Man är inte samma förälder till sista barnet som man var med första

Idag har J haft en lekdejt med en grannunge. Han behöver ju skaffa lite kompisar nu. Han vill ju. Han älskar andra barn. 

 

Tänker på hur olika föräldraskapet är genom åren. Hur olika man är som förälder med vardera barn. Med N var jag ju jätteaktiv. Vi gick till öppna förskolan varje dag och det var sångsamling och massa små kompisar att prata och leka med och vi gick till lekparken och hon fick springa runt och klättra och greja. 

 

Och när T kom så hängde N med mig och mina kompisar på caféer och restauranger och fick lära sig sånt och hon har alltid varit så social och framåt. Och T fick rida gratis på N’s skills och framgångar när han blev gammal nog. 

 

Och nu orkar jag knappt gå ut. Öppna förskolan har vi aldrig varit på och i Segersäng finns inga riktiga lekplatser och jag oroar mig nog lite kring den biten om jag ska vara ärlig. 

 

Barn behöver inte gå på förskola för att lära sig det sociala. Det lär de sig i vardagen, genom att dels träffa andra människor (vuxna som barn) men också mycket genom att iaktta sina föräldrar i sociala sammanhang. 

 

Men om man då har en morsa som aldrig träffar folk ... shit, jag har ju blivit den där föräldern som jag själv använt som skräckexempel de gånger jag tidigare (med N och T) fick kritik för att mina stackars små barn inte gick i förskolan och fick adekvat "social träning". Ba "jaja kanske om man har en förälder som aldrig går ut och träffar folk" i raljant ton. 

 

Lekdejten gick iallafall ... "bra". Det var tydligen traumatiserande att det kom ett annat barn i samma ålder och tog på HANS leksaker. Mycket gråt och tandagnisslan men på slutet tog det sig faktiskt! Det går nog ännu bättre nästa gång.  

 

 

(null)

 

Malin

Jag tror någonstans att de riktigt små barnen inte behöver jättemycket social stimulans utifrån, iallafall inte om de har syskon. I bondesamhällen knyts de fast på mammans rygg ute på åkern eller binds fast i ladugården (ja! Sant! Känner folk som växte upp så!) medan föräldrarna jobbar med djuren, liksom, och det blir folk av ungarna ändå :) Okej kanske lite extremt exempel men ändå.

Tidigare har du brukat skriva om T som han, nu skriver du hon. Har något förändrats för T eller skrev du fel? Förlåt om frågan är olämplig.











Svar: Nej jag syftade på N. När t föddes så hängde n med ut.
ladydahmer.nu

Sonja

Haha, alltså, jag skrattar egentligen inte för att det är roligt, utan för att ibland (inte allt för sällan?) så är det ju vi vuxna föräldrar som behöver social träning! Jesus.
Det spelar ingen roll om du en gång har kunnat det, man kan glömma hur man gör. Man kan bli socialt sänkt av en eller annan anledning, man kan förlora energin som gjorde att man en gång i tiden öht pallade, med mera.

Tyng inte dig själv för att det är så här. Lova. Du skulle vara ute och flänga jämt om du hade energi, intresse osv. Du vet det säkert redan men eftersom man så ofta får höra motsatsen (inte sällan från en inre röst..) så vill jag säga att det är inte bara att skärpa sig och göra. Att du tagit dig ut på playdate är helt otroligt egentligen.

Sen jag blev frälst och adopterad av vår gudomliga förälder så har jag fått genomgå massor av social träning och den pågår kontinuerligt och fortfarande. Rent bildligt talat kan man nog säga att han drar med mig till öppna förskolan och tvingar mig att fungera med andra barn. Jag behöver den hjälpen. Utan den hjälpen så skulle jag omöjligt kunna ge vidare nån slags praktisk kunskap i det här över huvud taget till mina barn. Det är svårt att ge vidare något som man själv inte har fått (eller har fått men förlorat).

Tess

Så var det precis i början för mitt barn också. Och han reagerar fortfarande starkt på om någon kompis är oförsiktig med hans grejer. Själv är han varsam med dem. Inte så att han inte LEKER, för det gör han verkligen, men han tar inte och kastar saker hur som helst. Jag relaterar mycket till hans reaktioner då jag själv var likadan som barn. Tycker väl att det mycket är det andra barnet som behöver lära sig mer hänsyn och inte bara ta för givet. Jag vet inte hur det fungerar på förskolor, men när vi var på öppna förskolan när mitt barn var mindre så gick det på principen "ta tag i saken du vill ha först och håll sedan i den hårt". Barn ryckte saker ur mitt barns händer för att han inte var van vid "djungelns lag" eller vad man ska kalla det. Och det är jag ändå STOLT över. Att vi lyckats få vårt barn att respektera andra och deras saker.

Helen

Alltså jag klarade knappt av att göra någonting med min unge de första två åren. Hade jätteallvarligt utmattningsyndrom, depression och ångest. Aldrig varit på öppen förskola. Aldrig på badhuset. Klarade inte av lekparker om andra människor var där. Kände mig som ett ufo när jag försökte leka med honom, tillgjord och töntig. Kunde egentligen bara amma och sköta omvårdnaden men fick panik om jag måste vara ensam med honom.
Men nu är han snart tre och universums gladaste och roligaste unge. Älskar mig, leker gärna med andra barn eller ensam, är helt som han ska och babblar dagarna i ända. Även jag mår bättre och kan till och med vara på lekland eller ensam med honom flera dagar i streck.
Hursomhelst blev han också tokig om nån annan unge tog "hans" grejer. Länge! Både hemma, hos andra och hos dagmamman. Även detta har blivit bättre. Låt honom leka om ni hittar nån annan unge, men han har ju två syskon för tusan! Det lär ju ge mkt mer än nån playdate en gång i veckan. :D

Isa

Jag tänker att ni har väl ändå brett socialt umgänge även om du inte är ute och flänger på stan? Att J har både sig och Oskar, N och T samt deras kompisar, Cissi och släkt som ni både besöker och som besöker er? Tänker spontant att det "farliga" är om en unge isoleras med en människa och då inte får några andra influenser. Typ att leva med en mamma som hanterar känslor dåligt och brist på andra influenser resulterar i att ungen aldrig får en chans att lära sig hantera känslor på ett rimligt sätt. Förutom i terapi i vuxen ålder då, typ. Och det känns ju som att J får massa influenser ur den aspekten!

Emma

Kan inte du skriva ett inlägg om det som hänt inom svenska akademin? Har inte hängt med alls och du är så bra på att förklara.

My

Ni är väl sociala i familjen hela dagarna? Det räcker gott för en 1,5-åring. Min får inte mer än så och ändå kan hon både slåss, ta saker och skrika högan sky ☺️

Kimberly

Önskar också ett inlägg om svenska akademin. Har försökt att läsa ikapp och förstå mer ingående vad som hänt men känner mig bara så korkad och dum som inte fattar riktigt. Du brukar alltid förklara så bra!

Jennifer

Isa och My, vad har gjort att ni uppfattat LD som väldigt social med brett umgänge?
Min uppfattning r exakt tvärtom, hon går ju knappt ut.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog