Jag vill ha en lärare som hjälper mig framåt
Det har varit mycket gnäll från mitt håll. Jag ska försöka bli mer uppbyggande och konstruktiv, framförallt sätta min egna feministiska agenda snarare än spinna vidare på andras. Eller ja iallafall mindre på bråk och tjafs då det är omöjligt att tänka unika tankar inom det politiska samtalet och vi spinner ju alla vidare på varandras analyser och tankegångar (vilket är positivt). 
 
Ibland saknar jag nån slags online bokcirkel där nån smart feminist kunde leda och med enkelt språk förklara innehåller i böckerna vi läser tillsammans. Jag föredrar att leta kunskap i litteraturen istället för på sociala medier, men ibland önskar jag att jag hade nån slags lärare som kunde leda mig framåt, utmana mig och liksom nån att samtala om det jag precis läst. Om ni hajjar. Ibland tar det liksom två tre försök att ta sig igenom en text innan poletten trillar ner halvvägs och ibland vill man ju utveckla resonemanget vidare. 
 
Vad föredrar ni? Var lär ni er om feminism? Var utvecklar ni er analys? Utöver böcker så ägnar jag ju också mycket tid IRL att diskutera och nörda ner mig i olika sakfrågor. Jag har ju iallafall några vänner och en make, alla med brinnande intresse för kvinnosaken så samtalen går ju heta här dygnet runt. 
 
Fan, jag borde gå en kurs eller nåt. Finns det nåt som inte kräver gymnasiekompetens? 

(null)

När antirasismen äter sig själv
Jag kan fortsätta på ämnet drevkultur i oändlighet för det är verkligen en oändlig källa till frustration och sorg.
 
Minns ni i julas när en antirasistisk profil på instagram efterlyste folk som kunde berätta hur problematisk jag är? Obs: Jag hanterade ju den grejen mindre bra, det medger jag, och en del av kritiken var befogad, låt oss inte förminska detta även om själva premissen för denna kritik var syftet att än en gång riva ner mig.
 
Och det växte ju som det alltid gör till en jävla snöboll där människor ömsom skulle ta ställning, ömsom skulle vinna poäng på att positionera sig mot mig men också i sakfrågan. Det skrevs inlägg på var och varannan instagram. Det delades vidare. Det var instagram-lives på flera timmar (!!) där jag avhandlades. Jag skulle "krossas" och rivas ner och det pratades om att starta krig (jo på riktigt!). 
 
Nu gick det inte riktigt som de hoppats, men de drivande var ett litet tajt gäng som gissningsvis bondade hårt i privata chatten. Tre av dessa skrev dessutom varsitt dramatiskt "öppet brev" till mig flera månader efter där de i detalj redogjorde för den där gången jag var taskig i en facebookgrupp och därför var en förtryckare. Allt i riktigt uppdrag granskning-anda som menades sprida sig men som inte heller mottogs med intresse. Folk är väl less på skiten kanske? Man får hoppas. 
 
Men det var som sagt ett gäng, några mer drivande än andra men ändå enade mot Lady Dahmer som var en jävla rasist En återkommande kritik var att jag behövde lyssna när de med TF kallade mig just detta. Detta upprepades i mitt kommentarsfält men också som inlägg som delades friskt av en ganska stor massa, även bland människor jag trodde var vänner. "Lyssna på de som har TF", var återkommande. Diskussioner om hur viktigt det är att backa. Och så vidare. (Mycket som jag själv håller med om såklart, allt som skrevs var ju inte skit eller obefogat.)
 
När jag sen fick mina erfarenheter av rasism förminskade av en bortklemad svenne från Danderyd så lyste de med sin frånvaro. Gissningsvis för att de var polare med denne och då spelar TF plötsligt mindre roll. Då heller det faktum att jag rasifierats och utsatts för rasism halva mitt liv för jag är ju Lady Dahmer, vit privvad i fin villa med välbetald make. 

Och när jag refererade till mig själv som svartskalle, nåt jag kallats för halva livet av svenska rasister, så var jag rasist för det också. I efterhand kan jag känna att jag borde sagt ifrån ordentligt för där går fan gränsen. 
 
Men ok, jag ska inte hålla er på halster. De gick väl vidare sen. Det la sig. Och detta är inget inlägg om hur synd det är om mig heller, jag ville bara ge er lite backstory för det som komma skall. 
 
För lyssna på detta: Häromdagen fick jag veta att denna lilla grupp på kanske sex personer blivit bittra fiender med varandra. Nu går anklagelserna om rasism mellan dem istället. Det låter lite ungefär lika som det gjorde då. De som själva hojtade om TF och om att lyssna och backa och om hur jävla vidrig och dum och förtryckande jag är som inte backat och som inte lyssnat, drabbas nu av samma sorts kritik sinsemellan. Eller "kritik" för vad jag sett så är det mest aggressiva anklagelser och påhopp även om det finns poänger i båda läger.

Och ingen av dem har vare sig backat, lyssnat eller tagit hänsyn till TF. Tänka sig va?
 
Men är det inte lite lustigt ändå? 

Den här typen av aktivism slutar alltid så här. I en krets där minsta lilla får dig avfärdad som problematisk och kölhalad så kommer det till slut vända sig mot dig, för ingen är felfri och alla är obstinata och envisa när de tror de har rätt. De äter till slut sig själva och varandra. 
 
Jag medger dock att jag gottar mig ganska rejält åt detta. Nej jag är inte bättre än så. 
 
 



Är man minsta nyanserad så är man lika dum som den som gjort fel
Jag har sett ett ganska intressant fenomen apropå senaste diskussionerna ang. drevmentaliteten och det oförlåtande klimatet i feministiska kretsar. Igår skrev Alexandra Rejsmar ett inlägg på sin instagram om hur hon blivit bemött av två kända kvinnor när hon, på det mest pedagogiska snälla sättet, bett dem fundera över hur de pratar om amerikanska urinvånarna. Svaret hon fick var under all kritik, min första reaktion var chock och jag är fortfarande helt bedrövad över hur detta hanterades och hur Alexandra behandlades. 
 
Hon skrev iallafall om det på instagram, och Alexandra är en person som liksom jag är kritisk till drevmentaliteten och alltid tidigare uppmanat till saklighet. Nu var ju inget undantag men hon ville prata om hur rasism kan te sig även hos människor man tror är allierade på olika sätt. 
 
Jag svarade:
 
Får så jäkla ont i magen av detta. Vad händer liksom? Vad gör hon? Varför? Tror inte XXX eller XXXXXX är dåliga människor som vill göra andra kvinnor illa. Och jag förstår att man ibland kan tycka det blir jobbigt med kritiken. Men detta bemötande är inte ok alls. ❤️
 
(Nu hade jag redan snackat med Alexandra privat och gett både stöd och ilska, men ville tydligt visa stöd öppet också för jag tror det är viktigt med sånt) 
 
Svaret lät inte vänta på sig. Genast vänder fokus mot mig och det jag skriver. Hallå Natashja försvarar du dessa VIDRIGA RASISTER, varför håller du vita kvinnor om ryggen va va va, förklara dig genast, så ledsamt att se stora feminstiska profiler försvara sånt här. 
 
Det här är inte ovanligt alls. Jag ser ofta den här typen av reaktioner i liknande sammanhang. Man liksom letar efter en fiende att ta ut ilskan på. Är inte personen som utförde dumheterna där så riktar man sig mot nästa. Den som kanske är närmast. Jag har sett det så många gånger förr och jag har själv drabbats av det.
 
Men jag tar inte betet längre, jag tänker inte gå med på ohederliga premisser där fokus skiftas från den som gjort fel och jag tänker inte gå med på att jag måste slita itu kvinnor för att inte anklagas för att ta ställning för dem. Det är egentligen så jävla sjukt och det är inte konstigt att folk reagerar med brinnande hat när all form av eftertanke och nyansering bestraffas och pekas ut. Kolla en person som tror väl om människor, som inte kallar personen för äckligt jävla vider som borde dö, utan som faktiskt är kritisk mot beteendet utan att vilja riva ner. 
 
Jag svarade på tramset:
 
Jag tycker du kan fokusera på de som gjort fel här istället för att vända det mot mig. I see what youre doing.
 
Och så fortsatte det med att nja jag tycker nog att du bla bla bla för nu blev jag fienden. Jag svarade: 
 
Den enda jag håller om ryggen här är Alexandra och det du gör nu är fruktansvärt fult och ohederligt! Det finns gott om människor här som kräver blod, jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte gör det och tänker inte finna mig i att utpekas som en del av det Xxx och Xxxxxxxx gjort.
 
Men det är så symptomatiskt för en samtalskultur där ingen får göra fel. Obs nu menar jag inte att det som hände Alexandra var ett litet snedsteg, tvärtom så var det också symptomatiskt för vita människors entitlement och privilegium att aldrig behöva ta hänsyn till andra grupper. Och det är ju fan skitviktigt att kunna prata om. Men det går alldeles utmärkt att göra utan att dra fram tjära och fjädrar när nån försöker vara sansad. 
 
Inte konstigt att folk är rädda att skriva och tala inom feministiska kretsar. Vi tystar ju för fan varandra. 

(null)
 
 
Sen vill jag även passa på att påtala att det ÄR ett problem att vita (eller män eller vilken förtryckargrupp det handlar om ) alltid ursäktar varandra och håller varandra om ryggen. Vi måste kunna granska varandra och oss själva och vi behöver bli bättre på att se konsekvenserna av vårt beteende i det stora hela. Nu blir det ju istället synd om de här två kvinnliga profilerna och inte Alexandra som faktiskt blev illa behandlad. (Googla begreppet "white tears" för mer om hur vita kommer undan)
 
Och så behåller vi status quo ett tag till liksom. Ingen tar ansvar för rasismen vi alla reproducerar och cementerar. 
 
Och det är här jag upplever att det då blir otroligt svårt att balansera när dreven går. Hur lyfter man kritik eller påtalar människors beteenden när pöbeln går loss? För det är ju det som sker. Och då tappas fokus på det viktiga, det som hände och kritiken som levererades och istället blir alla upptagna med att antingen dreva eller kritisera drevet. Om ni hajjar hur jag menar. 
 
Förresten, ett PS: Lyssna gärna på Alexandras podd där jag gästar! Vi hade ett fint samtal om just drev och kritik.