Jag hatar min familj
Våren är barnkalasens högtid känns det som. Helgerna är uppbokade. No time for rest liksom. Idag var vi på kusinens kalas. Visserligen trevligt såklart pga familjen samlas alltid då och barnen älskar att träffa alla och jag älskar att kunna ge dem det, en stor familj som vi har nära och regelbunden kontakt med. 

Allt det där jag saknade när jag växte upp.

Jag tänker mycket på just det: min frånvarande kärlekslösa familj. Igår pratade jag och Oskar om det, om dem, om att pappa kidnappade lillebror och att han fick växa upp hos min faster i Grekland och hur fucked up allt var, hur fucked up mina farbröder och fastrar var som deltog i hela kidnappningen och min relation till dem under alla år och jag bara kände att jag hatar dem. Jag hatar dem så jävla mycket. Jag ville så gärna älskas av dem då men nu känner jag att alla kan brinna i helvetet. 

Men jag känner ju sorg också. Över att jag är ensam. Över att jag är starten på vår familj och att det inte finns nåt innan mig. Men Oskars familj är större och de är här och jag är så glad för det. Och barnen är så glada. 

(null)

Anna

Jag har tänkt så himla mycket på detta sen du pratade om det i podden. Det är så hemskt att jag nästan inte kan hantera känslorna som uppstår i mig. Jag har läst alldeles för mycket om anknytningsteori för mitt eget bästa. Undrar så mycket hur din bror har det idag. Har ni kontakt? Vet han vad som hände? Måste varit så fruktansvärt för er alla tre.

Svar: Min bror ligger och sover cirka tio meter från mig just nu! 😬 Han bor i vår gäststuga med sin tjej. Båda flyttade hit för cirka tre år sen då Greklands ekonomi blev svår att leva med. Vi har alltid haft sporadisk kontakt. Gått år mellan tillfällena. Men nu bor han här. Han vet väl men för mig var detta ingenting jag nånsin ifrågasatte förrän jag fick egna barn. För oss var detta normalt. Tror inte han reflekterat över hur fucked up det är. Däremot har han påverkats mkt. 🙁
ladydahmer.nu

Asta

Säg det inte till honom, men han ser ut som en riktig heting Oskar där. :)

Evelina

Du betyder mycket för många <3 Tack för att du finns. Du är en stor inspiration och förebild.

Evelina

Du betyder mycket för många <3 Tack för att du finns. Du är en stor inspiration och förebild.

Lisa

Jag beklagar. Men det finns ändå en släkt, både frånvarande och närvarande. Jag vill inte låta nonchalant eller fånig. Det är mer mina egna tankar som mal.
Jag hade en underbar släkt. De var inte så "polerade" alla, men ingen "karl" bara stack, och ingen mamma indoktrinerade sina barn med något utom att de till varje pris skulle ut och hitta SIN väg.
Alltså de generationer jag känner till, såklart.
Och vad händer? Jo min bror och jag som var de första att ha alla de där möjligheterna som de andra hade saknat, blev riktiga slashasar.
Nu är i stort sett alla borta, och inget kan man göra för att reparera nåt.
Ursäkta det bedrövliga inlägget.

Det är stort att börja nåt nytt. Att dra "rätt" slutsatser av det som har varit. Lyckliga dina barn.

Sara

Du har ju din mamma och barnens mormor iaf! Förstår att det känns sjukt bittert med den sk familjen på din pappas sida.

Lisa

Hej,
ursäkta mitt svammel förut. Verkligen förlåt. Hoppa över det. 💚

M

Jag kan känna igen mig

Kom till min adoptivfamilj som fyra åring och har aldrig trivts bra där. Har ingen kontakt med min adoptivmamma längre. Artighetsrelation med min adoptivbror och adoptivpappa. (Vill knappt kalla dem för mamma eller pappa) jag känner inte att de är min familj, fast de ställer upp ekonomiskt för mig (de har de alltid gjort) men inget mer än så. Vi bodde ihop med min adoptivmammas föräldrar som var sin generation. Morfars förgrep sig på mig och mormorn var mest dömande. Ja väntade mest på att de skulle dö för de utsatte oss för massa skit. Ja har ofta känt att jag har vela blivit bortklopplad från dessa (förutom min bror då) för att jag inte känner något för dem. Vi klickar inte som människor. Funkar inte som familj, dotter och far. Jag är bara artig emot dem, för att ja måste. De kommer aldrig och hälsar på mig för ja bor 60 mil ifrån dem, men de kräver och förväntar sig att jag kommer till de.

Trots att de fuckat upp hela min barndom, ogillar min adoptivmamma. Så vill jag att de ska ha ett bra liv, önskar de all gott i livet och att de njuter av det, men att jag slipper vara med. Vill inte ha något med dem att göra.

Min sambo har en fin familj med stor släkt och är glad över att mitt barn får växa upp med dem! Många kusiner och traditioner. Men såklart en sorg som du också känner att det finns inget från min sida. Att ja är ensam , jag är föräldarlös, adopterad, min största önskan är att få veta vart min biologiska mamma är.

Anna

Jag förstår. Det var när jag fick barn som jag började tänka på sånt här och läsa om det. Mest för att jag samtidigt började ifrågasätta saker som hände i min egen barndom och ville inte föra vidare det till mitt eget barn. Men det har lett till att jag reagerar väldigt starkt även på andras situationer. Hur är kontakten mellan din mamma och din bror? Hur var det för henne att han kom tillbaka i vuxen ålder?

Tess

Jag har en jättestor släkt!
Mamma, pappa och deras partners och 7 syskon... men jag har bara regelbunden kontakt med en syster och hennes lilla familj

Min mamma är helt sjuk i huvudet, helt jävla fucked up och jag vill aldrig ha henne i mitt liv igen. Min pappa är precis likadan men på ett helt annat sätt, kommer aldrig förlåta honom de han gjort mig och mina syskon.

2 syskon blev jag förbjuden att ha kontakt med och dom var så små.. känner dom inte alls längre, för mig är dom för alltid små men nu är dom rätt stora och jag vet inte, jag skäms för att jag inte kämpade mer för dom.. samtidigt som jag vet att jag vände upp och ner på hela mitt liv för dom..

En syster tog pappas sida, inte haft kontakt med henne på 8år nu. En bror har sina egna problem och står på mammas sida, en bror lever sitt eget liv och är inte intresserad, även om vi inte har något otalt. En syster sa jag upp kontakten med för att hon fortsatte behandla mig som skit, när det gick ut över mitt barn var det nog.

Träffar aldrig mina kusiner för jag skäms, dom är övre medelklass/överklass och har helt andra liv och förutsättningar.. dom verkar inte vara intresserade heller... min farmor står på pappas sida, hon vet inte ens varför mer än skiten pappa hittat på men hon ville inte lyssna på mig eller träffa mig för 8år sen så vi har inte pratat sen dess..

Min moster bor jättelångt bort och är gift med en idiot, min morbror och hans barn har jag typ aldrig träffat
Min faster skulle jag vilja ha kontakt med men vet inte vad hon heter riktigt och har ingen att fråga
Har massa släkt i frankrike, men inga namn och ingen att fråga, vet bara staden där många bor/bott..


Så jag har en syster, hennes dotter och hennes pojkvän.. det är liksom min gästlista när vi bjuder in till något..

Sambon har syskon, styvsyskon, deras partners, syskonbarn, pappa, mamma, bio mamma, kusiner, fastrar, farmor, mormor, morfar, styvmorfar, släkt i england
Och massa kollegor och barndomsvänner...

Jag är så tacksam för att våra barn har dom!
Dom har till och med ett släktträd som jag ska få bli inkluderad i då jag är mamma till sambons barn! Ett papper liksom, men så jävla betydelsefullt för mig att få vara del i!

Önskar jag hade vänner att fylla upp släktens plats men har inte ens de... åh vad jag önskar bättre för mina barn, frihet från hemska människor och omgivna av massa människor dom kan lita på och som ger kärlek
Sånt blir så verkligt och viktigt när en får egna barn

Lottsky

Trots en stor släkt på mammas sida så har jag inte mycket till släkt och familj. Pappas släkt känner jag inte eftersom mina föräldrar skiljde sig när jag var liten och mammas nye man inte var så glad över att jag hade kontakt med min biologiska pappa ( i övrigt var styvfar snäll mot mig men just den punkten blev ju inte så bra) och mamma som var kär gjorde allt för sin nye man. Mammas släkt bor långt bort och jag har inte mycket gemensamt med dem heller.

Jag har bröder men kunde lika gärna vara ensambarn. De hör nästan aldrig av sig, den äldste kan inte ens kontakta mig direkt utan går via en annan bror och enligt den senare blir jag inte hembjuden med de andra till min äldste bror för att jag "diskuterar för mycket". En kvinna som har åsikter, är verbal, inte så osmart och inte ber om ursäkt för det, nej huga så kan vi inte ha det.

Jag blir alltså inte bara nonchalerad och bortprioriterad utan aktivt utfryst. Så numera räknar jag mig som utan (biologisk) familj. Min familj är min lagvigde, hans föräldrar och en barndomsväninna och hennes barn för där är jag alltid välkommen i familjesammanhang.

Gång på gång har jag blivit bortprioriterad av mina bröder, till sist rann det över så jag kontaktar dem aldrig, inte ens vid jul eller påsk - de får höra av sig om de vill något. Min yngste bror (som är ett decennium äldre än jag) kan skicka påsk- och jul- och födelsedagshälsningar på sms, jag svarar typ: tack detsamma och klipper av sedan.

Har själv inga barn men att bli så nonchalerad och t o m utfryst av dem som borde stötta mig mest, acceptera mig som jag är och låta mig vara den jag är har gjort så jävla ont så det går inte att beskriva. Nu när båda föräldrar är borta kan jag lämna dem utanför mitt liv och ge plats för de jag märker älskar mig inte trots den jag är utan för att jag är den jag är.

Kommer aldrig riktigt förstå det där med familjen först och sådana tankar för jag har aldrig märkt det där med starka band till de jag delar gener med. Och det är inte från min sida, tro mig, jag har försökt hålla en relation men jag räknas ju liksom bara inte.

Jag har två bröder som bor på 40 mils avstånd från varandra. Min yngste bror är mer och hälsar på och umgås med brodern som bor 40 mil bort än mig som bor 15 minuters promenad bort. Och han är ändå den bror som i alla fall några gånger per år sms:ar glad påsk eller vad det nu är.

Jag har en yngre vän som hör av sig regelbundet, ofta bara för att höra efter hur jag mår, hur jag har det och han kommer alltid med sin flickvän när vi bjuder på fest här. Mina bröder svarar inte eller ställer in p g a baksmälla (jag bjuder inte in dem längre för jag har som sagt fått nog) så de prioriterar kompisar mer än sin enda systers födelsedagsfest.

Långt men det finns mycket skit där. Bröder eller inte, jag skiter i dem numera - men visst fan gör det ont att vara så oviktig för ens egna syskon. Och jag känner dessutom att framförallt mellanbrorsan nedvärderar kvinnosidan, pratar skit om vår mamma som varit död i många år och inte kan försvara sig eller förklara. Snackar skit om mammas familj och släkt men höjer pappa till skyarna och det har ju varit så synd om pappa för att mamma lämnade honom...

Han ser bara en sida och jag misstänker att mina så medvetna och utanpå så radikala bröder är rätt så misogyna och t o m rasistiska (inte den yngste dock) om man skrapar på ytan. Och då kan det vara.

Blod är inte tjockare än vatten för mig och kan aldrig heller bli.

Nemo

Oj vad dåligt samvete jag fick nu när jag läste kommentarerna här (inget illa menat mot de som kommenterat utan bara mina tankar som satte igång!). Jag har medvetet tagit avstånd från min familj och släkt. Det är inget fel på dem, de är inte elaka eller jobbiga på något problematiskt sätt. Men såklart har det hänt saker i min barndom som påverkar min relation till dem. Nu däremot fick jag plötsligt dåligt samvete för tänk om mina syskon sitter nu, eller senare, och undrar varför jag är så avståndstagande? Tänk om jag gör folk i min familj ledsna för att jag föredrar att vara ensam? Vill ju inte orsaka att någon mår dåligt, men tänker samtidigt på de saker som har hänt och varför jag är som jag är, och min terapeut som sade att det nog vore bra för mig att få vara ifred... Jag _trivs_ inte med att saker är såhär, jag önskar att jag kände samhörighet med dem, men det gör jag inte och således distanserar jag mig själv, nu med förhoppningen om att ingen mår dåligt över det...

FT

Tycker det är tramsigt att personer ska kommentera din mans utseende här och på Instagram. Trodde inte du gillade när man fokuserar på utseende och att du bett folk att inte påpeka sånt (i och för sig kanske bara om dig själv?) men ändå ska yta alltid tjatas om. Varför?

Malli

Hade en stor familj som jag trodde jag kunde lita på i alla väder.
Yngst av fyra syskon två föräldrar som är gifta massor av syskonbarn.
Min äldste bror började tyvärr trakassera mig både sexuellt och på andra sätt för några år sedan. Berättade för min syster efter ett tag som försökte övertyga mig om att jag inbillade mig och överdrev. Nu har jag ingen kontakt med dom två plus att jag måste hålla den hemligheten för mina föräldrar vilket går ut över vår relation.
Ja livet är inte lätt alltså...

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog