När den inre monologen förs högt
 
För mig är ADHD'n bara ett hinder. Visserligen en del av mig, jag kan ju inte skiljas från diagnosen för den är liksom inget utomstående som drabbat mig utan en förklaring av hur just min hjärna funkar, hur jag funkar. Och den funkar trögt ibland och fruktansvärt snabbt ibland och oavsett vilken hastighet den jobbar i så känns det som att jag aldrig hinner eller hänger med. Det är som att springa ett lopp samtidigt som man försöker balansera ett ägg (livet och relationer och vardagen) på en sked. 
 
Jag är impulsiv. Det vet ni som hängt med ett tag. Jag pratar (och skriver) först och tänker eventuellt sen. Ibland inte alls. Ibland för mycket för ibland säger (och skriver) jag saker som jag tänker just då, ni vet den där inre monologen och oprövade tankarna man har … de spyr jag rakt ut emellanåt. Sen tänker man efter en sekund till och får nya rimligare tankar som man kanske skulle väntat på. Jag brukar tänka att det inte är den första tanken som definierar oss utan den andra dvs alla kan tänka dumheter men sen när man tänker efter så inser man att det var just dumt.
 
Och jag hatar det. Jag hatar att jag är så. Och detta förvärras i stressiga situationer. Jag hatar nya situationer eller att träffa nya människor, speciellt människor som man kanske måste bete sig extra bra inför typ potentiella arbetsgivare. Då kan jag blurta ut vad fan som helst, oftast osmickrande random saker om mig själv. Det är som att hjärnan slutar funka och nån slags reptil-neanderthalarhjärna tar över. "Ugh! Blö blö blö!" Som den där gången jag sa att jag egentligen inte tycker om barn. På anställningsintervjun. På en förskola. (Jag fick jobbet dock?!)
 
Och jag kan inte ens förutspå det. Förutspå vad jag kommer säga eller om jag kommer göra bort mig och jag har alltid väldigt mycket ångest av detta. Men jag kan inte hjälpa det. Eller det kanske jag kan, jag vet faktiskt inte. Men jag vet inte hur. 
 
 
Hanna

Gud ja. Ja! JA!!! Kan inget annat än instämma. Tröttheten. Bristen på självkontroll. Oron över vad som nu ska gå snett och paniken när det väl händer. Vetskapen om att man ju "kan egentligen" fast man inte allls gör det.

Och då är jag ändå en av dessa högpresterare. Bollar jobb, ateljé (plugg förut), relationer. Har kunnat jobba och plugga heltid samtidigt (alltså 200%). Överbegåvad, villet väl också är det som räddat mig och fått mig att tänka klart många gånger. Att jag via konstant ångest har blivit van vid paniksituationer och därför hanterar dem bra har ju också "underlättat" (om man nu kan säga så om ångest).

Jag har nog pga detta ibland haft den här superkraftsynen själv. Tänkt att jag klarar så mycket, har så många bollar i luften. När det egentligen handlar om att inte kunna sätta gränser. Att inte kunna säga nej, för hjärnan skriker ja och själv kan man inte sätta stopp. Sen sitter man där, har nästan bränt ut sig och kan inte göra mer än sitta i soffan i ett halvår.

Allt jag tänker på nuförtiden är hur bra jag bara kunnat bli om inte adhdn funnits. Om jag sluppit använda min intelligens till att hantera mina brister, och istället kunnat bruka den fritt. Om jag kunnat planera i förväg istället för att hela tiden rida på en okontrollerbar energivåg som lika snabbt lägger sig igen. Om man sluppit känna sig som en slav under sina tankar. Om bara om....

Liss

Håller med. Har inte adhd men har brottats med GAD och depression och finner det jävligt tröttsamt att funktionsnedsättningar, som de faktiskt är, framställs som superkrafter eller ett resultat av negativt tänkande, när det i själva verket är ett resultat av hjärnan inte fungerar som den ska. Däremot behöver man såklart lyfta fram att det är möjligt att fungera och existera i vardag, jobb och relationer trots diagnoser. Att man inte är förlorad pga av det, utan att för den sakens skull skrika "superkraft!" och pissa på dem som lider av problemen olika diagnoser ofta medför.

Sara

Jag tycker du brukar var bra på att nyansera och utveckla dina åsikter också, om det gått för fort liksom!

(Är detta apropå Mia Skäringer -blondinbella förresten..?)

Svar: Nä. Apropå adhd bara. :-)
Lady Dahmer

Therese

Jag har aldrig läst in det som så att dessa personer vill "pissa på" dom som lider av sina diagnoser, utan snarare att dom ger en annan skildring av hur de själva upplever och hanterar sina diagnoser.
Ibland funderar jag på om människor som tar illa upp av ovanstående är människor som kanske inte har accepterat sina egna diagnoser eller lärt sig att hantera dessa på olika sätt. Jag menar inte att det är fel att känna så, på samma sätt som andra ser sina diagnoser som superkrafter inte heller är något fel. Varför har vi så svårt att acceptera att andra har lindrigare diagnoser, olika förutsättningar, olika personligheter och olika sätt att hantera våra diagnoser? För mig ligger frågeställningen där och inte huruvida diagnoser upplevs som en superkraft eller inte

Karolina

Therese. Problemet är att om man inte upplever sin ADHD som en superkraft så betraktas det som ett attitydproblem. Skuldbeläggande. Man är helt enkelt negativ och ointresserad av att lära sig "hantera" sina problem. Man borde vända det till något positivt. Och att påstå att ADHD är en superkraft är verkligen inte att acceptera att alla har olika förutsättningar. För det påpekas sällan samtidigt att ADHD kan vara en tvångströja också.

Johanna

Åh vad jag känner igen mig i det där med ångest i sociala situationer med nya människor å liknande, jag har inte adhd men jag är en typisk sanningssägare, kan ibland säga helt knäppa saker och det uppskattas av vissa men ibland blir det mindre charmigt. Och jag har märkt att jag ofta blir missuppfattad och det är inte ofta jag känner att jag kommer så bra överens med folk. Generellt kan jag tycka att folk är lite för skenheliga för min smak.. därför jag uppskattar din blogg så mycket, du är otroligt nyanserad och tänker alltid ett steg längre, och du kan ha två tankar i huvudet samtidigt!

Nemo

När jag lyssnade förut på det sista Penntricket-avsnittet så var det nästan lite som en blixt från en klar himmel, för nästan allt du sade stämde ju in på MIG, och jag hade aldrig tidigare slagits av tanken att jag skulle kunna ha ADD. Det var en ganska chockerande insikt för min del. Jag visste inte heller ens att det fanns något som heter automatisering, och när du berättade om det så var det som om polletten trillade ner för mig. Sedan dess har jag funderat på det mer och mer och förra veckan var jag faktiskt hos en läkare som konstaterade att jag definitivt har "ADHD-tendenser", men vi hann inte gå igenom allt på den lilla timmen vi hade. Jag ska träffa en psykolog i början på oktober så jag hoppas på att vi ska fortsätta prata om det då och gå igenom alla dessa papper med diagnoser som jag gjorde med läkaren.

LittleLuxxie

Therese: Problemet är väl att de som anser sin ADHD vara en superkraft är de som hörs. De som har ”lättare” att hantera sina diagnoser är de som sätter ramarna. Att hantera sin diagnos har inget att göra med om man accepterat den eller inte, eller om man anser det vara en superkraft. Vi alla hanterar vår diagnos, vi har levt hela livet med den. Att acceptera diagnosen betyder inte att man gillar den eller ser den som nått bra. Att man berättar om vilket stort problem diagnosen är betyder inte att man inte accepterat den. Att man berättar om problematik tycker jag är tvärtom, man har ju accepterat faktum. Det är ett problem och något man behöver förhålla sig till. Det är klart de som känner att deras ADHD är en superkraft får känna så, men att andra inte känner så betyder inte att de inte accepterat eller inte kan hantera sin ADHD.

Jag gillar t.ex inte att vara glömsk och ouppmärksam. Jag kommer aldrig säga att det är en bra grej att jag glömmer allt som är viktigt och tappar bort nycklar, mobil, plånbok etc. Men jag hatar inte längre mig själv varje gång det blir så och jag skäms inte längre för att jag inte kan skärpa mig. För det går inte, jag har accepterat att det är såhär och kommer vara såhär. Att jag berättar det har inget med min acceptans av ADHD:n att göra, men det kanske kan ge omgivningen lite perspektiv.

Helen

Låter som mig på arbetsintervju. Får frågan om hur jag hanterar stress och börjar babbla om MINDFULNESS. Som jag brukar håna och aldrig skulle få för mig att prova...

Jag tänker att om vi levde i ett samhälle som anpassade sig efter individen och inte tvärtom så skulle jag nog kunna se det som superkraft. Då skulle inte all energi gå till att låtsas vara normal, läsa av och härma och överkompensera hela tiden. För jag är ju smart och påhittig, kreativ och rolig, tänker annorlunda och bra på alternativa lösningar. Men hur ska en kunna hålla på med det när all energi går till att hålla sig ovanför ytan?

Skymning

Men Cissi har ju själv uttalat ADHD som en superkraft jag-vet-inte-hur-många-gånger? För jag har också stört mig på det varje gång då den inte är annat än hinder för mig med.

http://www.aftonbladet.se/halsa/article17651210.ab/promo

Svar: Jo det har hon ju hehe
Lady Dahmer

Ea

Har också ADHD, samt ASD, men känner mer att det är samhället som är ett hinder. Alla ska/förväntas vara/fungera/tänka/orka på samma sätt, dvs normen, i alla olika sammanhang och situationer, och det finns väldigt begränsat utrymme för variationer och anpassningar på individnivå. Menar då inte att jag tycker att det vore realistiskt, eller ens vettigt, att alla ska göra exakt som de vill/känner jämt, och att ingen ska behöva ta hänsyn eller anpassa sig efter sin omvärld och medmänniskor. Men borde finnas mer förståelse för olikheter. Många blir ju t.ex. upprörda när någon med npf "skyller på sin diagnos", men som samhället är utformat så är ju just det anledningen att man kanske inte klarar av att "göra som man ska". Alltså syftar inte på att man kan bete sig hur som helst eller på något sätt skada/såra andra och sen köra "jag har adhd så inte mitt fel" och så ska allt vara lugnt, utan mer i t.ex. situationer när man ska utföra en uppgift och inte klarar det pga olika förutsättningar (plats/tid/metod/yttre störningsmoment). Sällan någon med en (synlig/märkbar) fysisk funktionsnedsättning/skada blir ifrågasatt eller får höra "skärp dig/ta dig i kragen", eller att de "skyller på sin diagnos" liksom. Dessutom ryms ju ADHD och andra npf-diagnoser inom ett väldigt brett spektrum så vilka problem man har eller hur stora de är varierar ju enormt, men ändå finns det ju en bild av hur nån med t.ex. ADHD "är", och att hjälpmedel och/eller medicinering ska funka (="bli normal") för alla.

Ea

Har också ADHD, samt ASD, men känner mer att det är samhället som är ett hinder. Alla ska/förväntas vara/fungera/tänka/orka på samma sätt, dvs normen, i alla olika sammanhang och situationer, och det finns väldigt begränsat utrymme för variationer och anpassningar på individnivå. Menar då inte att jag tycker att det vore realistiskt, eller ens vettigt, att alla ska göra exakt som de vill/känner jämt, och att ingen ska behöva ta hänsyn eller anpassa sig efter sin omvärld och medmänniskor. Men borde finnas mer förståelse för olikheter. Många blir ju t.ex. upprörda när någon med npf "skyller på sin diagnos", men som samhället är utformat så är ju just det anledningen att man kanske inte klarar av att "göra som man ska". Alltså syftar inte på att man kan bete sig hur som helst eller på något sätt skada/såra andra och sen köra "jag har adhd så inte mitt fel" och så ska allt vara lugnt, utan mer i t.ex. situationer när man ska utföra en uppgift och inte klarar det pga olika förutsättningar (plats/tid/metod/yttre störningsmoment). Sällan någon med en (synlig/märkbar) fysisk funktionsnedsättning/skada blir ifrågasatt eller får höra "skärp dig/ta dig i kragen", eller att de "skyller på sin diagnos" liksom. Dessutom ryms ju ADHD och andra npf-diagnoser inom ett väldigt brett spektrum så vilka problem man har eller hur stora de är varierar ju enormt, men ändå finns det ju en bild av hur nån med t.ex. ADHD "är", och att hjälpmedel och/eller medicinering ska funka (="bli normal") för alla.

Cykelkatten - Cykel, punk och kärlek!

Jag kan hålla med till en viss del, det koketteras överlag rätt mycket med "psykisk ohälsa" som nåt slags lifestyle liksom. Men jag tror att vissa helt enkelt mår bättre av att försöka se det positiva med sin diagnos, helt enkelt. Och hjälper det dem att må bättre - fine. Det är ändå de, personligen, högst subjektivt, som har sitt tolkningsföreträde.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog