Det pågår ett krig mot kvinnor och det kommer trappas upp igen
Vad hände i era kretsar när #metoo körde igång? Vad pratade ni om hemma? Med familjen? Med vänner? Var det nåt som förändrades? Till det bättre? Eller kanske till och med till det sämre, kanske blev det tjat om feminism som gått för långt och om kärringar som vill vara offer (När de berättar om sexuella övergrepp). Jag kan tänka mig att det blev så för många, för när kvinnor börjar prata, speciellt om det män gör mot oss, så blir det jävligt obekvämt.
 
Många tror jag blir påminda om dels vad de själva utsatts för men kanske också vad de själva utsatt andra för. 
 
Jag pratade med en killkompis om just detta, om hur killarna tafsat när vi växt upp. Jag påpekade att han inte gjort som de när han uttryckte extremt dåligt samvete men han rättade mig med att säga att jo men det var kanske för att han inte vågat. Om han varit snyggare eller modigare så hade kanske han  också gjort det, för det funkade ju för många. Det godkändes, de kom undan med det, det var till och med uppmuntrat (att tafsa alltså) för då fick man tjejerna, då var man modig, då blev man belönad.
 
Och han hade ju rätt. Jag blev ju kär och tillsammans med mannen som tafsade, som gick över gränser, som inte respekterade min kropps integritet. Jag blev tillsammans med honom och många andra tjejer blev tillsammans med sina förövare, utan att inse att de var just det: förövare. Så med #metoo så hade iallafall den här killen inte bara kritiskt sett tillbaka på vännerna som tafsade (och på att han aldrig sa ifrån) utan också på möjligheten att det kanske bara var slumpen som gjorde att han aldrig gjorde detsamma.
 
Så jag fattar. Det är obekvämt. Det är skrämmande. Och det är därför vi börjar se backlashen krypa på. För den kommer nu. Inte bara pratet om att det gått för långt eller dagstidingar som skriver om självmord som appliceras på #metoo. Utan en konkret krigsföring mot kvinnor pågår.
 
De senaste veckorna har Uppdrag Granskning ringt runt till kända kvinnor som berättat och snokat, frågat obehagliga frågor. Cissi Wallin fick frågan om hon nånsin tänkte på sin förövares familj och nära? Klart hon gör. Vem gör inte det? Det gör alla kvinnor och männen vet det, de vet att de i skydd av andra oskyldiga kan fortsätta härja för de vet att vi kvinnor inte vill att andra ska lida. Så vi håller tyst. Skyddar. Försöker glömma. Går vidare. ("Det var ju så länge sen, ska du verkligen dra upp det där nu?") 
 
Så nu ska alltså Uppdrag granskning granska. Inte männen som fått härja. Inte tystnadskulturen som lett till att det kunnat härja. Utan kvinnorna som berättar. 
 
 
 
Minns ni runt 2005 när Könskriget kom och Fi etablerades? Feminismen utsattes för ett stort mediadrev som fick feminismen att ta flera steg tillbaka. Aftonbladet och flera tidningar hånade öppet ledande feminister då. Man hade en klippdocka i tidiningen föreställande en elak karikatyr av en hårig radikalfeminist. Man postade en bild på en bonde med en massa hönor antydandes att fi var ett gäng kacklande sådana. Roks hamnade i blåsväder och folk fick sparken, kvinnojourer tvingades ta öppet avstånd från feminister och Roks ledning för att få bidrag. Det var skrämmande som fan och jag tror att vi är på väg dit igen om vi inte passar oss.
 
Vi måste solidarisera oss. Organisera oss. Förbereda oss och stå stadigt. Och då håller det fan inte att hålla på att gaffla om manshat hit och manshat dit som många gör. Det håller inte att ta männens försvar. Männen behöver inte försvaras. De behöver inte curlas mer. Däremot behöver vi kvinnor känna att vi har varandras ryggar nu. 
 
(null)

 


Slut på energin!
Det här måste väl ändå vara nån slags adhd-grej men när min energi tar slut då tar det verkligen tvärslut? Det blir typ som ett strömavbrott. Jag kan vara social och energisk och glad och igång och så på en sekund vänder det och jag vill bara gå hem och lägga mig. Blir nästan otrevlig, inte elak så men typ orkar inte le eller småprata, sätter mig ner, ger upp, blir färdig. SLUT liksom. 
 
Jag är glad att jag drog på feminist-aw'n igår. Det var jättetrevligt och musiken var jättebra och det var kvinnor överallt (och enstaka män) och massa barn och bebisar, alltså jag har blivit en tant? Jag har gått från att typ avsky eller iallafall sky barn och inte alls förstå förtjusningen med andra barn än mina egna men jag skriker inombords så fort jag ser en unge nu. Speciellt små bebisar.
 
Men det var trevligt och roligt men idag har jag migrän. Tack alla som kom!

(null)

Det är lätt att hata män
Det är så himla lätt att hata sin förtryckare när förtryckaren är en man. OFF WITH HIS HEAD!
 
Vad som inte är lika enkelt är när förtryckaren är en kvinna, när det kanske är en smal kvinna som förtrycker tjocka eller en hetersexuell kvinna som uttrycker homofobi mot mig som bisexuell eller en kvinna som uttrycker ableism mot mig i egenskap av person som har en npf-diagnos. Då är det jävligt svårt att hata och jävligt svårt att positionera sig mot henne i det där svartvita som utsatt/förövare är. 
 
För så här: Kvinnor är en grupp som förtryckts BRUTALT. På alla platser på jorden. Kvinnor är alltid utsatta, även kvinnor med makt och priviegier, för förtryck, för otrygghet, för hot om våld, för risken att mördas eller våldtas. (givetvis förtrycks kvinnor på olika sätt beroende på vilken annan grupp de tillhör) 
 
Förbannad blir jag ju. Nästan så jag ser rött emellanåt. Men nånstans i det där så är vi ändå systrar om ni förstår hur jag menar. Trots att hon kanske är min förtryckare på ett sätt så är hon också min allierade på andra sätt. Och att uttrycka (framförallt) hat eller våldsfantasier mot en annan kvinna är för mig det mest antifeministiska man kan göra. Det är inte lika lätt alls som att hata män.