Hur mår barn vars föräldrar tycker att de är jobbiga och i vägen hela tiden?
Jenny Strömstedt har skrivit en sån bra krönika om föräldraskap som jag vill att ni ska läsa. (Obs, bara om man känner att man orkar, det kan upplevas som pekpinne för en del) Rubriken är "Barn är jobbiga. Föräldrar orkar inte med sina barn. Hur blev det så?"
 
 
Utdrag:
 
Redan i inledningen presenteras temat. Det regnar ute och syskonen Olle och Bolles mamma klär på sig i sovrummet och säger: ”Idag ska vi inte göra någonting, bara överleva.” 

Sedan följer en socialrealistisk beskrivning av två bråkande barn och en mamma som försöker styra upp kaoset fram tills dess att hon trycker in ungarna i bilen varav lillebror somnar och storebror äntligen kan se på paddan i fred medan mamman bryter ihop över ratten. 

Utanför de snart immiga bilfönstren faller snön i skymningen. Snipp snapp snut. Nu är sagan slut. Sov gott små illbattingar. 

Som före detta utmattad trebarnsmorsa borde jag bli glad över berättelsen från bakom insta-kulissen men lämnas med en olustig känsla i magen. Jag vill skriva om slutet, ungefär som Elsa Beskow i sagan om den lilla, lilla gumman. Men kanske ändå att mamman blev glad till slut och i vilket fall som helst var det inte barnens fel att hon blev ledsen. Den i sig välskrivna berättelsen vars syfte säkert är att skapa igenkänning i en ovanligt kämpig dag, lämnar mig dessvärre med följande budskap:

Barn är jobbiga. Föräldrar orkar inte med sina barn.

Hur blev det så?

Det är inte så att jag längtar efter förljugna berättelser om ytliga idyller. Men samtidens föräldraskap framställs allt oftare som så ensidigt betungande. Asjobbigt. Fängelseliknande. Något att överleva. Ett svep genom bloggosfären och det handlar om helger i pina med barn som biter, kastar och stökar till.

 
Jenny sätter fingret på nåt som jag känner skaver: sätter vi pratar om våra barn och vårt föräldraskap på, som iallafall jag känner rör sig över gränserna. Jag förstår behovet av att prata av sig, gnälla av sig, stöna ihop med andra som fattar hur jävla utmattad man är och hur krävande barn och föräldraskap kan vara men... det sitter ju liksom små människor där mitt i bland oss och är nån slags mottagare av detta. Inte så att de kan läsa vad vi skriver om dem men ändå. De påverkas och formas av det. 
 
Och hur blev det så? Och vad kan vi göra åt det? Alla föräldrar älskar ju sina barn, det är ju inte det som är frågan liksom, men hur kommer man må om man växer upp med en mamma eller pappa som mest tycker att man är jobbig och krävande och ivägen? Hur formar det små människors trygghetskänsla och självbild?
 
När jag var gravid med N så läste jag mycket om nära föräldraskap och jag minns en mening i en bok som suttit kvar sen dess (och gett mig massvis med dåligt samvete): "När bebisen gråter ska jag inte visa missnöje, jag ska välkomna henne med ett leende, så att hon aldrig tror att jag tycker att hon är ett besvär". Jag har ju inte riktigt levt upp till det dock, tvärtom, TVÄRTOM tyvärr, men den har liksom suttit kvar hos mig och det är så jag vill vara som förälder. 
 
Jenny skriver: 
 
Det är inte konstigt att det blir ramaskri i kommentarfältet när bloggaren och retorikexperten Elaine Eksvärd skriver om hur hon begränsar skärmtiden hemma för att familjen ska umgås med varandra. Vem fasiken behöver inte en paddvakt när föräldraskapet är så utmanande, och utmattande.

Det kanske bara är åldern. Ser jag något nu som jag visste men omöjligen kunde värja mig mot när jag var mitt i det? Alla konstruerade krav på relationen, på livsstil, framgång och försörjning som inte lämnar kraft att stå pall för trots och tandsprickning. För första gången förstår jag Ebba Witt-Brattström, som jag så länge varit arg och besviken på för hennes problematiserande av ungas och framför allt kvinnors, förhållningssätt till föräldraskapet. Vi som bara gnäller. Vi som har tillåtit patriarkatet att marginalisera barnen i kampen för jämställdhet. Vi som låtit traditionella manliga värderingar som vikten av självförverkligande och prestationer i yrkeslivet effektivt sarga magin med föräldraskapet.

 
Jag har ofta känt att mitt feministiska engagemang och önskan att vara jämställd har krockat med mina barns behov. Det fokuseras så mycket på den ekonomiska biten, på karriärer och utbildningar och självförverkliganden och fuckyou-kapital och kvinnors ekonomiska frigörelse att det till slut går ut över ungarna. Missförstå mig inte, jag tycker allt sådant är viktigt men har ändå en känsla av att vi gör nåt fel här. Vi missar nåt. 
 
Det pratas en del om den s.k revivalen av moderskapet och jag vet inte riktigt om jag förstått problemet om det skulle vara så, så länge man också talar om pappornas roller och ansvar. Men jag gillar inte riktigt känslan jag får när man snackar om den s.k mammifieringen av feminismen för det antyder att rätt sorts feminist aldrig kan vara en självuppoffrande moder som sätter barnen främst.
 
Att kvinnor, mammor, aldrig kan göra rätt är ett stort problem. Men jag tycker det större problemet är att det inte ställs samma krav på männen att vara självuppoffrande och sätta sina barn främst. 
 
(Håller för övrigt med Elaine i inlägget Jenny länkar om skärmtid. Ska skriva nåt mer om det sen!) 
Binki

Det här har skavt i mig länge också. Jag gjorde ett totalt nerköp karriärmässigt när jag fick 4 barn, var hemma-mamma i 8 år och jobbade halvtid i 5 år till. MEN jag har en sådan nära och härlig relation med mina kottar, och viktigast av allt - de är så himla rara och snälla mot varandra. Det går inte att bygga upp sådana relationer utan mycket tid tillsammans. Jag sade fuck you till barnens far utan kapital, eftersom han motarbetade och förlöjligade mitt föräldraskap. Jag hade ambitionen att leva jämställt och feministiskt, det gick åt fanders. Men jag räddade det viktigaste, det jag och barnen har tillsammans. Om fem år börjar lilltjejen gymnasiet, då ska jag fan göra karriär!

Jennifer

Vilka är det som känner ett behov av att klaga? Mammor. Vilka tar oftast störst ansvar och därmed bördan med föräldraskapet? Mammor. Där har vi problemet och även lösningen. Jämställdhet och mer jävla krav på dessa farsor som också bidrar till att vår jord befolkas med barn. Så ofantligt trött på att man som mamma inte får klaga, inte vila, inte gråta, inte bli arg på sina barn medan papporna återigen går fria från ansvaret som läggs på mammors axlar.

Och enligt forskning är vi väl mer närvarande som föräldrar än någonsin, trots att båda föräldrarna oftast jobbar. Vilka krav är det vi har på oss själva? Klart det tillkommer besvikelse, ilska och känsla av otillräcklighet när kraven är helt galet höga.

Min mormor var hemmafru i 20 år, hon lekte inte en enda gång med sina barn eller var med dom utomhus. Hon sa dessutom när barnen flyttat hemifrån att hon var klar med att vara förälder, att hon hade gjort sitt. Med den synen och den kravlösheten kan jag tänka mig att föräldraskapet blir relativt enkelt och att det inte finns så mycket att klaga på.

Kraven är så förbannat höga att vi aldrig kommer att uppnå dom utan att gå in i väggen allihopa. Självklart bidrar detta till trötta föräldrar som gråter vid ratten.

Annelie

Binki: Det där behövde jag höra! Och jag blir nyfiken på mer, känner igen mig så otroligt mycket. Kan jag komma i kontakt med dig på något sätt?

J

Jag blir också trött på det här. Och trött på att man inte "får" vara nöjd och stolt över att prioritera sina barn och jobba deltid. Som deltidsarbetande förälder så orkar jag ta konflikter med mer tålamod, därför att jag samtidigt får mer tid med barn som har energi och är på gott humör. Har vänner som hämtar trötta och hungriga barn kl halv sex från fsk och sen är det bråk och skrik till läggning, på repeat, och när helgen kommer ska det kompenseras med tusen härliga aktiviteter för att väga upp skrikiga kvällar vilket blir skitjobbigt som förälder. Och JA jag vet att jättemånga inte har möjlighet att jobba deltid och det är inget skammande mot dem, det handlar om familjer där bägge fld valt bort tid med barn til förmån för jobb och som tycker att föräldraskapet är precis skitjobbigt och att en annan verkar dum i huvet för att en sätter det främst.

FT

Men världen ändras väl också? Det kanske inte är nummer 1 att alla ska föröka sig och sätta en massa barn till världen? Varför är det bra? Kanske det finns en mening med att fler utbildar sig och har karriär, det leder kanske till gott? Lösning på miljöproblem, kurer till sjukdomar eller vad vet jag :) Sen är det väl intressant i vilka länder det gnälls mest. I Sverige ska man ju klara allting ensam, och det gör man ju inte.

Svar: Absolut! Men tänker mest på de som skaffar barn ändå när deras barn kommer i kläm.
Lady Dahmer

Panna

För mig är ju inte barnen problemet. JAG är problemet. Jag orkar inte. Jag är deprimerad och i princip avskyr mitt liv. Jag orkar inte jobba, jag orkar inte städa, orkar inte vara mamma och inte heller vara någons fru. En gång i tiden tyckte jag att livet gick att leva genom verklighetsflykt. Dvs genom spel och serier. Har inte tid med detta längre då livet måste komma först. Och det totalt äter upp mig inifrån. Jag älskar mina barn. Har en 4-åring och en 5-månaders. Ligger just nu i vårt sovrum för bebisen sover bredvid mig med tutten i munnen. Jag och 4-åringen ser på tv. Något annat funkar inte då bebisen vill sova nära mig. Och 4-åringen är svartsjuk. Känns som att jag har ett konstant dåligt samvete för mina barn ...

Anna

Panna: Har en fyraåring och en sexmånaders. Bebisen måste sova med bröstet i munnen. Fyraåringen tittar på TV. Jag är inte deprimerad just nu, men känner verkligen igen det dåliga samvetet. För mig blir det moment 22, om jag inte skall använda TV som barnvakt måste jag "lära" bebisen att sova själv (=massa gråt) och det känns inte bra.

Svar: Det enda syftet tv'n har är ju fasiken som barnvakt. Annars bör barn inte se på den liksom. <3
Lady Dahmer

Anonym

Har reagerat ibland när jag läst bloggar i Mama, är ibland som SM i gnäll och är den ngn som inte gnäller konstant så brukar den mamman beskyllas för att inte säga som det är. Ändå är det så mkt som blivit bättre sedan jag var småbarnsmamma på 70- och 80-talet. Längre föräldrarledighet, Ipad, barn-TV nästan dygnet runt, bättre blöjor. Man får ju även lämna storasyskon på förskolan så man helt kan koncentrera sig på nytillskottet osv osv. Sämre förlossningsvård förstås, idag hade jag nog inte vågat föda så mkt som ett sviskon.
Hur som helst, barnen måste bli påverkade av att föräldrarna tycker att det är sååå jobbigt allting.

Jonas

Att uppfostra barn är ju det viktigaste man kan göra, och ibland undrar jag hur vi som samhälle tänkt att det ska göras med två heltidsarbetande föräldrar (i bästa fall!). Det är ett jätteproblem att så många pappor lämnar sina barn och kvinnor i sticket.

Vi är ju flockdjur i grunden och även om man inte ser så långt tillbaka som "stenåldern" så har vi haft storfamiljer och ansvarstagande människor emellan tills för bara några decennier sedan. Dagens leverne är på sätt och vis fortfarande "på prov."

Sofia

Jag tycker det är intressant att vi kvinnor (Ja för män blir inte alls ifrågasatte på samma sätt) som har valt att inte skaffa barn blir ifrågasatta och rent av skammade för detta val, att såväl män som kvinnor menar att man inte är "en riktig kvinna" om man inte vill ha barn. Varför SKA man måsta det, jag har valt bort detta mycket pågrund av den bördan/ansvaret/begränsning av min egoism det reelt skulle innebära. Tycker många verkar skaffa barn för att "det ska vara så", att det betraktas som en självklar mänsklig rättighet för många.

Karin

Håller med allt det du skriver, tänker likadant. Men ja, jag får fruktansvärt ont i magen av det också. Jag har bara ett barn (3.5år) men känner ofta ofta att det är övermäktigt. Min man är deprimerad så han tycker också det är jättetufft. Och jag är fruktansvärt rädd att känslan vi har inför föräldraskapet ska smittas av på vår son. Att han ska känna att han är jobbig och i vägen osv..

jag tror inte att föräldraskapet är jobbigare eller lättare än det har varit förr eller kommer vara i framtiden, men för mig personligen iaf känner jag en sån fruktansvärd press att vara perfekt (laga nyttig mat från grunden! Inga skärmar! Läs mkt för barnen! Hämta tidigt! Var närvarande! Samtidigt: prestera på jobbet! Var en härlig fru! Träna! Träffa dina vänner! Ha hobbies! Ha ett vackert hem!). Jag får bara inte ihop det och det slutar med att jag känner mig värdelös och utmattad mest hela tiden.

Julia

Jag tänker ibland att vårt femdagarsarbetsvecka-samhälle, endast fungerade när den ena föräldern (kvinnan) var HEMMA. Jag tror inte att det går att ha två-tre barn och vara två föräldrar som jobbar heltid. Det är för mycket för vem tusan som helst. Jag tror att om man vill lämna hemmafru-samhället och få allt att funka (vilket jag verkligen vill), så får antingen båda föräldrarna gå ner lite i tid, eller så får vi lämna det här gamla tvåsamhetsnormativa tänket, och börja uppfostra barnen kollektivt. Jag kan inte se att det går att få ALLT, när livsrummet skall vara så litet och arbetsbördan så tung. Hur många timmar kan man få in på ett dygn egentligen?

Tessa i höghuset

Jag läste också Jennys krönika och är lite dubbel. Jag vill inte att vi går bakåt och sätter press på kvinnor att hårdare prioritera moderskapet framför karriär för barnens bästa. Jag är rädd för vart det leder. Men jag funderar själv mycket på varför det ska behöva vara så tufft att vara mamma/förälder idag. Det borde inte behöva vara så jobbigt. Och det borde gå att kombinera jobb och mammaskap utan ångest! Det borde verkligen gå! Jag mår inte bra av att vara hemma på heltid, jag vill satsa på mitt jobb, men prioriterar min relation till barnen skyhögt. Jag har landat i en lösning, utan att på något sätt ha lyckats förverkliga den :-/. 1. papporna, givetvis, mer jämställdhet. 2. Vi har för mycket och fel sorts krav på oss utifrån. Våga ifrågasätt och tänk efter vad som är viktigast på riktigt. (För mig: Prio samtal och tid med barnen, närhet, tid ensam. Oprio fint stort hem, vällagad mat, hela kläder, tiptop socialt liv t.ex.) 3. Vi är inte gjorda för att klara oss själva i kärnfamiljen. Vårt samhälle är i en återvändsgränd, vi behöver hjälpa varandra mer. Släkt eller vänner. Skulle kunna utveckla mer, men det blir nog lite långt, hoppas någon fattar.

Christina

Jag gick en utbildning via jobbet (ICDP) där föreläsaren sa något jag bär med mig. "Dina barn är berättelsen du berättar om dem, och vissa föräldrar behöver hjälp att skriva om berättelsen." Såklart mina barn är jobbiga ibland men jag har ju makten och möjligheten att välja hur jag pratar med dem och framförallt om dem.

Malin

Mina barns skola började jättetidigt i år, den 15 augusti redan var de tvungna att vara tillbaka i skolan. Jag tyckte detta var bedrövligt tidigt och beklagade mig en hel del. Fick bara uppspärrade ögon till svar "men det är ju skööööönt att skolan börjar"! Jag tycker det är mycket skönare när det är sommarlov och ungarna får sova och ta det lugnt och vi kan vara tilsammans så fort jag slutat jobba (de är så stora att de klarar sig själva ett tag, men det är deras kamrater också vars föräldrar inte alls vill ha barnen hemma).
Mina grannar som har ett mindre barn lämnar honom på förskolan 06.30 varje morgon och går sedan hem och äter frukost innan de åker till jobbet, och de hämtar 18.00, trots att de själva kommer hem 17.00. I somras klagade de över att förskolan stängde fyra veckor i juli för det är så intensivt att ha barnet hemma 24/7!
Hur blev det såhär, att förskola och skola är någon sorts räddare? För mig är det tvärtom, läxor gympapåsar och tidiga morgnar skapar bara stress och jag önskar ungarna var lediga mycket mer!

Malin

Karin!
Du skriver om alla kraven: "Laga nyttig mat från grunden! Inga skärmar! Läs mkt för barnen! Hämta tidigt! Var närvarande! Samtidigt: prestera på jobbet! Var en härlig fru! Träna! Träffa dina vänner! Ha hobbies! Ha ett vackert hem!"

Jag skiter i allt det där och det går också bra. Min man lagar nyttig mat från grunden, men för övrigt är det en hel del skärmar och lite läsning, jag hämtar tidigt men det gör jag för att jag saknar dem så fort jag kommer hem, jag är väl "sådär" närvarande, presterar "ok" på jobbet, är totalt ohärlig fru, tränar inte, har inga hobbies och träffar sällan vänner och mitt hem är inte vackert alls utan totalt otrendigt. Det går utmärkt, inget händer! Vännerna jag sällan träffar har aldrig klagat, mannen tränar inte han heller så han skulle bara våga anmärka, jag jobbar inte som modell så jag är inte beroende av mitt utseende osv osv. Alla krav är bara idèvärlden, de är föreställningar, inget konkret man behöver bry sig om.

Becka

Jättebra inlägg LD.

Måste säga efter läst kommentarsfältet att vi måste kunna hålla flera tankar i huvudet. Man måste inte skaffa barn, det gör dig verken mindre viktig som människa eller kvinna. Det finns säkert de som skaffar barn bara för det förväntas av dem men det finns också kvinnor som skaffar barn för att de har en barnlängtan. Världen har plats för båda dessa typer av kvinnor, ingen är sämre eller bättre än den andra.

För övrigt håller jag med om att det är orimliga krav. Om man får barn (och vill ha barn) så kommer barnen eller bör barnen ta upp större delen av ens liv. Man har ju faktiskt satt ett eller flera liv till världen och dessa behöver tas om hand. Det är då orimligt att samtidigt förvänta sig att den person som tar hela detta ansvaret samtidigt ska kunna ha en framgångsrik karriär (ja, det finns alltid undantag och personer som verkar fixa allt). En kvinna är verken sämre eller bättre om hon ägnar sitt liv åt barn/familj än en kvinna som ägnar sitt liv åt karriär/arbete och tvärtom.

Feminism bör handla om att låta kvinnor göra vad de vill, inte bara tilldelas en bit av kakan. Sen om kvinnor väljer att äta den bit de traditionellt har blivit tilldelad eller om de väljer en annan bit har inte med saken att göra.

Samma bör gälla män. Män ska inte tvingas välja karriär framför barn och familj. Många gör det och det är ok om det är ett aktivt val men det ska vara lika ok för män att istället välja barn och familj.

Malin

Tessa i höghuset: jag tänker som du. När barnen var mindre nästan tvingade jag min mamma att i stort sett bo hos oss, för det är tufft för två föräldrar att orka jobba när man har småbarn och hon hjälpte oss massor på morgnar och med maten osv. Och då berättade jag ofta glad och tacksam att mamma var hos oss sedan några veckor och hjälpte oss. Det tyckte många var hemskt, för oj vilket intrång i privatlivet för mig och min man att ha mamma/svärmor där! Medan vi såg det som en ängel från himmelen hade stigit ner och avlastat oss.
Tyvärr är det lite så att alla ska vara så duktiga och klara allt själva och alla utomstående ses som störande inslag, även om det är en nära familjemedlem. För oss var det bara underbart att mamma kunde hjälpa oss, att den äldre generationen kan vara lite petig och noga med saker vi inte bryr oss om, det får man på köpet och det accepterade vi. Hellre det än att stressa sig till döds.

anna

Sofia: Håller helt med! Blir ibland trött på kampen som måste föras för att vi som inte har barn ska få ses som "riktiga kvinnor" eller som att vi har fullgoda liv och - hör och häpna! - INTE saknar något i våra liv! Men jag driver den ändå... För övrigt är det ibland mer egoistiskt att skaffa barn, än att inte göra det. Jag har aldrig känt, och kommer aldrig känna, någon längtan efter barn. MEN om jag ändå skulle göra som samhället förväntar och skaffa barn oavsett vad jag själv känner, så är jag helt övertygad om att jag skulle bli precis en av de där föräldrarna som inte skulle leva upp till de krav jag skulle önska att en god förälder hade, jag skulle klaga ofta eller hela tiden och förmodligen ha ständigt dåligt samvete för mina egna tillkortakommanden och må väldigt dåligt. Det skulle inte bli bra för nån, varken för mig eller eventuella barn. Så väl känner jag mig själv. Jag önskar att fler kvinnor faktiskt vågade välja bort barn!
(LD: varför går det inte att kommentera andras kommentarer direkt?)

Sussi

Jag undrar lite över formuleringen "hur blev det så"... Jag tolkar det som om Jenny tycker att detta skulle vara ett nytt fenomen, som att detta är vår generations föräldraproblem. Men hur vet vi att många inte kände likadant på 70/50/20 talet? Det är väl allmänt känt att man alltid tycker att en annan generation gjorde/gör saker helt annorlunda än man själv (det var bättre förr, barn nuförtiden har inget hyfs etc). Jag tycker det verkar vara väldigt individuellt, vissa gillar det, andra - not so much. Så var det när jag växte upp också, vissa föräldrar var närvarande och glada, andra riktiga surkärringar som bara skällde.

Sarah

Så länge man straffas ekonomiskt för att prioritera sina barn är det väl i princip omöjligt att välja bort arbete. Eller man måste i alla fall vara väldigt modig. Alla skyddsnät från samhället bygger på att du har ett heltidsjobb. Utan heltidsjobb får du kass sjukersättning, föräldrapenning och pension. Du får inget hyreskontrakt och inget bostadslån. Du får knappt ett heltidsjobb om du inte redan har ett heltidsjobb. Man utsätter sig för en stor risk när man går ner i tid. Alla är inte så modiga.

Det handlar inte om att man väljer bort sina barn till förmån för att jobba heltid, man väljer bort deltid för att trygga sin egen (och sina barns) framtid. Frågan man får ställa sig är om tid med sina barn värt mer än ekonomisk trygghet? Tyvärr vet man inte svaret innan man har facit.

Anonym

Kan det vara kravet på att alltid vara en närvarande förälder som gör att framförallt mammor tycker det är så jobbigt? Förutom hela, rena och väluppfostrade barn ska vi dessutom umgås med dem hela tiden samt vara djupt engagerade i alla deras aktiviteter. I all oändlighet. Vilken hemmafru på 50-talet kollade när barnen spelade fotboll med sina kompisar? Inte många för de hade fullt sjå med att ta hand om de mindre barnen, laga mat och städa. Jag säger inte att det var bättre då, min poäng är att ni vi nu förväntas vara 100 % engagerade i precis allt våra barn gör. Därutöver ska vi ha ett jobb vi älskar, ett rent och smakfullt hem, hinna med att träna och överlag ha en meningsfull fritid med lämpliga intressen.

Malin

Sarah: men ändå är vi väldigt många föräldrar som inte jobbar heltid, antingen för att vi inte får en heltidstjänst eller för att vi inte vill. Så att det skulle krävas så mycket mod håller jag inte med om, det beror nog på hur stort trygghetsbehov man har. Väldigt många jag känner skulle dessutom ha råd att den ena eller båda gick ner till halvtid om de anpassade sitt liv lite till en mindre inkomst, så det är ofta (inte alltid såklart) ett val man gör.

ChristinaE

Nu syftar jag inte på dina (LD) eller Jennys åsikter utan tänker rent generellt om det här med att ha åsikter kring andras föräldrarskap.. Detta kanske låter lite hårt, men kan inte alla bara fokusera på sitt egna föräldrarskap istället för att bry sig om andras? Jag tycker ju GIVETVIS att man ska säga ifrån om man märker att barn far illa. Men om någon ex säger att de tycker att det är jobbigt att ha barnen hemma hela sommaren eller liknande, måste jag då kontra med att jag inte kan förstå hur föräldrar inte kan vilja vara med sin barn...? Behöver en sådan kommentar summera hela deras syn på sina barn?

Svar: Jag tror de flesta föräldrar gör så gott de kan. Vi kämpar på allihopa liksom. Vissa i mer motvind än andra. Vad enskilda föräldrar gör är inte intressant. (Såvida de inte missköter dem såklart) Däremot pratar jag gärna om sakfrågan: barns behov av att känna sig värdefulla och önskade.
Lady Dahmer

Malin

ChristinaE: jag vet inte vad Jenny Strömstedt syftade på exakt, men när jag tänker på liknande situationer så är det ju inte familjer som kommenterar en eller två gånger att de är trötta av att ha barn, det är familjer där hela situationen får dem att framstå som att de nog varit lyckligare utan barn. Utnyttja förskola och fritids till max även efter arbetstid, jourfritids på sommaren, semestrar för mamman och pappan men barnet får stanna hemma med farmor och farfar, samt suckar och klaganden över hur jobbigt det är att ha barn så fort man pratar med dem. Det finns tyvärr en hel del sådana familjer och jag tänker ibland att de kanske skaffade barn av någon sorts "måste"-känsla.

ChristinaE

@Malin Jag känner inga familjer där det är så som du skriver så kan inte uttala mig om det. Det låter ju givetvis väldigt tragiskt.
Jag har jobbat i skola i många år och hörde ofta pedagoger prata om hur hemskt det var att barnen gick långa dagar osv (viket jag också tycker) men de visste ju dock inte hur det var när barnen faktiskt var hemma. Det jag menar är att man inte kan döma när man inte har hela bilden framför bild.
Men förstår hur du menar med de familjer som du känner som du beskrev, det låter ju hemkt!

Anna i stugan

Angående problemet att män aldrig uppmanas att prioritera barnen mer måste jag rekommendera detta briljanta av charlottehitochdit:

https://charlottehitochdit.blog/2017/09/06/det-dar-med-kvinnors-sjalvpatagna-deltidsarbete-och-vad-som-duger/

Följ hennes blogg btw, finns hur mkt guldkorn som helst.

ChristinaE

@Malin

"...hela bilden framför SIG", skulle det vara ;-)

Sarah

Malin: fast man behöver egentligen inte ha så stort trygghetsbehov för att inte vilja bli fattigpensionär, inte ha möjlighet att flytta från sin man (för vi kan skriva "ena föräldern" men vi vet båda två att det betyder mamman) eftersom man varken kan få ett hyreskontrakt eller bolån eller ha några som helst marginaler om ens partner blir sjuk eller uppsagd. Jag förstår verkligen inte hur man INTE kan vara åtminstone lite orolig för det när man jobbar deltid?

Ida

Det krävs en by heter det ju. Det läggs mycket på två eller en individ när det kommer till föräldraskapet. Jag är själv jättemycket med mitt barn och jag är så jävla trött. Det tänker jag inte hymla om. Det krävs gudalika krafter för att jag ska klara av att bemöta mitt barn med den kärlek hon förtjänar när jag är trött och hon gnällig.

Det är så. Vi har ett samhälle där det inte längre är en by kring varje barn. Då blir det svårare. Men om vi stöttar varandra och är kärleksfulla så blir det lättare ❤️❤️

Karolina

Alltid funderat på detta... Har själv inga barn så kan inte uttala mig hur hemskt är. MEN varenda förälder på arbetsplatsen pratar bara "skit" om sina barn hela dagarna. De är så hemska, allt är så hemskt, det är förjävligt och jag ska bara veeeeta tills jag själv skaffar barn hur otroligt jobbigt det ääääär! Jag undrar jag varför man skaffar barn? Jag livrädd för att göra det själv, eftersom det verkar ju vara det värsta som hänt alla föräldrar... och när jag tänker på att jag själv varit ett barn en gång.. så hoppas jag att mina föräldrar enbart inte pratade skit om mig, för den tanken gör ganska ont i hjärtat.

Wendigon

Om kvinnor skulle ta ett steg tillbaka och släppa ansvaret för hem och barn så skulle barnen drabbas. Dom skulle säkert stå där med glömda gympakläder, pizza varje kväll och ej tillgodosedda behov. )Men allt jag ser är mammor som bokstavligen vänder ut och in på sig för att göra det bästa för barnen genom att vara familjens projektledare och delförsörjare utan att ens vara i närheten av att skapa fuck off kapital, självförverkliga sig eller göra karriär.

Jag tycker att det är oklart vem det skrivs om som klagar så att barnen mår dåligt. Att några trötta mammor (antar att det är det som avses med "föräldrar" ) har skrivit av sig i sociala medier kan väl inte vara det diskussionen grundar sig på?

Håller absolut med om att pappor borde ta lika stort ansvar för allt och att det borde värderas högre att ta hand om barn. Det känns avlägset just nu, men vi för fortsätta kämpa.

Anna

Förstår tanken (så mycket jag nu kan förstå i och med att jag inte har barn själv), men å andra sidan så har väl barns hälsa och välmående verkligen fått allt större fokus? Tänker t ex på mammabloggar som ju har blivit helt enorma plattformar (mama, familjeliv etc) för föräldraskap och, upplever jag, handböcker i nära föräldraskap. Jag vet inte, har som sagt inga barn, men vill tänka att engagemanget i barn, föräldraskap och barnuppfostran har vuxit eftersom fler plattformar finns. OBS engagerade mammor, that is, män verkar ju tämligen oberörda av informationshavet som är internet.

Svar: Ja vi PRATAR mkt om barn o föräldraskap. Men! Barn idag mår inte så bra som man kanske hoppats. Små barn lider av utmattningsstress och utbrändhet. De har långa stressiga dagar och lite tid ihop med sina föräldrar. En halvtimme om dagen pratar vi med våra barn.
Lady Dahmer

Malin

Sarah: jag förstår dig, men alla oroar vi oss för olika saker. Imin värld har det tyvärr ofta varit så att mina kära antingen blivit fattigpensionärer eller dött i förtid, och jag är snarare rädd att dö ung än att bli fattigpensionär. Har fattigpensionär i familjen och hjälper hen så gott det går, det är tufft för hen, absolut. Men inget som skrämmer mig så mycket att jag avstår tid med barnen nu, när jag lever och har tid för dem.

e

Sofia & Anna - hej, då är vi tre! :) Är extremt tveksam till barn och aldrig känt någon barnlängtan alls. Blir däremot genuint lycklig av att utveckla mig själv, utvecklas i min kompetens och framförallt ha min frihet. Att liksom en helg kunna gå ut och äta, gå på bio, bruncha, strosa på stan, läsa en bok, gå på middag och dricka vin och gå ut och ta en drink, allt det som är 110% det jag vill utan kompromisser, utan förhandling med ngn partner, utan att lämna nåt barn i sticket.
Det är ju härligt att vi alla vill olika saker med livet och jag önskar det vore mer accepterande för oliktänkande. Som ni säger ses man ju som en sämre kvinna som inte har barnlängtan och blir anklagad för att "gå patriarkatets och männens" ärenden för att man satsar på sig själv och karriär osv.

Freea

Jag tänker det har bli IT en jargong? Jag upplever det inte som jobbigare att vara förälder nu än jämfört när mina äldsta bar små för 15-20 år sen. (För mig var det ju jobbigare då så klart som ensamstående med taskig ekonomi och två små jämfört med nu där jag har en närvarande medförandes och bara en liten ). Men inte heller generellt jobbigare, med högre krav. De fanns då med. Utan att det bara är så man pratar idag. Iaf i mycket större utsträckning. På gott och ont. Det goda i att inte behöva bita ihop till kinderna blöder och det onda i att man kanske fastnar i det. Och konsekvenserna om barnen hör jargongen

Men som sagt generellt upplever jag inte att folk runt mig idag har det jobbigare än när min äldsta var små. Inte heller upplever jag det som att de egentligen upplever det jobbigare. Föräldraskapet kan ju vara både himmel och helvete ofta inom samma dag. Men de pratar mer om det jobbiga nu.

Malin

e: Detvlåter helt underbart det du beskriver, jag är lycklig med mina barn men förstår till fullo er som väljer en annan väg. Jag tycker inte att alla måste ha barn för att vara lyckade. Känner många fina människor som inte har barn och det gör dem inte mindre "hela"!

Sarah

Malin: ja jag förstår det också. Det jag tycker är tråkigt är din inställning att mammor väljer bort sina barn för att jobba medan jag tror att de allra flesta mammor önskar mer tid med sina barn. Sedan prioriterar man utifrån vad man själv anser vara bäst för sin familj och sina barn. Mammor som heltidsjobbar gör det (oftast) inte för att de vill slippa sina barn.

ELin

Tack för att du finns, mitt ljus i bloggmörkret! Alltid när jag får dålig smak i munnen av det som är aktuellt på sociala medier går jag in här och njuter av dina analyser och hamnar på rätt bana igen.

anna

Malin: Ursäkta mig om jag märker ord (och det kanske inte alls var såhär du menade, så det är möjligt att jag läser in mer än vad du skriver!) men de som har valt bort barn har inte valt "en annan väg". De har valt EN väg, precis som du m.fl. har gjort valet att skaffa barn. Mvh någon som försöker bryta normen att skaffa barn är den "normala" vägen :)

F

Uh, Jag jobbade ett år på förskola och det var då jag kom fram till att nej, barn är nog inget för mig. Jag är livrädd att bli en av de där föräldrarna som lämnar sju, går hem och äter frukost, handlar på hemvägen och hämtar klockan sex, lämnar barnet fast man är ledig, lämnar barnet när man är hemma med ett sjukt syskon så att hen kan komma och smitta ner alla, som vägrar hämta sina sjuka barn (hen låtsas säkert bara må dåligt, och liknande grejer) och överhuvud taget verkar få panik vid tanken på att behöva spendera en enda minut längre än nödvändigt med sina barn. Vilket är något jag verkligen förstår, jag skulle säkert bli sådan själv så barn går bort.

En sak jag också märkte under den tiden var hur systerskapet liksom slutar där tillfället att få sig lite manliga privilegier tar vid (alltså privilegiet att inte ta hand om sina barn större delen av tiden för att jobba/göra annat). Självklart tycker jag att pappor är de som måste ta mer ansvar framförallt men det är mammorna som för något slags jäkla krig med förskolelärare, kvinnor i en fruktansvärd arbetssituation där de ständigt bränner ut sig. Men nej, förskolelärarna är lata jävlar som vill att man ska hålla barnen hemma om mamma/pappa är hemma med sjukt barn, som ringer så fort ungen nyser för att bli av med den (förskolan är liksom ingen lugn och vilsam miljö om man är t.ex. väldigt förkyld) och bara gnäller på föräldrar fast de borde vara tacksamma att de har jobb!

Malin

Anna: nej naturligtvis menade jag "en annan väg än den jag har valt". Inte "en annan väg" som ("onormalt") koncept! Kunde ha lagt till den bisatsen absolut, men på mobilen blir det ibland kort av praktiska skäl :)

Nadia

Tack återigen för att du kan sätta ord och beskriva det jag känner så mycket bättre 👐. Försökte skriva en kommentar på hejhej vardags kommentarer men lyckades inte lika bra som du beskriva hur jag inte alls upplevde Jennys krönika på samma vis som henne

ElinS

Mina barn är aldrig jobbiga. Men jag kan definitivt tycka att det är jobbigt att vara förälder ibland.

Vad kan man ha för förväntningar på en treårings lek? 5, 10, 15 min?

Wendigon

Nina Åkestam har skrivit en riktigt bra kommentar på Jenny Strömstedt artikel. https://www.facebook.com/ninaaakestam/posts/1975335719347788

Svar: Mycket bra, men jag läser Jennys krönika på ett helt annat sätt tror jag! Jag ser det inte som att Jenny lägger skuld på nån utan på att hon försöker lyfta fram barnperspektivet.
Lady Dahmer

Misslyckade mamman

Tar åt mig så av det här. Jag är den mamman som suckar. Som ber min unge att ta paddan. Som inte vill leka. Som gråter. Som önskar att jag inte skaffat barn så tidigt (22 år när ungen kom). Jag älskar honom så men det är många fler gånger som jag inte kan, som jag inte orkar, som jag inte kan förstå. Jag vet inte ens varför och hur mycket jag än försöker varje dag, varje morgon säga till mg själv "idag ska bli en bra dag" så blir det sällan det. Det är skittungt. Det är asjobbigt, jag går med massa självhat pga det här. Jag fattar ALLT både du och Jenny skriver. Jag vill ändra på mig, men jag vet inte hur jag ska göra det.

Jag har kontaktat bvc och hjälp så ingen här behöver spy hat över mig, hatar mig själv så det räcker redan, tack. Men jag vill påpeka att det inte bara är menlöst gnäll hos alla. hos mig finns det bara hjälplöshet och ångest. Otillräcklighet. "Har jag förstört honom redan?" Osv.

Svar: jag vet precis. Jag är också den där mamman ibland. och fy fan vad usel jag känner mig. Har tyvärr inga råd heller. Känner som du, hjälplöshet.
Lady Dahmer

Ellinor

Nu har jag inga barn men kände att jag ville kommentera ändå. Hej förresten, min första kommentar här tror jag :)

Hur kommer det sig att det rätta här i livet är att göra karriär, tjäna pengar och självklart jobba heltid. Varför ska vi kvinnor sträva efter att göra som männen gjort ett tag? Varför ses det som fel att vara hemmaföräldrer? Eller ja kanske inte fel, men inte lika lyckat. Varför vill inte männen sträva efter att jobba mindre och vara hemma mer med barnen som kvinnor varit? Varför måste vi kvinnor sträva efter det männen gjort länge? Varför anses det som männen gör finare än det som kvinnor gjort?

Det är som att vi kvinnor vill visa att vi är lika bra som männen genom att göra som de gör. Det kan jag förstå, för vi är ju lika bra om inte bättre många gånger. Jag tycker det bara är synd att det är det som männen gjort länge är det som har status, det vi kvinnor gjort som att ta hand om barn och hemmet har inte alls samma status.

Känns som jag svamlar nu men jag önskar bara att karriär och tjäna pengar inte är det som har högst status, utan även att ta hand om hem och barn får minst lika hög status, vem som nu än gör det i föräldraskapet.

Embla

Jennifer - tack för bra inlägg! Nej inte fan lekte hemmafruar med sina barn förr!

Tror folk klagar mer mest för att de är mer involverade i sina barn än föräldrar någonsin varit. Utan att jobba mindre, snarare tvärtom. Sen finns det ju en oerhört tydlig könsaspekt också såklart. Sen tror jag folk alltid klagat också men det fanns inga sociala medier mm att få ut det på så allt hölls mer privat och sen får vi inte glömma SKAMMEN som låg över folk som ett täcke och som gjorde att en inte skulle visa sina känslor av otillräcklighet utan bita ihop. Vem mådde bra då?

Irene

Jag har länge tänkt att jag vill ha barn, men när jag umgås med vänner som har barn blir jag mer och mer osäker. Känns som om det är ett fullständigt omöjligt livspussel, och jag är fullständigt livrädd för att inte orka med. Det är sorgligt på så många sätt.

Linda

Jag tycker det är skrämmande och fascinerande att bli förälder. Jag försöker styra upp så vi kan flytta till samma stad som två av mina syskon. Så vi kan bli den där storfamiljen där fler ser, älskar och möter mitt barn för dom gånger jag inte kommer orka. Där kusiner kan ta lekpass för att det är roligt och mysigt och jag kan få andas en kort stund för att sedan orka. Jag tror verkligen att dagens samhälle där många lever i små egna öar fasiken inte är bra och det är dåligt ur ett barnperspektiv. Jag tänker oavsett om det handlar om vänner eller familj så tror jag att fler tillsammans kan skapa utrymme för fler sorters känslor och jag tror det kan gynna kidsen. Jag tror också genom att hjälpas åt skapar vi utrymme för tid med barn, jag hoppas t.ex. att vi kan bo granne med min syster, turas om att laga mat några gånger i veckan, hjälpas åt att städa och roa barn vid behov. Att jag ska kunna jobba sent en kväll i veckan för att sedan kunna hämta tidigt andra dagar, min unge får mys med sina favoritkusiner och någon som hen litar på och älskar, jag får lite ro i själen att försöka inte bli superfattig som pensionär osv.

Karin

Jag fattar inte riktigt hur man svarar på andras kommentarer men jag skulle vilja svara på Malins kommentar om att skita i alla krav. Jag vet inte jag, jag skulle säga att det inte är så lätt som det låter. Såklart är kravet att träna och ha ett fint hem sånt som man kan "skita i" men att prestera på jobbet upplever jag inte ett krav jag kan välja om jag ska stressa över. Tror man är väldigt priviligerad på olika sätt om man säger att "det är bara att jobba mindre".

Marie

Jag tyckte det var jättekul att börja jobba igen, hade verkligen saknat det (min dotter är 9 månader). Om jag får fler barn ska jag börja jobba tidigare, behöver den intellektuella och sociala stimulansen. Tycker min dotter är noll jobbig (sover 19-07, sällan ledsen osv), men så tråkigt att vara hemma vecka efter vecka. Blir däremot oerhört stressad av alla bloggar/artiklar om att förskola är livsfarligt, och man helst ska vara hemma några år. Hade gärna däremot jobbat typ 50 %, men har inte ekonomi till det. Sen förstår jag inte riktigt varför det skulle vara så mkt bättre att vara hemma hos mor-/farföräldrar än på förskola. Jag själv hade den möjligheten när jag var liten, men älskade förskolan och var mkt hellre där

Karin

Den här grejen också att det finns så himla många föräldrar som inte vill vara med sina barn? Fifflar med dagistiderna för att få "egentid", nä vet ni vad, jag tror det är en halmgubbe. Jag känner enbart föräldrar som gör allt för att få vardagen att gå ihop, med jobb och restid och handla och hela jäkla vardagskarusellen. MEN självklart ska barnperspektivet vara det viktigaste, är helt med på det. Men tror inte man vinner på att skuldbelägga redan apstressade föräldrar. Det är ju ett strukturellt problem, 40-timmarsnormen, att det kostar SVINMYCKET att bo (i Sthlm framförallt tänker jag på). Det kan liksom inte den enskilda mamman ändra jättemkt på? Inför 6 timmars arbetsdag, gärna redan igår.

Sarah

Nej, jag köper inte att det bästa för kvinnor och barn är att mammorna stannar hemma medan männen fortsätter ha den ekonomiska och politiska makten. Att säga att det är feminism att vara hemmafru är att gå patriarkatets ärenden. Jag tror inte att det bästa för våra barn är att män fortsätter styra världen, de senaste 2000 åren har inte direkt varit gynnsamma för just kvinnor och barn.

Sedan klarar inte alla att stå emot patriarkatet, men att vara hemmafru är lika feministiskt som att sminka sig och raka benen. Vi ska inte se ner på de som prioriterar hem och barn före karriär och makt, men vi ska väl uppmuntra de kvinnor som vill och försöker ta plats på männens villkor på samma sätt som vi ska uppmuntra kvinnor som inte rakar benen trots att samhället säger att de gör fel.

Vi ska förändra barnomsorgen, jobba för att män tar ansvar i hemmet, föra familjevänlig politik, t.ex. 6 timmars arbetsdag, men det räcker inte att vi uppfostrar mjuka empatiska söner om vi lik förbannat visar dem att kvinnans rätta plats är bakom spisen.

Svar: Jag har nog aldrig mött nån som säger att det är feminism att vara hemmafru. Jag vet inte riktigt vad du syftar på där. När det gäller barns bästa så tror jag definitivt att de mår bäst att få vara hemma mycket med en eller två närvarande föräldrar.
Lady Dahmer

Jenn

Jag tycker absolut att de som värderar föräldraskapet högt och som vill vara de där närvarande föräldrarna ska få möjlighet att vara det. Vi borde hitta bättre system för att ge mammor bättre ekonomiska möjligheter att gå ner i tid på sina arbeten utan att det totalt kör över dem vad gäller t.ex. pension.

Men jag tror tyvärr inte att det är rimligt att normen ska vara att människor ska ha barn. Önskar det var mer accepterat att välja bort. För idag är det inte det. Tvärt om vore det bra om det var norm att inte ha det tror jag.

Mammifieringen av feminismen är ett reellt problem för mig för de antyds hit och dit åter igen att kvinnors självförverkligande ska ligga i att ha barn. Att en missar något om en inte har några, att en inte är en riktig kvinna om en inte vill ha dem. Det påstås, med jämnan att kvinnor med barn är bättre än de utan.
Det tror jag är skadligt att de biologiska faktorerna får så mycket cred. För det är omöjligt nog att välja bort som det är och jag vill då inte tillbaks till en tid där jag förväntas vara en inkubator för att räknas.

Sara

Mycket intressant diskussion och många kloka svar här. Själv har jag blivit mycket ifrågasätt när det gäller att vara hemma med barn och när man lämnar/hämtar på dagis. Inte att min min man har ifrågasats en ända gång. Jag har börjat jobba när mina barn har varit 5- 6 mdr (har tre på 1,3 och 5 och haft dom hemma tills de var 1 - 1,5 om någon undrar, då jag jobbar som distanslärare). Hela tiden frågan men varför vill du inte vara med dina barn? Eh, jag är hemma med mina barn, men när de sover är jag inte så sugen på powerwalks i skogen eller städa. Sedan när de har blivit mogna för dagis, är jag blivit ifrågasatt om jag inte kan hämta tidigare (9-16:30). Även om man är effektiv när man jobbar hemmaifrån så måste man faktisk äta lunch, vilket de ändå verkar fatta. Det jag ville säga med det här är att fan som man ifrågasätts hela tiden som mamma, och det har jag på riktigt börjat skita fullständigt i. Jag har full respekt för de som går ner i tid. Det är fantastisk, men det är inte för mig. Sedan mår mina barn väldigt bra, konflikterna är få - som i väldigt få och folk faktisk undrar hur jag gör. Det är klart de uppstår när någon känner sig klämt och då är det mycket fokus på hen, och då löser det sig alltid. I min värld behöver inte barn så sjukt mycket uppmärksamhet, men när de väl gör, då får man fan ställa upp. Aldrig prata om barnet som jobbigt i tredje person, inte ens tre åringen utan alltid inkludera dom i samtal. Ta de fajter som är nödvändiga för att de faktisk blir uppfostrat relativt bra😆 Men vist ska du själv ta på dig, ha det gula glaset, långa/korta skeden- be my guest. Om du inte vill att dina barn ska vara jobbiga, då får man faktisk sluta betrakta dom så. Sedan dippar vi alla, men ta dig ur den onda cirkeln - lyssna på ditt barn för hen är så mycket smartare än du tror❤️

e

Så bra rutet Sarah! Tycker det är helt sjukt att påstå att det är feminism att vilja återgå till hemmafru-idealet och påstå att kvinnor som försöker kräva samma rättigheter och möjligheter på arbetsmarknaden skulle upprätthålla mansnormen. Alltså va? Vi försöker snarare utveckla samhället och kräva samma rättigheter till att vara fria individer som män genom alla tider fått vara. Att göra oss mindre beroende av män, ekonomiskt o h på andra plan. Kvinnor har fått mer friheter och rättigheter historiskt sett genom att det har förenklats för oss på arbetsmarknaden och vi inte längre blivit knutna till hemmet på samma sätt. Varför tror ni länder som har sämre förutsättningar att dela på föräldraledigheten eller vara hemma med barnen också kommit kortare i jämställdhetskampen? Kolla på USA där var och varannan är hemmafru. Hur långt har de kommit i sitt jmställdhetstänk i övrigt?

Man kan vara feminist och vilja vara hemmafru ändå, men man måste kunna se att alla val man gör i livet INTE är feministiska för den sakens skull. Den självinsikten måste man ändå skaffa sig.

Svar: Alltså nu vill jag veta! VEM har sagt att det är feminism att vara hemmafru?! Vem och var och när?????
Lady Dahmer

Sarah

Ld: jag tror också att många barn mår bäst av att vara hemma med en eller två närvarande föräldrar men jag tror inte att barn mår bäst av att män sitter vid makten. Mäns fokus genom tiderna har knappast varit att se till barns bästa.

Jag tycker att det finns en uppfattning här om att det bästa för _kvinnor_ är att stanna hemma med barn. Att det är too much att bolla både karriär och markservice, och eftersom papporna inte är intresserade av hemmet blir det vettigaste att kvinnor släpper karriären och lägger sin energi i hemmet. Att serva andra. Obetalt.

Det är så jävla ORÄTTVIST att jag typ vill grina. Det kan inte få vara såhär. Det suger ju så jävla hårt. Och det är ORÄTTVIST att bara kvinnor utan barn ska få ta del av samhället på samma villkor som män. Jag vill typ ställa mig på barrikaderna här och nu pga så jävla orättvist. Och eftersom systemet är byggt av män för män så har vi inget annat val än att ta del av det på mäns villkor tills dess vi blivit tillräckligt många för att störta deras jävla skitsystem och bygga upp något nytt där alla får plats. Tyvärr. Eller så tror jag i alla fall.

Sen är man inte sämre som feminist, kvinna, människa, mamma för att man väljer bort karriär för barn. Tvärtom, det är ju ni som gör rätt i det system vi lever i nu. Jag ville bara säga att jag inte tror att det gynnar varken kvinnor eller barn i det långa loppet. (Som vi för övrigt ändå kanske ska skita i pga att vi sabbat planeten vi bor på)



Svar: Ingen mår bra av att män sitter på makten. Men jag tror inte att svaret är att anpassa sig efter en manlig norm. Eller att låta män fortsätta komma undan utan ansvar.
Lady Dahmer

Malin

Hej Karin! Att skita i alla krav menar jag är jättelätt när det gäller hemmet, utseendet, spännande socialt liv osv. När det gäller arbetet skrev jag att jag "presterar ok". Jag gör det som jobbet innebär men jag jobbar inte längre över, läser inte mejl på helger, ger inte arbetet mer av mig och min tid än det jag får lön för helt enkelt. Jag tror inte det är att skita i att prestera, men jag gör inget extra, inget utöver det jag får betalt för, har inget dåligt samvete och tänker inte på jobbet när jag är ledig.

Elin

Alltid team barnen. Ett barn FÅR inte betraktas som jobbigt eller hinder. Ser detta i skolan allt för ofta, andra lärare och föräldrar som tycker att barnen är jobbiga, i vägen, störiga. Det är jag som vuxen som är problemet i alla situationer som innefattar barn. Tyvärr. Det ansvaret måste vi som vuxna ta och aldrig lägga det på barnen

J.R

Precis som du säger LD så är nog många barn stressade och mår dåligt idag. Tiden med föräldrarna är ju minimal i detta högpresterande samhälle. Då spelar det ingen roll hur medvetna vi är. Det känns inte kompatibelt med föräldraliv och arbete.. Men eftersom det är pengar allt handlar om så kommer det väl inte gå att ändra på heller tyvärr. I övrigt håller jag med Karolina- kag ville ha barn förut men när man bara läser skeäckhistorier dagarna i ända så har man ju fått sig en tankeställare.. spec av Cissi Wallins blogg kan jag säga... är ju bra att hon är ärlig med baksidorna av att ha barn men ja klart man påverkas när det varit så otroligt mycket negativt och bilden jag får är att det är ett extremt kaos som man knappt kan leva med..

Mia

Både min man och jag jobbar deltid för att barnen ska ha kortare dagar och veckor, vi delar lika hemma osv. Och trots det tycker jag periodvis att det är så vansinnigt tufft att vara förälder.
Nu har jag precis blivit sjukskriven pga mitt jobb som är otroligt krävande och inser i backspegeln att min känsla för barnen och livet i stort enbart är kopplade till hur jag mår. Mår jag dåligt så är det jobbigt, mår jag bra så är det inte lika jobbigt. Vi själva och samhället lägger så stor vikt på oss om hur viktigt det är att allt ska vara bra och rätt att vi vänder ut och in på oss själva.
Det första min läkare sa till mig var att jag ska vara ensam 30 min om dagen - jaha får man det..? Tänkte jag. Man ska ju spendera all vaken tid med sina barn annars är man en dålig mamma basuneras det ju ut från alla håll (eller så är det bara min hjärna som tolkar det så).
Nu ger jag mig själv time out när jag blir stressad av stök och stim, går undan en stund och vilar huvudet och kommer tillbaka som en mer glad och tolerant mamma.
Så ta hand om er själva först alla mammor så orkar ni ta hand om det andra sen.

Anonym

Du skriver att du ogillar den feministiska kritiken av den s.k "mammafieringen av feminismen" för den antyder att rätt sorts feminist aldrig kan vara en självuppoffrande moder. Jodå. Det kan hon. Förutsatt hon dels idkar självkritik mot sitt livsval som hon hävdar passar henne bäst men är inget hon vill uppmuntra andra kvinnor ta efter. Istället vill hon att kvinnor i första hand ska sträva efter självförverkligande och försöka nå sin fulla potential som människa i den samhällskontext hon lever i. Med vilket införstås utbildning och karriär och strävan efter makt att förändra samhället åt det feministiska hållet. Isf är också den självuppoffrande modern som offrat allt för sina barn, inklusive sig själv och sina personliga feministiska ambitioner, även hon "rätt sorts feminist".

Svar: Jag tycker inte det är feministiskt att uppmuntra kvinnor att göra karriär heller. Jag ser ingen feminism i att upprätthålla en manlig norm.
Lady Dahmer

Linda

Som mamma till tre och egenföretagare på deltid kan jag knappast skryta med ett fuckoff-kapital, något som jag reflekterar över mycket. Samtidigt vill jag inte ha det annorlunda (åtminstone inte nu) eftersom vinningen har blivit att jag (för det mesta) känner att jag räcker till.

Jag ser att några har skrivit om rädslan över att skaffa barn eftersom människor i deras omgivning förfasar sig över sina egna barn. Jag tror att detta är ett högst mänskligt beteende, ett sätt att få bekräftelse av sin omgivning genom det att man faktiskt står på benen/går till jobbet/överlever, trots en "jobbig" tillvaro. Detta ser åtminstone inte jag, enbart bland föräldrar utan i det stora hela: krävande jobb/studier/partner/kompisar osv. Men helt klart har vi ett tråkigt förhållningssätt i hur vi tycker det är okej att uttrycka oss om våra barn.

/Linda

FT

Sarah + anonym - WORD!!!!!!!
Klart kvinnor ska ta plats och vägra gå med på hur det ser ut idag, vi måste ändra på villkoren, på för långa arbetsdagar på att männen är lata as. Tills dess - skaffa inte barn?

e

Om man inte tycker att det är feministiskt att som kvinna göra karriär och stå på egna ben, då undrar jag vad man vill att kvinnors roll i samhället ska vara? Ska det vara att föda och ta hand om barn = Vi kan gå tillbaka i utvecklingen hundra år? Och om kvinnors roll i samhället ska vara att föda och ta hand om barn, hur ska vi försörja oss ekonomiskt? Ska vi fortfarande vara beroende av att ha en partner som försörjer oss?

Ibland känns det som att du känner dig tvungen att förespråka ett sådant leverne och kalla det feministiskt för att det är så du lever. Det är det jag menar, med att ha självinsikt och säga att alla ens livsval kanske inte är feministiska men att man kan driva andra feministiska frågor. För ingen kan väl på riktigt tycka att det är rätt väg att gå för att utöka kvinnans frigörelse från mannen och öka hennes rättigheter i samhället. Det är ju om något enormt bakåtsträvande.

En av de största feministiska frågorna har genom tiderna alltid varit att utöka kvinnors frihet, rätt till självständighet och egen försörjning genom samma möjligheter på arbetsmarkanden, möjlighet att verka i samma rum och på samma villkor som män, kunna nå höga positioner, i många länder slåss kvinnor fortfarande för rättigheten att ens kunna gå i skolan och utbilda sig. Tycker det är ett extremt märkligt och provocerande uttalande från dig som går emot den kvinnokamp som förts i alla tider. Om det är den slags feminismen du vill driva, att vi alla ska återgå till att bli hemmafruar och barnafödare så finns det vettigare feminister att följa då som Birgitta Ohlsson och Nina Åkestam och då kommer jag göra det istället.

Svar: Kvinnans roll? Roller är förtryckande. Kvinnan ska inte ha en roll. Det finns ingen frihet i det. Det finns ingen frihet i att förväntas göra karriär eller tjäna pengar (ofta på bekostnad av barnen) Hon ska vara fri att leva sitt liv som hon vill - med eller utan barn, med eller utan karriär - och för att detta ska vara möjligt behöver vi upplösa patriarkatet )och kapitalismen) och få slut på mäns maktövertag, mäns våld osv.
Att du lägger åsikter i min mun uppskattas inte. Jag har inte någonstans överhuvudtaget argumenterat för eller antytt att kvinnor ska vara hemmafruar eller barnafödare. Eller att det är ofeministiskt att stå på egna ben. Att påstå det är fruktansvärt ohederligt. Inte heller förespråkar jag nåt specifikt leverne och inte heller har jag kallat min livsstil för feministisk. Jag börjar bli riktigt förbannad nu. Föreslår faktiskt att du följer ditt eget råd och börjar följa nån annan istället. (Om du nu känner att du behöver välja).
Lady Dahmer

Madde

Jag var ensamstående med mitt första barn och valde då att arbeta deltid för att få så mycket tid med barnet som jag möjligen kunde. Vi var själva till han var 6 år sen träffade jag min man och för 2 år sedan kom lillebror. Första lillebrors år var vi hemma båda. Min man som studerar tog uppehåll i studierna och vi levde på min föräldrapenning. Kämpigt. Som fan ekonomiskt. Han studerar nu sitt sista år och jag jobbar heltid. Vilket jag inte alls trivs med men pga att det ska funka då måste jag då vi nu hatar 2 bostäder då han studerar i annan stad. Men, jag lägger schema själv och försöker jobba natt när han är hemma så jag får så mycket tid med barnen som möjligt och han är då "ledig". Det är kämpigt att få ihop det ekonomiskt. Hade jag kunnat hade jag enbart arbetat 50%. För tiden går fort. Min store går ju i skolan nu och möjligheter att vara ledig finns inte på samma sätt. Den dagen då jag kommer på vad jag kreativt kan göra för att gå ner i tjänst då jäklar blir det aldrig mer till att arbeta 100%. Även om jag verkligen älskar mitt arbete som sjuksköterska. Nu gör det mycket för oss att den lille fullkomligt älskar sin förskola där han går som är en friskola med liten grupp och många härliga pedagoger. Han springer dit på morgnarna. Det gör det lättare i mammahjärtat att gå till jobbet.

Anna

Kan det vara så att det är "jobbigare" att ha barn idag då vi tillämpar en mer barnvänlig uppfostran? Att barnen får ta mkt plats, får vara med och bestämma och behandlas som kompetenta individer. Min mamma och hennes syskon är födda på 50-talet och mormor och morfar tillämpade en mkt auktoritär uppfostran. Min mamma och hennes bror och syster skulle vara tysta och försynta, sköta hushållssysslor och läxor själva, de fick inte säga emot vuxna. Detta blev ju mkt "lättare" för föräldrarna, dock inte för barnen såklart.

Rebecka

Det HAR blivit mer utmanade att vara förälder men också roligare.

När mina föräldrar växte upp (och generationen före det) hade ingen nån tid att leka med dem eller visa dem nån uppmärksamhet. Små barn satt i "hage" för att mamman (som var hemma och skötte hushållet) inte hade tid att jaga runt efter dem. I brist på i-pads kan man väl tänka sig. När den arbetande pappan kom hem skulle det vara tyst och lugnt så inga skrik, utbrott, tjafs. Inte heller glada utrop eller stojiga lekar.

Klart att det är mer utmanade att vara glad, uppmuntrande, tillmötesgående, uppfostrande. Men det är ju också mer kärleksfullt och givande. Men nog fan är det jobbigt att vara förälder. Det är jobbigt att inte orka, ha dåligt samvete, aldrig få sova, aldrig hinna med, jobba hårt, jobba hårdare hemma osv.

Maria

Föräldraskapet alltså. Vilken skitsvår nöt att knäcka! Jag tänker att det handlar mycket om att leva i nuet och att försöka skapa en vardag som man älskar. Att inte "jobba för helgen" och bara kämpa igenom veckorna, för då missar man ju liksom hela livet.
Vi har två småttingar och ett upplägg som är helt asgrymt(för oss). För det första så bestämde vi tillsammans innan första föddes att; hellre tid än pengar. Vi bor i ett billigt hus i ett litet samhälle som i princip bara har förskola, lågstadie, ålderdomshem och en liten mataffär. Vi håller ner de fasta utgifterna och kan istället jobba mindre. Då vi båda jobbar deltid och obekväma tider(kväll och helg) så blir det istället så att barnen behöver väldigt lite barnomsorg. Så då får dom lite extratimmar där för att få ihop 15 timmar i veckan, dels för att få vara med i verksamheten för att jag tror på förskolan och vad den gör för barnen och så för att de ska känna sig hemma där också och vara trygga för att vissa dagar behöver vi ju lämna dom där för att vi jobbar båda två. Dom gånger man lämnar fast man har ledig förmiddag kan man handla, förbereda veckans mat, göra ärenden och städa. Plus ha lite egentid såklart. Eller ännu bättre om båda råkar vara lediga få lite tid tillsammans som par och skita i måstena ;)
Mitt jobb älskar jag och trivs jättebra med så jag har lite högre procent. Men min partner trivs inte superbra så han jobbar lite mindre och fyller ut med att trubadura som är hans passion.
Blablabla nu har jag presenterat vårt liv i stort POÄNGEN är iallafall att försöka styra upp vardagen och hitta en väg för sigsjälv. Då kommer resten att falla på plats. Vi är hemmakära och inte så materialistiska osv i oss, det är inget som vi valt för det praktiska utan tvärtom har vi format livet efter känslan liksom. Vi trivs, ungarna trivs, ingen stress och eoner av tid tillsammans.
Uppenbara nackdelar: När barnen blir ungdomar som vill ha dyra grejer plus när vi blir gamla och inte får nån pension hahah jag hör av mig igen då med lösning på det!

Kämpa på alla fina föräldrar! Plötsligt så hittar man vägen och då är livet bara bäst!

Och måste tillägga men hoppas att det redan framgått: det här är inga pekpinnar såklart, jag känner mig otroligt lyckligt lottad som hittat den här vardagen som är MIN och som passar oss i vår familj. Jag önskar att alla ska få känna sig nöjda med sin egen dag och sitt liv och alla har ju sina egna preferenser såklart! All kärlek!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog