Är svenska mammor är lite kyligare än andra mammor?
Asså INDIGNATIONEN och KRÄNKTHETEN jag anar i en del av kommentarerna under mitt inlägg om barn och meningen med livet. Förlåt men jag blir faktiskt lite full i skratt. Inte åt era val eller perspektiv, men åt att mina ganska harmlösa tankar kring detta kan vara så upprörande och provocerande. 
 
Jag skrev ju faktiskt att FÖR MIG så är barnen meningen med livet. Inte att det borde vara så för alla.
 
För mig är ju barnen meningen med livet.
 
Och jag skrev också att jag självklart förstår att man kan ha ett givande liv utan barn. 
 
Men jag tror självklart att man kan ha ett riktigt givande och fantastiskt liv och djupa relationer utan barn
 
Så tygla tuttarna och dra upp trosorna nu! Det är helt ok att jag tycker så här. Lovar att ingen kommer tvinga er att tycka eller göra annorlunda! Allra minst jag. 
 
Men jag har funderat lite på det där med relationer och undrar hur det kommer sig att så många relationer mellan barn och föräldrar, i Sverige, är så ytliga och nästintill ickeexisterande? Hur kommer det sig att så många tanter och farbröder sitter själva på hemmen?
 
I grekland hade ju detta varit helt otänkbart fast där handlar det väl också mycket om pliktkänsla vilket inte heller är att eftersträva. 
 
Kul grej: min farsa har börjat dyka upp i tid och otid, allra helst utan förvarning. Häromdagen öppnade han dörren och klev in med en tre meter jävla matta som nu står ihoprullad i garderoben och stinker rök. Var fan hade han tänkt att jag skulle ha den? Jag hade dessutom tydligt sagt NEJ TACK alla gånger han frågat om jag behövde en matta. NEJ PAPPA VI HAR INGEN PLATS.
 
Men han dyker upp nu. Minst en gång i veckan. Jag betalade hans nya tänder som soc vägrade betala och efter det verkar han inbilla sig att jag älskar honom. Han har ringt alla han känner och familjen i grekland och berättat att hans dotter betalat. Jag misstänker också att han börjar inse att han är gammal och att han vill försäkra sig om att jag, i enlighet med tradition, tar hand om honom. Att han kanske ska få flytta in här när han blir gammal - precis som hans egen pappa flyttade in hos min faster. 
 
Ändå skönt att jag saknar exakt all pliktkänsla. Jag kan vinka till honom när han åker till hemmet. Men jag får ju ändå ångest kring det. Men i vårt fall är det ju tydligt: det här är en pappa som aldrig varit närvarande och när han var det så var han skit. Ren skit. Våldsam, hotfull, dum i huvudet samt kidnappade lillebrorsan. 
 
Men tillbaka till relationer och ensamma gamla svenskar. Jag har tänkt på det i många år. Sett mina kompisar som är kurder, iranier, eritreaner och som har en helt annan relation med sina mammor, nära, stabila, varma, fantastiska relationer och så vi svenskar som även om vi haft "bra" relation med våra mammor ändå alltid varit lite kyligare sådan.
 
Lite mindre självuppoffrande och djup. Lite mer "mamma är också en människa, inte bara mamma" och så barnens behov lite mindre i fokus och ja nu förenklar och generaliserar jag men jag har märkt det och tänkt på det och undrar om inte det är en bidragande orsak sen till att så många gamla blir ensamma.
 
Vi kämpar så jävla hårt för att våra barn ska vara självständiga, klara sig själv, inte curlas, för att vi ska vara självständiga och "inte bara mammor" under hela deras uppväxt och detta är ju resultatet. 
 
(pappor är ju aldrig närvarande så....) 
He-man''has the power''. Barbie har ett hus och en bil.

Den här bilden cirkulerar ofta runt i antifeministiska sammanhang:

he man barbie

Asså jag känner bara att nej nej nej. Snälla nån, det här får jag ju ta och reda ut för det fixar de inte själva märker jag.

Den här bilden används ofta som ett slags bevis på att feminister minsann bara bryr sig om tjejer eller ej ser mansrollens krav och ideal och hallå liksom, män har det ju också jättejättejättejobbigt men det pratar feministerna ju aldrig om?! Jo, fast det gör vi ju. Feminister problematiserar ju mansrollen precis hela tiden. Vi problematiserar kraven på manlighet och dess effekter på männen minst lika ofta och vi vet att män mår dåligt i sina kroppar också.

Men thats besides the point för jag ska förklara vad skillnaden mellan Barbie och He-man är. 

1. He-man ''has the power''. Barbie har ett hus och en bil. 

Egentligen räcker det där. Men vi fortsätter:

2. He-man är en så kallad manlig powerfantasi, en manlig dröm som utgår från vad män tycker är häftigt, vad män uppfattar som makt osv. Barbie är en sexuell fantasi, också en manlig dröm och utgår från den manliga blicken och utifrån kvinnors uppfattning om mannens sexuella preferenser.

He-mans utseende eller person har alltså ganska lite med utseendeideal överhuvudtaget att göra. En kvinnlig motsvarighet hade snarare varit nån kickass hjältinna som kvinnor kan fantisera kring och känna styrka från typ Buffy the Vampire Slayer eller Lisbeth Salander. Förstår ni skillnaden? 

 

3. He-man är subjektet; stark, kompetent, åstadkommer saker och räddar världen. He-man har makten och fungerar som en stand-in för vanliga män som drömmer om att äga universum. Barbie är objektet. Hon är snygg, gillar att shoppa och tycker att 'math class is tough''. (Igen: jämför med Buffy eller Lisbeth)

4. Män har generellt inte pressats av samhället att se ut på ett visst sätt. Män  mäts inte i sin knullbarhet och deras värde ligger inte i hur stora muskler de har. Snarare så ser man ner på män som ägnar sig för mycket åt sina kroppar. Kvinnor å andra sidan har genom årtusenden blivit objektifierade, ägda, uppvisade, stympade för att passa in i orealistiska skönhetsnormer.

Och ska vi återkoppla till powerfantasier så får ju flickor tidigt lära sig att vilja vara "knullbara", dvs väna och vackra prinsessor utan makt som väntar på prinsen som ska svepa in och rädda dem och där ingår Barbie som en del av denna indoktrinering. 

Frågor på det?

 

(Nu råkar jag visserligen både älska samt tycka att Barbie är en utmärkt leksak, man behöver ju inte köpa hela kittet eller låta ungarna se skitfilmen men ville bara visa på skillnaden mellan detta.)

Bra jobbat patriarkatet!

Varje gång en tjej läxar upp mig pga det jag skriver om män så noterar jag att de aldrig säger ifrån när killar hatar på kvinnor. Det slår aldrig fel. Jag kan bläddra igenom månader av deras feed och ba INGENTING.

Men säger en feminist nåt dumt om männen då rider de in med svärdet i högsta hugg, redo att försvara män som de lärt sig. Det är så förbannat ledsamt. Män behöver inte vårt skydd eller försvar. Våra systrar behöver det däremot, håll deras rygg och håll ihop!

Det är ett stort problem att kvinnor lär sig att hålla männen om ryggen istället för varandra men att kvinnor hatar sig själva och varandra är en konsekvens av det förtryck vi utsätts för. Vi har lärt oss att göra det. 

Feministens främsta budord bör alltid vara ''tro alltid på en kvinna som berättar om patriarkalt förtryck'' (t.ex våld, sexuella övergrepp) men kvinnor lär sig att se män som rakare och ärligare och varandra som svekfulla och falska.

Bra jobbat patriarkatet liksom.

Iallafall så kommer vi prata en del om detta i kommande avsnitt av postpatriarkatet på fredag. Jag träffar min granne Fayme Elmén, (en del av er vet kanske vem hon är?) och vi pratar om just det här fenomenet. Har man hängt lite i hennes kommentarsfält på instagram så har matt fått en ordentlig dos av dessa kvinnor. Man blir både ledsen och förbannad.