Bra jobbat patriarkatet!

Varje gång en tjej läxar upp mig pga det jag skriver om män så noterar jag att de aldrig säger ifrån när killar hatar på kvinnor. Det slår aldrig fel. Jag kan bläddra igenom månader av deras feed och ba INGENTING.

Men säger en feminist nåt dumt om männen då rider de in med svärdet i högsta hugg, redo att försvara män som de lärt sig. Det är så förbannat ledsamt. Män behöver inte vårt skydd eller försvar. Våra systrar behöver det däremot, håll deras rygg och håll ihop!

Det är ett stort problem att kvinnor lär sig att hålla männen om ryggen istället för varandra men att kvinnor hatar sig själva och varandra är en konsekvens av det förtryck vi utsätts för. Vi har lärt oss att göra det. 

Feministens främsta budord bör alltid vara ''tro alltid på en kvinna som berättar om patriarkalt förtryck'' (t.ex våld, sexuella övergrepp) men kvinnor lär sig att se män som rakare och ärligare och varandra som svekfulla och falska.

Bra jobbat patriarkatet liksom.

Iallafall så kommer vi prata en del om detta i kommande avsnitt av postpatriarkatet på fredag. Jag träffar min granne Fayme Elmén, (en del av er vet kanske vem hon är?) och vi pratar om just det här fenomenet. Har man hängt lite i hennes kommentarsfält på instagram så har matt fått en ordentlig dos av dessa kvinnor. Man blir både ledsen och förbannad. 

 
Tack för att du lägger märke till mina defekter!

Jag hatar att få mitt yttre granskat. Har fått det sen jag var liten. Granskande med dömande kritiska ögon. Ofta letandes efter fel och defekter. Även jag själv har ju ägnat mig åt det. 


Så jag känner djupt obehag när folk, de jag känner men också fullt främmande människor (?!), ska påpeka eller fråga varför jag har plåster eller om andra kroppsliga saker. Ja jag har eksem? Kan jag slippa berätta och prata om det? Vill du se? Ska jag maila närbilder? Ja jag har födelsemärken. Nej jag har inte kollat upp dem none of ya business. Ja jag har en valk på halsen eller vad fasiken det ät för "defekt" som dagen till ära har lagts märke till. Osv. 


Tack för att du riktar mina tankar dit och  tack för att du uppmärksammar mig på att DU och resten av omgivningen också uppmärksammar detta. Tack för att jag nu kan vila tryggt i vetskapen om att min kropp är ständigt under luppen! (Obs sarkasm)


Lägg av med detta beteende tack. 


(null)



Är det synd om människor som väljer bort barn?
Såg att Bloggkommentatorerna skrev om liv utan barn. För mig är ju barnen meningen med livet. Familj och relationer är meningen med livet typ och barn ger ytterligare en dimension som jag inte tror går att få på annat sätt. Vänner i all ära men barn och barnbarn och barnbarnsbarn och de relationer man skapar med dem är nåt helt annat. (Obs nu utgår jag från sunda relationer, inte skadade. Jag vet ju att alla inte har bra kontakt med sina föräldrar men dessa föräldrar har förmodligen inga sunda relationer med andra människor heller) 
 
Men jag tror självklart att man kan ha ett riktigt givande och fantastiskt liv och djupa relationer utan barn, SÅKLART, annars vore det ju djupt tragiskt även om man faktiskt också skaffar barn. Livet måste ju innehålla annat än föräldraskap liksom.
 
Men jag tänker att när man blir äldre då? När man är sextio, sjuttio, åttio. Givetvis så kommer man ju ha intressen och vänner då också, men jag tror man kan känna sig jävligt ensam. Eller så kanske jag bara är snäv i tänket eller nåt. Har dock träffat flera äldre som ångrat sig när de blivit just äldre. Som haft ett skitkul liv och inte en endaste tanke på barn eller annat, utan tvärtom känt sig kvävda av tanken, men som senare när livet går in i andra faser känt att de saknar nåt. Eller nån. Just barn. Och barnbarn.