Ja jag curlar mina barn jättemycket
Kalas i två dagar! (Tredje sparar vi tills sen). Vi har ju alltid mamma, pappa, syskon-kalas på själva födelsedagen. Det var i fredags och då ville N som fyller hela tio (!!!) år ha smörgåstårta och pannkakstårta så då blev det så. Och så paketen. 

Tyckte jag köpt för lite tills vi la upp allt på bordet. Då sa jag till Oskar att så här kan vi inte hålla på. Jag fick EN födelsedagspresent när jag var liten. Det är väl nån slags kompensation jag sysslar med. 

Det roliga med våra barn är att de blir nöjda och glada, alltså JÄTTEGLADA, för alla presenter de får. Då är det kul att köpa. Hade bland annat köpt lite småpyssel på Monki i vackra glittriga färger. Typ ett rosaglittrigt mobilskal, en pytteliten necessär i halogenrosaturkost, en nyckelring i rosa skinnimitation med guld som såg ut som en häst. N ba "det känns som en dröm!". Så glad för allt man ger.

(null)


Sen igår lördag hade vi det traditionsenliga familjekalaset då farmor och farfar och alla kusiner och faster och farbröder kommer. Då äter vi vanlig tårta och bullar och så får födelsedagsbarnet paket från familjen. Hon fick bland annat en matlagningskurs (en dags) och en övernattning hos farmor. 

T hanterade detta dåligt. Han har aldrig nånsin varit avundsjuk eller missunsam när N får nåt (och vice versa såklart). Detta har jag ju klappar mig på axeln för pga jobbat hårt med denna bit. Så gårdagen blev en överraskning. Han blev jätteledsen och arg. För han ville ju också. Deklarerade högt att han ALDRIG fick presenter han ville ha. 

Men sen har vi ju också curlat våra barn som fan. De är inte vana vid besvikelser. Vi har liksom täckt upp. Som när T ville skriva brev till Felix Sandman och jag tänkte i panik på när jag skrev brev till Michael Jackson som liten och inte fick nåt svar alls och på hur ledsen och besviken T kanske skulle bli om han skrev och ej fick svar så ja jag utnyttjade min plattform och efterlyste ett sätt att komma i kontakt med Felix varpå hans styvmamma svarade och ja på den vägen var det och så fick T ett personligt videosvar från Felix som vi tittar på ofta och så slapp han bli besviken och mammahjärtat kunde lugna sig. Ja ni hör ju. Så ser mitt föräldraskap ut. Ja jag vet att det är kasst. Men jag står inte ut med tanken på ledsna barn. 

Jaja iallafall så har vi kalasdag tre kvar. Då brukar vi ha vanligt barnkalas. Barnet som fyller år får bjuda vännerna. I år vill jag ha nåt mysigare och lugnare med bara bästisarna kanske? Hur har ni gjort med era tioåringar? Vad har ni för kul förslag? 

(null)



Mäns våld är väl inte så farligt?

Jag anmälde en vän för misshandel en gång och fortfarande idag tycker jag synd om honom samt minns honom med ömhet och positiva tankar. Så internaliserat är hela idén om att kvinnan bär ansvar för männens våld, att männens våld inte är så farligt och att män inte kan rå för sina handlingar.

Han var 28, jag var 18 och han var kär i mig men jag var inte kär i honom och en dag blev det för mycket. (ja ni hör ju hur jag ursäktar) Vi hade varit ute, vi var fulla och han var svartsjuk för att jag suttit i knät på nån kille. Han lyfte upp mig i luften, från ingenstans - slängde in mig i väggen och när jag satt där på golvet så satte han sig mittemot och slet i mitt hår, skakade mig fram och tillbaka. Lämnade svarta blåmärken över mina armar och hår som lossnade i stora sjok.

Vi skrek i varandras munnar och när han släppte så var allt förstörd. Flera års vänskap, inte bara med honom men också med andra människor som senare tog hans parti. Hur kunde jag anmäla? Hur kunde jag? Det var ju mitt fel. Han var ju kär i mig men jag var ju inte kär i honom. De dömande arga blickarna från omgivningen stack som knivar.Och jag ångrade mig. Skämdes. Frågade polisen om jag kunde ta tillbaka anmälan (det kunde jag inte). Tänkte på hans framtid, vad innebär en misshandelsdom egentligen?

Och jag undrar vad han gör idag. Frågar gemensamma bekanta om de sett honom. Frågar och hoppas att han har det bra. Jag vill träffa honom, krama honom och ta en fika och låtsas som allt är som förr. Jag är inte arg. Inte ens upprörd. Jag saknar honom. Jag förlät honom innan han ens lämnade rummet. 

Så internaliserat är idén om att kvinnor, om att jag, ansvarar för männens ilska och handlande och att mäns våld inte är allvarligt. Helt sjukt egentligen. 

(null)

Pojkars våld ses som självklart

Vi som har söner borde vara jävligt oroliga. Oroliga för att våra pojkar ska utsättas av våld från andra pojkar. Oroliga för att våra pojkar ska indoktrineras i en våldskultur där våld mot pojkar och män är vardagsmat och inget som tas på allvar.

Kommer ni ihåg den där fyraåringen som mördades av ett annat barn? En annan pojke? Jag minns att jag tänkte att det måste vara ett annat barn, en pojke, som var skyldig och sen kom det ju fram att det var så. Inte för att jag går runt och tror att pojkbarn är elaka eller farliga generellt, men för att barns (pojkars) lekar ibland kan gå överstyr och finns där då ingen vuxen att stoppa, guida och stödja så kan det få ödesdigra konsekvenser.

Jag minns att jag bara ville vråla rakt ut. Varför? Hur kunde detta hända? Var fanns de vuxna?

Fast grejen var att det fanns vuxna där. Kanske inte just där precis då vid detta tillfälle men annars. Många vittnade om  den våldsamma stämningen och det konstanta bråket på lekplatsen men ingen grep någonsin in och efteråt frågade man sig varför detta kunnat hända.

Men jag vet varför. För att det är normalt. Det enda vuxna vittnet som såg fyraåringen jagas iväg reagerade inte för han såg ingenting han inte sett förr. Som han inte sett varje dag i samma sammanhang.

Normal pojklek. Normaliserad. Att slåss, brottas, jagas, tacklas, skrika. Ingen reagerar för det är ok för pojkar att bete sig just så. Ingen reagerar för det är en självklarhet att pojkar är våldsamma. Det förväntas. Det överses med ett leende; "ja se pojkar, man vet ju hur de är!"

Jo, pojkar. Det är hos pojkar den här typiska våldsleken uppmuntras. "Barn behöver leka krig" eller "barn behöver härja av sig" sägs det men egentligen menar man pojkar för ingen reagerar över att flickor oftare leker lugnare lekar. Konstruktiva lekar. För det finns inget konstruktivt med våldslek.

Jag var rädd för pojkar när jag var liten. Även de som var mina vänner för man visste liksom aldrig riktigt när det kunde bli jobbigt. Man visste aldrig när man plötsligt kunde bli nertryckt i snön och mulad eller när nån skulle köra upp ett knä i ryggen som poliserna de sett på TV'n brukade göra eller när man skulle få en sten i huvudet i en lek som spårat ur lite för mycket för det blir lätt så när barn blir uppspelta även om de inte menar illa. Och jag gick konstant som på nålar. Konstant med molande magvärk. Jag undvek pojkar i grupp.

Det är dags att vi vuxna tar lite jävla ansvar och sätter stopp för våldet. Barn har inte den erfarenhet, mognad eller kunskap som krävs för att hantera det. Vi kan inte tillåta våld ibland för barn kan inte riktigt förstå vad gränsen går. Vi kan inte tillåta att pojkar växer upp med förväntningen att vara våldsamma.

Manligt våld måste sluta glorifieras och pojkars våld måste sluta bortförklaras.

(null)

Pojke som utsätter sin arma mor för nåt slags våld