Jag förstår hur det är att vantrivas i sin kropp
Obs gårdagens diskussion här ska inte förväxlas med oförståelse inför kvinnors missnöje över egna kroppen. Tvärtom, jag fattar lika bra som en annan hur jävla skit man kan må för att man fått fel sorts kropp och fel sorts bröst och fel sorts utseende. Jag har ägnat hela livet åt att hata mitt eget.
 
Jag har hatat mina stora sladdriga bröst som hänger och är fula och har jättestora vårtgårdar, gråtit och velat skära sönder dem i perioder (tonåren, föreställ er att ha bröst som en trebarnsmamma på fyrtio när man är femton). Jag har hatat min platta breda rumpa som inte alls ser ut som rumporna i sociala medier och tidningarna. Jag har hatat min kraftiga kroppsbehåring, min mustasch, acnen jag hade som yngre. Osv.
 
Och idag, som fet och en kropp som hänger på fler ställen än brösten, så kan självhatet och viljan att förändra slå till med oanad kraft. Jag är hela tiden medveten om att jag egentligen inte duger i samhällets (patriarkatets) ögon och det får mig att tvivla på mitt värde, min självbild och till och med min lycka och tillvaro. Det är helt sjukt egentligen. HELT JÄVLA SJUKT. Så mycket tid och tankekraft som jag kunnat lägga på annat som läggs på nåt som egentligen inte spelar någon roll alls och som bara får mig att må dåligt när jag borde må bra. 
 
Jag oroar mig mycket för att mina barn ska behöva gå igenom samma långa liv av missnöje och tvivlan. 
 
Kommer ni ihåg när jag vågade mig till stranden första gången? Jag har alltså levt ett halvt liv där jag vägrat bada på somrarna, inte för att jag inte vill - tvärtom jag har suktat efter det svalkande vattnet - utan för att jag känt sån skam och ångest för min kropp i baddräkt. Jag kan inte ha sex (fortfarande) utan att vara medveten om att min kropp är där.
 
Kvinnor lever fan halva liv för att vi är missnöjda med nåt så trivialt. Det är sånt jävla slöseri med liv! Vad fan håller vi på med?
 
Jag blir förbannad och ledsen när jag tänker på att vi lurats så jävla brutalt att må så men också för att vi är beredda att reproducera och cementera och normalisera och föra vidare dessa jävla lögner till kommande generationer och det är det jag ifrågasätter. Inte kvinnor som mår dåligt. 
 
(null)
 
Jenn

Vilket bra uttryck, det är verkligen ett "slöseri med liv".
Ändå är det skambelagt att liksom erkänna att en inte nöjd med sin kropp. Då heter det att en ska "älska sig själv" och "måste jobba med sitt självförtroende". Eller i värsta fall "men gör något åt det då" och så kommer tusen råd om crossfit och yoga och halvmaran och gröna smoothies...

Det är som att sjukdomen ignoreras men symptomen ska bekämpas. Hela systemet är ju uppbyggt för att vi ska hata våra kroppar och hela tiden se dem som projekt. Det går inte att värja sig.

Jansson

Blir så ledsen av din text. :-( så ledsen att folk går runt och känner så där. DU är verkligen jätte vacker! Så hemskt att man ska känna att man inte passar in eller pleasar alla människor. Jag tycker du ska gå och bada. Jag tycker du ska göra allt som andra människor för du är helt grym och fin som du är! <3

Pernilla

Jenn, fast att som tjock säga att man älskar sin kropp..sorry ingen skulle köpa det även om det var sant. Men framför allt skulle folk provoceras av det. För så är det ju, tjocka och tjockas kroppar provocerar bara genom att finnas till.

Jenn

Pernilla
Förstår inte riktigt kopplingen mellan vad du skriver och min kommentar?

Att tjocka dubbelbestraffas har jag inte sagt något om. För visst är det så. Visst får även tjocka kommentarer som bottnar i att om en inte är nöjd med sig själv så är det ens eget fel. Sen att de brukar luta betydligt mer mot det sista jag skrev än det första ändrar inte på att det fortfarande inte är okej att bara vara missnöjd och uttrycka det. Som tjock ska en ju gärna vara både missnöjd OCH aktivt arbeta med kroppen som någon sorts projekt. Precis som jag skrev.

Folk tillåts i allmänhet inte uttrycka missnöjdhet kring sina kroppar utan att det skylls på individen. Även fast missnöjet har i princip noll med individen att göra (symptom) och allt att göra med samhällsstrukturen (sjukdom) som säger åt oss att våra kroppar inte duger, oavsett hur de ser ut. För att vi är kvinnor och våra kroppar ska vara projekt som aldrig tillåts vara bara kroppar.

Malin

Älska min kropp, vilket trams. Jag älskar mina barn, min man, min familj och vissa vänner. Kroppen kan man väl inte älska eller ha känslor för heller! Jag är tacksam för varje dag min kropp är frisk, jag bryr mig inte om att den inte ser ut som om jag var en fotomodell, kroppen gör sitt jobb och det är otroligt värdefullt, men ”älska” den? Väldigt konstigt att tänka att man ska ”älska” sin kropp!?
Ja möjligen om man jobbar som fotomodell och tjänar massor på sin kropp, eller är elitidrottare. Såna personer kan kanske ”älska”
sina kroppar/arbetsverktyg. Men annars???

S

Vet ej om någon redan tipsat, men LÄS den här boken, alla! Så sjukt bra.
http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker/biografier/h/hunger/

Anna

Ja, ja, du har ju långt hår iallafall. Skärp till dig ynk ynk hahaha

Lisa

Jag är sjuk och jag kan aldrig bli frisk. Flera gånger har kroppen fallerat och det senaste slaget kom i veckan. Cellförändringar. Jag är född med en klumpfot som genererat smärta och tvingat mig till operation, jag har varit med om en näsa som gått sönder och som orsakade en blodsutgjutelse jag inte trodde var möjlig. Jag har blivit påkörd och spräckt min njure, mina revben och punkterat min lunga. Och som nämnt inledningsvis: jag är sjuk, kroniskt sjuk och kan aldrig bli frisk. Medicinering för resten av livet. Det enda som borde spela nån roll är att kroppen är frisk. Jag är inte det och ändå ägnar jag stundtals mer tid åt att våndas över hur jag ser ut än hur min kropp mår. Hur FEL är det?! Som du säger; sånt slöseri med liv, att våndas över något som det faktiskt inte är något fel på. Vi förs bakom ljuset, ljugs för. Allt för att lära oss att våra utseenden är det viktigaste, och att dessa utseenden i naturligt tillstånd är fel, att de måste förändras.

Världen är ur led på så många sätt.

Linn

När jag var 27 insåg jag att jag bantat och kroppshetsat i 17 år. 5 år senare har jag inte lyckats sluta.

Sara

Som kvinna får man väl aldrig vara nöjd med sin kropp. Omgivningen antar att en är missnöjd, oavsett om en är det eller ej. Håller med om att folk blir provocerade av kroppsnöjdhet. Eller, att en kvinna inte fokuserar på kroppen så himla mycket. Jag stör mig på män som säger exempelvis: "Ja ni tjejer är ju aldrig nöjda oavsett hur snygga ni är". Poängen är att du ska vara missnöjd så att någon (helst en man) ska komma och bekräfta dig, så blir du plötsligt värd något. Att dina polare skall få säga att du är visst vacker. Och mår du då inte dåligt över din kropp, vad ska folk då ha att komma med? Vad har de att erbjuda??? Framförallt försvinner männens övertag i romantiska och sexuella situationer. Det blir inget värt att säga: "Men du är ändå söt när du ler". De kan inte skylla på att problemen i sexlivet beror på att det är du som inte släpper loss p.g.a. fettoångest. Plötsligt är det inte du som är problemet längre. Det är han. Och vi vet ju alla att det ALLTID ska vara kvinnan som är problemet. Därav blir folk provocerade av kvinnors kroppsnöjdhet.

Mie

Jag är faktiskt rätt nöjd med min kropp. Visst finns det delar jag inte gillar, men på det hela taget. Jag rör mig rätt mycket (ingen hårdträning utan vanlig vardagsmotion och cykelturer/vandring med familjen) och det tror jag inverkar. Kroppen blir ett verktyg mer än ett objekt för andra att bedöma, plus att en aktiv naturnära livsstil är något jag verkligen vill överföra till mina barn. Jag vet inte hur cykelvägarna är runt omkring där ni bor, men annars tycker jag att cykelturer är den ideala motionen/utflykten med små barn som inte kan gå så långt själva.

FT

Jag hatar min kropp så mycket så jag ibland tänker att jag har mindre värde som människa.

Karolina

Efter nästan femtio år av hat mot min kropp har jag äntligen hittat någon sorts försoning. Min kropp har, trots att jag misshandlat den i typ hela mitt liv, ställt upp och har faktiskt varit väldigt snäll mot mig. Den har varit en riktig vän trots att jag inte "tagit hand om mig" för fem öre. Så till sist har jag hittat något som jag nästan vill kalla kärlek. Eller kanske medkänsla? Acceptans? Jag ser hur den ser ut. Fett, bristningar och häng nästan överallt. Nu börjar huden bli märkbart slappare också. Men hatet och desperationen är borta. Att min kropp hållit sig ganska frisk trots som mest ca 50kgs övervikt kanske spelar in? Jag vet inte. Men visst kan en lära sig älska sin kropp som den är. Även om jag aldrig kommer att bli vacker. Det får vara så.

Johanna

Jag tyckte också att det var extremt jobbigt att visa mig på stranden i baddräkt. För att jag inte dög, för att jag var tjock, för att jag var ful osv osv.

Min räddning har varit det nakenbad som finns för kvinnor i min hemstad på Västkusten. Här finns kvinnor i alla åldrar och alla former. Ingenting slår havets vågor mot ens nakna kropp!! Det är så jävla härligt.

Linda

Förstår dig. Klarar inte av det alls. Särskilt inte på stranden och jag får så dåligt samvete då jag lider med barnen som sååå gärna vill ner där när det e som varmast och jag tycker att, jaaa men visst, ska vi ta ett kvälsdopp??🙈🙈🙈 Men detta året SKA jag skita i vad andra tycker och tänker och bara tänka på mig själv och min familj💪🏼💪🏼💪🏼❤️

Victoria

Jag tycker du är jättefin.

Sabina

Mitt hjärta gråter liksom när jag läser allas kommentarer, o inser att vi alla lider av något slags kroppshat. Helt sjukt, för i så många år som jag hatade min kropp och försökte motarbeta den genom bantning, överträning, och smink, så trodde jag alltid att jag var ensam. Att alla andra tränade o åt lowcarb/sallad/raw food för att de genuint gillade det, o att alla andra tjejer gillade sig själva, o hade ingen anledning att hata sina kroppar, det var ju bara jag som var ett fult monster. Men herregud, så många, typ nästan alla kvinnor ogillar sina kroppar, och det är helt sjukt!

Dessutom att vi blir tillsagda att "göra något åt det då" är så jävla stört; det är typ min värsta pet peeve. Finns inget mer ont att säga till någon som redan ogillar sin kropp, att ändra mer på den för att bli glad. Helt vrickat bara.

Ida

Hatar min kropp. Har misshandlat den så grovt att jag varit nära dö. 18 år av mitt 32 åriga liv har spenderats med kroppshat och självhat, sjukhus, psyk, behandlingshem mm. Ändå inte frisk och fri än. Kan inte se hur jag ska kunna acceptera min kropp. Behöver inte älska den men vill acceptera den oavsett utseende.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog