Pekpinnar måste levereras med förståelse
Jenny har fått mycket kritik för sin text. Bra kritik. Tankeväckande. En del som jag tycker har bra poänger, annat som jag inte riktigt håller med om men jag tror vi alla läser henne på olika sätt beroende på vad man själv har i kappsäcken liksom. Jag läser henne inte som att hon vill kasta skit på mammor. Tvärtom. Mer att hon vill lyfta fram barnperspektivet mer.
 
Men jag fattar att man upprörs. Jag tar själv åt mig som fan av Jennys text. Och av Elaines. Jag känner att den träffar rakt in i bröstet och det dåliga samvetet, min ständiga följeslagare, får mer luft. Jag fattar känslorna för jag känner dem själv. Jag känner mig usel. Men jag tror det är nyttigt. Eller iallafall för mig. Inte för den som knappt kan hålla huvudet över vattenytan, men för oss andra slentriangnällare som behöver en påminnelse om att självrannsaka lite. 
 
Som jag skrev tidigare så upplever jag också att barnen kommer i skymundan lite när vi pratar om kvinnors frigörelse och mödor. Jag upplever det ofta som att man glömmer att barnen är små personer som påverkas här och nu, att föräldrarnas behov överskuggar deras, när man diskuterar föräldraskap och barn. (Sen hur det ser ut hemma hos folk är ju en annan sak)
 
Nåt annat som är viktigt att komma ihåg, nu när vi diskuterar föräldraskap (snarare mammaskap för pappor lyser ALLTID med sin frånvaro) , är ju att det är stor skillnad på att diskutera sakfrågan: i detta fall (senaste inlägget) barnens behov av att känna sig värdefulla, sedda och önskade och på att diskutera (och döma ut) enskilda föräldrars föräldraskap. Tyvärr hänger det ofta ihop, iallafall när gemene hen tycker till. (Obs inte ni, ni är fantastiska!) 
 
Jag kan inte räkna antal inlägg, krönikor, texter, facebookstatusar som ondgör sig över föräldrar ofta baserat på enskilda ögonblick där nån förälder agerat på ett sätt som kanske inte statuerar ett bra exempel över bästa föräldraskapet men där betraktaren tror sig kunna avgöra hur övriga föräldraskapet eller föräldern (igen: mamman) är. Och så skriver denne en arg text om dagens föräldrar som minsann gör så där som JAAAAG aldrig skulle göra. Inte sällan en person som saknar adekvat erfarenhet. 
 
Jag tror vi måste påminna varandra och oss själva om att de flesta kämpar på så gott de kan och att de flesta faktiskt älskar sina barn. Även de som suckar och stönar. 
 
Och att till exempel prata om att mammor som jobbar mycket försummar sina barn är bara kontraproduktivt. De flesta jobbar för att ge sina barn mat i magen och ett varmt tak över huvudet. Ingen jobbar för att komma ifrån sina barn (eller ja, pappor kanske). 
 
Problemet, roten till allt det här, bottnar ju i patriarkala värderingar där mannens norm är ett ideal att sträva efter. Man ska jobba mycket, tjäna pengar, ha en karriär, lyckas, vara lyckad. Och det är ju enkelt om man är pappa men som mamma drunknar man ju.
 
Eller som kvinna snarare för vi ska jonglera jobb med inte bara föräldraskap utan också med att vara en bra kompis och ha en massa relationer (och tid för dem) och så ska vi vara en bra flickvän eller fru, sexig och rolig och det ska dejtas minst en gång i månaden och så ska an ha reglebundet sex och vara jättekåt. Och så snygg och fixad och smal och hälsosam och så ska vi träna för det finns alltid en timme över till träning om man prioriterar. 
 
Nu har jag tappat tråden lite men min poäng var att vi måste vara extra noggranna med att hålla oss till sakfrågan och inte sväva iväg med att peka ut varandra. (Men det behöver jag inte påminna er om egentligen.)
 
Men vi får heller inte sluta prata om föräldraskap och barns behov av rädsla att nån ska känna dåligt samvete. Jag vet inte hur det är med er men jag VILL läsa mer tankar och råd och rön om föräldraskap, mer om vad barn mår bäst av och mer pekpinnar till och med så länge de levereras med kärlek och FÖRSTÅELSE och såklart helt utan fördömanden. Jag vill liksom bli bättre på det här. Jag vill att mina barn ska få det bättre. 
 
Hur tänker ni? (gärna ni som är föräldrar) 
 
 
Sen tänker jag också att det är stor skillnad att snacka av sig i slutna kretsar och att göra det öppet i sociala medier. Allra helst människor som jag, med många följare. Med risk för att låta skuldbeläggande så tänker jag på mina egna barn, sju och nio år gamla och med kompisar vars föräldrar följer mig och med kompisar som är aktiva på sociala medier och att allt jag skriver om dem eller om mitt föräldraskap eller känslor kring det faktiskt når ut till andra där mina barn mycket väl kan vara en mottagare.
 
Det handlar inte bara om vad de kanske läser om tio år när de är vuxna utan om vad de och deras kompisar kan och kommer kunna läsa om nu eller om två tre år. Om hur jävla trött jag är på dem. Om hur jobbiga och krävande de är. Det tänker iallafall jag väldigt mycket på just nu. Inte så mycket när de var ett år gamla, men nu. 
Hanna

Bra och tankeväckande från både Eleine och Jenny, har två barn och tredje på väg. Det dåliga samvetet jag har finns ju av en anledning. Inte bara barnen sol skall fosters I alla lägen, även vi föräldrar kan ändra vårt beteende och prioriteringar ... man måste bara påminnas och fundera på vad som är viktigt för oss, ibland om och om igen! Tror i alla fall att barn blir trygga av hyfsat närvarande och kärleksfulla föräldrar.

Soffish

Jag tänker att sådär som en del skriver om sina barn skriver man inte om några andra människor som man har en nära relation med. Man skriver inte om hur trött man är på sin asjobbiga dementa mormor som bajsar på sig, man fotar inte sin partner mitt i ett gräl och lägger ut bilden på insta, man kallar inte vuxna människor som man älskar för monster, marodör, diktator, man skojar inte om att lägga ut dem på Blocket. Barn är ingen speciell sorts människor, de är helt enkelt människor. Små människor som är helt beroende av vår välvilja. Det går att beskriva sin frustration, vanmakt, ilska och föräldraångest utan att exponera barnen. Det beror på vilket fokus man väljer, om man beskriver sin unge som en jobbig jävel som bajsar, skriker, springer, välter saker och annat som så att säga ingår i barnens arbetsbeskrivning, eller om man väljer att beskriva sina egna känslor och reflektera kring sina tillkortakommanden.
Jag vill också lära mig mer, utvecklas och bli bättre som förälder. I det ingår att fatta att vissa saker får jag släppa, andra kan jag jobba med. Orka hålla på att bli kränkt för att nån skriver att Man Borde Göra si eller så, ingen mer än jag vet ju hur jag har det och vad jag brottas med.

Annika S

Jag skulle kunna skriva precis hur långt som helst om det här, men det finns inget utrymme för långa utläggningar och smarta (oh well ehehe) formuleringar på internet i mitt liv just nu. Men det kändes ändå viktigt att få säga att jag håller med dig om varje ord, i både det här inlägget och i förra (och i stort sett alltid annars också, allra särskilt när det handlar om föräldraskap). En gåbg skrev du till mig att du hade läst mina kommentarer i ett annat kommentarsfält och att det gjorde dig glad att jag lyfte fram barnperspektivet. Blev så jävla stolt då. Sen blev jag tvåbarnsmamma och tiden att kommentera försvann, men det känns som att jag ägnar extremt mycket tid åt att lyfta barnperspektivet, främst mot min egen man och mina föräldrar...

S.

Åh tack! Du sätter ord på hur jag tänker och känner!

Åsa Helmbold

Kände liksom Äntligen! när jag läste artikeln. Har två barn själv och känner så jäkla starkt att barnperspektivet hela tiden utesluts ur debatten. Barnen kommer i kläm, i sig intet nytt, men tycker så mycket handlar om Jaget och Individen idag. Så tröttsamt. Det handlar verkligen inte om att skamma kvinnor utan snarare om vår samtid och våra jävla normer om hur man ska leva för att vara lycklig, framgångsrik osv. Så tröttsamt. Håller också med dig om att männen är helt osynliga när det kommer till dessa frågor. Dock läste jag nyligen Ivar Arpis kommentar på Agnes Wolds nya bok. Det var uppfriskande.

Mia

Jättebra skrivet LD och även Hanna här ovan. Tänker att man som förälder får tänka lite bortom sin kanske första känsla av dåligt samvete eller kränkthet eller vad det nu handlar om och istället fundera över varför man får dåligt samvete och vad man kan göra bättre för barnet. Vill inte peka ut specifika bloggare men tänker också att man verkligen får vara försiktig med vad och hur man uttrycker sig i sociala medier när det gäller ens barn. Den värsta känslan man som barn kan ha är ju att känna sig i vägen och barn kan ju lätt göra egna tolkningar att de inte är önskvärda osv. Bra att du lyfter detta LD.

Nadia

Precis! När man pratar barnperspektiv utifrån barnets bästa reagerar många med det dåliga föräldrasamvetet. Det är inte det som diskuteras utan barnperspektivet. Att kvinnor är utarbetade, dubbelarbetade vet vi redan. Det är inget, man i egenskap som feminist tycker är bra. Förut förväntades det bara att kvinnor var hemma eller deltidsarbetande när man hade barn. Idag förväntas heltidsarbetande föräldrar både av män och kvinnor. Arbetsgivare är inte så glad för att man går ner i tid trotts att man har laglig rätt. Sedan lever vi mer ensamma, utan avlastning. Vår föräldrageneration 40-50- talister är jag-generationen och många (inte alla) är väldigt självförverkligande. Mina barns mor och farföräldrar prioriterar att resa, äta gott, gå kurser etc. och annat självförverkligande före barnbarn. Vi är rätt ensamma med att ta hand om våra barn. Därav också så trötta. Många har ett litet eller inget nätverk och därför svårt att få luft i systemet för att orka. Barnen och vi kvinnor blir då drabbade. Men det är samhällets syn och normer som borde ifrågasättas. Tänker man på ett större perspektiv blir det inte lika personligt. Är själv också trött och utarbetad med noll luft i systemet vilket leder till att jag klagar på mina barn pga detta. Men är det bra ur barnets perspektiv? Hur mår mina barn av detta?

En 3barns mamma (två på jorden en i himlen)

Bee

Du om någon borde inte ha dåligt samvete. Du har inspirerat och lärt ut och nått ut till bland annat mig där du sätter barnperspektivet först. Jag var hemma länge med barnet och satte barnet framför min feministiska kamp. Tiden går så fort ändå och nu jobbar jag igen och är glad över tiden vi i vår familj avsatt för barnet och fortsätter avsätta. Inga paddor här på daglig basis. (Inga pekpinnar till nån annan berättar bara hur jag gjort). Poängen är att det är tack vare mina instinkter jag agerat som jag gjort men styrkan har jag funnit här hos dig. Tack för att du visat barnperspektivet.

Maria

Tycker det soffish skrev verkar vettigt

Anna

Åsa Helmbold: Tyckte inte alla att hans kritik av boken var uppfriskande, snarare mansplainande. Usch.

Trygga räkan

Åh så klokt skrivet. Själv vill jag inte att mitt barn ska börja förskola för tidigt. Jag tycker inte att det är underbart att vara hemma, men jag tror inte det är det bästa för barn att vara på institution 8 h om dagen. Och ja, jag vet att folk mår dåligt av att jag säger det, men nu när vi ändå pratar om det... jag hatar detta system där män har bestämt hur samhället ska vara uppbyggt och sen för att få det jämställt skall kvinnorna också lämna barn och yrkesarbeta och spela på männens planhalva OCH på kvinnans. Fuck that, jag vill välta hela detta samhället på ända. Jag vill inte ha det såhär.

Wendigon

Jag håller med om allt du skriver ovan. Tyvärr tycker jag att diskussioner om barnperspektivet ofta urartar till att i alla fall lägga ytterligare skuld på mammor. (Säg t.ex den mamma som hänger på sociala medier som inte har reflekterat över skärmtid idag. ) Det är ju dessutom bara kvinnor som läser, skriver och diskuterar barnuppfostran. Männen är helt frånvarande och oengagerade. Och det är ju det som är problemet. Tror jag. :-)

Lena

Du har så rätt! Detta har verkligen skavt i mig ett bra tag. Både mitt eget gnällande över barnen och hur jag istället för att leva livet helt enkelt bara överlever i livet. Detta pågrund av allt du svepte iväg om i mitten om hur och vad man ska klara av och vara som kvinna. Det är ju sjukt hur vi lever, det går inte ihop. Men det måste liksom det ändå, så vi sliter och blir trötta och arga på barnen. Drar dem vidare genom förskolegrinden för att det finns ett tåg att passa. Stannar inte och tittar och samtalar om spindeln som treåringen just såg krypa över vägen... Dåliga samvetet biter och gnager. Världens magi ur en treårings perspektiv hinns inte med, så sorgligt det är. Ändå vet jag inte hur jag skulle kunna göra annorlunda...

Helena

Åh som jag håller med! Har tänkt samma saker sedan jag fick mitt barn. Jag är rabiatfeminist ut i fingerspetsarna men vägrar skämmas för att jag prioriterar bort jobbet (är sjuksköterska så skulle ju inte kunna göra "karriär" ens om jag ville, but still), jobbar deltid, har mitt barn hemma från förskola när jag är ledig (får ofta kommentarer kring det, att jag borde lämna hen där och sen gå hem och vara ensam. Va?) och sätter hens behov före mina. Det finns liksom inget alternativ för mig. Får ont i magen av alla som klagar på sina barn, särskilt INFÖR sina barn och skämtar om at sälja dem. Vad gör det med barns självkänsla liksom?

Jag vet att jag är väldigt lyckligt lottad som kan jobba deltid och ändå överleva. Att jag kan lägga så mycket tid på att vara med mitt barn. Och det känns så erbarmligt sorgligt att jag ska behöva vara tacksam över det. Att det är så vårt samhälle ser ut nu.

Sandra

Jag vill så gärna sätta mina barns behov främst och jag vill lyssna på dem och tycker om att leka med dem. Men det som skaver så mycket hos mig gällande mig som förälder har inte ett dugg med mina barn att göra. Jag har nära till mina känslor och har tänkt att "det är bra att de får se att känslor inte är farliga, att man kan visa känslor". Jag har tänkt att det visar att jag är en hel människa. Det jag tänker nu när barnen är gamla nog att formulera sina tankar är att de aldrig ska behöva ta ansvar för att förstå mina känslor. Särskilt när jag själv inte alltid förstår vad det är jag blir arg eller stressad över. Så sånt tänker jag på, att få vara en hel människa med brister och skit, men att ta ett vuxenansvar för att jag kan hantera mina känslor på ett sätt som respekterar barnen.
Du skriver så himla bra och inspirerande måste jag hälsa!

FT

@Nadia låter ju som att dina barns far- och morföräldrar har en fantastisk och privilegierad pension, klart dom har rätt att njuta när de jobbar och tagit hand om barn hela livet :)

Jag tycker verkligen det överdramatiseras, det sorgliga är dessutom att det bara är kvinnor som oroar sig och slår knut på sig själva. För vad? Tycker absolut inte det är optimalt att jobba heltid o ha barn på förskola långa timmar men så ser världen ut och så är många uppvuxna, de blev bra människor ändå. Aldrig att jag tänker offra pension och karriär, det får försöka vara en balans, dessutom är vi två som delar lika :)

Nadia

@ft självklart får du göra som du vill och balans är väl alltid bra att sträva efter. Och absolut har mor och farföräldrarna bra pension att njuta av. Men både jag och mannen har varit barn till föräldrar som alltid tyckt vi varit i vägen, besvärliga. Aldrig haft ngt intresse för oss eller våra barn. Men eftersom de inte investerat i en relation med oss kan de inte heller komma nu, mer än 30 år senare och kräva en massa. Vi väljer alltid vad vi väljer att prioritera, så även dem. Men det leder i sin tur till att dagens föräldrar är mer ensamma i att ta hand om sina barn till skillnad från tidigare generationer. Men vi gör alla våra väl. Ville bara ge en förklaringsmodell till varför många föräldrar, framförallt är utbrända.

C

Jag kan hålla med båda sidor i debatten men tycker inte att det finns någon schism mellan att hålla sitt barns bästa högst och samtidigt få kunna prata av sig om att det är kämpigt att vara förälder ibland. Ser verkligen inte att de två per se går emot varandra. Själv skulle jag gå under om jag inte fick berätta för folk i min omgivning att jag haft en jobbig dag/period, oavsett om det jobbiga beror på mitt barn eller på annan omständighet men det betyder självklart inte att jag inte sätter mitt barn främst.

Svar: nej det tycker inte jag heller och jag tolkar ej Strömstedt så. 😊
Lady Dahmer

Therese

Jag känner igen mig så mycket och samtidigt blir jag avis på hur "bra" vi har det i Sverige jämfört med där jag bor. Jag har en dotter på snart 5 år, min ångest är obeskrivlig.
Jag kan börja med mamma ledighet, vi får bara 16 veckor sen är det antingen att vara obetalt hemma eller gå tillbaka till jobbet. Efter 16 veckor fick jag lämna ifrån mig min dotter till hennes far föräldrar, kanske bättre än dagis men det var inte optimalt för mig.
Jag kunde inte amma, har ingen mjölkproduktion samt att jag inte kunde föda naturligt och kommer aldrig kunna, redan där vart jag skammad av andra kvinnor och ångesten var hysterisk och jag gick in i en depression.
VAB existerar inte här, utan det är obetald ledighet. Skolan börjar vid 3 års ålder, skolplikt. Barnbidrag existerar inte, samt att skola och dylikt kostar skjortan. Så jag lever i ett land där man alltid haft backup från mor/far föräldrar, där man inte kan ta hand om sina barn själva, ett land där det inte finns någon social fallback.
Jag kämpar varje dag med ångesten att behöva lämna henne tidigt och hämta henne sent, att behöva se hennes tårar varje morgon för att hon måste gå till skolan, att få höra från mina svenska vänner att " det är väl bara att..."
Det vart mycket dravel nu, men det var skönt att få ur sig!
Jag tillhör säkert dom som har sagt direkt till min dotter att hon driver mig till vansinne, jag tillhör också dom som snabbt ber om ursäkt och sen sitter med ångesten hela kvällen. Jag skulle gärna vilja ändra på hela strukturen även här i landet som jag befinner mig i, men det är svårt när alla runtomkring bara accepterar att det är så här det är och återgår till att klaga sinsemellan

moa

Jag tänker att det är stor skillnad på att tappa tålamodet ibland och kanske höja rösten eller säga något mindre bra, och att systematiskt klaga, ironisera och ondgöra sig över sina barn, i sociala medier och inför dem. Vad gäller det förra så är vi alla mänskliga, och det är viktigt att kunna ha konflikter och sedan säga förlåt, förklara, bli sams osv. Vad gäller det senare så måste man självklart kunna få dela med sig och även häva ur sig hur jobbigt det är ibland, men det kan man ju först och främst göra med sina närmaste. Och om man medvetet vill skildra föräldraskapets mindre ljusa sidor i sociala medier, vilket så klart har en poäng, så kan det åtminstone göras på ett schystare sätt än vad vissa gör. Nio av tio inlägg om barnen behöver inte vara negativa med en pytteliten brasklapp om att man älskar dem ju ändå. Man kanske kan blanda upp det med rent positiva inlägg, lösningsfokuserade inlägg osv. Jag tycker också att vissa verkar gå runt och vara ständigt kränkta över att barnen är barn och går igenom de faser som barn gör. Sedan att mammor ofta tar ett större ansvar än pappor, det är väl ett helt annat kapitel. Det kan ju inte barnen klandras för. Slutligen så tror jag inte alls att det är oväsentligt att barnen kommer att bli större och en dag kunna läsa vad föräldrarna har skrivit i social medier.

Mia

Bra skrivet Moa!

FT

Hade ni på riktigt satt er och gått igenom er mammas eller pappas HELA Facebook i vuxen ålder (om det hade funnits när ni var barn) eller blogg?? Klart man inte hade :) Vilka är det som endast skriver att deras barn är hemska? Är det ens ett problem?

Peh

@FT det kanske inte är så troligt att någon orkar sig igenom ett helt fb-flöde men det finns ju andra situationer som kan uppstå. Tex om barnet blir utsatt för mobbing eller dyl, där förövarna får tag på inlägg om barnet där föräldern klagar över hur hemskt allt är med det... Tänk vilket material mobbarna kan arbeta med då. Om jag själv hade haft en bloggförälder hade jag kanske tagit mod till mig och sökt efter inlägg om mig själv, man måste ju inte ens leta, bara använda sökfunktionen eller kategorier. Så för mig känns det inte helt omöjligt att situationer skulle kunna uppstå.

Jag tror inte att det är gynnsamt för någon att läsa utlägg om att man var jobbig eller så som barn, även om föräldern nu inte menade jobbig hela tiden så kan det vara svårt att skilja på, speciellt som barn/ungdom.

Jag tror de flesta föräldrar menar väl, men ibland blir det tokigt och då är der bättre att anförtro sig åt en vän än hela internet. Eller som andra diskuterat, formulera sig annorlunda så att inte barnet riskerar att komma i kläm.

moa

FT:

Nej, jag tror inte att man nödvändigtvis skulle gå igenom HELA föräldrarnas FB-flöde, men i vissa fall skulle det räcka med några stickprov för att få förstå att man var en plågoande som barn. Jag skrev i mitt inlägg att jag kan förstå poängen med att beskriva det jobbiga också, men att det kan göras på ett schystare och mer balanserat sätt än vad man ofta ser. Dessutom är det inte bara det som skrivs i social medier som är frågan här, utan att vissa föräldrar talar nedsättande om sina barn inför dem. Jag är emot det, punkt slut.

Linnea

För mig hade det där drunknandet inget med alla andra roller man ska kunna spela till perfektion att göra, utan moderskapet i sig var en sån chock i objektifiering. Jag tänker att moderskapet i sig konstrueras på ett sätt som tömmer det på glädje för många, så var det för mig i alla fall. Mitt första år som mamma kändes det som att jag dött, som att subjektet inte kunde få finnas längre, istället var jag objektet Modern och barnet var objektet Barnet. Längtade bort och tillbaka till jobbet jämt. När jag äntligen fick börja jobba så var det för att få komma bort. Det tog mig 1,5 år att börja känna igen mig själv igen och inte förrän nu när jag har två och äldsta är nästan tre att liksom hitta hem i föräldraskapet. Jag hade säkert en fl-depression då men tror absolut den träffades av hur våldsamt man objektifieras (alltså inte sexualiseras!) redan som gravid. Jag ville inte heller amma och kunde därför inte leva upp till liksom första grejen som mamma.

När jag tänker på skillnaden i förväntningar på mammor nu och mammor förr så tycker jag inte det är konstigt att det är svårt att finna sig i moderskapet. Vafan förra generationen lekte inte med barnen!? De körde sovmetoder och visste inget om anknytningsteori eller hur man bemöter ett barn lågaffektivt eller hur man ska göra för att bygga/sabba självkänslan. Men nu är allt sånt liksom inbyggt och det är ju jättebra men samtidigt kommer alla barn bli "skadade" på nåt sätt, av någon och säkert på vissa sätt av mig, för det är ju livet. Man klarar sig ändå. Men nu är det som att varje tanke på ett ofullständigt moderskap är otänkbart. Lite som kroppsideal liksom, många är normkroppar/normföräldrar (mest bra men med sina sår och brister och ibland skriker man och ibland är det bara halvfabrikat men man DUGER) men det är som att allt annat än att vara idealkropp/idealförälder triggar svinmycket självhat typ?

Själv har jag slutat tänka på mitt "föräldraskap" som något jag liksom håller på med, jag har två barn och jag gör allt jag orkar för att de ska ha det bra och att vår relation ska funka och jag är mig själv så mycket jag kan i den relationen, för då tänker jag att de kanske vågar vara det med.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog