Prestationsångesten som greppar tag
Lyckat kalas igår iallafall! Medan jag sov vila strax innan kalaset så planerade Oskar och Stefan (som är här och hälsar på) ett äventyr för barna och det blev great success kan jag meddela. En skattjakt över halva bäverstigen, letandes efter silvermynt och massa ledtrådar och en karta som ledde till en grotta (vårt förråd) där ett elakt troll satt och skällde (Stefan). Barna fick betala med silvermynten och svara på kluriga gåtor för att sedan få en godispåse som avslutning.
 
 
GREAT SUCCESS som sagt. 
 
Jag är tacksam för att jag och Oskar kompletterar varandras föräldraskap ganska bra. Som många av er var inne på i förra kalasdiskussionen så är det inte alltid man har ork eller närvaro eller ens fantasi att dra igång nåt liknande. Jag har det definitivt inte. Jag orkar inte leka och jag skulle aldrig komma på nåt sånt här.
 
Jag är bra på annat. Som att fixa världens godaste glassbergtårta. 
 
 
Jag tror T kände sig nöjd iallafall. Han är lite mer försynt än storasyrran och tar inte plats så vi har försökt stötta och lyfta honom inför detta. Bjudit in några nya kompisar också (!!) och velat ge dem ett bra intryck av T och oss.
 
Känner ni samma prestationsångest inför sånt förresten? Inför att barnen ska ha vänner och att vännerna ska vilja stanna kvar? Jag känner så. Jag känner mycket oro och ångest inför att de ska vara ensamma eller att vännerna ska dra. Inte för att jag tror att mina barn inte kan behålla vänner men för att barn kan vara nyckfulla. Jag minns ju själv hur snabbt det kunde gå i svängarna. Helt plötsligt kunde bästisen ha träffat en ny kompis och så var det de två istället. Hände hur ofta som helst, iallafall mig.
 
Därför har jag också varit mycket noga med att pränta in i mina barn att man kan leka flera. Så fort de hittat en ny kompis så har jag peppat och uppmuntrat dem att presentera denne för den gamla gruppen. 
Emma - mode - mamma

åh va roliga brev =)

ha en bra dag
kram

Hanna Karlsson

Vilket härligt kalas! Så kul idé med trollet och skattjakten.

Erika

Sista stycket, älsk! Jag gör prick samma sak. Pga har prick samma oro. Plus måste döda myten "tjejer kan bara leka två i taget".

Trebarnsmamman

Kul idé! Märks lite dataspelstänk i det hela 😉

Kollade på tv med mitt ena barn, det handlade om kompisar och ordet 'magnet'
-vad menas med magnet?
-det är när man har lätt att få kompisar, att alla vill vara med den människan.
-jaha, då är jag ingen magnet. Det är alltid jag som får fråga om jag får vara med. Ingen frågar mig.
(Hon har kompisar hemma, men bara en i klassen)

Jäklar vad ont i magen jag får när detta kommer upp! Det har varit så hela skoltiden, vi försöker få henne att vara med sina klasskompisar-men hon vill inte det. Och det är ju som hon säger, det är ytterst sällan någon klasskompis ringer till henne. Det är väldigt sällan hon får kalasinbjudningar också. Det gör ont i mig, hon verkar dessvärre inte bekymra sig mer än att hon konstaterar att läget är så. Jag försöker fokusera på att hon har två riktigt nära bästisar!!!

Linda P

Usch ja, hatar oron. Minsta har precis börjat förskoleklass och har inte med sig några av sina kompisar från förskolan. Jag har legat vaken på kvällarna av oro, frågat ut som en galning om hur rasterna varit tills liten ledsnat och bett mig sluta fråga. Bjöd tillslut hem två andra i klassen som inte heller hade med sig kompisar eftersom de är nya i byn och TACK OCH LOV har de blivit bra vänner. Så nu kan jag sova igen *pust*

Annatotti

Känner igen mig så! Ingen ville leka med mig/vara hemma hos mig när jag var barn så nu känns det så viktigt att skapa en miljö som kompisar ska trivas i. Än så länge är de populära bland kompisarna och besitter hög moralisk kompass. Hoppas det håller i sig. ❤

Becka

Så skojig skattjakt Oskar och Stefan satt ihop. Kan tänka mig att barnen uppskattade det. =)

Malin

Jag försöker att inte få panik i de perioder när vissa av mina barn inte har många vänner.
Hur många av mina vänner idag kände jag när jag var barn? Inte en enda. De viktigaste vännerna har jag fått som vuxen, när min personlighet var färdig och vi verkligen valde varandra. Inte för att vi som barn gick i samma klass eller bodde på samma gata.

Frida

Trebarnsmamman. Tänk om din dotter är en sådan där fin människa som utvecklar nära och djupa relationer med några få. Hon kanske är den där som kommer att behålla sina bästisar in i vuxen ålder. Jag tänker också att i vissa klasser är det bara så. Kanske om du vill hjälpa henne att få fler vänner är det andra sammanhang som gäller? Någon fritidsaktivitet kanske?

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog