Man gör rätt ibland iallafall
Föräldraskapet är verkligen ett snårigt landskap och man famlar (snubblar) runt i mörkret, desperat greppandes efter nåt att hålla tag i. Man gör en massa misstag men man gör ju också en hel del som är rätt.
 
Och man har ju nån slags vision av det föräldraskap man själv vill leva upp till också. Vad detta är är ju individuellt såklart. I mitt fall handlar det mycket om trygghet och gemenskap, allt sånt som jag själv saknade och som jag såg att andra hade (oj så avundsjuk jag var). Det var allt från att de åt middagar ihop varje kväll och att de hade syskon till att lakanen luktade sköljmedel när man sov över och att kuddarna var fluffiga eller att de hade filmkvällar ihop. Såna detaljer som jag själv försöker ordna för mina ungar. (Jag vet att det inte är viktigt att lakanen luktar gott men ändå.) 
 
Men som sagt, det finns ju en del saker som man gör som är bra. Vi till exempel äter middag ihop varje kväll. Och jag lagar alltid hemlagad och varierad mat från grunden. Och när vi nattar så läser vi alltid en godnattsaga. (Just nu läser vi "godnattsagor för rebelltjejer"!) Och så bakar vi med barnen (prenumererar på bakboxen för att detta ska bli gjort haha). Jag packar alltid bästa matsäcken också när det är utflykt med skolan. Möjligen är den lite väl överarbetad men mina barn ska banne mig inte sitta där med en flaska vatten och torr fralla som jag fick!
 
Jag känner inte så mycket stress över detta dock, utan det är nåt som jag tycker är givande. Jag känner mig så.... jag mår så bra när jag gör sånt som jag tror är bra och mysigt för barnen och när jag skapar ritualer och traditioner och rutiner som är våra. 

Vad gör ni för nåt som är "rätt" liksom? (Jag vill ha mer tips hehehe). Sånt som ni själva kanske saknade och som blivit viktigt för er, i ert föräldraskap? Eller bara sånt som ni läst nånstans som ska vara bra för familjegemenskapen. Eller kanske sånt som ni önskar att ni gjorde men som ni inte orkat eller kunnat?
 
 
Madelene

Våra bästa är också det här med läsningen. Att vi läser saga varje kväll.

Och också med maten. Att vi äter tillsammans och att vi sitter vid köksbordet med varandra. Vet inte om jag skulle kalla det matglädje, för det är inte alltid barnen äter. Eller ens gillar maten. Och allt är inte lagat från grunden. Eller ens lagat alls. (Det händer att vi äter macka till kvällsmat. Vilket jag avskyr. Har i benmärgen att man ska äta LAGAD MAT VARJE KVÄLL. Men det är en annan historia..)

Vi sitter i alla fall där tillsammans allihopa. Varje kvällsmat och (nästan) varje frukost (om ingen har varit lite trött och fått morgna sig extra länge). Det är viktigt för oss att vi är allesamman dessa tillfällen. Utan teve och mobil och annat. Med två heltidsarbetande föräldrar och två kvällströtta barn, får man hitta sina stunder där man kan.

Sagor för rebelltjejer -från vilken ålder skulle du rekommendera den? Har en sexåring som jag tro skulle gilla den. Det är inte för ungt?

Svar: T är sju och gillar boken!
Och ang. middag - det har hänt att vi äter gröt faktiskt. Ibland orkar man fan inte laga.
Lady Dahmer

Ulrika

Vi har alltid happy hour innan maten, dvs att när föräldrarna lagar mat så hjälper barnen och man dricker lite gott (typ läsk och drinkar/öl), mumsar på lite chips eller nötter, alla hänger i köket, vissa rör i grytan, andra hackar, andra gör sallad, någon dukar bordet osv. osv. Så sitter man och snackar om dagen, om vad man ska se för film på bio i helgen osv. osv. Det är JÄTTEMYSIGT! Ett bra sätt att lära barnen att det är kul och trevligt att ta sig tid att laga mat, istället för att beställa hem eller bara käka mackor (eller rågbröd som de gör här i Köpenhamn) hela tiden.

En annan grej jag alltid har älskat hemma är traditioner: att baka vissa grejer inför jul, att klä midsommarstången, att hålla kräftskiva, att leta påskägg, att gå ut och plocka svamp varje höst. Alla såna säsongsrelaterade traditioner är guld värda för mig!

Svar: åh vad mysigt! hur gamla är dina barn?
Lady Dahmer

Anna

Jag frågar mina barn om skolan och läxor en del, hjälper dem med läxor och förhör inför prov. Pratar ofta om vikt av kunskap och utbildning. Önskar att mina barn gjorde mer av det när jag var barn, så jag ansträngt mig mer i skolan, så att jag istället för att börja på Universitetet vid 32 och var tvåbarnsmamma hade gjort det innan. Så att jag hade sluppit komvux och studielån för sådant man kan få gratis. Osv

Sedan har vi minst en helg i månaden alla i familjen gör något, inte lätt med en 14 åring men det är också viktigt för mig då vi i min familj aldrig gjorde saker ihop.

Jag kommenterar ALDRIG (det har dock inträffat tidigare i mitt föräldrsrskap innan medvetenheten kickade in) mina barns utseende utan pratar om vilka fantastiska personer de är. Mina föräldrar gav mig pengar för varje kg jag gick ned när jag var 13. Fortsvarande ogillar jag min kropp.

Pratar ofta om vikten att inte göra våld på sig själv, och hur viktigt det är med integritet. Att inte göra sådant man inte vill. Vilket kommer ifrån att jag tvingades krama släkt och vänner till mina föräldrar som jag inte var bekväm med.

Jag bakar ofta bullar. För det gjorde aldrig min mamma, pga rädsla att jag skulle bli tjock.

Hanna

Precis innan han somnar pratar jag om saker jag tycker om hos mitt barn, goda egenskaper han har och saker jag gillar att göra tillsammans med honom. Berättar att jag alltid älskar honom, alltid, även när vi bråkar, han/jag är arg m.m. Vill att han ska somna med dessa ord i öronen.

Therese

Jag gör mycket för att ge mina barn en bättre start än mig, jag gör god matsäck, bakar alltid bullar på kanelbullens dag mm. Det viktigaste är att säga att jag älskar dom. Det gör jag ofta. Det har aldrig någon av mina föräldrar sagt till mig någonsin.

My

Jag skriker inte på mina barn. Så nöjd och glad över det.

Wendigon

Jag säger att jag älskar dom ofta. (Det fick jag aldrig höra.)

Och så verkligen försöker jag att uttrycka uppskattning för dom när dom bara existerar och inte när dom presterar.

Marie

Mina barn är 19 och 17, middag tillsammans, trots olika träningstider och logistik har vi alltid (med få undantag) haft.

Hemlagad mat, god matsäck och mycket samtal om viktiga frågor. Länge sagostund på kvällen, forfarande godnattstund på deras sängkant (när de är hemma).

Erika

Jag brukar tänka att oavsett vad jag gör för andra "fel" kommer minabarn att veta att jag älskar dem. Vi kramas mycket. Hos mig kan mina barn vara hur små och ledsna och arga de vill - aldrig aldrig ska jag neka dem ömhet eller förebrå dem för hur de känner.

Binki

Mina barn får alltid ta hem kompisar, alla får stanna på mat och det är ofta någon som sover över. Min mamma var alltid rädd över vad folk skulle ťycka och tänka och ville inte ha så mycket besök.

Malin

Min egen mamma var väldigt blyg och hämmad som barn. Hon hade ofta blivit hindrad och fått höra "inte ska väl du" och "klarar du verkligen det här, det tror jag inte" och "men varför gör du så?" (obs på 50-talet, så inte så ovanligt). Hon beslöt att alltid uppmuntra och aldrig hindra eller så tvivel, aldrig skrämma eller oroa sina egna barn. Det är jag jätteglad för och det försöker jag ge vidare till mina egna barn.

Mamman

Hemlagad pizza på fredagarna och efter det familjefilm och chips.
Äter i princip alltid mat ihop, men svårt att få ihop det med fyra barn och en massa aktiviteter.
Försöker vara ödmjuk och be om ursäkt då jag varit arg/skrikit/gått över gränsen (det gjorde aldrig mina föräldrar vilket skapat ganska mycket rädsla över att göra fel).

Joppan

Mina är tonåringar nu men vi hade faktiskt underbara kvällsrutiner när de var yngre. Jag såg Bolibompa med dem - de tyckte det var mysigt och satt i mitt knä/lutade sig mot mig o jag dock m gott samvete slappa m en kopp kaffe efter middag. Sen badade el duschade de när det behövdes, vi bostade tänderna o sen läste jag gonattsaga i sängen först för minstingen sen för storasyskonet. Och efter läsandet låg vi och pratade om rymden, dinosaurier, Gud, godis, kompisar och andra väsentligheter!☺️ Resten av dagen kunde jag vara stressad o sur o dum, men kvällarna var nästan alltid ljuvliga. Och det är de än fast nu ser vi ngn tv-serie ihop efter middagen - fortfarande slappandes ihop i soffan, de borstar tänderna själva o vill inte att jag läser sagor. Men varje kväll sitter jag på deras sängkant och pratar stort o smått!

Elin

Maten och måltiderna är viktiga för mig med! Nu är mina små knoddar alla under 3 men jag vill verkligen få in rutin med frukost, som jag ofta själv hoppade över, middag i ok tid, vi åt alltid supersent, och gärna en senare kvällsfika med te i smörgås när de blir äldre där vi kan sitta och diskutera vad som hänt under dagen och det politiska världsläget.
Min mamma dog när jag var 5 och sen var pappa ensam med oss, och han var väldigt kärleksfull dock väl konflikträdd . Det är jag med tyvärr, vill verkligen jobba bort det och lära mina små att de inte ska vara rädda för att säga vad de tycker och inte vara så måna om att vara till lags.
Men det att jag knappt kommer ihåg att jag hade en mamma gör att jag liksom upplever det nu genom att försöka vara den mamma jag saknat. Väldigt mycket kramar och jag säger hela tiden till dem att jag älskar dem.
Och så vill jag kunna prata om allt med dem! Var skitjobbigt att berätta för pappa när jag fick mens tex, satt i sängen och grät av skam, vill att allt sånt ska vara helt öppet och naturligt med mina ungar.

Julia Tideström

Min mamma sa aldrig att vi skulle vara rädda om våra kläder, utan vi fick alltid leka fritt. Detta försöker jag tänka på med mitt barn (som iofs bara är jämngammalt med Juno men ändå), har fått bita mig i läppen flera ggr hittills men vill att hon ska känna sig fri. Försöker säga att jag älskar henne flera gånger varje dag. Aldrig neka närhet. Alltid tillåta alla känslor och aldrig vifta bort.

Vi har en bus-stund varje dag, där vi kittlas, dansar till musik och busar. Försöker också läsa och sjunga en stund varje dag.

Längtar tills hon blir större och mer förstår när saker är mysigt :)

Anonym

Det är en stor och dyr grej men det jag är nöjd med är att vi köpte hus på landet. Med många kvadrat, stor tomt, grannar som är som vi och tryggheten som följer med det. När makens lägenhet låg ute till salu gick inte bussarna i det området pga bränder och stenkastning. En vän och hennes lille son blev påkörda av en (stulen) crossmotorcykel som kördes på cykelbanan. Den miljön ville vi lyfta ut barnet ur till varje pris. Det kostar som fan och vi jobbar hårt men det är tusenfalt värt alla uppoffringar att hon får växa upp i ett tryggt och bra område.

Svar: Det är därför vi flyttade hit också
Lady Dahmer

Panna

Jag och min man har egentligen inte super-höga krav på vårat föräldraskap då vi båda är maskros-barn. Mina föräldrar är alkolister och varje helg ville jag bara sova borta för jag ville inte vara hemma. Mina barn slipper detta och det känns fantastiskt bara det. En barndom utan en farsa som kommer in i ens rum, naken och lägger sig i ens säng somnar och samtidigt kissar. Samtidigt som man ligger där, 5 år gammal....de behöver inte heller låsa in sig själva tillsammans med syskon för att stå redo med ett paraply att försvara sig med. Min man blev misshandlad av sin pappa och avvisad av sin mamma. Våra barn får kärlek och trygghet varje dag av oss. Det är stort på något sätt.

Bee

Mina får vara kreativa, baka, kladda, skapa och måla. Kompisar är alltid välkomna och det finns alltid mat till alla och har vi inte mat till alla så äter jag macka men kompisen får min middag. Jag säger att jag älskar dig varje dag och är flexibel.

J.R

Lakan som luktar gott ❤ jag tycker inte du ska förminska dessa detaljer som du pysslar med, jag tycker att det är starkt förknippat med trygghet, trivsel och glädje.

Linn

Säger att jag älskar dom varje dag. Aldrig fått höra de från mina föräldrar. Dom får aldrig somna arga/ledsna utan vi pratar om de och kramas. Försöker äta middag ihop varje dag. Önskar jag kunde skrika mindre. Jobbar på de.

Svar: Ja den biten failar jag också på och hatar mig själv för det
Lady Dahmer

Ellen

Jag älskade att mamma ofta bäddade med nya lakan åt mig och gjorde det mysigt i sovrummet. Än idag kan jag känna en sån otrolig trygghetskänsla av rena lakan!

Svar: Jag med! Speciellt om man är nybadad!
Lady Dahmer

M.L.

Jag är uppvuxen i ett alkoholisthem med inslag av våld och annat typ av försumelse. Jag och mina syskon öppnade alltid ytterdörren försiktigt varje gång vi kom hem för att läsa av stämningen. Mitt barn, som bara är två år, kommer aldrig ha den känslan. Han kommer aldrig veta hur det känns att hitta sin mamma avsvimmad i hallen, aldrig veta hur det känns att gå emellan föräldrar som håller på att slå ihjäl varandra, känslan att bli avvisad. Och det är jag så himla glad för. Jag kommer inte föra min morsas skit vidare. Victory, det är känslan!

Svar: Det är när man tänker på sådana grejer som man inser hur bra man är och hur bra ens barn har. Jag har andra slags erfarenheter framförallt kring våld i hemmet och det slipper våra barn och bara det är en sån jävla gåva på nåt sätt. <3
Lady Dahmer

Helen

Han är bara två men; försöker säga nej så lite som möjligt, äter ihop, sover ihop, ammar fortfarande, leker, läser och tittar på tv ihop. Det är viktigt för mig med fina, rena, färgglada kläder och att han får leka och ha sina grejer överallt. Försöker ha fredagsmys. Sjunger och spelar ihop med fadern. Låter honom smaka på allt, och titta i skafferiet när han vill. Ger presenter när jag känner för det, även om han blev lite besviken sist (mer paket?) när det bara var en grej. :D
I framtiden vill jag ha fortsatt koll på kläder och grejer så han är rustad för skolan, göra roliga matsäckar och ha många traditioner ihop, både i och med högtider och till vardags. Läsa mycket, pyssla med hans rum, göra roliga saker ihop. Nåt sånt.

Tessa i höghuset

Jag pratar mycket med mina barn. Det är bra. Annars typ inget av det ni skriver ovan 😉. Grejen är att jag har ordentliga föräldrar och fick det praktiska av dem som barn så har inget revanchsug där. Tror att det är viktigt att minnas att man ofta vill revanschera sin egen barndom men ens egna barn var ju inte med då. Alltså, det skadar dem ju inte, kul för dem att få lyxiga matsäckar och trevliga middagar liksom. Men det är mest för sin egen skull man gör det. Ja, inte jag då. Jag håller bara en mellannivå. Men det jag gör bra som min mamma inte fixade att göra är att aldrig klaga på sin egen kropp, jag skakar rumpan och skrattar.

Svar: Ja mycket handlar ju om att läka sin egen barndom på nåt sätt.
Lady Dahmer

Ann

Jeg har fire gutter hvorav en er fosterbarn. De er voksne nå men det som har vært viktigst er trygghet og tradisjoner! Merket det spesielt på fosterbarnet. Nå har vi ofte søndagsmiddager hjemme hos oss med barn og barnebarn. Lykke!!

Panna

M.L <3 exakt så!

Hanna

Nu är inte jag mamma men dotter (18 år) och mina syskon och jag pratar ibland om saker som är härligt i just vårt hem. Att vi alltid fått komma och lägga oss i föräldrarnas säng är en sån grej som jag absolut kommer föra vidare. Tassa in om man inte kunde sova eller haft en mardröm och andas in pappas lukt och känna mammas arm runt magen. En sån oerhörd trygghet och kärlek! Och att läsa sagor på kvällarna, min favorit som lett till ett stort läsintresse även idag. Mina föräldrar har gjort mycket rätt helt klart och alltid med en kram redo.<3

Jen

Har inga barn själv men låter som du gör ett bra jobb för dina barn 💜

Det är bara när man själv saknat det du beskriver som man nog tänker på det där lilla extra. När kompisar sov över hos mig var det gamla färdigbäddade täcken och kuddar som åkte fram (luktade mer garderob än sköljmedel) och mina matsäckar var också gammal torr barkisskiva med svettig ost. Och man tyckte ju, när man kom upp i åldern, att det var pinsamt. Pinsamt när klasskamrater kommenterade detta.

Sedan vet jag att min mamma gjorde så gott hon kunde med de ekonomiska och sociala medlen hon hade men vissa saker sitter ändå kvar, nån slags skam(?).

J

Försöker göra mysiga saker och prata om att vi har det mysigt och roligt ihop. Fikar på stan, bakar, gör picknickar, bäddar med täcke i soffan efter bad, sitter alltid nära i soffan under barnprogrammen. Hade en stabil uppväxt men inte så mycket värme och har saknat det lilla extra mysiga och det vräker jag på nu :) 2,5-åringen säger ofta "åh vad det är myyyyysigt" och då känner jag -yes!!

Ella

Vi gör mkt tillsammans, av vardagssakerna liksom. Lagar mat, klipper gräs, odlar, bakar, tvättar. Men det är ngt jag fått med mig från min barndom, att sådana saker kan vara roligt om man gör det tillsammans. Och mina barn får vara viktiga. Finns ju stor risk att jag inte kommer lyckas med detta när barnen blir äldre dock.. men då får jag väl hitta ngt annat att vara nöjd med!

Malin

Jag känner lite som Tessa i höghuset. Jag hade bra föräldrar och en bra barndom, och jag kan liksom inte komma på något som jag "gör bra" för jag har ju inget direkt dåligt att kontrastera mot.
Sedan finns det ju nyanser även i alla "bra barndomar". Jag fick inga flashiga matsäckar utan dedt var torra mackor som gällde, men så hade de flesta det och jag tyckte inte alls det var dålig matsäck, gillade torra mackor :D Överhuvudtaget inte så mycket hemlagad mat, men jag tyckte det var gott med halvfabrikat :D och jag fick ofta höra "nej" som barn, jag har aldrig tänkt att det skulle vara något dåligt förrän jag nu som vuxen märker att många föräldrar jobbar på att inte säga nej. Då kan jag undra lite om det kanske var dåligt för mig med alla "nej", fast egentligen tycker jag det var vettiga och motiverade nej, ofta hade vi inte råd och då blev det ju nej, men ofta var de bara kloka och förstod vilka saker som inte var bra för mig, vilket sällskap som var dåligt osv.

Malin

Jag tänker lite mer nu och jag tror att så länge det finns gränslöst med kärlek och omtanke från föräldrarna så gör det inget om matsäcken är en torr fralla liksom. Jag hade ju också den torra frallan, LD, och har aldrig ens reflekterat över att det inte var en bra matsäck. Eftersom jag hade det så tryggt och kärleksfullt och bra. Saknas det där grundläggande, som det kanske gjorde för många, så kanske den torra frallan blir så otroligt mycket mer betydelsebärande, det blir pricken över i på hur försummad man var kanske?

Svar: Så är det förmodligen. Det var ju så mkt annat också liksom.
Lady Dahmer

C

Jag går all-in på att försöka inte värdera mitt barn (misslyckas dock för jämnan). När jag växte upp var prestation allt som betydde något och var man inte bra på det man gjorde var det inget värt. Än idag gör det ont i mig att tänka på och jag vill aldrig att mitt barn ska behöva känna att värdet sitter i en prestation. Fortfarande deltar jag inte i aktiviteter som jag inte på förväg vet att jag är bra i för det är förknippat med så mycket ångest att jag kanske inte kommer vara bäst.

Och att verbalt uttrycka kärlek, säga att jag älskar dig, vilket verkligen inte kommer lätt ur mig då vi aldrig fick höra det och jag än idag, 32 år gammal, faktiskt aldrig hört mina föräldrar säga att de älskar varken varandra eller någon annan.

H

Uppvuxen som maskrosbarn, med en frånvarande pappa som arbetade från 05-19 nästan varje dag och en oberäknelig mamma med humör som hette duga, tassade på tå hemma för att inte reta upp henne redan som litet barn... :( hon kunde explodera över minsta lilla. Sedan började hon dricka okontrollerat när jag var 12 år, nu är hon död sedan 3 år till följd av supandet. Jag är 28 år nu och har inga barn men har många tankar om vad jag vill ge mina barn som jag känt att mina föräldrar inte kunde ge mig (på nåt vis vill jag ändå inte skamma min mamma, jag tror att hon mådde väldigt dåligt och samtidigt höll hon fasad så folk inte märkte, när hon väl erbjöds hjälp var det för sent på nåt vis). Men, efter detta svamlande ska jag komma till poängen: jag vill att mina barn ska kunna ta hem kompisar utan att vara rädda för vilket humör jag är på, det ska stå hemlagad mat på bordet istället för en micromiddag som jag ofta fick, måltiderna ska ätas gemensamt (vi åt frukost var och en för sig tex), lakan SKA dofta gott, barnen ska inte behöva tassa på tå runtom mig och de ska få en trygg anknytning till mig, samt att deras pappa ska vara närvarande i deras liv, de ska ha presenter med sig till barnkalas och inte behöva skämmas över att de inte har present att ge, samt att jag ska skjutsa dem när det behövs... Fick ofta "tigga" skjuts av andras föräldrar när man skulle iväg till barnkalas tex, sen hade jag knappt några egna barnkalas heller. Kan minnas ett... Många tankar och jag tänker att jag kanske sätter ribban för högt, får se hur det blir när jag fått barn :) Men det allra viktigaste för mig är att de ska känna trygghet och att de kan komma till mig och prata om vad som helst <3

M

Vi gör mycket/allt tillsammans. Inser liksom det när jag hör andra som tex organiserar att en ska storhandla medan den andra är med barnen - att barnen är en egen enhet som ska hanteras separat, vilket för mig verkar superjobbigt (självklart med all respekt för de som tycker detta funkar bäst). Vi bara har med barnen på det mesta och det funkar bra och de är delaktiga i saker:
de är med och handlar och bestämmer vad vi ska äta, är ofta med oss på jobb - vi driver eget i kreativ branch, så det är både förknippat med privilegier (finns spännande saker i studion de får hålla på med) och ansvar/tillit (de måste respektera att det är en arbetsplats) och (jobb-)resor/föreläsningar etc (jag har föreläst sjalammande med bägge, så de har liksom varit med från början) - där de får uppleva spännande saker men allt är inte alltid på deras villkor bara.
Upplever generellt att barn (våra i alla fall) gillar att ha en viss typ av ansvar/förtroende, att de växer av att veta att de också spelar en viktig roll i familjen och att vi alla samarbetar för att tillsammans ha det bra och uppleva spännande och fina saker.
Kanske kommer de i framtiden mest tycka att vi jobbade för mycket, eller så blir de inspirerade av att vi har driv och engagemang - och att de är del av en helhet där familj, jobb och vardag hänger ihop, och förhoppningsvis ger mer än det tar..

Andra saker vi gör 'rätt' hänger också ihop med att vi visar att vi har förtroende för barnen och inte ifrågasätter/tar ner deras val i onödan. De klär sig hur de vill och tar det inte så hårt samt har bra svar om någon annan säger saker som att 'man kan inte ha linne utanpå tröja' - 'eh, jo det kan man visst, JAG har ju det!'

Fin sak vi gör är att vid läggdags får alltid var och en säga något som var bra/fint/spännande/mysigt med dagen (och, om det behövs också prata om något som varit jobbigt eller man behöver hjälp/stöd med - men generellt fokus på det positiva). Detta är en superbra 'tradition' på flera sätt, samt att det är ofta hilarious att höra vad de upplever som höjdpunkter - ofta något helt annat än vi vuxna, tex 'ta metron till Eiffeltornet' var det skojigaste och inte själva Eiffeltornet.. även om vi också vid eftertanke ofta nämner tex 'när vi låg och gosade på gräsmattan' framför något eventuellt 'större' event + bra tillfälle att credda barnen: 'jag blev jätteglad när ni gick och borstade tänderna och gjorde i ordning er helt själva'.

Frida

Vi läser böcker, varje dag. Ger barnen mkt tid (det saknade jag med föräldrar med låg lön och många barn - jobbade alltid)vi åker till simhallen minst en gång i veckan, har alltid minst en familjeutflykt på helgen där barnen får bestämma vad vi gör (blir allt från restaurangbesök, biblo, fika på stan, gå till lekpark) och alla är med. Värdesätter det väldigt högt. Äter alltid middag tillsammans. Säger att vi älskar barnen varje dag och pratar mkt politik och människors lika värde. Våra plus som föräldrar. Sen har jag såklart saker jag måste jobba på också. Tex lätt att bli stressad.

M

Malin, LD:
Angående 'torr fralla' så tänker jag ibland (eventuellt för att rädda mig själv?) att det kanske är en gåva också att inte vara total hönsmamma som alltid ligger steget före och fixar allt (helt fint med de som vill/kan)?
Mina föräldrar heltidsarbetade båda, men vi barn var aldrig försummade även om det ibland blev lite nödlösningar när man kom på för sent att det var utflykt etc - ofta 'kompenserades' sådant efteråt också.
Tänker att mina barn vet att jag gör mitt bästa för att de ska ha det toppen, men vill också visa att det inte är katastrof om man nån gång glömmer/missar - att det är en möjlighet till improvisation. Samt inte lura dem vidare i kvinnofällan att alltid vara allt för alla, genom att visa att det faktiskt inte går, men att det inte heller är så farligt och att kärleken inte bygger på 'perfekthet' från någon av oss. Om detta resonemang går att förstå?

Malin

M: ja, det är lite så jag tänker också. Så länge de får all kärlek de behöver så kan det kanske få hända lite småförsummelser vad gäller det praktiska.
Jag tror också på att vara en mänsklig morsa och inte nån sorts instagramfilterperfekt morsa. Den där torra frallan jag alltid fick på utflykterna och som mina barn faktiskt också har utsatts för, finns kärleken bara där så sätter ju frallan en lite välbehövlig låg ribba liksom. Att allt det materiella inte behöver vara så perfekt.

Emelie

Vi har fredagsfika efter middagen idag och det gillar barnen jättemycket. Vi har nog haft det det senaste året och eftersom barnen alltid säger -"Ja! fredagsfika!" så fort fredag kommer upp så blir det en grej att fortsätta med. Skönt att ta udden av att de är trötta efter veckan, annars blir det lätt stökigt just på fredagar.. Vi brukar sätta på musik efter fikat och dansa tillsammans, det är himla mysigt :).
Trevlig helg!

Lina

Vi fick nog det vi behövde materiellt (inte överflöd dock). Det jag saknade och saknat även som vuxen är.den här nära, kärleksfulla relationen med sina föräldrar. Det kändes mer som att de tänkte att ta hand om barn är att ställa mat på bordet och göra det man ska göra rent praktiskt. Var enormt avundsjuk på de vars föräldrar kramade om barnen eller skrev en lapp om att de älskade dom. Nu kanske de skrev lappen för att kompensera att de sällan var hemma, vilket ju min mamma var. Men trånade ändå efter den där villkorslösa kärleken. Många tycktes också ta sitt barns parti och ställde sig alltid bakom sitt barn. Det gjorde aldrig mina föräldrar. Man visade helt enkelt inte känslor, iaf inte de här kärlekssamma. Såg aldrig mina föräldrar krama varandra så sådant låg väl helt enkelt inte för dom.
Själv har jag svårt att förstå hur man inte bil krama sina barn, det är en så naturlig instinkt hos mig att vilja vara nära dem.

Catarina

Det främsta jag gör för mitt barn är att leva i ett kärleksfullt hem. Mina föräldrar var gifta i 65 år tills mamma dog pch de borde ha skilt sig typ 1976 eller så... jag minns mest skrik och skäll och gnat (aldrig våld) och en pappa som jobbade jämt och en mamma som gjorde allt hemma. Vi åkte på en semester hela familjen ihop under hela min uppväxt och det var ett elände. (Jag brukar säga att när jag blev vuxen var det så jobbigt att hälsa på mina föräldrar för jag behövde dricka så mkt vin för att stå ut...)
Att vi har ett hyfsat jämlikt liv och en bra relation där barnet snarare får säga "ääää, sluta pussas så mina kompisar ser", det är min revansch. Och att vi slösar med kärlek och omtanke och tidpå varann o barnet. Vi har gott om pengar, allt är ju enklare då, men vi slösar inte. Vi lägger våra pengar på att bo bra och ha trevligt ihop och ha middagar och bjudningar med stora och små. Men det är pckså ok att ha en dålig dag o va trött o äta gröt till kvällsmat ibland.

Elin

Helt off topic men vad mysigt ni har det hemma! Jag hade gärna suttit där och ätit.

Elina

min mamma tyckte alltid att det var så jobbigt med födelsedagar och högtider, hon gjorde det för att man måste men verkade inte tycka att det var kul (kan ju fatta det nu, ej kul att projektleda allt själv), men man kände sig alltid.. Liksom fel. Inga överraskningar eller något MYSIGT. Så jag ger mina barn mysiga,spännande, roliga högtider. Önskelistor och tomten som kommit på natten och fantastiska födelsedagsbrickor. Just för att jag längtade så mycket efter det när jag var liten. Vi fick t.ex köpa våra egna julklappar när vi var små för att mamma inte ville köpa fel och behöva lämna tillbaka.... För mig är det viktigt att VETA vad mina barn tycker om och kunna överraska dem, att jag känner dem tillräckligt bra för att veta liksom. Och sen trygghet, trygghet, trygghet. Jag skäller inte eller blir arg. Min mamma var arg så mycket och jag minns hur ledsen och rädd det gjorde mig. Försöker ge så mycket kärlek och närhet jag bara kan.

Helena

Jag försöker att alltid ta mitt barns känslor på allvar, eftersom det är en sådan grej som jag i vuxen ålder har insett inte fanns i min familj, alla känslor utom glädje skulle sopas under mattan. Därför har jag som vuxen svårt att sätta ord på mina egna känslor och därför vill jag hjälpa mitt barn att dels kunna uttrycka sina känslor, dels känna att ingen känsla är fel. Vi säger också ofta till henne att vi älskar henne, något jag aldrig fått höra från mina föräldrar.

Jag vill också sträva efter att vårt barn aldrig ska känna att hon är till besvär, att hon alltid kan vända sig till oss vad det än gäller, och jag hoppas på att hon fortfarande ska känna så när hon är vuxen.

Emy

Har inga barn, men tänker på det här rätt ofta:
Jag vill att mina barn när dom sover över någonstans eller är iväg på läger får med sig schampoo, balsam och tandkräm. Alla hygienartiklar man behöver för att vara trygg. Så att mina barn inte behöver fråga andra om att få "låna" hela tiden, som jag fick.

Sen som Elina skrev ovan, har varit med om exakt samma sak, förstår väl idag att det kanske mest handlat om att mamma skulle projektleda allt. Men jag vill att det ska vara fint att fira födelsedagar och högtider, att det kan få vara lite speciellt. Inte att det kräver att man ska vara bortskämd men vill aldrig att mina barn ska känna som jag gjorde, att ens födelsedag var ngt jobbigt för det ska köpas present, och att julen är något som ska ignoreras för det handlar om överraska och att umgås med famljen.

Vill aldrig prata illa om den andra föräldern till barnen, det är som att indirekt prata illa om sina barn, det sårar eftersom man ser upp till båda sina föräldrar så otroligt mycket när man är liten.

FT

@Panna
Grät när jag läste ditt inlägg. Så fint. Istället för att bli glad över alla medelklassungar som svämmar över i saker, bra mat osv så blir jag så ledsen på när jag tänker på alla barn med riktiga problem :( Vet hur det kan vara från min egen barndom med alkoholism och våld. Man kan bo i en liten lägenhet med torra jäkla frallor så länge man har kärleken och tryggheten, resten är plus <3

Karin

Mina föräldrar var bra på mycket: på mat och på att äta tillsammans, på att göra saker med oss, uppmuntra oss till att ha aktiviteter och skjutsa och ställa upp, och det försöker jag också vara. Dock följde det extremt tydliga könsrollsmönster; mamma gjorde i princip allt därhemma, pappa körde bil till olika ställen typ, det var hans jobb. Så försöker vi att inte göra, jag vill att mina barn ska känna att mamma och pappa kan göra allt, eller det mesta, att jag som mamma inte fastnar i att göra det som uppfattas som tråkigt. Något jag ofta upplevde dock av mina föräldrar var att de var stressade, att mamma var otålig, att hon inte hade tid att leka, blev sur om en tog lång tid på sig. Det försöker jag att inte vara, även om det är svårt. Att inte vara så noga med att det är städat eller att något måste göras exakt just nu. Jag låter alltid kompisar komma hem och leka och jag jobbar aktivt med att inte ha dåligt samvete om tvätten hänger framme eller det inte är dammsugit, jag är hellre mamman som ställer sig och gör pannkakor till fem barn än har städat och fint och säger nej till besök. Just pannkakor är en annan stolthetsgrej, tycker jag är världens bästa förälder när jag går upp och steker pannkakor till helgfrukost. :) Och en sista grej, jag och min man försöker att aldrig bråka eller ge varandra sura pikar när barnen är med (och annars också så klart). Jag hade en ganska lång period när jag växte upp där mina föräldrar bråkade mycket och man gick som på nålar och bara kände av den dåliga stämningen och väntade på att det skulle brisera. Fy fan vad jobbigt det var. Barn känner av sånt så fruktansvärt tydligt, och det är hemskt.

RebeckaL

Precis efter att jag läst alla kommentarer blev min tvååriga dotter ledsen för att hon råkade tappa en termometer i golvet. Då var jag där direkt och tröstade henne och försäkrade henne att det inte gjorde något. Jag vill inte att mina barn ska vara rädda för att ha sönder saker så länge de inte är av medvetet slarv. Vill inte att de någonsin ska känna att materiella ting är viktigare än dom.

Shakopee

Vilket fint inlägg.

Emma

Jag känner som dig, jag vill ge min dotter det jag inte fick. Och jag vet att mina föräldrar gjorde sitt absolut bästa, men det finns en hel del jag önskar att jag hade fått/inte fått.

Men en sak, som är viktigast för mig, är att jav talar om för henne att jag älskar henne. Hela tiden. Min mamma har aldrig sagt det till mig, jag tvivlar inte längre för ett ögonblick att hon älskar mig, men det hände att jag tvivlade när jag växte upp. Idag har jag svårt för att säga orden högt till min familj, alltså min mamma, pappa, bror och så, dock inte till mannen och dottern som får höra det hela tiden. Jag bor i England med en engelsman. Jag försöker prata svenska med dottern så mycket jag kan, men "jag älskar dig" säger jag på båda språken, så att det är lika självklart på båda språken på något vis. Jag tycker själv det är ord som är lättare att säga på engelska än på svenska och har funderat mycket på varför och jag tror att det på något sätt här djupare betydelse på svenska, mitt första språk.

Åsa

Tja, vi dricker inte sprit dag och natt och gömmer flaskor över hela hemmet. Jag hjälper mina barn att packa väskan, läsa läxor, komma ihåg tandläkartider. Jag ger dem mat varje dag! Jag ser till att de har kläder och att de är rena. Jag ser till att de har gott om underkläder och hygienartiklar. De får ytterkläder som passar för årstiden. Jag är snäll mot deras kompisar. Jag ljuger väldigt sällan och om jag ljuger så är det för att försköna världen lite. Jag kallar dem inte för öknamn/idioter/kärringar. Jag läser saga varje dag. Jag slår dem inte. Jag säger att jag älskar dem ofta, ofta. Jag köper leksaker till dem. Jag ger dem inte sömnmedel för vuxna när de inte kan sova. Vi planerar semestrar kring saker som de kan tycka är roligt och semestrarna går inte ut på att de ska sitta och vänta på oss utanför olika pubar. Jag säger aldrig att de är korkade. Jag säger bara att jag är så glad och tacksam att de finns.

S.

Mina barn får höra att jag älskar dem varje dag. Det hade jag velat höra från mina föräldrar, även om jag aldrig tvivlat. Där kompenserar jag min egen barndom...
Vi är ute i naturen ofta, tillsammans. Alltså, utan att någon fryser eller är hungrig och grinig. Mina barn är trygga och hemmastadda i skogen och det finns inget som gör mig så nöjd som när jag ser dem lufsa runt vant i sin egen takt över stock och sten. Jag kommenterar aldrig min eller någon annans kropp eller utseende i barnens närvaro (eller annars heller). Vi samsover när barnen vill. Jag säger ALDRIG att de har "ätit duktigt", vilket jag förknippar med min egna matångest i tonåren. Traditioner är viktigt för mig men inte för min partner, så där kämpar jag mig blå..

Hanna

Mycket kramar, sitta knät och gosa. Mina föräldrar var inte så fysiska och det var väl inget jag saknade men kunde bli avundsjuk när jag såg kompisar som kramades ömsint med sina föräldrar och satt länge i knät. Det såg så kärleksfullt ut. Tvivlade dock aldrig på att mamma och pappa älskade mig men för mig som förälder känns det mer naturligt än vad det gjorde för dem (båda uppväxta i dysfunktionella familjer).

"Jag älskar dig" var det nog inte många i min generation (80-talist) som fick höra? Det får mina barn desto oftare, men jag tror inte orden är det viktigaste utan hur man "gör kärlek", dvs fysisk beröring, att verkligen lyssna på och respektera varandra, tillåtas känna alla sina känslor... Att uppleva att man som barn är värdefull på riktigt och inte bara ett irritationsmoment som mest är i vägen för de vuxna. Tror jag är bra på det. Talar om för dem varje morgon när vi äter frukost tillsammans att det är det mysigaste jag vet och att jag är så glad att jag har dem. Låter dem ta del av mina små lyckorus och vi dansar till nån bra låt i köket tillsammans, inget värt att snåla med sånt tänker jag... Hoppas de kommer se tillbaks på barndomen som något bra trots alla fel och brister (som jag inte tar upp här)!

Linda

För mig var det aldrig någon tvekan om att mina föräldrar älskade mig, och det är jag tacksam för. Den villkorslösheten försöker jag nu ge mina barn.

En grej som båda mina föräldrar gjorde var att skriva en liten hälsning på en lapp som de la i min matsäckslåda (gammal Big Pack glaslåda fö). Den läste jag sen när jag satt där med skolklassen och drack min OBoy och åt min ostmacka. Det var ingen annan som fick en sån lapp så till slut blev det en grej. Alla kompisarna ville höra vad det stod den här gången. Oftast var det nåt gulligt i stil med "ha en fin utflykt". Ingen större ansträngning men ett av många små bevis på kärlek som jag bär med mig för alltid.

Sara

Mycket mycket sällskapsspel. Brädspel och kortspel. Som vi älskade det alla i syskonskaran när jag var barn. Och det ska jag ta med mig om jag får barn i framtiden.

En bonus är att man säkert utvecklar logiskt tänkande mm när man spelar bra spel.

Emelie

I början var mitt föräldraskap kantat av alla fel jag/vi gjorde. Jag växte upp under otrygga förhållanden men i en kärnfamilj. Vi hade lite pengar och missbruk var inblandat. Jag har aldrig fått höra vad jag gjort bra eller ens att jag var bra som jag var. Inga kalas var det på tal om heller. Så. Sen gick vi föräldrautbildning och det jag kände var ju rätt. Inget mer auktiritärt som jag var uppväxt med. Utifrån det vet jag att jag numera gör en jäkla massa rätt. Trots väldigt lite avlastning och en son med svår adhd och ev lite annat. Väldigt lite stöd från omgivningen öh. Men i alla fall : Jag talar om för mina barn att de är älskade precis som de är, jag säger förlåt när jag gjort fel, de har alltid barnkalas, vi straffar aldrig våra barn när de gjort fel, vi spelar mycket brädspel och umgås tillsammans, vi läser alltid godnattsaga och stannar hos barnen tills de somnat för att de behöver det just nu. Jag försöker hela tiden tänka "fem gånger mer kärlek". Vi pratar mycket om respekt och empati. Mina barn är 8år 6,5år och 1år.

Josefine

Vi hade också alltid fredagsmys med Disneydags och chips eller grytpopcorn och sen åkte vi och köpte lördagsgodis runt kl 10-11 varje lördag (godisfabriken stängde kl 13.00 på lördagar). Jag och mina syskon åt alltid upp godiset innan middagen även fast vi inte fick. Det är en sådan sak som jag minns så himla väl. Mamma nattade alltid och lämnade dörren öppen om vi ville. Jag har aldrig känt mig ensam under min uppväxt. Detta vill jag föra vidare. Vi åkte på utflykter med mormor och morfar ute i skogen eller till andra små byar och tog en glass då och då. Det var otroliga äventyr och resan kändes så LÅNG fast det bara var en bilfärd på 40 minuter. Vi hade ynnesten att ha friska morföräldrar som bor idylliskt på landet vid en sjö så en gång varje sommar fick alla kusiner åka båten med morfar in till byn och köpa en glass (obs inte daimstrut för den var för dyr, hehe). Vi var mycket ute i skogen (t.ex. Mulle) och gjorde ibland utflykter med skridskor och skidor. Inte sådär superofta så det blev tråkigt utan det var alltid spännande. En sån liten sak som att sitta på isen och dricka varm oboy ur en termos med en hembakad kanelbulle, wow.

Nu när jag är vuxen inser jag att alla hembakta bröd, kakor och mammas hittepå-matsäckar (hamburgare (on the go" i kaffefilter - så smart!) i bilen och på utflykter kanske berodde en del på vår ekonomi som familj snarare än mammas lust att alltid göra allt själv, vilket jag inte tänkte på då. Hon fixade allt ifråga om att laga kläder, pyssla med vad som fanns hemma (akvarium av skokartonger) osv. När jag blev äldre minns jag att mamma sa något i stil med att det var så skönt att kunna köpa köpe-kakor och inte behöva baka själv... Finns ju dock inget bröd i världen som slår "mammekaka", men jag förstår henne. Fy fan vad jobbigt det måste ha varit att vara hemma med tre småbarn och en arbetande man som fick vara lek-pappa när han kom hem. Min pappa har också alltid visat oss kärlek och omtänksamhet men det har varit mamma som fått vardagen att gå ihop och det är också mest hennes traditioner som jag minns.

Jag har inga egna barn, men vad som känns viktigt för mig är att FÖRSÖKA att inte bråka så mycket, utan istället sätta sig ner och fråga vad det är som händer och hur det känns om barnet är "bråkigt" eller ledset. Jag vill överösa mina eventuella framtida barn med kärlek och att de är bra som de är. Jag vill aldrig säga att de är "duktiga" utan försöka att vara mer konstruktiv än så. Fick alltid höra att jag var "duktig i skolan" av vuxna (vilket jag misstänker var en av anledningarna till utmattningsdepression och två år av fruktansvärda ångestattacker vid 17 års ålder). Jag vill ge dem äventyr och ödmjukhet inför världen. Att vår värld är stor och det finns så mycket att se, men också att vi måste ta hand om den. Jag vill att de ska tänka på sin kropp som deras farkost, något de måste ta hand om och vara snälla emot för att den ska orka bära dem genom hela livet. Mina föräldrar har bråkat ja, men jag har aldrig tvivlat på att de älskar varandra. De pussas och kramas öppet och det försöker jag få min sambo mer bekväm med då jag tycker det är så himla fint att kunna visa varandra kärlek inför och till sina barn.

Nina

Jag säger till mina barn varje kväll innan de ska somna att jag och deras pappa älskar dem och att jag gör det hela tiden även om jag ibland blir arg på något de gör.
Vi försöker få dem att prata om vad de har gjort på dagen när vi äter middag. Vad var roligast idag är standardfrågan och den får alla runt bordet svara på, även vuxna alltså.
Vi försöket också läsa mycket för dem.

Rebecka

Mycket fest och alkohol speglar min barndom. Allt skulle firas och allt med alkohol. Högtiderna var hemska för oss för då var fyllan som värst. Inga hemmalagade måltider och sittandes tillsammans. Smisk om vi inte valde godnattsagan tillräckligt snabbt. Hotfulla utfall när tålamodet tog slut och det tog slut snabbt. Inga kramar eller "jag älskar dig".

Av min barndom har jag blivit en väldigt otrygg som person som jobbar på självkänslan och självförtroendet varje dag. Dock med en stark vision och vilja. Har valt ett helt nyktert liv tillsammans med min man för att mina barn aldrig ska känna den otrygga känslan. Hemmalagade mat med bra råvaror och middagar tillsammans är otroligt viktig för oss. Och det känns ibland som att jag tar ut mina kramar och min kärlek på mina barn för den ömheten jag själv miste. Här hemma kramas och "jag älskar dig" otroligt mycket! Högtiderna för mina barn ska minnas med glädje och inte med ångest.

Jag hatar mig själv för det men jag jobbar ständigt med det VARJE dag. Känner igen mig så väl i mina föräldrars tålamod, att det tar slut snabbt. Jag skulle aldrig lägga en hand på mina barn men jag skriker på dom. Och jag hatar mig själv för det. När mitt tålamod tar slut skriker jag. Och jag ångrar mig direkt efter. Det händer att jag måste gråta när det hänt. Men att jag är medveten om det och att jag vet att jag verkligen jobbar på det stärker mig som person och som mamma. Det går bättre varje gång.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog