Mäns våld är väl inte så farligt?

Jag anmälde en vän för misshandel en gång och fortfarande idag tycker jag synd om honom samt minns honom med ömhet och positiva tankar. Så internaliserat är hela idén om att kvinnan bär ansvar för männens våld, att männens våld inte är så farligt och att män inte kan rå för sina handlingar.

Han var 28, jag var 18 och han var kär i mig men jag var inte kär i honom och en dag blev det för mycket. (ja ni hör ju hur jag ursäktar) Vi hade varit ute, vi var fulla och han var svartsjuk för att jag suttit i knät på nån kille. Han lyfte upp mig i luften, från ingenstans - slängde in mig i väggen och när jag satt där på golvet så satte han sig mittemot och slet i mitt hår, skakade mig fram och tillbaka. Lämnade svarta blåmärken över mina armar och hår som lossnade i stora sjok.

Vi skrek i varandras munnar och när han släppte så var allt förstörd. Flera års vänskap, inte bara med honom men också med andra människor som senare tog hans parti. Hur kunde jag anmäla? Hur kunde jag? Det var ju mitt fel. Han var ju kär i mig men jag var ju inte kär i honom. De dömande arga blickarna från omgivningen stack som knivar.Och jag ångrade mig. Skämdes. Frågade polisen om jag kunde ta tillbaka anmälan (det kunde jag inte). Tänkte på hans framtid, vad innebär en misshandelsdom egentligen?

Och jag undrar vad han gör idag. Frågar gemensamma bekanta om de sett honom. Frågar och hoppas att han har det bra. Jag vill träffa honom, krama honom och ta en fika och låtsas som allt är som förr. Jag är inte arg. Inte ens upprörd. Jag saknar honom. Jag förlät honom innan han ens lämnade rummet. 

Så internaliserat är idén om att kvinnor, om att jag, ansvarar för männens ilska och handlande och att mäns våld inte är allvarligt. Helt sjukt egentligen. 

(null)

Malin

Hur kan vi tycka så olika i detta? Inget i din berättelse är normalt eller kan ursäktas. Det där måste bero på att du växte upp utan tydliga goda förebilder. Var var dina föräldrar när du hängde med 10 år äldre män? När jag var 18 och myndig skulle samma sak aldrig kunnat hända, min familj fanns där för mig varje dag och utomstående män skulle aldrig ha kunnat nästla sig in sådär, med ”kärlek” som ursäkt eller ej! För mig låter varenda ord av det du skriver fullständigt sjukt, från början till slut och varje liten detalj. Hur kan föräldrar och omgivning tillåta???

Malin

Skriver ingen, känner att jag inte var tydlig: alltså våld!? En man som använder våld! Jag skulle inte kunna tänka på honom som vän någonsin mer! Våld skrämmer mig något otroligt, våld dödar, våld betyder dessutom att personen är primitiv inuti och såna personer får mig att känna avsmak. Våld är så otroligt sjukt och fel. Skulle aldrig tänka på en våldsman som en vän, hur ”snäll” han än var innan. För jag växte inte upp med våld, så det är inte normaliserat för mig.

My

Hej Malin. Jag är uppfostrad av starka kvinnor (mormor och mamma) samt en mkt medveten och närvarande far som lärde mig allt om min rätt och mäns skyldigheter. I sju år levde jag med en misshandlande man. Det är nio år sedan jag lämnade honom och han plågade mig två år till efter det, värre än innan. Det är först nu jag med fullo förstår att jag såklart aldrig hade ansvar för hans handlingar men de vänner vi hade gemensamt valde bort mig när jag lämnade och dessutom började berätta vad jag var med om.

Det har med vad samhället signalerar att göra och väldigt lite med vad ens föräldrar signalerar en att göra.

Mormor Greta

Bra inlägg Lady Dahmer, förstår precis hur du tänker/känner. Och Malin som kommenterat ovan, jag förstår inte riktigt din ”förmåga” att vara så tydligt svart eller vit. Så är ju inte livet på riktigt. Din kommentar nedvärderar rakt av alla kvinnor (eller män för den delen) som levt eller lever i relationer där det förekommer våld. Våld ska aldrig accepteras, men det finns så många aspekter som gör att människor ändå finns där. Och ingen människa är ju bara våldet, bara dålig. Den är också en pappa, en vän, den man delar huslån med, den som kämpar med psykiskt dåligt mående eller en missbruksproblematik. Låt oss kämpa för att förinta våld men det utan att nedvärdera utsatta personer.

Svar: Tack!
ladydahmer.nu

Marie

”Mormor Greta” kommenterar Malins kommentar, inte din text LD 😌

Svar: ahhhhhhh läste slarvigt! Förlåt!
ladydahmer.nu

Elin

LD: Läs "Mormor Gretas" kommentar igen. Hon riktar sig till "Malin".

Svar: tack! Läste slarvigt!
ladydahmer.nu

Louise

LD♡
Jag kan nog tänka mig in att man är sådär, förlåtande. För man tycker ju om den där personen som slog. Ursäktar med att han hade en dålig dag. Kanske han gråter sen och säger förlåt. Då blir ju plötsligt jag den taskiga om jag inte förlåter när jag ser hur jobbigt han har det. Det var säkert bara en engångs grej. Lär aldrig hända igen.
Men det gör det.
Igen.
Och igen.

Malin

Jag känner mig helt tom. Lyssnade precis klart på P3-dokumentären om mordet på Lotta. Det är ju ett uppmärksammat fall sedan tidigare, men jag har inte satt mig in i det förrän nu. Blir så jävla jävla förbannad på hur ingen tar mäns våld mot kvinnor på allvar. INGEN gjorde något. Inte socialen, inte vården, inte polisen, inte åklagarna. Trots att hon bad om hjälp själv. Det är så många människor som måste ha varit insatta i hennes livsöde och någonstans borde någon satt ner foten och tagit det på allvar. Men det är som att alla ba "näe det här är inte mitt ansvarsområde". Jag spyr.

Fia

Det låter som att du ska vara riktigt glad över att du inte blev tillsammans med den karln. Blev han så svartsjuk när ni inte ens var tillsammans...

Malin: det här handlar inte om uppfostran eller åsikt. Det här är något helt annat som man inte kan förstå förrän man sitter där i den situationen. Det är helt omöjligt att veta på förhand vem som slår och vem som inte gör det. Oftast börjar de slåss när man är så upp över öronen förälskad att all logik blir bortsuddad. Det händer heller sällan från en dag till en annan. Innan slagen kommer har hela ens identitet och den man var blivit utsuddad.

Det finns en anledning till att många kvinnor hamnar i en relation där man blir misshandlad.

Vi kan inte börja skuldbelägga omgivningen, uppfostran eller kvinnorna som är där. Skulden ska ligga hos mannen.

Malin

Men LDs text beskriver en ”killkompis” (betydligt äldre man som ville ligga med henne, är det ens en ”kompis” då?) som helt plötsligt tar till våld, inte en pappa eller sambo. En betydligt äldre man som
börjar slå en tjej, var ligger det normala i detta? Det måste absolut ha funnits våldsinslag tidigare i LDs liv, annars är våld en så total felsignal, ingen skulle kalla honom vän som inte redan är tillvand med våld. Jag säger ju egentligen samma sak som ni som klagar på mig. Umgås man med personer som är kapabla till våld så är det ju för att man haft sånt i sin omgivning och inte reagerar längre. Jag såg aldrig ens en antydan till våld i min uppväxt och därför kan jag inte umgås med folk med aggressiva tendenser eller lite stissigt sätt. Jag undviker dem redan vid första anblicken. Det är så jag menar, jag skuldbelägger bara omgivningen inte flickor/kvinnor, ni missförstår mig tror jag. Det jag menar är att om ett barn växer upp helt utan våld eller aggressivitet så undviker det personer som har en cool/tuff/hård framtoning. Det blir en fingertoppskänsla, inte att andra gör fel utan att vi som haft den turen får en fingertoppskänsla för vilka människor som kan gå över gränsen. Jag har fått obehagskänslor av killar som mina vänner tyckte var snälla och mysiga, som sedan visade sig vara otrevliga. Det är ju bara tack vare att jag växte upp i en så bra och sund miljö som jag jämför alla med min uppväxtmiljö och är de inte lika lugna och mjuka som folk var i min familj så vill jag inte vara med dem. Det är inget skuldbeläggande av dem som inte haft samma tur!

Linnéa

Malin: Jag är absolut inte tillvan våld. Uppvuxen med två närvarande föräldrar i övre medelklass som alltid velat mitt bästa och sett efter mig. Ett svenssonliv helt enkelt, alltid utan den minsta tillsyn av våld. Och jag förstår precis vad det är du menar och syftar på, för jag har länge tänkt precis likadant. Att nej fy sånt hade jag aldrig accepterat, och verkligen inte mina föräldrar eller min omgivning.

Sen fick jag min första pojkvän. Vi var 16 år båda två och kära så upp över öronen. Han var en snäll kille och umgicks mycket med både min familj och mina vänner. Sen hände något. Vi gjorde slut, men fortsatte umgås i samma kretsar och en kväll blev det för mycket, det kan lätt bli det när man umgås med någon känslorna fortfarande finns för. Vi hade druckit och var påväg tillbaka till stan när vi börjar bråka om något jag inte ens minns, och helt plötsligt spräcker han min läpp. Aldrig tidigare hade han visat sånna tendenser och det är absolut inget jag har haft runt mig när jag vuxit upp.
Efter det umgicks vi inte på ett tag men idag är vi båda 21 och han har bett om ursäkt för längesen och vi är fortfarande nära vänner.

Det jag vill komma fram till är alltså att trots vilken uppväxt man haft så kan man inte undkomma mäns våld då det finns precis överallt och kan komma från vem som helst, inte bara personer som känns otrygga och farliga om man haft den uppväxt både du och jag verkar haft.

Malin

Linnéa, tack för din berättelse. Jag förstår att det inte alltid följer ”min” värld, absolut.
Jag pratar inte heller bara om våld utan överhuvudtaget om ”otrevlig” attityd, taskiga kommentarer med mera.
Allt sånt får mig att må illa och dra. Och mycket riktigt umgås jag med väldigt få människor. Väljer man bort folk som har minsta lilla sak som inte passar så blir man per definition asocial! Och det är jag. Men det är bara bra för mig.
Men jag förstår också att är man social och öppen utsätts man för mycket mer folk rent allmänt och risken för skitstövlar eller bara ”ej trevliga” ökar.

Linp

På pricken LD! Och jag tror att hen inte förstår det förrän det händer en själv. T ex .......att jag efter skilsmässan från en elak man ändå flera år efteråt vill liksom "vara snäll" (för att jag känner mig dum som sa vad jag tyckte till slut) och visa "att man duger, att man är bra".......det är helt sjukt att jag känner så! Men håller med om att det är samhällsuppfostran/kulturen det är fel på.

Linnéa

(Hela delen med att vi fortfarande umgås idag var alltså för att poängtera just hur internaliserat detta är. Jag vet att det var fel, men ursäktar och vrider och vänder ändå på händelsen och jag kan lova att det verkligen inte beror på vare sig min uppväxt eller omgivning.)

Lottsky

Kanske har jag haft tur, både med vad jag fått i generna och det mina föräldrar, främst min styvfar, ingjutit i mig - en självkänsla som gjort att jag vägrat tycka synd om män som burit sig illa åt. Fick tidigt uppfattning om att våld aldrig är okej, aldrig kan accepteras. Aldrig tyckt synd om slående män, fick tidigt lära mig att männen ska ansvara för sina beteenden och att det inte är kvinnors fel att män våldtar eller står. Men jag har ju sett och hört andra kvinnors erfarenheter och tyckande. Och det gör mig ledsen och arg, att det fortfarande finns flickor och unga kvinnor som mer eller mindre uppfostras i att de ska tänka mer på männens mående än sitt eget. Ibland är jag tacksam för att jag inte varit den där snygga tjejen män åtrår. Men jag har ändå haft min del av män som vräkt ur sig saker när jag inte velat ligga med dem. Som yngre hade jag det som män brukar kalla sexig kropp och det var aldrig fråga om annat än kåthet, kanske är därför jag hade lätt att inte känna sympati med dem... Det är ledsamt att man än idag lämpar över mäns dåliga beteenden på kvinnornas ansvar. Nej förresten, inte ledsamt. För JÄVLIGT är vad det är. Och nu har en man, uppeldad av s k Incel -sidor på nätet begått ett terrordåd mot kvinnor, skåpbilsattacken i Toronto. Så tyst det blev i media när det visade sig att motivet var kvinnohat, inte islamism... Incel står för Involuntary Celibacy, män som är förbannade på att de inte får ligga. För deras fel är det ju aldrig, som vanligt är det kvinnornas. Att detta inte uppmärksammas mer är ju även det ett tecken på "att lite mansvåld är inte så farligt." Råkar känna kvinnor som befunnit sig i eller befinner sig i, ofrivilligt celibat. Har de haft ihjäl någon? Startar de hatsidor på nätet för att skylla det på dumma män som inte väljer dem? Nä, skulle inte tro det. Mäns våld och krig mot kvinnor är aldrig acceptabelt och det är inte synd om de ynkliga individer som beter sig som många gör, med slag och hot när de inte får som de vill.

Kattpanda

Jag växte upp med bra föräldrar och inget våld osv, men det är ju mycket mer komplext än så. Jag vill också tänka att jag aldrig skulle acceptera det eller det, men när jag tänker efter har jag låtit killar behandla mig som skit när jag va i tonåren, min första pojkvän som var en helt vanlig ”schyst” kille slog mig i ansiktet när vi bara hade varit tillsammans i ett par månader och jag försvarade honom inför mina vänner och tyckte aldrig att det var nåt problem. Det är bara nu såhär efterhand som jag inser att han va svartsjuk och aggressiv och om det hade hänt idag hoppas jag att jag hade reagerat annorlunda.

Ella

Jag har en gång i mitt liv blivit slagen av en man. Mitt ex. Han absolut en fin och snäll kille, hade iprincip bara tjejkompisar och saknade verkligen "grabbiga tendenser" men han var samtidigt 1,90 lång, vägde 90 kilo och var ju helt krasst ändå ett reelt hot. Vi var 19 när det här hände, fulla och påväg hem. Jag minns att vi bråkade om något men kommer inte ihåg vad. Jag var antagligen jävligt jobbig, vill prata, tjata och bråka medans han mest ville vara ifred. Plötsligt sätter han sig på huk på trottoaren, jag bli irriterad, sätter mig framför honom och fortsätter bråket och då slår han mig över ansiktet. Det var liksom bara en örfil och själva slagetvar nog egentligen inte särskilt traumatiskt. Det obehagliga var istället vad som hände sen, med mig. Jag blev tyst, snäll, foglig, gick ett steg bakom honom till tunnelbanan, la mig snällt bredvid honom i sängen när vi kom hem och pratade sen aldrig mer om det. Hade någon sagt till mig innan att det var så jag skulle reagera på ett slag så hade jag skrattat, aldrig i livet, jag skulle skrika och slå tillbaka! Men kroppen fungerar inte så, den fogar sig för den vill inte utsätta sig för ännu mer fara. Och det är det jag hatar med att leva med män, hur fina och snälla de än är så har de en fysisk makt över mig som vi aldrig kommer ifrån.

Katz

Jag har skrivit om dig på min blogg

Elin

Jag har tack och lov aldrig utsatts för mäns våld (helt ärligt var jag inte attraktiv nog för att ha pojkvän förrän relativt sent så jag slapp tonårskillar), däremot har jag i flera vänskapsrelationer varit kompisen till ”den misshandlade kvinnan”. En bedrövlig roll att spela. Jag har lyssnat, förklarat hur FEL det är, lyssnat lite till, försökt få henne att lämna gång på gång på gång, har evakuerat en kvinna med barn som redan efter ett par dagar gick tillbaka till misshandlade man. Vi pratar inte om EGENTLIGEN (?!) snälla killar, utan riktiga jävla as som slåss, våldtar, terroriserar, manipulerar och hjärntvättar. Fattar såklart att min smärta i detta är minimal i jämförelse med de utsatta, men fy satan vad energi det har tagit. Ska erkänna att min ilska till stor del riktat sig mot kvinnorna eftersom det är så inihelvete obegripligt varför man stannar hos en sån karl. JAG VET! Victim blaming osv. Men man blir fan galen av att leva med detta i sitt liv. Att alltid vara frustrerad. När jag själv fick barn tog jag beslutet att bryta kontakten med en mycket nära vän eftersom jag var livrädd för hennes pojkvän och vägrade ha detta i min bebis liv. Hon lever fortfarande med samma man och via Instagram ser de otroligt lyckliga ut med semestrar i Sälen och mys med farmor, men jag vet vad som händer bakom stängda dörrar. Varje gång jag ser en rubrik om att en kvinna har mördats är jag rädd att det ska vara hon. Vad håller män på med egentligen?

Anonym

Elin
Jag har upplevt våld, både i familj och med min fd.
För ett år sen fick jag en ny vän, och det kom fram att hon va i ett sånt förhållande. Jag har lyssnat i timmar dagligen, fixat tider på kvinnofrid, hon gick inte ens dit. Det här har sugit sån enorm energi från mig.
Hennes partner gjorde en manipulation och "satte dit mig", utan att ens prata med mig svalde hon det och jag blev bortkastad som en disktrasa. Jag har stått ut för att finnas för barnen, när jag insåg att hon hellre ville ha honom än att värna om sina barn, så blev jag nästan äcklad, så i några månader har jag velat dra mig undan ändå, det är så svårt att se på när ingenting hjälper. Jag har haft skuldkänslor för att jag inte längre ville vara dem där nära vännen, jag lämnade mitt ex för att våran lilla valp inte skulle behöva ha det så, två månader efter att vi köpte den. Då va det helt plötsligt inte svårt längre.

Din kommentar gav mig lite frid, att mina känslor inte är fel. Jag har börjat må bättre sen vi slutade umgås, och jag vill inte vara delaktig längre när hon tillåter psykisk misshandel mot sina barn trots all fakta och information hon har fått, och helt fritt utrymme att prata och prata så min hjärna har fått hål.

Men jag lider med äldsta dottern. Han är inte ens pappa till henne, och hon låter honom behandla henne så. Världens finaste lilla tjej. Önskar så att hon kunde få flytta tillbaka till den familjen hon bodde hos innan, hon vill bo där har hon sagt till mig, hon vill tillbaka, och bli lycklig. "Jag finns inte här" sa hon, mitt hjärta gick i tusen bitar.

Jag känner mig så.... hemsk, som inte kan rädda henne.

Elin

Anonym:
Ja, visst är det fruktansvärt att inte kunna hjälpa? Jag hade - fånigt nog - en bild av hur det skulle få till när jag ”räddade den misshandlade kvinnan” och gjorde ALLT. Allt var fixat och klart åt henne och hennes barn och så VILLE hon inte. Det var så chockerande, för jag trodde att det var bristen på stöd, bristen på utvägar som gjorde att hon inte lämnade för det är den historien man hör. Jag underskattade helt klart den makt han hade över henne.

Jag känner så igen det du skriver om skuldkänslor och barnen. Jag kände också att hon borde skydda barnen från detta liv. Jag har brottats mycket med tankar kring vem som är offret. Jag vet, rent intellektuellt, att HON är offret och inte ansvarar för mannens våld - MEN när barn är inblandade ser man såklart barnen som offren snarare än kvinnan som inte ena VILL lämna. Det är så förvirrande.

Jag känner idag viss frid över beslutet att bryta kontakten. Jag gjorde en orosanmälan till soc (som inte ledde någonstans) och sedan lämnade jag. Jag minns att jag satt med kvinnans moster (i ett av våra försök att få kvinnan att lämna) och mostern sa till mig: ”Jag har varit i den här situationen med hennes mamma i över trettio år. Hamna inte där du också.” Äh, jag kanske är ett as som inte är i hennes liv, men 12 år räckte för mig.

charlotte

Anonym, du har säkert gjort massor för din väninnas barn. Du har varit en vuxen som reagerat på deras hemsituation och att äldsta flickan tytt sig till dig och sett att du vill hjälpa är bra. Om du inte har kontaktat soc så kan du göra det, du kan vara anonym. De har en skyldighet att utreda om barn far illa. Ett annat sätt kan vara att ta kontakt med barnens skola, via skolhälsovården eller rektor. Skolan måste anmäla till soc vid misstanke om att ett barn far illa och skolan kan också sätta in stödinsatser för barnen. Det är alltid fruktansvärt tungt att känna sig maktlös när man ser barn som mår så dåligt.

Lisa

Malin
Jag förstår delvis vad du menar med fingertoppskänsla, men den måste nödvändigtvis inte ha att göra med uppväxt.

Jag och min syster har exakt samma uppväxt (men delvis olika uppfattningar pga olika personer såklart) och vi har varit, och är fortfarande till viss del, helt olika gällande män. Hon har varit manstillvänd, väldigt törstande efter manlig bekräftelse och funnit machomän attraktiva. Jag är en manshatare av rang och har noll tålamod med män. Nu i vuxen ålder har hon blivit mer som jag, tack och lov. Så trots samma uppväxt har vi alltså varit väldigt olika i detta och det tror jag framför allt har att göra med hur vi båda har hanterat sviktande självkänsla. Hon har vänt ut och in på sig själv för killars bekräftelse (och då råkat ut för våldsamma killar) och jag har isolerat mig.

Jag tror inte att det finns någon uppväxt som kan garantera att kvinnor håller sig undan våldsamma män. Det man måste fokusera på är hur pojkars uppväxt ser ut, inte flickors.

Malin

Vad intressant Lisa. Hur det kan bli så olika. Jag tycker ofta att de manstillvända är de snygga tjejerna, de som får uppmärksamhet från männen och vänjer sig vid den och inte vill vara utan den eftersom det blir deras största källa till bekräftelse. Är det något du känner igen?
Jag är ingen manshatare själv men jag är asocial och söker inte bekräftelse hos andra, jag lever för min familj och har mycket distans till annat folk. I jobbet är jag formell och proffsig och folk brukar inte våga bli personliga med mig. Så i många saker slipper jag störa mig på män. Men i barnens skolor är det ju fullt med stökiga pojkar såklart. Då lär jag barnen att skolan är snart över och väljer man rätt utbildningar och jobb så kan man slippa bröl- och stökmän till en ganska stor del!

Lisa

Malin
I yngre år var hon mycket snyggare än jag, jag var en ful ankunge. Så det kan säkert ligga något i det. Jag blev (normativt) snygg precis efter gymnasiet i princip, så jag började få manlig uppmärksamhet när jag var vuxnare (än en osäker 15-åring dvs).

Moa

Ehm... mina vänner har börjat följa Joakim Lamotte. Help me, vad ska jag säga till dem så de fattar hur toxic han är?

Svar: Haha fråga dem varför de följer honom. Följer de kvinnor som är feminister?
ladydahmer.nu

BM

Gör ont i hjärtat att läsa ditt inlägg och några av kommentarerna ...

Zittens

Känner igen det du skriver. De där med att ändå sakna den som slår men det är nog för att man saknar den han var innan slagen.
Inte bra dock att ge efter för den saknaden. Fyll den saknaden med annat och andra.
Skriver just nu om när våld går så långt som till skyddad id. Katerogi: skyddad id.
Bra inlägg! Bra att ta upp just den problematiken. Att hur kan man sakna någo som slår?? Kram

Elin

Det är lätt att skriva att "jag hade agerat annorlunda", om man inte varit i den situationen själv. Det är klart att man tänker att man hade blivit förbannad, när man läser storyn som den är berättad. Men att uppleva den är ju en helt annan sak. Speciellt när man är 18 år - jag kan inte påstå att jag hade speciellt stark tro på mig själv när jag var i den åldern.

Jag har aldrig varit med om våld, men jag tänker bara på en relation (banal i det här sammanhanget) jag hade i gymnasiet, där en kille var upprepat otrogen mot mig - ibland framför mina ögon till och med. Efteråt, när jag hunnit bearbeta det hela, var jag såklart förbannad, men där och då kändes det som att det var jag som fick honom att svika mig. Som LD skriver: Det är så inarbetat att män inte kan anvsvara för sina handlingar..

A

Jag behövde verkligen läsa det här. Har nyligen varit med om en liknande händelse där personen i fråga också har haft känslor för mig som varit obesvarade och en kväll när jag var aspackad gick han över gränsen. En man jag har känt och betraktat som en vän i 8 år. Ändå när jag tog upp det med honom hur fel det var vad han gjorde sa jag i samma mening "men jag vill inte att du ska må dåligt över det här, du är inte en hemsk person, du gjorde fel men du är inte hemsk". Jag ursäktade och förminskade händelsen. Och i veckor har jag mått fruktansvärt över det här och känt att ingen förstått varför jag överhuvudtaget bryr mig om honom fortfarande när jag vet att det han gjorde var fel. Så att läsa ditt inlägg gav mig lite mer styrka, och fick mig att känna mig lite mindre ensam i det. Så jäkla viktigt att lyfta. (bör tilläggas att jag inte planerar att fortsätta min vänskap med den här mannen men att jag är ledsen över att vår vänskap är över). Kramar och tack LD. <3

Ebba

Åh håller sååå med! Jag hade också så dåligt samvete när jag anmälde en 10år äldre man som taffsade på mig på krogen och sedan kallade mig "för ful för att taffsa på", kände att jag förstörde hans liv och att folk skulle tycka att jag överdrev eller var en bitch som inte bara accepterade det glömde det hela. Jag blir så arg. HAN gjorde något OLAGLIGT (uppenbarligen eftersom han blev dömd) och ändå tror jag att det är jag som gjort något mot honom. Tur att man har polare som peppar en <3

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog