla konst och NU går det faktiskt att köpa min senaste "Holy Feminist" i ett mindre format, för en mindre peng också. A4 och ni hittar den här
 
 
Pekpinnar måste levereras med förståelse
Jenny har fått mycket kritik för sin text. Bra kritik. Tankeväckande. En del som jag tycker har bra poänger, annat som jag inte riktigt håller med om men jag tror vi alla läser henne på olika sätt beroende på vad man själv har i kappsäcken liksom. Jag läser henne inte som att hon vill kasta skit på mammor. Tvärtom. Mer att hon vill lyfta fram barnperspektivet mer.
 
Men jag fattar att man upprörs. Jag tar själv åt mig som fan av Jennys text. Och av Elaines. Jag känner att den träffar rakt in i bröstet och det dåliga samvetet, min ständiga följeslagare, får mer luft. Jag fattar känslorna för jag känner dem själv. Jag känner mig usel. Men jag tror det är nyttigt. Eller iallafall för mig. Inte för den som knappt kan hålla huvudet över vattenytan, men för oss andra slentriangnällare som behöver en påminnelse om att självrannsaka lite. 
 
Som jag skrev tidigare så upplever jag också att barnen kommer i skymundan lite när vi pratar om kvinnors frigörelse och mödor. Jag upplever det ofta som att man glömmer att barnen är små personer som påverkas här och nu, att föräldrarnas behov överskuggar deras, när man diskuterar föräldraskap och barn. (Sen hur det ser ut hemma hos folk är ju en annan sak)
 
Nåt annat som är viktigt att komma ihåg, nu när vi diskuterar föräldraskap (snarare mammaskap för pappor lyser ALLTID med sin frånvaro) , är ju att det är stor skillnad på att diskutera sakfrågan: i detta fall (senaste inlägget) barnens behov av att känna sig värdefulla, sedda och önskade och på att diskutera (och döma ut) enskilda föräldrars föräldraskap. Tyvärr hänger det ofta ihop, iallafall när gemene hen tycker till. (Obs inte ni, ni är fantastiska!) 
 
Jag kan inte räkna antal inlägg, krönikor, texter, facebookstatusar som ondgör sig över föräldrar ofta baserat på enskilda ögonblick där nån förälder agerat på ett sätt som kanske inte statuerar ett bra exempel över bästa föräldraskapet men där betraktaren tror sig kunna avgöra hur övriga föräldraskapet eller föräldern (igen: mamman) är. Och så skriver denne en arg text om dagens föräldrar som minsann gör så där som JAAAAG aldrig skulle göra. Inte sällan en person som saknar adekvat erfarenhet. 
 
Jag tror vi måste påminna varandra och oss själva om att de flesta kämpar på så gott de kan och att de flesta faktiskt älskar sina barn. Även de som suckar och stönar. 
 
Och att till exempel prata om att mammor som jobbar mycket försummar sina barn är bara kontraproduktivt. De flesta jobbar för att ge sina barn mat i magen och ett varmt tak över huvudet. Ingen jobbar för att komma ifrån sina barn (eller ja, pappor kanske). 
 
Problemet, roten till allt det här, bottnar ju i patriarkala värderingar där mannens norm är ett ideal att sträva efter. Man ska jobba mycket, tjäna pengar, ha en karriär, lyckas, vara lyckad. Och det är ju enkelt om man är pappa men som mamma drunknar man ju.
 
Eller som kvinna snarare för vi ska jonglera jobb med inte bara föräldraskap utan också med att vara en bra kompis och ha en massa relationer (och tid för dem) och så ska vi vara en bra flickvän eller fru, sexig och rolig och det ska dejtas minst en gång i månaden och så ska an ha reglebundet sex och vara jättekåt. Och så snygg och fixad och smal och hälsosam och så ska vi träna för det finns alltid en timme över till träning om man prioriterar. 
 
Nu har jag tappat tråden lite men min poäng var att vi måste vara extra noggranna med att hålla oss till sakfrågan och inte sväva iväg med att peka ut varandra. (Men det behöver jag inte påminna er om egentligen.)
 
Men vi får heller inte sluta prata om föräldraskap och barns behov av rädsla att nån ska känna dåligt samvete. Jag vet inte hur det är med er men jag VILL läsa mer tankar och råd och rön om föräldraskap, mer om vad barn mår bäst av och mer pekpinnar till och med så länge de levereras med kärlek och FÖRSTÅELSE och såklart helt utan fördömanden. Jag vill liksom bli bättre på det här. Jag vill att mina barn ska få det bättre. 
 
Hur tänker ni? (gärna ni som är föräldrar) 
 
 
Sen tänker jag också att det är stor skillnad att snacka av sig i slutna kretsar och att göra det öppet i sociala medier. Allra helst människor som jag, med många följare. Med risk för att låta skuldbeläggande så tänker jag på mina egna barn, sju och nio år gamla och med kompisar vars föräldrar följer mig och med kompisar som är aktiva på sociala medier och att allt jag skriver om dem eller om mitt föräldraskap eller känslor kring det faktiskt når ut till andra där mina barn mycket väl kan vara en mottagare.
 
Det handlar inte bara om vad de kanske läser om tio år när de är vuxna utan om vad de och deras kompisar kan och kommer kunna läsa om nu eller om två tre år. Om hur jävla trött jag är på dem. Om hur jobbiga och krävande de är. Det tänker iallafall jag väldigt mycket på just nu. Inte så mycket när de var ett år gamla, men nu. 
Hur mår barn vars föräldrar tycker att de är jobbiga och i vägen hela tiden?
Jenny Strömstedt har skrivit en sån bra krönika om föräldraskap som jag vill att ni ska läsa. (Obs, bara om man känner att man orkar, det kan upplevas som pekpinne för en del) Rubriken är "Barn är jobbiga. Föräldrar orkar inte med sina barn. Hur blev det så?"
 
 
Utdrag:
 
Redan i inledningen presenteras temat. Det regnar ute och syskonen Olle och Bolles mamma klär på sig i sovrummet och säger: ”Idag ska vi inte göra någonting, bara överleva.” 

Sedan följer en socialrealistisk beskrivning av två bråkande barn och en mamma som försöker styra upp kaoset fram tills dess att hon trycker in ungarna i bilen varav lillebror somnar och storebror äntligen kan se på paddan i fred medan mamman bryter ihop över ratten. 

Utanför de snart immiga bilfönstren faller snön i skymningen. Snipp snapp snut. Nu är sagan slut. Sov gott små illbattingar. 

Som före detta utmattad trebarnsmorsa borde jag bli glad över berättelsen från bakom insta-kulissen men lämnas med en olustig känsla i magen. Jag vill skriva om slutet, ungefär som Elsa Beskow i sagan om den lilla, lilla gumman. Men kanske ändå att mamman blev glad till slut och i vilket fall som helst var det inte barnens fel att hon blev ledsen. Den i sig välskrivna berättelsen vars syfte säkert är att skapa igenkänning i en ovanligt kämpig dag, lämnar mig dessvärre med följande budskap:

Barn är jobbiga. Föräldrar orkar inte med sina barn.

Hur blev det så?

Det är inte så att jag längtar efter förljugna berättelser om ytliga idyller. Men samtidens föräldraskap framställs allt oftare som så ensidigt betungande. Asjobbigt. Fängelseliknande. Något att överleva. Ett svep genom bloggosfären och det handlar om helger i pina med barn som biter, kastar och stökar till.

 
Jenny sätter fingret på nåt som jag känner skaver: sätter vi pratar om våra barn och vårt föräldraskap på, som iallafall jag känner rör sig över gränserna. Jag förstår behovet av att prata av sig, gnälla av sig, stöna ihop med andra som fattar hur jävla utmattad man är och hur krävande barn och föräldraskap kan vara men... det sitter ju liksom små människor där mitt i bland oss och är nån slags mottagare av detta. Inte så att de kan läsa vad vi skriver om dem men ändå. De påverkas och formas av det. 
 
Och hur blev det så? Och vad kan vi göra åt det? Alla föräldrar älskar ju sina barn, det är ju inte det som är frågan liksom, men hur kommer man må om man växer upp med en mamma eller pappa som mest tycker att man är jobbig och krävande och ivägen? Hur formar det små människors trygghetskänsla och självbild?
 
När jag var gravid med N så läste jag mycket om nära föräldraskap och jag minns en mening i en bok som suttit kvar sen dess (och gett mig massvis med dåligt samvete): "När bebisen gråter ska jag inte visa missnöje, jag ska välkomna henne med ett leende, så att hon aldrig tror att jag tycker att hon är ett besvär". Jag har ju inte riktigt levt upp till det dock, tvärtom, TVÄRTOM tyvärr, men den har liksom suttit kvar hos mig och det är så jag vill vara som förälder. 
 
Jenny skriver: 
 
Det är inte konstigt att det blir ramaskri i kommentarfältet när bloggaren och retorikexperten Elaine Eksvärd skriver om hur hon begränsar skärmtiden hemma för att familjen ska umgås med varandra. Vem fasiken behöver inte en paddvakt när föräldraskapet är så utmanande, och utmattande.

Det kanske bara är åldern. Ser jag något nu som jag visste men omöjligen kunde värja mig mot när jag var mitt i det? Alla konstruerade krav på relationen, på livsstil, framgång och försörjning som inte lämnar kraft att stå pall för trots och tandsprickning. För första gången förstår jag Ebba Witt-Brattström, som jag så länge varit arg och besviken på för hennes problematiserande av ungas och framför allt kvinnors, förhållningssätt till föräldraskapet. Vi som bara gnäller. Vi som har tillåtit patriarkatet att marginalisera barnen i kampen för jämställdhet. Vi som låtit traditionella manliga värderingar som vikten av självförverkligande och prestationer i yrkeslivet effektivt sarga magin med föräldraskapet.

 
Jag har ofta känt att mitt feministiska engagemang och önskan att vara jämställd har krockat med mina barns behov. Det fokuseras så mycket på den ekonomiska biten, på karriärer och utbildningar och självförverkliganden och fuckyou-kapital och kvinnors ekonomiska frigörelse att det till slut går ut över ungarna. Missförstå mig inte, jag tycker allt sådant är viktigt men har ändå en känsla av att vi gör nåt fel här. Vi missar nåt. 
 
Det pratas en del om den s.k revivalen av moderskapet och jag vet inte riktigt om jag förstått problemet om det skulle vara så, så länge man också talar om pappornas roller och ansvar. Men jag gillar inte riktigt känslan jag får när man snackar om den s.k mammifieringen av feminismen för det antyder att rätt sorts feminist aldrig kan vara en självuppoffrande moder som sätter barnen främst.
 
Att kvinnor, mammor, aldrig kan göra rätt är ett stort problem. Men jag tycker det större problemet är att det inte ställs samma krav på männen att vara självuppoffrande och sätta sina barn främst. 
 
(Håller för övrigt med Elaine i inlägget Jenny länkar om skärmtid. Ska skriva nåt mer om det sen!)