Vilken tur man har ändå?
Men ändå, så jävla lyckligt lottad man är ändå när de enda motgångarna i livet man har är ullöss på elefantbladen och ett nedstängt instagramkonto.
 
Nu ska jag avvakta och se vad som händer, andras lite och kanske njuta av pausen från iallafall ett socialt medie (visserligen mitt viktigast men men). Ni som vill kan ju följa mig på facebook istället, jag uppdaterar mycket där också - med samma slags innehåll som instagram men också andra saker som är viktiga och bra. 
 
Det är ju inte en slump att feministiska konton stängs ner i hög utsträckning medan rasistiska, nazistiska, sexistiska konton får hänga kvar trots hatiskt innehåll och trots att de anmäls gång på gång på gång på gång.
 
Jag följer ett konto drivet av en svart kvinna här på fb som får sitt konto avstängt med jämna mellanrum för att hon lyfter rasism mot svarta. Ja det låter som ett skämt jag vet men det är sanningen. Världen styrs verkligen av vita män och vi är här på nåder. När som helst så tystas vi. När som helst exkluderas vi.
 
Jag är så jävla noga med mina konton, så att det inte finns nåt att anmäla, inget att anmärka på, inga bilder som bryter mot "gemenskapshetsreglerna". Trots det blir jag avstängd från FB med jämna mellanrum och nu är kontot på instagram nedstängt.
 
Yttrandefrihet är bara för nazister uppenbarligen. Och män.
 
 
Min instagram är borta?!
Jag vet inte vad som har hänt men jag har kontaktat instagram! Vet tyvärr att de är svåra att få tag i så jag hoppas de svarar. Blir så jävla oycklig just nu. FAAAAAAN. Fattar inte varför heller för jag bryter inte mot några regler. Nej det gör jag inte! Jag visar inga kön eller bröstvårtor, jag visar inget olämpligt, jag spammar inte, jag bryter inte mot reglerna överhuvudtaget och jag fattar inte vad som hänt och på vilka grunder de valde att ta bort hela kontot? 
 
Hoppas det ordnar sig. Jag har jobbat så jävla hårt för att bygga upp min plattform och så rycker de undan det under fötterna på mig. 
 
 
Är det bra eller dåligt att skildra problematiska verkligheter i barnböcker?
"Farfar har fyra fruar" heter en barnbok som riktar sig till somaliska barn. Detta har såklart upprört många i mitt flöde. Både feminister men också människor med lite mer högerextrem människosyn.
 
Kritiken låter som så att patriarkala värderingar, polygami, usel kvinnosyn osv inte ska normaliseras eller prackas på oskyldiga barn. Jag vet inte om kritikerna har läst boken. Det har iallafall inte jag.
 
Kanske har de rätt. Kanske är boken ett vidrig propagandaverktyg som ämnar att hjärntvätta barn på samma sätt som Disneyfilmer gör med sina skeva prinsessideal (som jag aldrig hör människor ifrågasätta eller önska förbud emot). Eller så kanske boken är en romantisering av patriarkala normer och kvinnoförtryck likt många av de gamla klassiska älskade sagorna vi läser för våra barn? (Som jag ofta ser folk försvara med näbbar och klor). Jag vet inte. Isåfall är det ju skitdåligt! Buuuu liksom!
 
ELLER! Eller så kanske boken är en skildring av en existerande verklighet? Likt Astrid Lindgrens böcker som är fulla av misär där barnaga, alkoholism och självmord beskrivs vardagligt och nästan muntert helt utan problemformulering eller brasklapp. (Och alla älskar ju Astrid, inte minst de som klagar mest på denna somaliska bok?)
 
Kanske är den skriven för barn med andra erfarenheter än mina barns? För att representation är viktigt. Barnböcker som skildrar svåra ämnen är inte speciellt ovanligt i vår kultur. Jag vet inte. Som sagt, jag har inte läst den. Men jag tänker inte döma den efter omslaget och det tycker jag inte du ska göra heller!