Vad är egentligen våld?

Tänker lite på det här med våld generellt och hur våld kan ta sig så många olika uttryck och hur det nästan alltid bortförklaras och förminskas.

Mitt ex till exempel, slog mig aldrig. Det var viktigt att poängtera då tyckte både jag och han och alla andra som hade en aning om vad som pågick. Herregud liksom, han slog aldrig, varken med knytnäve eller öppen hand. För riktiga män slår inte kvinnor. Det visste han också och han var ju ingen kvinnomisshandlare. För sådana är ju jävla svin som ska ha stryk. Och det ville han att jag med all tydlighet skulle förstå.

Däremot så knuffades, bet, nöps och skakade han mig. (Men han slog aldrig.) Han spottade på mig, tog strupgrepp på mig, kastade saker på mig, kränkte mig och höll gärna för både näsa och mun tills allt svartnade samtidigt som han berättade för mig vilken liten jävla äcklig hora jag var.

Men han slog aldrig.

"Han är inte sån! Det vet vi!" sa omgivningen när jag vågade antyda att något inte stod rätt till och då knep jag ihop istället. Och han slog ju faktiskt aldrig. Och jag var ju så stor i käften och jag slog ju tillbaka. Kanske var det problemet, jag kunde inte kuvas. Men ändå stannade jag. Så jag fick väl skylla mig själv egentligen, tänkte jag. Och många med mig.

Att han var våldsam i ordets vanliga bemärkelse är inget jag förminskar idag och inget jag tvivlar på. Han var våldsam helt enkelt.

(null)


Men att våld kan te sig på andra sätt än det fysiska talas det sällan om. Jo visst det psykiska, som ett luddigt begrepp, nämns men vad är det då? Nedvärderande kommentarer, kränkningar, uttalat hat, fördummande, förminskande. S.k gaslightning; dvs där man får sitt offer att tro att hen är tokig genom att förneka saker som sagts eller hänt, där man konstant ifrågasätter offrets upplevelse.

Allt detta är våld. 

Hot om våld är självklart våld. Hot om att skada, slå eller på andra sätt utsätta sin partner för obehag. Makt är en viktig faktor här och män befinner sig i en maktposition där kvinnor alltid måste vara medveten om samt förhålla oss till att vi är i ett fysiskt underläge. Vilket spär på inte bara vår utsatthet utan vår rädsla.

Och hotar han inte med att skada dig så använder han sig av de du håller mest kär; mitt ex hotade ofta att skada människor och djur jag brydde mig om om jag inte gjorde som han sa. Han skulle "förstöra livet" för min mamma. Han skulle se till att min bästa vän fick dåligt rykte. Han skulle ringa och skälla på alla från syrran till bekanta om han fick för sig att de skyddade mig eller på andra sätt fanns där.

Utöver hoten så kan han på andra sätt utsätta sitt offer för obehag och otrygghet; t.ex genom att ringa upprepade gånger. Till dig, din arbetsplats, din familj. Kanske dyka upp utanför din dörr vid återkommande tidpunkter eller bara vägra att gå. Stalking och förföljelse.

VÅLD.

Det är våld.

Ekonomiskt våld är att styra de ekonomiska där kvinnan ofta blir beroende av mannens inkomst eller där mannen helt enkelt tar kontroll över bådas pengar och utifrån det kräva lydnad och kuvelse.

Eller så tar han sönder dina saker, slår igenom dörrar, kastar tallrikar; mitt ex slet sönder mina kläder. Både de jag bar på kroppen men också mina favoritplagg eller plagg han tyckte car olämpliga. Han bestraffade mig ofta så. Han tog sönder ett antikt skåp, kastade min mobil i väggen, slet sönder en lampa, tömde askkoppar på mattorna och trampade in, kastade porslin, (gärna på mig) och kontrollerade mig genom att vifta med kära ting. Gör som jag säger annars ryker den här också.

Utövar man våld så behöver man till slut bara hota om det för att ta makten.

Och allt det här som inte är det där direkta våldet, slagen, är svårt att tala om, att upptäcka än mindre att erkänna för sig själv eller ta på allvar. Man skuldbeläggs ofta; vad var det som hände? Vad gjorde du för att han skulle säga så? Varför blev han arg? Varför slog han?

 
       (null)
Bild: Fanny Åström
C

Aj, vad jag känner igen mig. Mitt ex slog mig "bara" en gång. Men sen pågick ju all misshandel här ovan helt utan dåligt samvete, för han var ju inte en kille som slog...

Lisa

Den där människan som berättade sin våldshistoria i TV, hotade ju med våld.
Han är alltså som ett osäkrat vapen ute bland mer eller mindre skyddslösa människor.
Jag vet inte vad lagen säger, men hur skulle sånt kunna vara lagligt?

Malin

Det är väl bara att tänka vad man skulle tolerera från random person på gatan. Knytnävsslag, spott i ansiktet, nyp, knuff? Bli skriken åt? Få kläder sönderrivna eller väskan söndersliten? Bilen sparkad på? Det skulle man ju inte tolerera, tvärtom skulle man ju tycka att man blivit angripen. Samma sak gäller ju även om man känner personen, och i ÄNNU HÖGRE GRAD om man har ett förhållande. Självklart är även allt det andra du beskriver våld, och personer som använder våld ska man inte vara nära. För det kan aldrig, aldrig leda till något bra att bli utsatt för någon typ av våld. Och känner man någon som utsätter andra för våld ska man anmäla den samt avsluta all typ av kontakt (men inte med offret såklart) för att visa hur INTE OK det är.

IA

Jättebra inlägg som belyser flera aspekter av misshandel. Ditt ex stämmer in i alla kategorier. Fyf*n vilken jobbig mänska! Sociopat eller.. När man ser såna signaler och tendenser är det bara att klippa av på en gång. Roligare tillvaro kan man ju ha..

Lottsky

Slagen eller ö h t utsatt för fysiskt våld har jag aldrig blivit. Men varit i ett förhållande där min partner aldrig uppmärksammade mig eller bekräftade mig. När jag var så ledsen så det skar i mig hette det att jag jämnt var sur och negativ. Jag förväntades köpa julklappar till alla och med min magra lön blev det inte så storslaget, då hette det att jag var snål. Om jag städade eller annat så var det aldrig bra nog. Jag långpendlade, alternativet hade varit arbetslös, men jag skulle ändå ta ansvar för allt hemma och vara smal, vältränad och laga mat. Men om jag inte ville fika med hänvisning till att jag inte ville äta fikabröd för jag kämpade med att hålla vikten så hette det att jag var tråkig. Råkade jag nämna att jag längtade hem till min uppväxtort som råkar vara Stockholm fick jag en avhyvling för allt måste inte handla om den jävla staden. Det jag ville göra var alltid trist och onödigt, det han ville gällde. Yttre status som bil och dyra kläder var viktigare än mat med god kvalitet. Hundar var överlägset roligare än katter och ridning fånigt och ointressant. Var jag dålig på något var det skitroligt att retas och hånas om det, var jag bättre än honom på något så skulle vi inte göra det, då var det tråkigt. Kritiserade jag honom så någon annan råkade höra surades det i dagar men det gick bra att ständigt göra ned mig inför vem som helst. Min introverta och reserverade natur var fel. Var mitt självförtroende fanns när han till slut lämnade mig efter otrohet som så klart var mitt fel, för jag bekräftade inte honom som man - läs jag orkade inte vara hans sexdocka när det passade honom, ja det är inte svårt att gissa. Eller hur det kändes när han började rida för att hans tolv år yngre flickvän gjorde det och han berättade högt hur kul det var. Eller när de skaffade katt? Eller hur han höjde henne till skyarna för alla när han inte kunde ge mig minsta lilla komplimang på tolv år tillsammans. Eller hur det kändes att höra hans älskling raring e t c och deras gullande offentligt på fester när han inte ens ville hålla mig i handen offentligt? Vi hade gemensamma vänner vars jämna födelsedagar vi firade och jag och min nye man höll en lite diskretare stil av hänsyn... Misshandel kan se ut på många sätt. Det tog ca tio år för mig att komma över mitt kvaddade självförtroende och få en stabilare självbild. Man kan skada mycket genom känslomässigt "våld" också. I efterhand har jag blivit förskräckt över hur illa behandlad jag faktiskt blev. Och ledsen över att jag visst inte betydde mer för någon jag älskade så mycket. Numera är jag än mer reserverad och släpper inte in någon, inte ens min nye man. Jag kan inte, jag är för kvaddad. Exet har jag tillsammans med det gänget slutat ha kontakt med. Och det hjälper mig att må bättre...

Anonym

Finns en bra sida

http://www.varningstecken.n.nu

Den subtila och manipulerande psykiska misshandeln är svår. Där ingenting egentligen görs. Där man kanske blir ignorerad varje dag i flera års tid, förutom när det handlar om han.

Psykisk tortyr är otroligt komplext. Ignorerad varje dag under många år, känslomässigt utpressad, att om han inte kan få det han vill så kunde han inte älska mig, stötta mig, eller finnas för mig, allt gavs till han, prylar, upplevelser, stöd, lån, abonomang, men varken kärlek eller stöd fick jag ändå. Det som drabbade mig, det va det synd om honom för, eller så skulle jag förstå att han inte fanns för mig. "Nästa gång baby, är det din tur", det blev aldrig min tur. Inte en enda gång, trots nära dödenupplevelse, kriser, dödsfall.

Jag blev t om intalad att komedier inte görs, antagligen för jag hade sagt "så länge jag har mitt skratt så är jag lycklig".

Våldtäkter va inte våldtäkter, det va på grund av att jag va onykter som jag kände så, sa han.

Jag va lämnad totalt ensam, förutom när det handlade om honom.

Allting klagades det på, det fulaste trästroll kände jag mig som, jag va avrändande med dålig klädstil, dålig humor, tråkig. Lurade mig att ta första steget till sex för att sen neka, och påtala att min kropp va äcklig och han tände inte på mig.

Fick inte ens må bra och känna mig lite glad när jag hade skänkt kläder och saker till en tiggare och hans familj och såg tacksamheten i hans ögon och gester, det va fel, så jag skulle inte ge mer.

Jag trodde och tror fortfarande ibland att jag får skylla mig själv. Att bara för att jag va precis som du, som inte höll käft och kuvade mig, så va jag likadan, och ännu värre.

Men jag är evigt tacksam till hans äldsta vän och hans flickvän. Dom trodde mig, förklarade för mig att han hade brutit ner mig, deras ord fick mig att lämna för gott till slut.

"Hur kan du älska någon som inte har empati?" Sa hon den där ängeln, jag sa emot, förstod inte att hon rätt! Men när jag förstod försvann jag för evigt. Dom räddade mitt liv. Det skulle jag vilja säga till dom. Hur mycket jag fortfarande älskar dom, hur dom alltid kommer ha en plats i mitt hjärta.

Anonym

Oj vad jag känner igen mig. Jag hade ett ex som stalkade mig under ett år, var utanför varje dag. Jag flyttade men det hjälpte inte. Han berättade vilken slampa ja var, tog mina hemnycklar. Slog sönder saker i min lägenhet, stängde in mig, höll fast mig, tryckte ner mig, kontrollerade min Facebook osv. Och det första man får höra när man berättar är "-Slog han dig?"

F

Jättebra att du skriver om detta Natacha, tack. Och har man gemensamma barn, det är så jävla svårt, det går inte heller att separera för att släppa iväg sitt barn med idioten.

Emma

Varit i en liknande relation och känner så väl igen mig. Funderar också på att jag tycker att det finns en hel del våld inbäddat i "normalt " manligt beteende, särskilt för mig som varit utsatt. För mig är exempelvis ett vredesutbrott (utan våld) från en man en form av hot om våld. Det är ju svårt för mig att veta hur utbrottet kommer sluta. Ett vredesutbrott från en kvinna upplever jag inte alls som hotfullt.

Ulla

Det du beskriver är precis det som en del kvinnor använder mot män, barn och andra kvinnor. I relationer man/kvinna är det oftast kvinnan som står för våldet och psykningarna. (finns statistik på det.) Våld psykisk och fysisk är väldigt vanligt i lesbiska förhållanden.
Du förenklar så. Dansturerna i många relationer är förödande för båda parter, och kvinnor försöker lika ofta få makten och trycka ner sin partner som män.
Den avgörande skillnaden är det som du skrev till min förra kommentar - kvinnors våld leder oftast inte till att offret hamnar på sjukhus.

Lisa

Det låter som mordförsök. Milda makter. Ska vi behöva dö för att få rätt? Inte ens det hjälper väl.

A

Funderar mycket på detta om vad som är våld/hot om våld. Min kille har vid några tillfällen boxat i väggar samt skallat en dörr (alltså believe you and I att jag fattar hur sjukt det låter - ”skalla en dörr” wtf är det). Han har även rivit och slitit i egna kläder eller sitt hår och varit allmänt...okontrollerbar gentemot sig själv? Som att han får utlopp för ilska eller frustration genom explosion då han bara inte kan nås eller hejdas.
Jag blev chockad när det hände (särskilt skallningen) men har aldrig blivit rädd eller upplevt det som ett hot, trots att jag fattar att det är ett sjukt beteende han har. Helt ärligt blir jag mer föraktfull än något annat, att han har ett barns uttryck för ilska. Samtidigt är det ju våld på ett sätt. Det är våld som jag aldrig skulle utöva. Hur ska jag se på det, hur borde jag se på det? Är enormt förvirrad i detta.

Svar: Det han utsätter dig för är våld. Hot om våld.
ladydahmer.nu

Malin

Lottsky, du skriver att du älskade honom så mycket. Men vad exakt kan man älska i en person som inte lyfter en, inte bekräftar en?
Frågan är inte bara till dig Lottsky utan allmän. Vad är det man känner sig kär i? Är det snygga män det handlar om? För snälla är de ju inte. För mig är kärlek när jag hittar någon som speglar mig, som lyfter mig och som jag känner mig rolig och smart med. Då blir jag kär. Gnälliga karlar eller karlar som har utseendekrav typ ”du ska vara smal och sexig”? Det är så avtändande och inget jag skulle kunna älska.

Hanna

Jag arbetar inom äldreomsorgen och fick nyligen gå en kurs om våld i nära relationer och tyvärr så slutar inte våldet för kvinnor efter 65, utan pågår hela tiden. Det var verkligen en "aha" upplevelse och som du säger så är våld inte bara fysiskt eller psykiskt. Det som jag fastnade extra för var hur det beskrev det latenta våldet, den där känslan att något "hänger i luften". De beskrev ett scenario där en familj på fem personer hade ett rullande schema på vem som skulle diska och när det var pappans tur så blev han alltid våldsam. Den där nedräkningen tills att våldet skulle utlösas, d.v.s. väntan på att det var pappans tur att diska beskrevs som tortyr. Tänk att leva med den ångesten, fruktansvärt! Och många hade också berättat att det var väntan på våldet som nästan var värre än själva våldet i sig. Sedan pratade vi mycket om det materiella våldet, där partnern (ofta mannen) till den funktionsnedsatta kunde förstöra olika hjälpmedel, t ex hörselapparater, gömma rullatorn etc. Allt för att krympa partnerns livsutrymme.

Pierre

Ulla -

Helt rätt! Visade inte denna studien dessutom att våld inom lesbiska relationer var vanligare jämfört med våld inom heterosexuella relationer? Minns själv inte riktigt, var ett tag sedan jag läste den. Nåväl - om man nu skulle vara lite ironisk - så antar jag att det således fortfarande kan betraktas som ett mansproblem, ty homosexuella kvinnor tenderar att åta sig "maskulina" drag, medan homosexuella män tenderar det motsatta.

Mie

Det du beskriver är ju fysiskt våld. Frågetecknet efter rubriken behövs inte. Visst är psykisk misshandel också vidrigt, men du behöver inte fundera på huruvida det våld du utsattes för var "tillräckligt" våldsamt. Knytnävar eller ej.

"Däremot så knuffades, bet, nöps och skakade han mig. (Men han slog aldrig.) Han spottade på mig, tog strupgrepp på mig, kastade saker på mig, kränkte mig och höll gärna för både näsa och mun tills allt svartnade samtidigt som han berättade för mig vilken liten jävla äcklig hora jag var."

Malin

Botox, silikon och andra ingrepp är egentligen också våld. Kvinnor sprutar substanser i sina kroppar, låter operera sina kroppar för att likna porrstjärnor. Män gör inte ingreppen direkt, utan indirekt. Men det är ändå våld.

Ulla

Pierre, jag minns också att det tydligen var vanligast i lesbiska relationer.

Nerdy

Tänker på hur jag beskrivit min uppväxt för folk. Har alltid poängterat att det aldrig var fysiskt, men däremot psykiskt (vilket det var till 95%). Fast samtidigt blev jag ju dragen i håret, kastad ner för trappor, blivit lyft via strupgrepp och hotad med stryk med en knytnäve viftandes framför ansiktet på mig. Det är lite konstigt hur man liksom viftar bort det som "obetydligt".

Men för att återgå till inlägget: misshandel är så klart inte bara fysiskt! Tror mörkertalet för psykisk misshandel är väldigt stort. Det är ju ibland svårt att själv fatta att man är utsatt för det. Jag blev nedtryckt redan sen födseln och hölls nere långt upp i 20 årsåldern. När jag var 25 fick jag en livskris och insåg att jag hade två val: avsluta mitt liv här och nu eller ta tillbaka min värdighet som jag kallade det. Jag valde det sistnämnda och bröt kontakten med ena föräldern som absolut aldrig har gjort nåt fel (den andre gick att resonera med efter många om och men. Faktiskt fått flera ursäkter, otroligt nog!). 5 år senare har föräldern jag bröt kontakten med inte ens försökt fixa relationen, vilket bara bekräftar det jag kände och visste: Jag var inte viktig. Nähä, men skit i det då tänker jag. Det är du som missar saker, inte jag.

Vad vill jag säga om det här? Tja, inte vet jag annat än att man kan överleva sånt här och ta sig ur det. Det är en jävla kamp men det går! Och jösses vad stark man känner sig efteråt! Eller i alla fall jag gjorde det. Sjukt stolt över mig själv. Jag stod upp för mig själv och tog tillbaka min värdighet som de berövade mig redan som barn. Det fick liksom vara slut på skiten.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog