Vad för slags morsa vill jag vara?

Apropå AP och den omöjliga uppgiften att vara en förälder som inte fuckar upp barnen. 

Föräldraskapet är verkligen nåt jag ältar mycket. Mitt eget främst men också generellt. Jag har alltid varit intresserad av det tror jag, kanske för att min egna barndom hade så många jobbiga aspekter som påverkat mig så jävla mycket. Min självkänsla. Min självbild. Min förmåga. Mina förutsättningar.

Så jag funderar mycket på vad jag själv vill vara för förälder och jag pratar mycket med andra. När jag blev gravid med N så registrerade jag mig på familjeliv och de kommande månaderna deltog jag maniskt i diskussioner.

 
 

   (Mina första trådar!)

Jag köpte böcker också. Amningsboken och Dr. Sears "attachment parenting" och örti stycken fler om genusmedvetenhet. Inte för att bli nån perfekt mamma men för att reda ut, med kunskap och andras erfarenhet i ryggen, vilket förhållningssätt jag vill ha. 

Ibland är jag grym. Jag gör många "rätt" men lika ofta är jag en jävla skitmorsa som tar beslut som är helt värdelösa och rentav skadliga. Jag kan snabbt identifiera mina svagheter och jobbar såklart med del men fy attans vad svårt det är när man är trött, less, sur, sagt samma jävla sak femtio gånger under en timme och ingen lyssnar.

Men det positiva med det är väl att jag blivit så mycket mer ödmjuk inför andras tillkortakommanden. Sen jag själv blev mamma har jag slutat döma andra föräldrar. Eller iallafall sen jag blev tvåbarnsmamma, hehe, med några år på nacken, när jag bara hade ett barn på ett år så var jag rätt så fördömande om jag ska vara ärlig.

Men man måste ge sig själv en break. Vet inte om jag gillar frasen "good enough" för den känns missbrukad på nåt sätt och används ofta för att rättfärdiga dåligt beteende snarare än uppmana till förståelse för det. Men det är ok att inte vara bäst eller göra allt rätt.

Det jag ogillar med mitt föräldraskap är nog att jag ibland är lite för arg för min personliga smak. Och så skäller jag. Jag vill vara en mindre arg mamma som jobbar lågaffektivt. Typ dagisfröken som bara frågar "hur tänkte du, vad hände?" när barnet tuttat eld på bordsduken istället för det mer vanliga "vad fan håller du på med?!!!" .

Det blir enklare när de blir äldre och förstår när man pratar med dem, förklarar osv men jag är ändå så jävla rädd att jag bryter ner barnens självkänsla med min ilska när jag blir arg (obs nu låter det som att jag är arg jämt men det är jag ej) eller när jag är dum och opedagogiskt och barnslig och långsur.

De är liksom så självstarka nu. Älskar sig själva. Ser på sig själva med kärlek. Verkar trivas i sina kroppar, tvivlar sällan på sig själva. Tänk om jag sabbar det? Tänk om nån annan sabbar det och jag inte är tillräckligt bra för att motverka det?

Jag vill också vara mer engagerad. Jag tänker ofta: vad kommer barnen minnas av mamma om jag dör idag? Kommer de minnas en arg mamma som satt mkt med mobilen? Jag vill att de ska minnas mig som en kärleksfull mamma som var där, som hittade på saker och som satte dem i fokus. Det måste alltså inte vara andys jävla lekland och thailandsresor, men åka pulka, bygga snökoja, ha picknick, gå ut i skogen, pyssla ihop osv.

Sånt som ger guldkant i vardagen men som jag är så jävla usel på. "Imorgon". Ambitionerna är höga men förmågan mindre. Och det har jag sånt dåligt samvete för.

Hur tänker ni? Har ni några knep och tips på hur man blir en bättre förälder eller roligare eller mer engagerad? Har ni några regler för er själva, typ "vi äter alltid middag ihop" eller "nattar alltid med saga"?

 
 
 
FT

Jag tänker att det vore så guld om alla förstagångs föräldrar kunde haft samma självförtroende som de har när den andra kommer! Hönseriet som ballar ur med den första släpps ju liksom med den andra och allt blir mer harmoniskt. Oavsett vad min mamma gjort för fel i sina dagar osv kommer jag alltid minnas henne med kärlek och tänka på alla grymma grejer vi gjort ihop även om hon skrikit. Fattar inte varför "alla" speciellt svennar är såååå rädda för att höja rösten mot barn? Herregud, man får bli arg, det är en okej känsla precis som alla andra. Sen får man ju prata om det efteråt men sluta dalta. Är ju helt orimligt att en förälder aldrig skulle skrika på sitt barn när de beter sig illa och upprepar samma saker om och om fast de inte får osv.

Malin

Minns vi våra mammor så mycket ens? Jag minns väldigt lite från barndomen så sett. Om dina barn kommer minnas en arg mamma med mobilen? Tror inte sånt lämnar minnen, åtminstone jag minns typ bara några helt random episoder utan mening och så vad jag lekte med andra barn.

Att vara arg tycker jag inte är farligt eller dåligt utan sunt. Det är ju bra att barnen ser att mamma är öppen med att hon är arg, att ilska är normalt och att man får visa när man är arg. Vad är alternativet liksom, att låtsas att man är glad även när man är arg? Varför är glad ok men arg ska döljas?

Jennifer

Är det fler än jag som ofta leker med tanken att kunna gå tillbaka i tiden med de erfarenheter man har idag? Tänk att få börja om från början med ettan med den kunskap man har efter tvåan. Vad många fuckups man skulle undvika.
Det jag mest hade velat ändra på är att jag tyckte att storebror blev så stor när lillebror kom (2,5) och då ställde för höga krav och hade alldeles för dåligt tålamod med honom. Men han blev en trygg och snäll kille iallafall. Men det är sånt som kommer följa en hela livet och är kanske bara inbillning också. Men det gnager oavsett. Det är ju bara att lära av misstagen och göra så gott man kan ❤

Svar: Ja! N var också 2,5 drygt när T kom och hon fick liksom bli stor då.
ladydahmer.nu

Tove

Jag har inga barn själv men min mamma råkar vara världens bästa mamma. Fina minnen som jag har är att vi alltid åt middag ihop och pratade om vad vi hade gjort i skolan.
Eller att vi åt på fin-servis (Mamma hade fått av mormor och köpt en del varje år sen hon var typ 10) på jul, födelsedagar, midsommar, påsk och nyår.
Vi hade inte mycket pengar när jag växte upp så det blev ingen Thailandresa som för alla andra, men mamma tog oss alltid till Västkusten (bodde i husvagn) och var på stranden varje dag. Sånt kommer jag ihåg, någon typ av psykotisk, idyllisk barndom. Men så kanske den inte var egentligen but who cares now, jag har så många fina minnen att jag skulle kunna skriva ett A4 om dem.

Elin

Vi nattar oftast med saga. Men jag är inte så mycket för traditioner. Vi har fredagsmys ibland, vi har picknick ibland, ibland sjunger jag vid nattning, ibland ligger jag bara bredvid. Jag tänker att det är viktigt att man som förälder visar sina egna gränser och typ lär de att det är okej att ångra sig (okej du får en glass) och ibland blir det fem sagor. Vem är konsekvent?

Jessica

Att INTE skrika på mina barn är något jag kommer försöka utgå från i mitt framtida föräldraskap. Har inte själv några erfarenheter (som jag kan komma ihåg) att mina föräldrar skrikit på mig särskilt mycket, inte ”mer än andra föräldrar” men har hela livet MÅTT SKIT när vuxna höjt rösten åt mig. Än idag, 24 år gammal. Vet dock inte varför. Jag vill absolut inte utsätta mina framtida barn för det. Känslan när vuxna som har makt höjer rösten och en känner sig så jävla liten. Usch, vidrigt!!
Tycker det är helt rimligt att försöka undvika att skrika. Sen händer det nog alla oavsett hur mycket tålamod en har, men det betyder inte att det är rätt eller okej. Jag tänker att ifall en strävar efter att aldrig skrika på sina barn (förutom om de utsätter sig eller andra för fara och det måste avbrytas genast) kanske en skriker på dem i mindre utsträckning iallafall.

BTW så roligt det du beskriver om dagisfröknar VS föräldrar. Läser till förskollärare och kan känna igen mig. Pedagogisk som tusan i verksamheten men not so much antagligen när jag själv får barn..

Älskar att läsa om (ditt) föräldraskap här inne 🙌🏼

Maria

Har du någon favoritbok du vill rekommendera om barnpsykologi/uppfostran? Gärna på svenska.

Svar: Hmmmm jag gillar petra krantz lindgrens "med känsla för barns självkänsla". Läste Dr. Sears "attachment parenting" som gravid med första barnet och gillar det förhållningssättet.
ladydahmer.nu

I

Det sista inlägget på Familjeliv hade typ jag kunnat skriva i nov-dec. Bebis som bara skrek och skrek, var hungrig men hade inte ro att amma. Alla pratar om den "mysiga första tiden"- jag hade bara panik första 3 mån av hans liv. Kände att allt var mitt fel, att hans problem berodde på hur jag var som mamma. När bebis var 4 mån fick vi allergiutredning vilket visade sig vara boven i dramat. Men ångesten över min egen kapacitet hänger kvar... Nu är bebis snart 10 mån och jag börjar äntligen bli lite mer trygg i att jag inte är en världelös mamma. Att han inte skrek för att jag inte "såg" honom typ utan för att allergin gav magknip. Gråtit många tårar över det faktum att jag längtat efter att bli mamma i 10 år och när jag väl blev det var det mestadels bara skitjobbigt (trots att jag älskar mitt barn såklart). Så glad att jag börjar komma ut på andra sidan. Oj nu blev det här en bikt för mig och inget om ditt inlägg 😂 Ville egentligen bara säga tack för att du (som alltid) skriver så jävla bra och ärligt och igenkännande.

Erika

Har ofta dåligt samvete när jag tappat tålamodet och skrikit på ungarna, t o m då de uppfört sig illa... Men jag är noga med att förklara varför jag blev arg och så snackar vi om saken.. Önskar också att jag var som en pedagogisk förskollärare istället för att brinna av. Men å andra sidan så behövs det ibland. Vi läser alltid godnattsaga (även om man ibland ser i kors och gäspar varannan mening 😅), brukar göra nån slags utflykt då och då. Jag hatar lekland, och hatar lekparker. Vi brukar åka till skogen och plocka bär, åka till en strand och grilla (även vintertid, asskönt att slippa allt folk 🤣). Ibland bygger jag pussel med ungarna, målar med dem eller bakar. Men jag är inte typen som gör smällkaraneller och målar påskägg och grejer, eller styr upp när de vill gå påskkärringsrundor. Men jag försöker verkligen att inte jämföra mig med dem som älskar såna saker, jag har andra kvalitéer och det har även du 😊 tack för ett bra inlägg!

Malin

Det jag minns, och som jag ska försöka ta med mig själv när jag själv får barn, är hur underbart det var att bara umgås med mamma. Att åka iväg bara med henne och göra simpla saker var ju hur roliga som helst! Eller bara kunna få vara runt henne hemma o ha henne närvarande i i princip varsomhelst! Hon såg en och bekräftade en. Goda minnen! Precis dom du skrev, vi behövde inga Thailandsemestrar eller dyra leksaker. Att umgås och skapa små fina minnen, det ni!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog