Lady Dahmer

Hur fostrar man pojkar som säger ifrån när polarna tafsar?
Apropå pojkar som tafsar och hejjas på så oroar jag mig ganska mycket för mina egna söner. Självklart kommer jag lära dem samtycke och att de aldrig aldrig aldrig någonsin har rätt att ta på nån annans kropp utan att fråga först. Men jag vet ju även hur grupptryck funkar och hur påverkad man blir när man befinner sig i en miljö som uppmuntrar vissa beteenden, kanske till och med premierar dem? 
 
Jag har killkompisar som berättar om hur det var att växa upp och inte vara den där killen som tafsade. Hur det fick dem att känna sig utanför och fel och oälskade och att de till slut kanske kapitulerade och gjorde samma sak fast de kanske inte ville eller trots att de egentligen visste att det var fel. Det var ju de coola och populära killarna som tafsade och de fick ju liksom pussas och ta på flickor och pojkar lär sig ju tidigt att det är viktigt med sånt. Om inte hemifrån så av vår kultur helt enkelt. 
 
Pojkar lämnas också oftare än flickor till sitt öde. De lämnas att fostra varandra. Vuxenvärlden orkar inte, istället viftar man bort dem med att pojkar är pojkar. Allt för att slippa ta ansvar. Sen är man förvånad (inte jag men andra uppenbarligen) över att äldre killar våldtar och begår övergrepp. "Varför?" frågar man sig (om man tror det dvs för oftast så misstror man ju flickorna som berättar.)
 
Jag minns en jävla morsa som skyllde på mig när hennes äckliga jävla son (vi var tio år) tog mig på brösten. Jag sa åt honom att sluta. Och hon svarade "Vad tror du ska hända när du har kläder som brösten syns i?" JAG VAR TIO ÅR DIN JÄVLA SUBBA. Jag minns att jag kände brinnande skam den gången. Dessa konstanta bortförklaringar och skuldöverföring har följt mig upp till vuxen ålder. 
 
Så var kommer mina söner hamna i allt det här? Vad kommer normaliseras för dem och hur motarbetar jag det bäst? Jag tror man måste föra konstanta samtal om det, inte vänta tills tillfälle uppenbarar sig eller tills det händer nåt. Jag tror vi måste motverka. Inte sopa upp när det väl händer. Men hur fasiken gör man? Hur gör ni? 
Malin

Jag känner mig totalt okunnig om detta i praktiken. Jag blev aldrig någonsin tafsad på som barn eller tonåring, jag har varit med om sådana händelser endast senare i livet och bara utomlands faktiskt, jag förstår att det är en ren slump men så är det. Jag såg aldrig någon kompis bli tafsad på heller under skoltiden. Jag måste ha varit väldigt förskonad.
Mina barn verkar också ganska förskonade hittills, både från att bli utsatta och att utsätta. Men jag vet genom lärare att det finns killar i en av mina söners klass som har en kaxig och överlägsen attityd mot tjejer. Och det är killar med jättefeministiska mammor som är jätteaktiva feminister på facebook, men som på något sätt verkar ha glömt att feminism är inte bara på facebook, det måste börja hemma, med våra söner.

Malin

...jag kom på att jag var inte klar: jag tror det är viktigt att föregå med gott exempel i familjen. Att (i heterofamiljer) pappa respekterar mamma. Att pappa inte kommenterar kvinnors kroppar eller är nedlåtande på andra sätt.
Att mammor och pappor inte belönar "grabbighet" hos barnen. Att mammor och pappor inte har en kaxig nedlåtande attityd mot barnen.

Anna

Min mellanstadielärare (detta hände för ca 17 år sedan, hoppas att detta inte skulle hända idag, hon är iaf pensionerad nu) höll ett litet föredrag inför klassen om hur vi flickor skulle uppföra oss när vi skulle flyttas upp till högstadiet. Vi skulle till exempel inte "sitta med en pojke ena dagen och en annan nästa) för då skulle vi bli kallade horor och då fick vi skylla oss själva. Vi fick även höra att det var helt normalt att pojkar nu ville ta på "det som började sticka ut under tröjan".

Jag vet själv hur svårt det är att stå emot grupptryck och jag kommer att uppmana mina söner att om de inte vågar säga till själva så skall de berätta för mig eller sin pappa så vi kan ta tag i det.

Tove

Jag kommer ihåg när jag gick i typ 3an och jag hade placerats att sitta mellan två stökigt killar så de skulle hålla sig lugna under lektionerna. När de väl satte igång så sa jag åt dem att sluta varpå en av dem kallade mig "jävla fitta". Han var alltså 9 år gammal.
Jag sa inget till någon tills jag kom hem och berättade för mamma, varpå hon ringde hans mamma. Hans mamma sa det vanliga... att hennes son aaaaaldrig skulle säga så, att hennes son inte ens kan det ordet.
Men min mamma stod på sig och sa till lärarna i min klass, rektorn, anti mobbnings teamet och tillslut blev han tvungen att be om ursäkt för mamma ställde till ett så stort spektakel haha...

L

Göra och göra, först och främst tycker jag att vi slutar att skylla pojkars dåliga beteende på deras mammor och på andra tjejer. Tafs och kvinnoförnedrande kommentarer lär dom sig av andra pojkar och män. Förändringen måste komma från dom, tyvärr verkar männen inte så brydda.

Jennifer

Precis som ovanstående är jag inne på samma spår. Så många mammor blir skammade och förväntas ta ansvar över handlingar dom inte har en aning om sker. Självklart ska en ta ansvar som förälder, om en blir informerad om vad barnet gör. Och självklart har en ansvar att fostra det bästa en kan. MEN var fan är skammandet av papporna? Var är skammandet av lärare som är beter sig vidrigt mot tjejer? Var är skammandet och ansvaret hos idrottstränare som nedvärderar tjejer? VAR FAN ÄR DOM MANLIGA FÖREBILDERNA SOM SKA SÄTTA NER FOTEN??! Ska verkligen allt ansvar ligga på mammor och kvinnors samtal med sina söner? Nä, skulle vuxna karlar bete sig rimligt så skulle även barnen ta efter. Barn gör som vuxna gör, simple.

So many songs...

Mitt ex hade superfeminist-mamman som gav mig massor av bra tips, även framför honom om att aldirg göra något som jag inte hade LUST till och berättade omvissa av egna grejer som hon blivit övertalad/pressad till och hatat. Han tyckte det var svinpinsamt "meh mamma!!!" men sa aldrig emot liksom. Anyhow...
Han tryckte in den in mig en gång fastän jag klargjort att jag inte ville. Så tyvärr spelar det inte störst roll att man har en awesome mamma som kämpar för att lära allt detta om samtycke osv. Vilket ju är helt fruktansvärt jobbigt, då det ju krävs att ALLA verkligen går in för detta, då man blir så påverkad av folk runt en/ porrfilm / vad man läser /hör / hör att det skämtas om. Jag är HELT övertygad om att hur killar behandlar tjejer runt sig, är hur dom ser att mansflket dom ser upp till runt sig behandlar kvinnor. Mitt ex största förebild var hans helt klart kvinnohatande äldre kusin.
Tror största intrycket killar får med sig och handlar efter - är hur deras fadersfigur behandlar deras mamma. Och då inte bara ta på henne eller "skämtsmat" hota henne med smisk / kittlas om hon missbehagar honom, utan allt runt - flrminskar han henne, skyller han allt hon ber om som tjat, tar han större ekonomiska beslut UTAN henne, visar han mycket svartsjuka så att barnen får intrtc av att han äger henne, osv osv... Är övertygad om att allt detta (äce i mindre doser) får killarna att tänla att tjejers åsikter och känslor coh visade obehag inte är att ta på allvar, att det är han som har veto i det mesta.

Sara

Vi har tre barn, en flicka och två pojkar och har varit noga med sen de var pyttesmå att förklara att de har rätt till sin kropp genom att stanna upp i situationer då de kanske småbråkar, brottas eller vill kramas (som ju alla syskon gör) och en säger nej. Att tydligt förklara att när någon säger nej måste man sluta. Ibland får vi som svar "men jag vill ju bara ge en kram" då är svaret alltid "men vill någon inte ha en kram så måste man lyssna, man får aldrig tvinga sig på någon annan" Då brukar de själva studsa till lite (vet inte vad de tänker men får en känsla av de skäms lite)
Alltför ofta tycker jag att ffa vuxna men även barn tycker att man ska vara tacksam om någon vill ge en kram men för mig är det helt absurt, även om det är föräldrar, mormor eller storasyster. Vill man inte så ska det respekteras. Vet inte hur många gånger jag hjälpt våra barn att slippa krama vuxna släktingar varpå släktingen blir sur. Hur tänker de att barnen ska fatta när och inte de har rätt till sin kropp?
Jag bryter också alltför ofta (enligt min son) in i situationer jag ser i skolan och på fritids då jag tycker barn är ojusta mot varandra. Jag hoppas vårt agerande ska ge alla våra barn mod att säga ifrån men än så länge är de för små för tafsande och tycker bara jag är pinsam så vet inte om det kommer funka😬 Framtiden får utvisa...

S

Jag håller med, man ska aldrig skylla på kvinnan.

Här är mina 10 cent på vad man kan göra, för att få pojkar att sätta stopp för pojkars machobeteenden mot flickor tidigt:

Pappor pratar inte nedlåtande om, eller till, mammor och inte heller om andra kvinnor, flickor eller systrar. Pappor lyssnar in mammor när de talar och tar hänsyn, tar dem på allvar. Pappor gör sig inte roliga på mammors bekostnad, inte heller andra kvinnors eller flickors. De himlar inte med ögon, suckar inte, ironiserar inte eller spelar döva. De förminskar inte mammor på något sätt. Att bara mammor pratar räcker inte, för det pappor gör går in undermedvetet och färgar söners attityder.

Pappor använder inte tvång mot mammor i någon form. De lyssnar in mammor, och söner ser det här och lär sig av pappor. Pappor respekterar mammors gränser (+andra kvinnors och flickors gränser), och lyssnar när de säger ifrån. Pappor går helt enkelt inte över mammors gränser.

Pappor backar upp mammor, varken de själva eller några andra män eller pojkar får komma undan med att bemöta mammor nedlåtande eller sexistiskt. Pappor visar tydligt genom att säga ifrån, både mot söner och mot andra pojkar/män, och söner ser detta. Kvinnor kan försvara sig själva, ja, men om vi vill ha pojkar som säger ifrån mot andra pojkar (män som sätter gränser mot andra män), så måste det börja i hemmet med den som söner troligen identifierar sig mest med, pappor.

Pappor måste ha ett emotionellt språk med sina söner, de kan inte lägga det på mammorna, för annars överger de dina söner. Pappor guidar söner genom sina egna exempel, visar i praktiken hur man pratar känslor, hur man lever känslor. (Utgår ifrån att mammor också gör det). Om pappor har tillgång till sina mjukare sidor gagnar det söner. Sen har vi döttrarna i familjer också: när pappor gör allt det här lär döttrar sig att de själva och mammorna räknas. Världen känns trygg och de känner tillit till sig själva.

Att uppmärksamma och uppmuntra mjukare egenskaper och beteenden hos söner, lyfta empatiska handlingar (medvetet skapa situationer där empati väcks, stärks och utvecklas) stödjer viktiga sidor hos söner. Prata om empati, hur känslor känns i kroppen, sätta ord på det. Prata om hur det kan kännas för andra, sånt som väcker spegelneuronerna till liv, och håller dem vakna. Att använda sitt eget känsloliv som ett instrument och till vägledning. Att aldrig sluta prata känslor med söner, inte tillåta dem att baila sina egna känsloliv. Att lära dem att känslor inte är farliga. Låta dem få känna skam, obehag och till och med ångest. Flickor har inte monopol på de känslorna.

Att lära pojkar att inte använda sitt fysiska övertag över flickor (eller mot några andra förresten) börjar med att pappor aldrig gör det mot mammor hemma. Att mammor aldrig behöver vara rädda för pappor i hemmet. Pappor är med aktivt när söner leker med andra pojkar, sätter gränser och säger ifrån när pojkar blir puckliga, "grabbighet" uppmuntras inte. Inget puckel tillåts.

Skolor och fritids: Brottningslekar, vi tillåter inte vuxna män ligga på marken och puckla på varann, ska vi då tillåta pojkar ligga i brottningshögar? Många pojkar tvingas in i de här matcherna ofrivilligt, och även deras gränser blir kränkta. Sånt ger trauman. Dessutom är en miljö med brottning och aggressivitet skrämmande för alla dem som inte deltar, som tvingas bli vittnen till det. Skolpersonal borde förbjudas att säga "Den som ger sig in i leken, får leken tåla". De friskriver sig från ansvar genom det. Våldet i skolor suger syret ur luften, och är en delorsak till våldtäktskulturen. Pojkar ska inte komma undan med våld, aldrig. Miljön genomsyras av pojkarnas asociala aggressivitet (som sen förs över till fotbollsläktare mm). Pojkars aggressivitet ska inte ges utrymme för, alls, inte i någon form. Det skulle finnas tydliga konsekvenser, då pojkar förstör miljön för andra på skolor. Ingen skulle komma undan med det. Inte ens i det som kallas "lek" där de utsätter varandra, både frivilligt och ofrivilligt. Finns det överskottsene

Jennifer

S: Din lista var det mest fantastiska jag någonsin läst. Så sakligt, så spot on, så lättförståeligt. Skulle vilja dela/credda din text/dig på något sätt!!

Jenn

Jag tror det är viktigt att som Sara säger aldrig någonsin röra barn som inte vill.

Alla barn ska lära sig att deras gränser betyder mest och om t.ex. mormor blir ledsen av att inte få en kram får mormor helt sonika dra åt helvete. Barn ska aldrig någonsin behöva skämmas eller må dåligt för att vuxna blir ledsna av att inte få göra övertramp. Vuxna ska börja se barn som individer med självbestämmande över sina kroppar precis som alla andra borde ha.

Jag tänker typ att vi (och då menar jag pappor också, mest dem faktiskt) måste fostra en kultur där det liksom blir en stor grej när någon inte respekterar andras gränser. Den spontana reaktionen måste gå från "meh.. sånt får en tåla" till att bli "vad i helvete håller du på med?!!".

Och det börjar med att pappa säger "vad i helvete håller du på med?!" När farfar går över barnens gränser i vardagen och i lek.

FT

Det tråkiga med söner, hur bra de än blir uppfostrade, är att de kommer att kränka en flicka/tjej/kvinna någon gång i sitt liv, förmodligen flera.

The XX

S: fantastisk lista!!! Har lagt till detta som bokmärke så jag kan gå tillbaka och läsa igen!

Tess

Fy f*n vilken mamma, att skylla på ett BARN på det viset. Hennes eget barn då? Som tog på ett annat barns kropp trots ett tydligt nej? Blir så störd på föräldrar som tycker att det "hör till" att vara kille. Vi pratar mycket samtycke här och är noga med att inga släktingar ska komma och "ta" kramar av vårt barn, för då blir det väldigt motsägelsefullt med allt vi pratar om. Men som du skriver.... hur gör man med grupptryck och kompisar? Är så svårt! Vi sätter reglerna tydligt i vårt hem iaf så har fått prata med mitt barns kompisar när de uttryckt sig nedlåtande och gjort saker mot ett annat barn trots nej. Men hur gör man utanför sitt hem? Hur gör man när ens barn är på egen hand? Skitsvårt!

Nina

Jag har nyligen fått en bebis. Min treåriga pojke brukar komma fram till mig när vi ammar och ser han då att hans lillasyskon sover vid bröstet säger han alltid "Bebisen sover mamma, ta bort tutten nu!". Jag förklarar såklart att hon äter även om hon blundar.

Men sen har jag reflekterat lite över det och tycker det är så fint!! Inte att min amning är något övergrepp, det är ju för fan mat. Men han värnar bebisens kroppsliga integritet! O synliggör den genom att uppmärksamma och reagera när jag gör något för honom intimt (eftersom han lärt sig om privata delar på kroppen :snippa, snopp, rumpa, bröst) med en sovandes bebis.

Jag hoppas han kommer fortsätta värna om andras kroppsliga integritet livet ut!

GL

Vilken fantastisk bra lista S! Men hur får vi till det här? För låt oss vara ärliga, de allra flesta män lever tyvärr inte upp till den där papparollen hur mycket vi än önskar att de gjorde det. Hur får man sitt barns pappa att bli den där mannen? För tyvärr verkar det vara mammors ansvar att uppfostra både pappa och barn.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog