Jag förstår att man går sönder
Apropå att inte orka med föräldraskapet så är vi ju inne i en period då man, jag, fullkomligen känner att jag snart går sönder. Jag hade antagligen haft mer energi om jag inte försökt driva nån slags verksamhet också (blogga, skapa, podda, skriva) men jag minns att det var samma sak med N och T när de var i samma ålder. Eller iallafall N, nu ska vi inte skylla mammas utbrändhet på fogliga T. Men N var ju en high need baby och J är på gränsen eller kanske över gränsen, jag vet inte, jag har ju mest N att jämföra med. 
 
Jag kommer också ihåg från N's bebistid och T's bebistid att jag var som mest bitter då. Jag förstår att folk skiljer sig första året med bebis. Jag kunde... jag kan känna så otroligt mycket agg mot Oskar som får gå iväg. Som kan gå till jobbet där det finns lugn och ro och lunch utan skrik och vuxna människor att jobba ihop med och att han kan jobba utan en barn som drar i pattarna. Och som kan gå ut på kvällstid och hänga med polarna eller gå på fest eller bara lämna hemmet utan sällskap av barn.
 
Innan ni ojjar er över denna ojämställdhet så har vi en plutt som samsover med mamma eller snarare mammas tuttar och att lämna över till Oskar funkar såklart men det funkar jäkligt mycket sämre och det skriks mer då och de andra barnen får inte sova och ja, ni som har haft barn som J vet vad jag pratar om. Det är enklast så här. Och jag känner väl kravet på att uppoffra mer än vad som egentligen är sunt. Det medger jag. Hade jag varit pappa hade jag inte känt så. Det vet jag. 
 
Och så känner man sig som den där usla feministen, den misslyckade feministen, inte för att JAG tycker jag är det men för att förväntningarna på mig är att jag och Oskar ska dela precis allt lika och varför har du ammat då din dumma kossa om det låst dig till hemmet? Apropå krocken mellan feminismen och mammaskapet som jag skrev om tidigare. Alla andra är ju minsann så jämställda och skulle aaaaaaaaldrig finna sig i min situation. 
 
Så man blir bitter och sur och gnällig och arg och trött och frustrerad. Men det är ju inte J's fel. Eller N's eller T's. De är ju mina barn, mitt livs små ljus och det bästa jag har och de ska känna sig trygga och sedda och älskade. Otillräckligheten jag känner, det dåliga samvetet som äter upp en - är ju en SUND reaktion på att jag inte klarar av att ge allt. 
 
Äh jag vet inte. Kvällsvammel från en rätt så medioker (och trött) mamma som konstant famlar i mörkret. This too shall pass eller hur man säger? Snart blir det enklare. 
 
 
Christina

Lilla jag här, med det ipad-tittande barnet vid matbordet hehe.. Håller med om det där med att bli bitter på pappan som får "lämna".. Vår son har också sen dag 1 vart mkt krävande, myyyycket närhet (samsover också) och uppmärksamhet, vilket han givetvis förstår men shit vad trött man kan bli! När min sambo tar nattningen (gör det varje kväll) njuter jag till fullo, podd i öronen (postpatriarkatet of course) och röjer i köket 😄 Och när ska man orka ha sex?? Haha När ungen äntligen sover är närkontakt det sista jag vill ha..
Jag var helt beslutsam att aldrig skaffa barn men så "blev" det så ändå och satan vilken lycka men oj oj all denna oro och trötthet som kommer på köpet..

Harmagedon

Näej, det är inte sunt att ha dåligt samvete när man ärligt gjort sitt bästa. Var inte så hård mot dig själv.

D

Jag är i samma eller iallafall liknande situation. Ibland är jag så urlakad, utmattad och förbannad. Blir bitter på min man bara för att han kan gå till jobbet haha. Sen är ju han bara med oss resten av tiden, vi samspelet hela familjen och min man har inte varit ute på typ ett halvår. Men han har möjligheten att göra det utan att komma hem till en bebis som är söndergråten av saknad efter mamman och hunger (eftersom han vägrar all mat, och vägrar flaska). Och jag har gått iväg ett par ggr (bara ett par timmar i streck)...då kommit hem till ett inferno. Enklast att bara hålla sig hemma. Och jag är samtidigt inte redo att tvinga fram amningsavslut (bebisen är 8 mån) för jag tycker samtidigt att det är fint att kunna ge den tryggheten blablabla. Jag håller ut lite till och upprepar för mig själv "det är en fas, det går över och en dag kommer jag sakna detta". Puh.

Anna

Jag fattar inte heller alla som ba "vi delar liiiika" öh okej gött för er men väldigt långt från min verklighet. Delvis pga ammar men också pga lever med en man o män tycks ha en förmåga att LÄMNA och SLÄPPA på ett annat sätt vilket barna givetvis känner av och därmed lär sej att mamma fixar biffen och därför inte ens bryr sej om att FRÅGA pappa om whatever de behöver hjälp med. Kan för övrigt bli extremt provocerad när han plötsligt ska "ta läggningen" när jag redan har motat upp ungarna ur tv-soffan, beordrat kvällskiss, dragit ner rullgardiner, slitit isär två som slåss samt borstat tänder. Man ba "ok du ska lägga dej med två varma gosiga rena ungar o läsa. JOBBIGT!!!" Älskar livet med barn men jämställt (eller enkelt) är det sannerligen inte.

Jennifer

Igenkänning. Det är precis sådant här jag vill läsa om förärldraskap, OCKSÅ! Att alla inte är perfekta och aaaaalltid orkar för att baaaarneeeen är ju det bäääästaaa som finns.

Jo, mitt barn är definitivt det viktigaste i mitt liv, men också det jobbigaste. Eller som du säger, det är ju inte barnet som är jobbigt, utan bara själva grejen att aldrig räcka till och aldrig få utrymme att ens andas. Det är krävande att vara förälder. Ännu mer krävande om en ibland FÖRSÖKER få något mer mentalt utbyte än dregel och skrik. (fast då ska en ju känna skuld över att en inte är fastklistrad med sitt barn 24/7). Och bitter blir en, på folk som kliver upp kl 11 och påstår att dom är trötta, på sin karl som varit på jobbet i lugn och ro hela dagen för att sedan vilja åka iväg på träning (????), man ba neeeehedu det finns snor, bajs och matkaos att torka. Och konflikter att lösa. Och mamman vill skita för att slippa förstoppning. Vissa dagar är en mer bitter än andra och jag tänker att det får vara okej. Min sambo är iallafall väldigt förstående och lägger aldrig någon skuld i värdering i min bitterhet, han blir dessutom aldrig arg eller sur på mig. Fattar inte vilken tålamodsgen han har som inte jag fick.

Men du är inte ensam! <3 Vi är fler där ute som sliter håret av oss (dom får sekunder på dagen då barnet inte gör det) och är på bristningsgränsen samt sliter ut oss för våra små ungar!

Anna

Vi har möjlighet att dela lika på föräldraledigheten men det är för att min man också arbetar på kvinnodominerad arbetsplats som är anpassad efter att anställda tar ut föräldraledighet och vabbande titt som tätt samt att vi tjänar ungefär lika mycket (lite...). Nästan ingen annan jag känner har den möjligheten.

F

Jag tycker det är svårt, det där med föräldraskap och jämställdhet. Kan de någonsin gå ihop, ur ett barnperspektiv?

Mia

Du är inte ensam i den situationen, känner exakt likadant. Har ammat mitt barn i över ett och ett halvt år ( såklart eget val) men hon föredrar alltid mig före pappan. Jag har inte varit borta mer än en kväll sedan hon föddes medan min sambo dels jobbar borta vissa veckor och har även åkt bort och träffat kompisar några helger. Jag tänker också att det är lättast att jag är hemma när hon ska sova, annars blir det kaos. Hon ska börja på förskolan om några månader och jag ska börja jobba, kommer vara skönt att kunna gå på toa i fred. Vissa dagar nu känns det som allt gör ont; pattarna, ryggen ( öronen när det är hög ljudnivå) eller fötterna när hon kör på mig med vagnen. Men samtidigt är det ju väldigt fina stunder vi får tillsammans och mycket kramar och mys. Tänker också att hon snart är äldre och blir mer självständig. Kram till dig, det är verkligen ingen semester att vara hemma med bebis i denna åldern.

breakuntil

Det är inte sunt att känna sig otillräcklig och ha dåligt samvete. Det är något man känner, men det är inte sundare än andra känslor. Nu kommer jag bara hit och plainar, men hade det inte varit en ide att låta mannen försöka? Acceptera att det inte går lika bra men att han ändå tvingas vara med? Inga familjer är ju perfekta. Men alla har inte möjligt att testa olika grejer, det är helt förståeligt, men såna här tankar väcks ändå hos mig. Föräldraskap ska väl inte vara ett helvete. Ska se sen hur jag klarar av det själv, säkert lär jag mig mer då men just nu känns det konstigt att läsa att dåligt samvete är sunt...

J

Tänkte länge att high need babies var det vanliga, men förstår mer och mer att det inte är så. Min ammade motvilligt i 7 månader men sitter fortfarande, vid 2,5 års ålder , typ fast i oss föräldrar (mig främst). Bar länge, samsover fortfarande och behöver mycket fysisk kontakt. Har Aldrig en minut ensam så länge hon är vaken. Hon leker inte ensam med leksaker utan vill bara göra det jag gör. Hon är supersocial och intresserad av relationer och interaktion vilket är fantastiskt, men My gosh vad avis jag kan bli på föräldrar som har barn som liksom roar sig själva i... en kvart?....

moa

Äsch, du är långt från en dålig feminist för att du gör vissa val utifrån barnens bästa nu. Om ett år eller två kommer väl J att vara mindre beroende av dig hemma, då kanske det kan bli ombytta roller ett tag, så att du för lägga lite mer tid på dig själv. Allt går i vågor och perioder i livet.

Sandra

Min sambo är lite ledsen nuförtiden pga vår 4-månaders bebis mest vill vara med mig och tacka fan för det mes tanke på att det är jag som är vaken halva nätterna och ammar och traskar runt med bebis på dagarna.

Sara

Om du orkar (och inte känner att det är för utlämnande) skulle ett önskeinlägg vara ett om HNB. Är själv begåvad med en sådan i samma ålder som J och kände mig genast mindre ensam om att vara totalt utmattad av mitt barn när jag läste detta inlägg!

Malin

Mmjaaa jag förstår (min yngsta var en skrikbebis som bara var nöjd med mig, mamma alltså, och avskydde att vara med pappa eller övrig släkt) men ändå inte.
Just för att skrikbebisen tröttade ut mig så mycket så ville inte min man dra iväg och lämna mig på kvällarna de första åren. Var han tvungen att resa i jobbet så kom någon släkting till oss och hjälpte mig. För eftersom jag var med bebisen hela tiden ville min man avlasta med allt annat (mat, disk, syskon och deras nattning).
Så för mig är det självklart att om du måste vara med bebisen gör din man allt det övriga, och drar inte ut med vänner efter jobbet.

Svar: Nu drar ju inte min man ut speciellt ofta men jag skulle inte med gott samvete kunna säga åt honom att han inte får träffa en kompis då och då eller göra nåt utanför jobb och barn. Då går ju HAN sönder också och vi är ju beroende av hans inkomst för att överleva.
Lady Dahmer

Wendigon

Igenkänningsfaktorn är hög i denna tråd. Jag blir så arg på hur utlämnande och ensamma vi mammor är idag. Inga släktingar som hjälper till och män som har samma mansroll som på 50-talet. Helt oförmögna till att ta ansvar och se mammors, barns och hemmets behov.

Sidospår: Är män genetiskt oförmögna till att se behoven hos barn och sköta ett hem eller är det verkligen bara uppfostran? Jag ser det här mönstret i min omgivning, läser om andras erfarenheter och känner igen det från både min man och pappa.

Svar: Inte genetiskt, men inlärt. Vi kvinnor lär oss att tolka signaler, ta hänsyn, vara lyhörda. Män lär sig att skita i andra.
Lady Dahmer

Mia

Wendigon: Hör och ser samma sak som du. Exempelvis så får jag ofta förklara för både min sambo och pappa vad bebisen vill och menar trots att det är ganska uppenbart. Samma med hushållssysslor; min man gör dem gärna men han ser liksom sällan vad som behöver göras, jag får alltid påpeka detta trots att grejerna är precis framför näsan på honom, typ tvätt. Kanske en blandning av biologi och miljö?

Malin

LD Nej jag håller inte med om att en vuxen man som går till jobbet varje dag skulle gå sönder om han inte får gå ut med kompisar ibland när hans bebis är liten och mamman "sitter fast" i bebisen... Min man fokuserade på jobb och familj några år när barnen var små, jag var ju jämt med bebisen, och han överlevde de åren utan skador, jag tror vi människor klarar sånt faktiskt! Männe får väl bita ihop lite om det känns jobbigt, men det är inget koncentrationsläger vi pratar om utan helt enkelt att vara familjefar. Pappan kan ju dessutom tanka energi på kvällen när han lagt de stora barnen, han kan se på film/sport eller spela dataspel eller vara på sociala medier eller prata telefon med en vän etc etc. Nej jag tycker verkligen inte att det var synd om min man under småbarnsåren och jag har inget dåligt samvete för att han fick ta sitt ansvar. Nu är ju barnen större och både han och jag gör saker med vänner igen.

Svar: Min man har redan varit sjukskriven för utbrändhet så jag håller inte med dig.
Lady Dahmer

Wendigon

LD: Ja, jag raljerar lite. Man vill ju gärna tro att det är möjligt att påverka. Känner mig lite uppgiven bara då undantag knappt finns (?) och jag tycker att man borde se större skillnad mellan män födda på 20-talet och 80-talet i större utsträckning. Jag hade förväntat mig det då feminister ändå har varit där och gjort stora framsteg på andra områden.

Jag har själv ett pojkbarn (2,5 år). Framtiden får utvisa hur väl jag lyckas. :-) (Och nej, pappan kommer inte att bidra där i det avseendet.)

Anna J

Jag fattar verkligen det här med att det i vissa fall kan vara oerhört svårt att dela på ansvaret med barn pga amning etc MEN jag vill gärna påpeka att jämställdhet och barnperspektivet inte nödvändigtvis utesluter varann. Själv valde jag och min man att dela på föräldraledighet, vab, hämtningar etc för att VI känner att det är bäst för våra barn. Då kanske vi tänker att det inte är så viktigt att amma i flera år utan att få bra kontakt med båda föräldrarna står över det.
Jag tror helt enkelt att alla gör det som de tycker är bäst för sina egna barn, och att lösningen ser olika ut för olika familjer.

Annika

Om papporna tog lika stort ansvar som mammorna tänker jag att barnperspektivet inte skulle behöva kollidera med feminismen.
Såå mycket lättare sagt än gjort dock.
Jag har en make som går att resonera med och som är relativt rimlig men det känns så trögt när man kämpar mot strukturer som sitter som berget, i maken, på arbetsplatserna, i vänner och familj och till och med i en själv. :(

Wendigon

AnnaJ: Tyvärr upplever jag inte att livet blir jämställt hemma för att man delar på hämtning/lämning. Och om jag tog ett steg tillbaka där skulle absolut barnen drabbas.

Jag och min man delar också på hämtning/lämning/vab. Men det tillkommer ju så mycket mer i vardagslivet. Gympakläder på fredag, läxan ska göras under veckan och in på måndag, glada tillrop ska skrivas i skoldagboken och lämnas in på torsdag, kalas ska de gå på ibland och då ska man svara på de inbjudningarna, hålla reda på när de är och inte glömma present, man ska röja och plocka hemma, diska undan, dammsuga, se till att det finns mat i kylskåpet, tvätta, present till fröken på avslutningen, byta sängkläder, ringa Bvc, smörja svinkoppor och hindra att de sprids, behandla vårtor, kontakta skolan ang oförrätter skolbarnet råkat ut för, ta hand om dotterns husdjur, se till at barnen är rena, etc etc.

(Det där med kalas kan kännas som en petitess, men jag glömde precis bort att hon var bjuden på ett och det var en jättestor besvikelse för dottern. Och present till fröken glömde jag också vilket gjorde att hon var den ENDA i sin klass som inte hade det. ) )

Malin

Wendigon: men allt sånt som du skriver är ju också saker man kan dela på, inte bara hämtning/lämning/vab.
Även hushållsysslorna går att dela upp (i min familj har vi delat upp sysslorna ganska drastiskt, till exempel är allt som rör inköp och tillagning av mat, disk och hålla snyggt i köket min mans ansvar, allt som rör tvätt är mitt ansvar, osv. Då har vi båda en bra överblick jämfört med om båda ska in och dutta på alla områden. Samma med barnens olika åtaganden, jag ser till att läxorna och kalasen inte glöms bort, han ansvarar för deras idrotter. Det är nödvändigt att en person har hela ansvaret för ett område tror jag. Annars tänker man "det får X göra" "det har nog X gjort" och så blir det inte gjort av någon.

Wendigon

Malin: Jag har så klart försökt att få honom att ta ansvar också för ovanstående. Men det går inte. Det kanske funkar i en vecka och så är vi tillbaka på ruta ett igen. Han tycker inte att det är viktigt att det är rent. Han tycker inte att sängkläder behöver bytas. Han tycker att dottern kan ta ansvar själv för läxor mm. Så om jag lämnar över vissa delar på honom får jag leva i ett skitigt hem med barn som missar gympan och lever på korv med pasta. Etc. Så vill inte jag leva (och då är jag verkligen inte pedant!)

Det jag har lämnat över helt till honom är tvätten. Jag tvättar och viker allt hemma utom hans kläder. Hans kläder ansamlas i drivor i alla de behållare jag har skaffat för att slippa se dem. Ändå är det jag som får lägga dom där då de ligger på golvet, på bordet, i soffan, ja överallt.

Felicia

Som utbränd och vetande att vi alla är jääääkligt olika stresskänsliga så blir jag lite illa till mods av kommentaren att nä en man går fan inte sönder av att behöva jobba, och sen inte kunna träffa kompisar!! Alltså. Nej. Bara nej. Haha. Det ÄR verkligen inte "arbetsbördan" kvantitativt som gör en utbränd, att man går sönder, utan det är det psykiska. Alla tål olika. Man vill inte att hela familjen ska gå sönder. Och med "gå sönder" så menar jag GÅ SÖNDER.

Malin

Wendigon: nej har man så olika åsikter om hur ett hem bör fungera, då förstår jag att det är svårt. Jag har väl lite motsatt läge, när det gäller maten. Min man är väldigt noga med maten, och det är jätteviktigt för honom att all mat är lagad från grunden etc, och han lägger massor med tid på att planera inköp och laga mat och så vidare. När han inte är hemma, och jag måste fixa mat...ja då blir det en annan nivå kan jag säga. Han blir helt förtvivlad över det och mår dåligt över att veta att jag gett barnen helfabrikat nån gång och sådär. Jag tycker liksom inte det är hela världen. Jag fick helfabrikat som barn och har överlevt, liksom. Men han tycker det är hemskt. Så jag förstår till viss del din man också. Inte för att jag accepterar ett stökigt hem, men för att det ÄR olika på vilka saker man "bryr sig om" i hemmet.

Annika

Wendigon: Åh, vad fucked up det måste kännas när ens livskamrat håller på så! Styrka till dig! <3
Men alltså jag blir lite fundersam över allt presentande... Förstår att det är ett meck att köpa något hela klassen tillsammans också, så gjorde föräldrarna när jag var barn, men att varje barn ska komma med present känns liksom... som presentinflation och ännu meckigare?

Malin

Felicia: fast vi diskuterar ju män som har en partner som tar stor del av arbetsbördan i hemmet, och som ändå inte skulle orka att vara mer närvarande under de intensivaste bebisåren. Då tänker jag på alla ensamstående mammor (och en och annan pappa) som jobbar OCH gör ALLT i hemmet ALLTID, de har liksom inte möjlighet att säga "nej jag måste få lite egentid här nu va"...

Annika: så gör vi fortfarande, alla som vill och kan swishar en liten summa till en förälder (oftast någon som frivilligt ställer upp) och så ger man en enda gemensam present till läraren.

Annika

Nu har jag fastnat i presenttankarna här... Jag är nämligen livrädd och känner att jag typ inte kommer klara av det där när den tiden kommer.
Hur tror ni att det skulle tas emot av andra föräldrar om man föreslog ett typ crowdfundingupplägg? Typ:
"I år tänkte Olle och jag att det kunde vara gott för fröken med en korg från Erikssons delikatessbutik, ni som vill vara med swishar en slant (5-40kr, alla har vi ju olika förutsättningar) så skriver vi 'från klassen' kort och gott på kortet. Tycker ni upplägget är bra får gärna någon annan ta över stafettpinnen nästa år."
Skulle man kunna dra det ännu längre och göra något liknande till barnkalas?

Annika

Malin: Såg ditt svar nu. :D

FT

Jag har så svårt för kvinnor som skaffar massa barn och hela tiden är offer. Mannen får väl för fan skippa utekvällar med sina kompisar? Klarar du dig utan gör han, inget jävla snack. Är man så skör så man blir utbränd för att man inte får gå på aw så undrar jag varför man skaffar fler barn? Saker går i perioder, barnen är mammiga sen kan de helt plötsligt bli pappiga och så är det ju men ju mer mannen är hemma desto mer "duger" även han för att natta osv. Kan tänka mig hur det var förr men nu? Fler och fler män skärper sig och kvinnor vägrar ge upp sig själva. Mina närmsta vänner har inte haft dessa problem, min man skulle aldrig få för sig att gå ut med kompisar under sådana förhållanden. Varför skaffar kvinnor barn är det jag undrar hela tiden. Det kommer aldrig bli jämställt så länge kvinnor gör det och sedan frivilligt offrar sig och överanalyserar och tycker att männen minsann behöver gå ut och få umgås med andra fast de gör de hela dagarna. Noll självständighet liksom?

Svar: Att man blir utbränd av att aldrig få andas ut är ju inte konstigt? Min man går aldrig på aw eller krogen. Men han liksom alla andra människor behöver ju få en paus ibland.
Lady Dahmer

J

Med all respekt för olika personers förutsättningar vill jag ändå lyfta att DET GÅR att ha ett jämställt familjeliv. Jag vet det pga lever i det. Vi delade föräldraledighet och sedan har det fortsatt med ansvar för vab, hämtning och kontakt m kompisar, kalas etc. Samhällets strukturer är ett hinder för detta men går att motarbeta - ge inte upp kampen!

FT

Och det behöver inte du? Varför är han hela tiden viktigare? Eller - det är så det låter/tolkas när man läser dina inlägg. Jag ser så många vänner och mitt eget förhållande där dessa problem inte existerar, sen är män alltid män dessvärre. Men jag tror faktiskt aldrig vi kan få total jämställdhet så länge kvinnor skaffar barn. Kanske om 100 år eller nåt? Så mkt som måste hända allt från att göra föräldraledigheten pensionsgrundande till att få män att sluta vara jättebebisar som behöver skötas om vid sidan av ungarna. Jag tycker inte fördelarna med amning väger upp allt i övrigt man får offra. Man måste inte amma så otroligt länge och man måste inte ha ungarna hemma tills de är 3, de blir människor av dem ändå.

Svar: Jo jag behöver det desperat. Men ingen mår ju bättre av att jag berövar Oskar från den lilla egentid han behöver? Förstår inte poängen med det.

Sen vet jag att man inte måste amma eller ha barnen hemma men för mig är det viktigare än egentid nu. Jag väljer inte det för att jag måste utan för att jag vill. Jag är övertygad om fördelarna med amning och medveten om nackdelarna med tex tidig förskolestart.
Lady Dahmer

linda

Bra skrivet och så himla sant, känner igen mig till stor del. Ibland så känner man att orken tar slut och vi måste alla inse att det är helt Okej, inget konstigt alls.

Emelie

Åh vad skönt att du skriver om detta. Vi har haft det tufft, jag och min man. Han skulle vara hemma med vår lilla trea nu i höst. Alltså de sista sex månaderna av fl. Men... Han fick en ny tjänst och ville såklart hoppa på det. Ja, han har rätt till fl men vi vet ju alla hur det kan bli agg från arbetsgivaren. Speciellt i mansdominerade yrken. Jag hade inget alls emot att vara hemma ett halvår till. Trodde jag. För min man ville ju inte bara byta tjänst, han ville ju ha kvar träningen tre kvällar i veckan och allt det andra. Medan jag höll på att gå sönder av gnäll från bebis, strul från de äldre barnen och att reduceras ner till att "bara" vara mamma. Jag har vart så besviken. Ibland undrar jag om det hade vart enklare att inte vara feminist och se ojämställdheten så tydligt?

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog