Kön är oviktigt för barnen
Apropå kön och barn och genus. Jag tror en del av min "framgång" beror på att jag alltid tryckt på att mina barn är ''T" och ''N" (alltså deras namn) (och gör detsamma med J nu fast han är så liten än så länge) när de pratat om kön eller frågat vad just de är. Aldrig att de är en "stor tjej", "mammas lilla pojke" eller liknande. (J kallar jag visserligen för lilla gubben) 
 
Men N fick ju 100% av min energi och genusmedvetenhet och hon visste till exempel inte ens att det fanns pojkar och flickor innan hon började förskolan som treåring. (Där fick hon såklart en intensivkurs, förskolan är helt hysterisk när det gäller att köna barn. De tilltalas med könet till och med. "Hej tjejen!" Eller "kom nu killar!") 
 
Många tror dock att barn måste "veta" (dvs tvångskönas av föräldrar och omgivningen utifrån vilka könsdelar de kom ut med) för att kunna utveckla sin identitet men jag tror inte alls det är nödvändigt. Mina barn har alltid haft en egen identitet (med tillhörande stark personlighet). "Du är xxx, kom ihåg det! Om du är pojke eller flicka eller nånting annat spelar ju ingen roll för du är xxx, du är du" säger jag till dem.
 
Jag vet inte om det är rätt eller fel av mig men vi pratar väldigt lite kön hemma överhuvudtaget och jag vill inte att det ska betyda mer än nödvändigt.
 
De träffar dock andra barn såklart som är väldigt könsfixerade (blir tokig på detta) och då händer det då och då att vi pratar om vad de sagt om tjejer och killar och att man får vara som man vill och att man ibland kan vara tjej fast man har snopp och kille fast man har snippa och de verkar tycka det är lika självklart som normen.
 
Jag tror eller hoppas iallafall att jag gett dem en uppväxtmiljö där de känner att könet är oviktigt men att det också är helt ok att vara flicka, pojke, mittemellan eller ingetdera och att de själva får känna efter och komma fram till vad de är.
 
 
Hanna

Fast det var osympatiskt att generalisera så kring förskolor. Jag är förskollärare och läst mycket normkritik under utbildningen och skulle aldrig uttrycka mig så som du säger. Sedan är det tyvärr brist på utbildad personal inom förskolan så då är det ökad risk att personal uttrycker sig på mer icke-normkritiska sätt - detta är ju mer av en politisk fråga - att det ska finnas utbildad personal på sådana positioner. Så förminska och generalisera inte gärna oss som arbetar inom förskolan. Förminska isf systemet som inte tillsätter utbildad personal.

Svar: Fast så som lärarutbilningen ser ut så är inte genus en integrerad del av den. Inte heller nån förskola jag jobbat på eller haft barn på eller där vänner haft barn. Det är liksom inget jag hittar på.
ladydahmer.nu

Sonja

Jag har varit könsförvirrad ("ickebinär") och jag ser det som en destruktiv sak att flyga omkring i nån slags flytande identitetsrymd så som jag gjorde, där inte ens mitt kön var säkert utan nåt jag skulle "hitta själv". Jag minns när jag började komma i kontakt med termer som "ickebinär" och "trans" och jag blev så glad att jag hoppade i stolen och grät för äntligen fick jag ord för det jag kände och jag fick veta att jag inte var ensam. Men gjorde det min könsförvirring sund för att jag inte var ensam? Gjorde glädjen nån nytta? Jag säger att det sammanhang jag funnit var en mycket ytlig glädje.
Min identitet sitter definitivt inte i könet idag. Däremot förnekar jag inte min kropp längre och jag är jättetacksam och glad över att vara kvinna. Och att få landa i det, landa i min kropp, efter 30 år... jag kan inte med ord beskriva. Det är en vila i det.

Jag känner sorg när jag ser det här resonemanget att en del tjejer kommer ut med snopp och killar med snippa och att allt är lika bra och fint. Tror du att denna könsförvirring är positiv, verkligen?
Och spelar kön verkligen ingen roll? Tycker du på riktigt det? Eller vill du lära dina barn att kön är ovidkommande i _förhoppningen_ att det en dag (i framtiden) inte ska synas nån skillnad mellan oss, att det inte går att se eller veta vem som är vad, och att vi människor är varelser vars kön är något diffust och suddigt som inte går att definiera?

Svar: Transpersoner existerar. Så mycket vet jag. De har alltid existerat oavsett hur mycket vi tjatat om att det bara finns två kön och att flickor har snippa och pojkar har snopp. Det enda vårt tjat har lett till är människor som mår dåligt och människor, unga barn, som tar livet av sig i hög utsträckning.
Jag vet inte vad trans beror på. Biologi, psykisk störning, förvirring, klimatkrisen, tungmetaller. Och jag bryr mig ärligt talat inte. För transpersoner existerar. Och det är det jag tycker är viktigast. Och att dessa blir bemötta med respekt, inte som avvikelser som ska rättas till eller tyckas synd om.

Jag tror inte att kön är en fysisk identitet heller. I dagens samhälle är det främst en materiell verklighet och patriarkatet tar ingen hänsyn till vad du identifierar dig som. Men detta utesluter inte att vi hjälper transpersoner till en dräglig tillvaro med samma rättigheter som vi andra (och där ingår rätten att slippa utsättas för hat och oförståelse). Jag vill lära mina barn vad trans är. Vad trans beror på är, i mina ögon, irrelevant i det sammanhanget.

I framtiden hoppas jag människor får vara människor, inte kön.
ladydahmer.nu

Narya

Fast kön är ju viktigt. Det är pga könet som kvinnor blivit/blir förtryckta. Det har absolut inget att göra med någons "identitet" att halva befolkningen genom historien saknat mänskliga rättigheter (eller påstår du att alla snippbärare har samma identitet?)

Svar: Ja på så sätt är det viktigt. Men barns utveckling och självbild begränsas snarare av sina kön. Vi lär dem att det är viktigt och indoktrinerar dem i ett samhällssystem där det är viktigt.
ladydahmer.nu

Narya

Jag håller helt med om att vi bör jobba emot stereotyperna om män och kvinnor när vi uppfostrar barnen (och det har vi lyckats med mycket långt bara genom ett mer jämställt samhälle). Men att omdefiniera tjej/kvinna till att betyda 'femininitet' = socialt konstruerad stereotyp könsroll, är i direkt konflikt med kvinnokampen som arbetar emot dessa stereotyper. Din omdefiniering ser ut såhär: tjej = feminitet (stereotyp). Och när feminister sedan säger att de arbetar för att skydda tjejers rättigheter, betyder det att dom skyddar stereotyperna (inte tjejerna) tackvare din omdefinition.

Svar: Mmmmm fast nu är det inte alls så jag definierar kvinna så du kan kravla tillbaka med din oförtäckta transfobi och svartvita tänk.
ladydahmer.nu

Hanna

Förstår inte vad du fått den informationen ifrån. På Göteborgs universitet där jag läste till förskollärare läste vi mycket om genus och normkritik! Det är liksom inget jag hittar på, för att svara på samma trevliga sätt...

Svar: Jag betvivlar inte att du gjorde det, men faktum är att genusmedvetenhet i förskolor är väldigt ovanligt.
ladydahmer.nu

IA

Jag har då noll koll med det här genustänket. Men börjar fatta lite mer av det tänket efter läst här hos dig. Det är väl en bra grund tycker jag. Att identifiera personlighet och egenskaper och livet i stort efter sin person. Det här med kön upptäcks ju naturligt ändå vart det lider..Lite har väl det ändå gått framåt, då tänker jag det är ju lika naturligt för pojkar att leka med dockor som flickor med bilar som ett exempel.

Himla häftig blomma och botaniker du har där.

Jd

Sonja
Fint att du delar med dig. Enligt studier så är det en stor majoritet av de barn som har "transerfarenhet" som efter puberteten (ibland långt senare) till slut "landar" i sin kropp som du beskriver. Det visar sig att de flesta av dessa blir gay.
Så det säger ju en del om hur komplext det är med könsidentitet egentligen.

Själv fick jag växa upp helt fritt och minns hur jag som sexåring när jag förstod vad kön var kände mig väldigt "lurad" av mina föräldrar som inte varit tydliga med att jag är pojke och vad det innebär (var väldigt "flickig"). Tror jag hade varit väldigt mycket mer förvirrad över min könsidentitet om jag vuxit upp idag eftersom man kan välja på ett helt annat sätt - och ibland är valfrihet inte helt ångestbefriat :)

Så visst lär vi ut kön till stor del det tror jag verkligen. Vissa är mer "fasta" redan från början i sin könsidentitet, andra behöver mer spegla sig i en omgivning. Somliga har inte en identitet kopplat till kön alls. Vi är olika bara.

Nene

Hej, jag följer dig och uppskattar dina inlägg. Jag har en fråga och det är verkligen en fråga och inte en kritik, tror du verkligen att kön är oviktigt för identitetsskapandet? Jag är helt med dig i tankarna kring att låta barnen få utvecklas fria från de trånga könsrollerna som möjligt, men jag har svårt att tro att det inte spelar någon roll alls.
Jag växte upp som svart i Sverige på 70- och 80-talet och då trodde man att det var rätt att vara ”färgblind” och inte benämna hudfärg och det skapade bara svårigheter för mig.

Svar: Vi lever inte i en utopi. Kön spelar roll här och nu och vår identitet formas sv de kön vi tillhör dvs hur vi blir bemötta eftersom att. I bemöts olika beroende på kön. Flickor formas till kvinnor oavsett om de är medvetna om sitt kön eller ej. Kan ej riktigt jämföras med hudfärg dock då det förtryck som svarta utsätts för är mer akut och direkt. Färgblindhet osynliggör bara förtrycket. Genus osynliggör inte.
ladydahmer.nu

Lisa

Jag är inte förälder, men detta låter som är oerhört bra och vettigt tänk! Jag blir glad och tacksam för att dina barn får den uppfostran, och hoppas fler tänker som du.

Jenny

Men hallå LD, på vilket sätt är Naryas kommentar ”oförtäckt transfobisk”? Jag läser och läser om, man serier inte?
Så tråkigt tycker jag när sådana uttryck används för att tysta meningsmotståndare. Ser det ÖVERALLT i feministiska forum just nu - folk kallas transfob, terf, problematisk etc på löpande band. Man skulle kunna sätta ett annat överanvänt ord på den vanan ”härskarteknik”...

Svar: Jag ser var Narya är på väg. Skulle aldrig kalla folk transfober utan belägg. Hon ät garanterat med i transhatargruppen på fb.
ladydahmer.nu

Linn

Detta är verkligen något som jag kämpar med och försöker tänka på i min vardag, men blir så otroligt frustrerad när personer i min omgivning (typ mormor, farmor) envisas med att hela tiden tilltala mitt barn med killen eller pojke på olika sätt. När jag försöker säga till fast lite fint så möts jag oftast av suckar, ögonrullningar eller ”jaha, det går då aldrig att göra rätt”. Har verkligen försökt förklara på ett trevligt och tydligt sätt hur vi önskar att vårt barn bemöts men känns lite som att banka huvudet mot en vägg. Hur gör ni med personer i familjen som inte är med på tåget? Med personer som vi inte träffar så ofta eller inte står så nära tänker jag lite mer ”låt gå-approach” men på våran närmaste familj som jag faktiskt gång på gång förklarat mina tankar för har jag lite högre krav, är det orimligt, ska en bara acceptera att det är så här eller fortsätta banka huvudet i väggen? Någon som har tips?

Nina

Mitt äldsta barn visste ingenting om kön tills för något år sedan. Vi pratar alltid om andra barn, tex det är det andra barnets tur att hoppa på studsmattan nu, och inte flickans/pojkens tur så ingen hade liksom pratat om flickor och pojkar. Mitt barn har inte kopplat att vissa namn är flicknamn och vissa är pojknamn och vet helt enkelt inte vilka barn på förskolan som har vilket kön. Så befriande det måste vara! Jag har insett att jag könar alla hela tiden, även om jag tänker att jag inte bryr mig så håller jag liksom koll ändå. Det hade varit rätt skönt att sluta och låta kön vara oviktigt på riktigt.




Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog