Nej de hade fel, mitt barn blev inte ett dugg otryggt

Åhhh jag hittade ett inlägg, gammalt som gatan eller nå iallafall nästan lika gammal som min stora unge, från början av denna blogg som jag tyckte var lite kul att läsa så här några år senare och med mer erfarenhet i bagaget:

Jag gör alltid det jag anser vara bäst för min dotter. Jag är en AP'a, en Gosedjursmamma, en Nära Förälder. De beslut jag tagit angående hur jag fostrar och svarar på min dotters behov är väl genomtänkta. Och ja, jag blir heligt förbannad när mitt föräldrarskap kritiseras. Jag vill inte ha ovälkomna snusförnuftiga "råd" (läs: kritik)  om hur jag ska fostra min unge såvida jag inte efterfrågat dem. För allt annat än det JAG tror på kommer i mina ögon alltid vara ett sämre alternativ.

- Jag tog ett beslut att amma så länge och så ofta hon ville. Hon kommer visa när hon är redo att minska. (Vilket hon har, jag ammar inte lika ofta nu) - Jag tog ett beslut att låta henne styra och visa vad hon är redo för. - Jag tog ett beslut att hon skulle få slippa dagis så länge som möjligt och stannar därför hemma hela föräldrarledigheten. Jag blir riktigt förbannad när främlingar ska tala om för mig hur JAG borde göra, vilka prioriteringar JAG borde ha och hur MIN situation kan se ut. 

Jag tror på Attachment Parenting. Jag tror på att lyssna på barnet. Och jag tror att alla barn är olika. Vad jag INTE tror på är dressyr. Metoder. Tvång. Jag har inget intresse av att tvinga fram ett umgänge mellan henne och Oskar (vilket inte behövs, för hon umgås gärna med honom i timmar. Dock inte över natten) eller tvinga henne att avstå från bröstet eller mamma. Bara för sakens skull. Jag förstår inte vad jag skulle tjäna på det? Ok, TID kanske. För AP kräver sin person. Det kräver engagemang och det kräver framförallt tålamod.  Men jag har inte bråttom. Min unge är väldigt mammig, (vilket är helt normalt för en ettåring) men det innebär inte att vi inte jobbar aktivt med att hennes relation till pappa ska bli stark. 

Och det innebär inte att vi tycker att en förälder är viktigare än den andre. Det innebär bara att vi tar det i hennes takt. Och jag är inte ett dugg orolig, för jag är övertygad om att jag gör rätt. Jag är övertygad om att  mina beslut kommer att löna sig. Jag är övertygad om att hon kommer växa upp som en trygg och självständig individ, med en fantastisk relation till mig och sin pappa. Så jag förstår inte varför andra oroar sig.

Framförallt är det intressant det här fenomenet med att kvinnor, framförallt mammor, aldrig kan göra rätt. Oavsett vilket förhållningssätt man har så finns det alltid nåt att hacka på och det minns jag att jag fick en ordentlig dos av i början av mitt egna föräldraskap. Både på nätet och IRL.

Jag minns bvc-sköterskor som ojjade sig över samsovning och helamning efter sex månader och släktingar som tyckte att det inte gick nån nöd på ungen om hen fick skrika lite (bra för lungorna, sa pappa) och att jag skulle akta mig för att bära hela tiden för att hon inte skulle väja sig vid att man kom så fort hon ropade. Ja jag vet det låter helt sjukt. 

Och jag vet inte om nån av er gamla läsare minns debatterna kring N's sena förskolestart? (Hon började förskolan när hon var tre) Om hur hon skulle bli socialt efter, klängig och osäker och att det till och med ur ett feministiskt perspektiv var bättre att hon var på förskolan bland arbetande kvinnor än hemma med hemmamamman. Eller när det föreslogs att jag skulle lämna min skrikande bebis med Oskar trots att hon visade att hon inte ville, för att hon skulle ''lära sig'', om jag ville att de skulle få en bra kontakt med varandra?

Mycket vatten har runnit under bron sen dess om man säger så. Hehe.

Jag tror dock att mycket av de kommentarer man får, till stor del beror på människor egna tillkortakommanden och dåliga samveten som gör sig påmind emellanåt.

Skriver man att man helammar eller samsover så kan detta tolkas som kritik mot ens egna förhållningssätt om man valt att göra annorlunda. Människor vill väldigt gärna rättfärdiga sina val inför varandra och det blir det lätt att man råkar veva till för långt med släggan även fast man egentligen inte vill eller menar det så. Jag försöker nämligen, idag iallafall, utgå från att de flesta faktiskt vill och menar väl, även när de kommer med oombedda råd eller förnumstiga tillrättavisanden. Framförallt vill de barnen väl.

Men. Då, när jag skrev det här inlägget var jag inte bara ängsligare, jag hade verkligen noll koll på föräldraskapet. Det var först när tvåan kom och jag fick några år i ryggen (och lite mer ödmjukhet inför mina egna fuckups) som jag har kunnat landa i det. I att jag har noll koll fortfarande och att jag famlar i mörkret med andra ord. Hehe. Men något tryggare i att jag gör så gott jag kan och att barnen mår bra. (såklart ackopanjerat med sjukt mycket dåligt samvete i perioder)

Men det roliga här är att jag fortfarande tänker så här kring barns behov och min egen lyhördhet. Mycket har ändrats i mina tankar men inte det här. Jag skriver ibland att jag tycker det är rimligt med själuppoffranden som förälder (inom rimliga gränser såklart) och att jag inte vill att mina behov ska gå ut över mina barns. (Även om man hälften av tiden försöker hitta en balans där man kan tillgodose sig själv också, annars går man ju sönder helt.)

Och det är även kul att, med facit i hand återigen, veta att nej N blev inte otrygg, klängig och hennes relation med pappa blev stark, trygg och bra. Trots olyckskorparnas kraxande om att ''inte skämma bort henne!''. 

  

Lina

Jag började på förskola först när jag var fyra (är snart 30), och det blev ”folk” av mig med. Aldrig märkt av, eller fått höra kommentarer från omvärlden som liten, att det gjort mig på något vis annorlunda. OK, anekdotisk bevisföring men att mamma var hemma så länge med mig och min syster har nog bidragit mycket till att vi har en så stark relation i dag. Visst, alla är ju olika osv och fler aspekter spelar ju in, men tycker verkligen att just det är en så konstig grej att skamma mammor/föräldrar för. Håller med, känns mer som ett sätt övertyga sig själv om förskolans förträfflighet än något annat...

M

Så roligt att du är tillbaka med bloggandet! Och såna här inlägg gillar jag..

Blomman

Jag är hemma, vi samsover, och har helammat/långtidsammat (om man räknar det till över ett år). Visst jag visste att jag inte ville köra på Anna Wahlgren metoden men annars var jag ganska open minded och tänkte att det blir väl som det blir och att jag ville köra på det som kändes bäst och mest naturligt för oss, och då blev det så! Det är väl nån som typ reagerat men jag känner mig trygg i det så slår dövörat till😅
En sak som jag dock tänkt på i Sverige är att jag har upplevt att många kvinnor blir i princip uppmuntrade att inte amma eller delamma och varenda liten motsättning eller problem så får de höra att det är bättre med flaskan. Fattar att det finns ett behov av ersättning och är inte motståndare på något sätt! Men har kompisar som velat amma (och kunnat) men som fått kommentarer och pikar av sjukvården att det är bäst att sluta en viss tid, eller att barnet behöver ersättning istället för att man kan hjälpa och stödja mamman. Så konstigt tycker jag, känner mig som värsta amningsaktivisten bara genom att jag ammar och reagerar på det. (Och OBS! Detta inlägg handlar absolut inget om att skamma mammor som väljer att inte amma eller om det inte funkar på olika sätt utan mödravårdens inställning till mammor som vill amma sitt friska barn som inte är i behov av ersättning, eller som skulle kunnas viktövervakas i typ några dygn för att se om det rättar till sig. )

en dålig mamma

Jag önskar att jag hade haft ekonomisk möjlighet och personlig ork till att vara hemma med barnen lääänge. Men jag orkade inte. Det är fruktansvärt skanfyllt att inte orka med sina egna barn (varför skaffa barn då ööhhh kanske någon tänker men nu är dom ju liksom födda så...)
Att arbeta ger mig bättre ork och tålamod med barnen, jag har aldrig varit barnkär (inte ens när jag själv var ett barn) men jag skäms otroligt mycket för att jag inte har orken psykiskt att hänga med mina barn 24/7 . De är (såklart!) världens bästa barn, och jag håller med om att bli förälder innebär att man bör offra en del av sitt eget ego och välbefinnande (inom rimliga gränser) men jag har inte den psykiska orken helt enkelt. Så stort kudos till dig LD som har gett dina barn den fantastiska gåvan av att vara nära, det är grymt bra föräldraskap!

M

Jag skulle vilja ha ett inlägg på varför man ska kalla sig feminist och inte för humanist?

Sandra

Kul att kunna se tillbaka och inse att det olyckskorparna kraxade var bara blaj!

Sitter här själv med en fyramånaders som vill bli buren jämt och har tendenser att föredra mig mer än pappan. Surt för honom, men det finns en tid för närhet dem emellan också, bara inte just nu. Hoppas den tiden är om fem månader för då ska jag jobba heltid igen, för min egen skull!

Och man kan aldrig göra rätt som förälder, det finns alltid nån som tycker annorlunda! Blir tokig på det!

mest_Elin

Skönt att höra att hon verkar trygg och självständig!

Jag tycker att det låter som att ni varit väldigt respektfulla mot era barn. Inte tvingat på de umgänge som de inte sökt själva.

Ammar min 15-mån fortfarande och samsover hela familjen i nån typ av svettpöl (2 vuxna+2 barn). Trots att våra familjer vet min inställning till amning tycker de att "det är väl lika bra att dra ner". Jag ORKAR inte bemöta hela tiden.

FT

Jag tycker det är så intressant att alla har åsikter oavsett hur föräldrar (läs mammor) gör och sen i slutändan så blir det liksom folk av de allra flesta oavsett om man ammades/inte ammades/ammades i 4 år, samsov/samsov inte/, tidig/sen förskolestart osv osv. Så lustigt hur alla hetsar upp sig och sen liksom går det mesta bra :P

Fisan

Själv har jag dåligt samvete för att jag berövat mina barn amning så länge de önskat. Tidigt vant dom vid att sova i egen säng. Inte burit runt trots att de velat och låtit dom vara nära timme efter timme.
Jag har gjort detta för att ens orka vara förälder, för att inte gå under av utmattning. Det nära föräldraskapet är SÅ dränerande för mig. Alltså så att det ger mig psykisk ohälsa i förlängningen. Är SÅ galet tacksam för att en av de där barnmorskorna du syftar på sa åt mig att våga sluta amma, våga låta barnet skrika en stund och våga låta dem sova i sin säng. Jag har henne att tacka för att jag orkade utan att gå in i väggen.
Beundrar dig för att du pallar AP hela vägen ut för det gör inte jag. Du kan vara stolt! Nu lät det det där drygt men jag menar det verkligen. Du är en förebild :-)

Svar: Ingen orkar allt. Jag är en ganska medioker morsa i övrigt liksom. Det står ju och faller inte med amningen eller samsovningen. ❤️
ladydahmer.nu

i

Jag funderar mest på varför mamman alltid är bäst för barnet? Alltså när du skrev inlägget, att just du var bäst för ditt växande barn och att just du kunde tillgodose barnet bäst. Men å andra sidan vet jag att det handlar om att jag projicerar. Var själv hemma (isolerad) med mamma som mådde psykiskt dåligt. Kan såhär i efterhand tycka att det var helt galet att hon fick så mycket utrymme med oss barn, som om hon vore den bäst lämpade bara pga genetik.

Svar: Generellt så är ju mamma primärförälder dvs den barnet föredrar. Pga legat i magen, ammar osv. Men sen så är ju kvinnor generellt bättre föräldrar än män. Av olika orsaker.
Obs finns ju undantag såklart. Som i ditt fall. ❤️
ladydahmer.nu

Helen

Vår son började i förskolan när han var fyra år. Och han var från start mer utåtriktad och social än alla andra barnen tillsammans tror jag. Det har han varit från födseln och det är ingenting som vi har lärt ut. (Han har tvärtom alltid varit mer socialt begåvad än vi föräldrar!) Någon inskolning behövdes inte. Dessutom sov han med oss i många år, så länge han ville (minns inte hur många, men fler än fem i alla fall) samt att det hände att han ammades till sömns så sent som vid fyra. Detta skulle alltså innebära rena rama fördärvet enligt en del, men nu är han 16 och funkar bra på alla sätt och vis. Det hade han sannolikt gjort oavsett förskolestart, samsovning och amning. Tror m a o att inget av detta är avgörande för hur det går i livet..

Emma

Angående att mamman generellt är primärförälder... nu har jag inte några barn själv, men kan inte det ha en del att göra med att just mamman får en stark kontakt med sit barn pga amningen? Om man inte får igång amningen eller inte vill amma, och istället ger ersättning och båda föräldrarna matar... är mamman fortfarande generellt primär? Nyfiken😊

Svar: Nä det handlar ju mest om att mamma tar större ansvar från start. Men att bebisen ligger i mammas mage bidrar också. Mamma är redan attached liksom när barnet kommer ut. Har känt sparkar. Barnet å sin sida har hört mammas ljud, röst osv. Så de har ett försprång.
ladydahmer.nu

Frida G Svensson

You're damned if you do, you're damned if you don't. Jag önskar att alla människor kunde finna en inre trygghet i sitt föräldraskap för då behövde man inte jämföra sig med andra. Då kunde man lita på att "jag gör vad som är bäst för mitt barn, för mig och för vår familj". Sen kunde alla andra göra så som passar deras liv bäst. Jag tror att folk som måste ojja sig över andras föräldraskap gör det för att det är otrygga i sitt eget.

Tess

Visst är det härligt när man får facit och ser ett positivt resultat av ens val :-D Samma sak här. Fast vårt barn gick inte i förskola alls. Fick höra alla diverse hemska framtidsutsikter från folk, självklart oombedda. Nu går mitt barn i 2:an och han är inte alls socialt efter. Tycker det är tråkigt att man hackar på föräldraskapet hur man än gör. Det krävs en by, sägs det, men jag kan slå vad om att det inte innebär att byn trycker ner. Snarare att man hjälper varandra, stöttar, lyfter.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog