Jag vill inte att mina barn blir som jag
Håller för övrigt med er om allt ni skrev under mitt "jag är misslyckad"-inlägg. Det är ju komplext det där. Jag är ju nån och jag har såklart åstadkommit massvis på andra fronter men det har ju mest varit ett resultat av situationen och i slutänden ger det mig ingen trygghet alls. Pensionen är fucked. Om jag skiljer mig eller om Oskar dör så är jag fucked. 

Jag skulle ju heller aldrig nånsin rekommendera detta för mina barn (eller nån annan). Jag blir alldeles kallsvettig när jag tänker på att mina barn kanske skiter i skolan eller tar efter mig. De ska inte ens få den möjligheten, här blir jag en riktig grekisk mamma.

N frågade mig hur många år man går i skolan. Jag berättade att nio år måste man gå. Sen kan man gå gymnasiet och högskola. Sen sa jag att N och T måste gå gymnasiet också. Hon nickade bara. 

Alltså de får såklart slappa så mycket de vill. När de gått ut skolan dvs. Då har de iallafall nåt att falla tilllbaka på när de slappat klart. Inte som jag som har allt kvar, som gick ut grundskolan med ofullständigt betyg och inte klarar av att göra nåt åt det. 
Fattiga förväntas veta bättre än andra

Som en del av er vet så är jag uppvuxen med en fattig dubbelarbetande mamma, i Tensta först och senare i hälsingland. När jag sen själv blev vuxen-ish och hennes ekonomi inte höll för två så tog soc över försörjningen och jag fick flytta hemifrån. Inte för att jag var redo utan för att mamma ej hade råd att låta mig bo kvar. Men jag flyttade och skulle komma att leva fram och tillbaka på socbidrag i nästan tio år. TIO ÅR. Under den tiden så pluggade jag på komvux (fördrev tiden snarare) och jobbade extra som servitris och bara lät livet passera som det gör för de flesta.

För er som inte vet hur ekonomin ser ut när man lever på soc så funkade det för mig som så att soc betalade min hyra plus el. Utöver det fick jag 3400 :- som skulle räcka till övriga räkningar, kläder, mat, hygien, telefon, busskort och nöjen. (i mitt fall: konstmaterial, cigg, hemkoka, krogen på onsdagar och lördagar) Ibland säger folk att det var skitmycket pengar och att det finns de som har det värre men jag tyckte knappt att det gick att överleva.

Sen var jag inte speciellt ekonomisk heller, det medger jag och det är egentligen det här jag vill prata om; kravet att fattiga ska vara så jävla ekonomiska och kunna vända på varenda öre typ förvälla de där jävla bönorna för att kunna laga den billigaste maten. Helst odla de jävlarna på balkongen. (för då skulle de helt plötsligt inte vara fattiga längre.... eller iallafall inte känna av det)

Fattiga prioriterar konstigt heter det. (gärna med en antydan till att fattiga är fattiga för att de handlar så mycket dumheter) Att fattiga prioriterar ett McDonaldsmål framför den där mycket billigare fruktsalladen (som räcker längre och är så mycket nyttigare) eller gud förbjude köper öl för nöjes-pengen (om man får ha en sån som fattig?). Det hände att jag tog en fika på Café Skutan också. (En kanna kaffe kostade elva kronor på den tiden) För att fungera socialt så var detta ofta livsnödvändigt och ja det må vara konstiga prioriteringar men även fattiga är människor med behov av sammanhang, vänner, socialt liv osv och där ingår ofta ''dumma'' kostnader.

Men att fattiga är fattiga för att de lägger pengarna på konstiga grejer och inte för att de får tja, mindre pengar än andra, är ju en skev slutsats. Och en jävligt felaktig sådan.

När det gäller den ekonomiska kompetensen och eventuell ekonomisk kunskap så vet jag inte riktigt hur jag ska förklara det här men det handlar om kapital och resurser, kunskap, förutsättningar - som allt annat i livet. Där har vissa grupper mycket mer och vissa grupper mycket mindre och det i sin tur påverkar de val vi gör. Det är liksom enklare att göra rätt (och mindre kostsamma) val om du har kunskapen att göra dem. 

(null)

2002. (Sitter på Burg🍔mans som ägdes av mitt ex’s familj) 

Det var också året jag träffade Oskar. (Ok minns knappt detta pga alkohol) Ett år innan livet förändrades. 
Hjälp det snöar i Stockholm?!
Är ni också helt insnöade? Obs bokstavligen alltså. Hehe. Ser inte fram emot att skotta senare. Jag brukar gilla att skotta och klippa gräsmattan. Kanske blir det så för att man har tusen vilda barn och det är enda chansen för lite egentid. En podd i öronen och så mindfullness på det. 

Idag ska mormor (min morsa alltså) komma och jag oroar mig för resan. Dels för hennes resa hit och sen för min resa in till stan. (Hon vill gärna att jag hämtar henne). Hur tar jag mig ens till tåget? Har nån plogat? Fatta att köra en liten pluttig resväska på sina pluttiga små hjul sen i snödrivorna? 

Men ändå. Fatta på stenåldern. Eller vadå innan plogen uppfanns liksom. 

(null)