Pojkars våld ses som självklart

Vi som har söner borde vara jävligt oroliga. Oroliga för att våra pojkar ska utsättas av våld från andra pojkar. Oroliga för att våra pojkar ska indoktrineras i en våldskultur där våld mot pojkar och män är vardagsmat och inget som tas på allvar.

Kommer ni ihåg den där fyraåringen som mördades av ett annat barn? En annan pojke? Jag minns att jag tänkte att det måste vara ett annat barn, en pojke, som var skyldig och sen kom det ju fram att det var så. Inte för att jag går runt och tror att pojkbarn är elaka eller farliga generellt, men för att barns (pojkars) lekar ibland kan gå överstyr och finns där då ingen vuxen att stoppa, guida och stödja så kan det få ödesdigra konsekvenser.

Jag minns att jag bara ville vråla rakt ut. Varför? Hur kunde detta hända? Var fanns de vuxna?

Fast grejen var att det fanns vuxna där. Kanske inte just där precis då vid detta tillfälle men annars. Många vittnade om  den våldsamma stämningen och det konstanta bråket på lekplatsen men ingen grep någonsin in och efteråt frågade man sig varför detta kunnat hända.

Men jag vet varför. För att det är normalt. Det enda vuxna vittnet som såg fyraåringen jagas iväg reagerade inte för han såg ingenting han inte sett förr. Som han inte sett varje dag i samma sammanhang.

Normal pojklek. Normaliserad. Att slåss, brottas, jagas, tacklas, skrika. Ingen reagerar för det är ok för pojkar att bete sig just så. Ingen reagerar för det är en självklarhet att pojkar är våldsamma. Det förväntas. Det överses med ett leende; "ja se pojkar, man vet ju hur de är!"

Jo, pojkar. Det är hos pojkar den här typiska våldsleken uppmuntras. "Barn behöver leka krig" eller "barn behöver härja av sig" sägs det men egentligen menar man pojkar för ingen reagerar över att flickor oftare leker lugnare lekar. Konstruktiva lekar. För det finns inget konstruktivt med våldslek.

Jag var rädd för pojkar när jag var liten. Även de som var mina vänner för man visste liksom aldrig riktigt när det kunde bli jobbigt. Man visste aldrig när man plötsligt kunde bli nertryckt i snön och mulad eller när nån skulle köra upp ett knä i ryggen som poliserna de sett på TV'n brukade göra eller när man skulle få en sten i huvudet i en lek som spårat ur lite för mycket för det blir lätt så när barn blir uppspelta även om de inte menar illa. Och jag gick konstant som på nålar. Konstant med molande magvärk. Jag undvek pojkar i grupp.

Det är dags att vi vuxna tar lite jävla ansvar och sätter stopp för våldet. Barn har inte den erfarenhet, mognad eller kunskap som krävs för att hantera det. Vi kan inte tillåta våld ibland för barn kan inte riktigt förstå vad gränsen går. Vi kan inte tillåta att pojkar växer upp med förväntningen att vara våldsamma.

Manligt våld måste sluta glorifieras och pojkars våld måste sluta bortförklaras.

(null)

Pojke som utsätter sin arma mor för nåt slags våld
Malin

Min nästan treåring har på senaste tiden börjat med den helt vidriga "jag ska döda dig" - leken där han låtsas att det han håller i handen är ett vapen. Jag måste ta en diskussion med förskolan om det eftersom jag misstänker att det är därifrån det kommer. Men jag är helt ärlig orolig för att dom inte ser problemet med den sortens lek och viftar bort det med "boys will be boys"... :( Jag vill liksom att vi ger samma budskap, att det inte är ok.

En annan Malin

Jag blir galen på alla dessa ”skönt avslappnade” föräldrar som är stolta över att ungarna drar runt i området i flockar utan vuxenövervakning. Det tycker föräldrarna är coolt och de känner sig som coola bra föräldrar som låter barnen klara sig själva och bli ”självständiga”. Vad nu självständighet har för egenvärde när man inte är vuxen eller på något sätt mogen.
Att ungarna (pojkarna) är konstant dumma mot varandra i all denna coola sköna frihet... det bryr sig ingen om, eller jo, jag gör det men jag är typ ensam om att bry mig.

Anna

Jag uppmanar alltid min fyraåriga son att säga till någon vuxen om någon är dum mot honom. Blir jätteirriterad på förskolepersonalen som tycker att barnen bör lösa sina konflikter själva i största möjliga mån. Känns farligt!

KATZ

Jag har skrivit om dig på min blogg...

Cecilia

Herregud JA att en var livrädd för pojkar som flicka. Låg alltid en känsla av ångest över hela grejen att när som helst kan det ta slut på andra pojkar här och då kommer någon av dom här killkompisarna som jag gillar att vända sig mot mig eller någon av mina tjejkompisar och ingen vuxen kommer skydda oss PÅ RIKTIGT. Har så, så, SÅ många av dom erfarenheterna som hänger kvar och minns (också) fortfarande den känslan så väl liksom. Att dom vuxna alltid sa att "berätta för en vuxen", men när det verkligen blev jobbigt på allvar så var det alltid så tydligt att det var en själv som bara blev "jobbiga jävla ungen" FÖR ATT en gjorde det. Varje gång. Allvarlig alltså: VARENDA EN.

Fanns t ex en pojke vars storebror jag var väldigt förtjust i, medan denne pojken (2 år yngre) i sin tur var kär i mig när vi var typ i mellanstadieåldern. Hade då "brandat" mig väldigt mycket som "snälla/tålmodiga tjejen", så när jag en enda gång (som övriga tjejer i umgänget) inte kunde hålla mig för skratt när han klantade sig (eller nått sånt, tror jag?) vart han helt vild i blicken, slet av mig från gungan jag satt på och började släpa runt mig I HÅRET i en sandlåda så jag fick sand bokstavligen överallt och fick hålla in tårarna både under och efter. Min bästa vän gick raka vägen och skvallrade för hans pappa, men gick därifrån med ett besked om att "Ja men han är ju världens GENOMSNÄLLASTE egentligen, det vet ju ni som känner honom, var det inte så att den här tjejen bara missförstod något då? Var det [mitt smeknamn]? Men han är ju SÅ FÖRTJUST i henne?" och vi liksom.. köpte det, lite? Som alltid med de vuxnas "final verdicts". Usch. VÄGRAR fan vara "DEN vuxna" nu. :(

Anna i stugan

Jag är tveksam kring detta. Jag har en snart sexåring som har varit och är fortfarande ibland ganska fysiskt vild av sig. Jag och min man är väldigt lugna bägge två, och vi tjatar fan hål i huvudet på honom om att man måste ta det lugnt, inte härja och göra saker som gör ont på andra eller skrämmer andra. Jag tror min man var ganska vild som barn också, idag är han lugn som en filbunke, men jag har med garanti ALDRIG varit så där stökig.

Så INGEN attityd från oss om boys will be boys osv. Ändå detta härjandebehov, som något han närmast inte kan låta bli. Nej jag tror inte bara det är från förskolan (han är rätt lugn där, sitter mest och ritar eller bygger tågbana, leker nästan alltid själv osv).

Jag vet såklart att det inte går att dra några generella slutsatser utifrån egna erfarenheter. Jag vet såklart att man inte kan säga att det är biologi, och han kunde varit likadan om han varit flicka. Men det mesta som vi människor är och gör har påverkats BÅDE av biologi och kultur/normer, och likadant tror jag det är här. Att pojkar biologiskt sett har en tendens till mer våldsamt beteende och mer härjande. Samt att detta beteende sanktioneras och närmast uppmuntras hos pojkar vilket förstärker det (när det borde vara tvärtom, man borde jobba hårdare med empati och hänsyn och att ta det lugnt. Men kanske också utveckla en lite större acceptans för att ALLA barn inte kan vara tysta lugna mirakel från tvåårsåldern).

Sen kan jag tycka också att det är ett problem att det inte riktigt finns nånstans där barn som HAR mycket energi och är högljudda kan stöka av sig. (Gäller kanske mest mindre barn). Jag har känt att jag har hyssjat på min pojke hela hans liv, och att det har varit kämpigt för oss alla. Klart att man inte ska låta barn härja ohämmat på förskola eller lekplatser, men oavsett var man befinner sig i det offentliga rummet så ses barn som störmoment om de låter eller far runt. Det är inte så utvecklande för barn heller att bara bli nertystade HELA tiden.

M

Anna i Stugan

Jag tänker dock att det är stor skillnad på att bli hyssjad på och få nej än att lära sig se omgivningen och sitt beteende samt få alternativ till sitt beteende.

Ex; tyst, var lugn, spring inte!
Det är ju inte så konstruktivt för ett barn som inte har förmågan att se vad hen ska göra istället
Att säga; sitt ner i soffan, och försök lyssna å teven
det är enklare för ett barn att förstå

FT

Hatade pojkar under hela min uppväxt pga rädd för deras beteende. Och ja, jag hatar ju män idag så inte mycket som hänt där. Skulle inte stå ut med att få en egen pojke ens.

Therese

Jag tänker också att det är skillnad på att se till "vilda" pojkars behov av fysisk aktivitet och att tolerera beteende som att slåss, ta över ett sammanhang och förstöra för andra. Pojkar som beter sig illa behöver naturligtvis styras, dels genom att visa nolltolerans för dåligt beteende men också genom att uppmuntra och leda fysisk aktivitet som är positiv. Ungar älskar ju bär en vuxen styr upp någon rolig lek, det är iaf min erfarenhet.

Moa

Livet är för kort för att tolerera kränkta män.

Yevonde

Jag tycker fortfarande att killar i grupp är obehagliga från typ 11-12 år. Undviker dem om det går. Jag minns en incident när jag gick i skolan, i 6:an. Minns inte varför men typ alla killarna i min klass jagade mig, jag var otroligt tyst och blyg, det slutade med att jag blev uppträngd mot en vägg och sparkade åt alla håll i försvar, råkade träffa nån på pungen och fick en utskällning av en vuxen "för det är farligt". Farligt? Testa att vara en 12-årig tjej.

S

Anna i Stugan:

Det hade kunnat vara jag som skrivit den kommentaren. Lugna föräldrar (mannen var vild som liten) med en sjövild son som slåss och bråkar och skriker. Båda genusmedvetna. Inga våldsamma tv-program, inga "pojkiga" leksaker, lugn förskola.
Vi säger NEJ, vi blir arga, vi pratar, vi ger alternativ till det stökiga beteendet, vi gör "alla rätt" - INGET fungerar men vi fortsätter såklart. Han är 4 idag och jag hoppas att han växer ifrån det.
Det är inte kul att ha "den bråkiga ungen" som alla dömer samt att bli dömd själv som en dålig förälder.

Veronika

Jag ser flera kommentarer om förskolans roll. Och ja, vi ser mycket våldsamma lekar på förskolan, sparkar, slag, pinnar som vapen... självklart "smittar" barn varandra, alla kanske inte har med sig detta i sin lek från början, men att skylla på förskolan som någon fristad där det här frodas är att stoppa huvudet i sanden. Det är nog en försvinnande liten del pedagoger och förskolor som ser mellan fingrarna när såna lekar sker. Vi jobbar ju aktivit, hela tiden, för att era barn ska lära sig att värna om varandra, att leka snällt, att pinnar kan vara djur, raketer och pennor - men aldrig ett gevär. Vi utbildar oss, vi pratar genus, vi ser över de sagor vi läser och ger konstant akt på hur vi ska bemöta barn och inte kön. Varför leker barn? Jo barn bearbetar intryck och händelser i leken, som en slags vakendrömmar. Har ett barn varit hos läkaren kan jag lova dig att vi ser det i dennes lek på förskolan, eller om ni varit på teater eller kalas på helgen, föräldrar som bråkat osv osv. Ofta kommer dock inte leken från barnens inre impulser utan från barnprogram, serietidningar och böcker. Även detta måste givetvis bearbetas. Program som vi som vuxna kanske inte reagerar på och vi anser är oskyldiga tar stor plats i barnens värld. Släng mer än ett getöga på barnets padda, barnkanalen och hens leksaker och se vilken typ av lek de uppmuntrar till. Jag tittar rätt ofta på barnprogram för att hålla mig ajour med vad "mina" barn på förskolan får inspiration av, och jag kan säga att allt är inte direkt Lennart Hellsings ABC -resa. Fyraåringar leker star wars, ninjago och batman. Om ni föräldrar hjälper varandra till ett kollektivt nej till sånt hemma vill jag nästan lova att lekarna kommer ändras även på förskolan. Ta föräldramöten som tillfälle att träffas och hjälpa varandra, hur säger man nej när ett barn tjatar? Vad erbjuder man istället? Och framför allt - lek med era barn! Lär dem att leka lekar ni tycker är "bra" lekar. Barn vill vara där vi vuxna är och göra det vi gör, det är ett fantastiskt verktyg att använda sig av!

Veronika

Jag ser flera kommentarer om förskolans roll. Och ja, vi ser mycket våldsamma lekar på förskolan, sparkar, slag, pinnar som vapen... självklart "smittar" barn varandra, alla kanske inte har med sig detta i sin lek från början, men att skylla på förskolan som någon fristad där det här frodas är att stoppa huvudet i sanden. Det är nog en försvinnande liten del pedagoger och förskolor som ser mellan fingrarna när såna lekar sker. Vi jobbar ju aktivit, hela tiden, för att era barn ska lära sig att värna om varandra, att leka snällt, att pinnar kan vara djur, raketer och pennor - men aldrig ett gevär. Vi utbildar oss, vi pratar genus, vi ser över de sagor vi läser och ger konstant akt på hur vi ska bemöta barn och inte kön. Varför leker barn? Jo barn bearbetar intryck och händelser i leken, som en slags vakendrömmar. Har ett barn varit hos läkaren kan jag lova dig att vi ser det i dennes lek på förskolan, eller om ni varit på teater eller kalas på helgen, föräldrar som bråkat osv osv. Ofta kommer dock inte leken från barnens inre impulser utan från barnprogram, serietidningar och böcker. Även detta måste givetvis bearbetas. Program som vi som vuxna kanske inte reagerar på och vi anser är oskyldiga tar stor plats i barnens värld. Släng mer än ett getöga på barnets padda, barnkanalen och hens leksaker och se vilken typ av lek de uppmuntrar till. Jag tittar rätt ofta på barnprogram för att hålla mig ajour med vad "mina" barn på förskolan får inspiration av, och jag kan säga att allt är inte direkt Lennart Hellsings ABC -resa. Fyraåringar leker star wars, ninjago och batman. Om ni föräldrar hjälper varandra till ett kollektivt nej till sånt hemma vill jag nästan lova att lekarna kommer ändras även på förskolan. Ta föräldramöten som tillfälle att träffas och hjälpa varandra, hur säger man nej när ett barn tjatar? Vad erbjuder man istället? Och framför allt - lek med era barn! Lär dem att leka lekar ni tycker är "bra" lekar. Barn vill vara där vi vuxna är och göra det vi gör, det är ett fantastiskt verktyg att använda sig av!

RebeckaL

Veronika
Hoppas all personal på förskolan resonerar som du. Jag förstår att ni blir frustrerade när den allmänna tongången är att barnen lär sig alla dåliga beteenden på förskolan. Aningens naivt och ibland faktiskt lite oförskämt.

Isabell

Veronika! Vilket otroligt bra inlägg i diskussionen. Jag är också förskollärare och blev nästan lite gråtig över det du skrev. Hur mycket vi jobbar med allt det där. Från 1-åringar till 6-åringar, säkert nån gång i minuten förklarar jag, uppmuntrar och uppmärksammar empatiskt, vänligt beteende mot andra.

När pojkar (ja, det är bara pojkar) på mitt jobb ”skoj-bråkar” och typ tacklas brukar jag säga; ”Nu är det som att ni tränat på att slåss, det är inget ni ska träna på.” Vet inte om det är det bästa att säga, men egentligen sant ju? Och såklart uppmuntra till annan typ av lek...

Men håller med Veronica. Titta över vad barnen inspireras av, lek själva med era barn- ge dem lekidéer och strategier.

Anna i stugan

M - jag har också läst på och såklart ger vi alternativ också. Men även om man ger alternativ så blir det ju ändå en korrigering av barns beteende, och om man säger 20 gånger om dagen att barnet ska gå i stället för att springa så slinker det ändå ur minst lika många "nej ta det lugnt nu, inte springa, inte skrika" osv.

Anna i stugan

S - min pojke har blivit mycket lugnare de senaste två åren. Numera sitter han gärna och ritar, bygger pärlplattor, spelar kort och annat. Det brukar bli lugnare med åren :-) håll ut!

Tove

Har sett att flera skriver frustrerat om sina vilda pojkar. Vill gärna också ha tips och råd hur man handskas med en sån. Jag har alltid varit en ”skötsam flicka” själv och var verkligen helt oförberedd på att få en sån sjöbuse till son. Står nu här helt paff över att sonen leder röjarligan på förskolan. Vi försöker prata mycket känslor hemma, inte se på våldsamma barnprogram, aldrig tolerera krigslekar eller för mycket ”bus”, men känner inte att jag når fram. Så går lillasyster på tre år runt och leker lugna lekar, delar med sig och är mamma till dockorna. Jag står handfallen, försöker göra det jag lärt mig (behandla dem lika, inte klä pojken för tufft, lyfta fram flickan osv) men känns inte som att det blir bättre. Hjälp mig gärna!!

Malin

Veronica - tack för dina kloka ord och perspektiv!
Redan innan jag läste din kommentar insåg jag att det finns så många fler möjliga "inspirationskällor" till min sons "jag ska döda dig" lek än förskolan.
I mitt fall har min nästan treåring en 14- årig storebror som spelar mycket dataspel, skypandes med sina vänner, och ibland är lillebror i hans rum när han spelar. När lillebror får ha plattan sitter jag inte alltid bredvid (är nästan alltid i närheten men ibland är fem minuters egentid på toaletten eller i tvättstugan ett måste för att öht orka vara en ok mamma) så jag har inte stenkoll på exakt vad han tittar på hela tiden men jag känner mig ganska lugn så länge det är stadens hjältar eller Bolibompa, Youtube är ju värre...
Summan av kardemumman är iaf att jag har pratat lite extra med storebror om språket när han spelar och ffa när lillebror är i närheten, jag har pratat med min man om att vi måste ha bättre koll på lillebror när han har plattan. Och så pratade jag med förskolan, berättade om det nya beteendet/leken och frågade om han gör så även där? Den pedagog jag pratade med hade inte sett det. Hon tyckte precis som jag att det inte är ett ok beteende/lek men hon sa också att de äldre barnen (läs pojkarna) som delar gård med min sons avdelning ofta leker med pinnar och att det mycket väl kan komma därifrån, hon skulle prata med sina kollegor om det.

Sen läser jag flera kommentarer ovan om det här med att vara lugna och genusmedvetna föräldrar med vilda söner och känner igen mig. Kämpar själv med att min treåring är lite vild och med en betydligt "kaxigare" attityd än sin storebror som alltid har varit så otroligt lugn och ordentlig (till och med så ordentlig att hans lärare i lågstadiet en gång sa "han är nästan för ordentlig, det skulle inte göra något om han 'busade' lite nån gång", en kommentar som jag nu i efterhand inser att vi aldrig fått om han varit en flicka). Men farmor säger att hans pappa var likadan och det lugnade ner sig. Jag hoppas på det samtidigt som vi jobbar på med att försöka ge honom utlopp för sin energi på positiva sätt och däremellan träna på att ta det lugnt, sitta still och vara mer fokuserad. Men lätt, det är det inte...

Rebecca

Jag har tre pojkar en 6 åring och två snart 4 åringar och dom är fullkomligt galna... alltså verkligen vilda, på alla sätt, de röjer, dansar, sjunger, skriker men även kastar, slåss, puttas, brottas osv. En och en kan de vara hur lugna som helst men så fort de ser varandra börjar dom... har testat det mesta känns det som, vara lugn, själv bli arg, avleda, tala tillrätta, skrika, tillrättavisa, bekräfta känslor, prata om det... vet att problemet finns även på Fsk dels med mina men även med andra pojkar, att de slåss och leker vilt. För det mesta är de inte arga utan för dom är det lek, tills någon skadar sig dvs. De har inga våldsamma leksaker som vapen o dyl men däremot legogubbar och dinosaurier som de såklart uppmuntras leka våldsamt med... och ger man dom iPaden blir det ninjago osv vilket såklart påverkar... nu har jag börjat styra vilka program de ser genom att ta bort iPaden... men jag vet inte vad mer jag kan göra för att få ur dom ur den här jäkla onda spiralen... får redan köra stenhårt på ”nej betyder nej” och ”när någon säger nej eller stopp eller visar att den inte vill så slutar man” och dom verkar verkligen inte fatta... vilket självklart gör mig rädd för framtiden eftersom jag vet vilket problem detta är även för vuxna män att förstå...

Jd

En väninna till mig har fyra pojkar och jag blir typ skraj när hon ryter ifrån till dem men det verkar faktiskt fungera. Det är som att när de varvar upp och blir höga på livet så krävs det nästan att bli fysisk för att lugna dem.

Emma

Själv minns jag min barndom med all rädsla för de tjejer som mobbade mig. All utfrysning som satt djupa spår och min mamma som psykiskt misshandlade mig. I min värld är män o pojkar stabilitet och lugn, vänlighet o trygghet.

Svar: Såklart finns det elaka kvinnor, men menar du på allvar att du aldrig upplevt eller sett tafs, sexism eller mäns våldsamma beteende?
ladydahmer.nu

Anonym

Kvinnor är ljuvliga och goda.

Tess

Har en rätt lugn son, men märker "kraven" från omgivningen... Att han ska vara med och bråka pga hans kön. Att det ses som konstigt att vi föräldrar inte tycker att man slår eller sparkar nån för det "är bara på lek" och "pojkar behöver sånt". Hur vårt barn dras med för att man "ska" vara sån om man är pojke... Och är man inte sån, då är man som en tjej och det är "dåligt". Vi pratar så ofta om vänskap, relationer, empati, grupptryck etc och det handlar ALLTID om att pojkar förväntas vara hårda och coola för att "räknas". För att rädslan av att inte få vara med är där och spökar. Men det måste finnas fler som INTE vill ha det så? Så hur ändrar vi dessa j*vla förväntningar...

Julia

Förlåt för OT och kanske okänsligt i sammanhanget men jag KAN inte sluta skratta åt bilden i slutet 😂

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog