Fattiga förväntas veta bättre än andra

Som en del av er vet så är jag uppvuxen med en fattig dubbelarbetande mamma, i Tensta först och senare i hälsingland. När jag sen själv blev vuxen-ish och hennes ekonomi inte höll för två så tog soc över försörjningen och jag fick flytta hemifrån. Inte för att jag var redo utan för att mamma ej hade råd att låta mig bo kvar. Men jag flyttade och skulle komma att leva fram och tillbaka på socbidrag i nästan tio år. TIO ÅR. Under den tiden så pluggade jag på komvux (fördrev tiden snarare) och jobbade extra som servitris och bara lät livet passera som det gör för de flesta.

För er som inte vet hur ekonomin ser ut när man lever på soc så funkade det för mig som så att soc betalade min hyra plus el. Utöver det fick jag 3400 :- som skulle räcka till övriga räkningar, kläder, mat, hygien, telefon, busskort och nöjen. (i mitt fall: konstmaterial, cigg, hemkoka, krogen på onsdagar och lördagar) Ibland säger folk att det var skitmycket pengar och att det finns de som har det värre men jag tyckte knappt att det gick att överleva.

Sen var jag inte speciellt ekonomisk heller, det medger jag och det är egentligen det här jag vill prata om; kravet att fattiga ska vara så jävla ekonomiska och kunna vända på varenda öre typ förvälla de där jävla bönorna för att kunna laga den billigaste maten. Helst odla de jävlarna på balkongen. (för då skulle de helt plötsligt inte vara fattiga längre.... eller iallafall inte känna av det)

Fattiga prioriterar konstigt heter det. (gärna med en antydan till att fattiga är fattiga för att de handlar så mycket dumheter) Att fattiga prioriterar ett McDonaldsmål framför den där mycket billigare fruktsalladen (som räcker längre och är så mycket nyttigare) eller gud förbjude köper öl för nöjes-pengen (om man får ha en sån som fattig?). Det hände att jag tog en fika på Café Skutan också. (En kanna kaffe kostade elva kronor på den tiden) För att fungera socialt så var detta ofta livsnödvändigt och ja det må vara konstiga prioriteringar men även fattiga är människor med behov av sammanhang, vänner, socialt liv osv och där ingår ofta ''dumma'' kostnader.

Men att fattiga är fattiga för att de lägger pengarna på konstiga grejer och inte för att de får tja, mindre pengar än andra, är ju en skev slutsats. Och en jävligt felaktig sådan.

När det gäller den ekonomiska kompetensen och eventuell ekonomisk kunskap så vet jag inte riktigt hur jag ska förklara det här men det handlar om kapital och resurser, kunskap, förutsättningar - som allt annat i livet. Där har vissa grupper mycket mer och vissa grupper mycket mindre och det i sin tur påverkar de val vi gör. Det är liksom enklare att göra rätt (och mindre kostsamma) val om du har kunskapen att göra dem. 

(null)

2002. (Sitter på Burg🍔mans som ägdes av mitt ex’s familj) 

Det var också året jag träffade Oskar. (Ok minns knappt detta pga alkohol) Ett år innan livet förändrades. 
Emma

När jag flyttade till Stockholm som tioåring, till ensamstående mamma som pluggade på universitetet hela dagarna och städade kontor hela nätterna, fick vi jämt "tipset" att vi skulle STORHANDLA! Hallå, det blir myyycket billigare kilopris om du köper jättejättemycket. Helt sant. Men den som har X kronor på kontot kan inte köpa jätteförpackningen som kostar 1,5X hur mycket lägre kilopriset än blir. En annan sak som gör mig vansinnig är alla som tycker att det är så fruktansvärt med importerade lågprisprodukter, som är sämre för djur och natur. Sorry to burst your bubble men den ensamstående modern kommer att köpa den irländska köttfärsen till sina hungriga barn för det är vad plånboken tillåter, och jag ser det som mitt ansvar att göra extra medvetna konsumtionsval och dra dubbla strån till miljöstacken, eftersom jag har råd, så att den som inte har råd kan köpa de besprutade frukterna.

Vill också bara säga: du är världens bästa bloggare och åh vad glad jag blir varje dag när jag ser att du har publicerat något nytt! <3 Ha en fin onsdag!

Så är det för mig nu. så fort jag fick min riktiga diagnos, och att det i mitt läkarintyg skrevs att jag hade fått lite trygghet när jag hade fått min lägenhet efter att jag lämnade min föredetta, så skickade f-kassan mig till en kvacksalvare som skulle utreda om jag verkligen va sjuk och hade rätt till min sjukpenning. Han ville inte ta del av mina nya papper som min psykolog skulle skicka "jag vill inte ha dom, dom får du skicka till någon som är intresserad", dom utförsäkrade mig och den lilla trygghet jag hade försvann totalt, det lilla ljus jag hade byggt upp dränkte dom med en gång. Nu sitter jag här med socialbidrag, dom 1500 jag hade extra med sjukpenningen(ingen hade informerat mig om att jag hade rätt till bostadsbidrag)brukade gå till att betala skulderna mitt ex hade tagit i mitt namn, för första gången är jag i kronofogden. Så nu har jag varken typ mat eller ett "rent" ekonomiskt liv.

Jag ska va så duktigt duktig duktig... men jag orkar inte mer. Och faktiskt för första gången så skiter jag i, det är rätt skönt att va uppgiven. Om jag inte fick ha möjligheten att prioritera min ekonomi på bästa sätt, så måste jag prioritera min energi bättre istället. Det kom jag på efter jag blev uppgiven! Nu har jag iallafall en vän som jag orkar gå och handla på Ica med nån gång i veckan. Men varför ska vi behöva välja mellan det här när man behöver hjälpen för att hela livet från start har varit en psykisk och fysisk misär, och därför inte kunnat göra annorlunda.

En bra sak är att soc lyssnade på mig och förstod mina grundläggande behov för att kunna gå på bättringsvägen, nu kan jag fokusera på min behandling i lugn och ro utan krav/hot från f-kassan. Men jag hade tur som fick just den handläggaren.

A

Folk (oftast de som har pengar) underskattar dessutom betydelsen av pengar. "Det bästa i livet är gratis", "pengar är inte allt", "pengar gör dig inte lycklig" blablabla. I ett samhälle där i princip allt kostar pengar är det jävligt svårt att få någon form av livskvalitet utan någorlunda ekonomi.
Socialt umgänge kostar pengar, men folk som har råd att ta den där fikan med kompisarna tänker inte på att de just betalat för att umgås. Att umgås med någon i en liten etta med bara två stolar, en säng och lite vatten att dricka är knappast någon sugen på. Att träffa en partner kostar pengar. De flesta av oss skulle aldrig fångat någons intresse om vi inte piffat upp oss med saker som kostar pengar. Det är också saker vi betalat för som genererar mest uppmärksamhet och bekräftelse av andra. Vi får en väldigt koncentrerad dos bekräftelse när vi köpt en ny mobil, varit ute och rest eller gått till frisören. Med andra ord, det är förbannat svårt att ens få det grundläggande sociala om man inte har pengar i ett samhälle som fullkomligen styrs av ekonomi och konsumtion. Till och med vår sexualitet är pengar- och konsumtionsstyrd. Det är svårt för kvinnor att träffa partners om vi inte köpt våra utseende och det är svårt för män om de inte har kapital på banken.

Malin

Jag blir lite upprörd över soc och hur de prioriterade i ditt fall. Det kostade ju mer att låta en icke redo ung människa bo ensam och bli försörjd av soc än vad det hade gjort att försörja dig och låta dig bo kvar hos mamma.
Dessa konstiga svenska värderingar och prioriteringar, i vilket annat land där socialhjälp existerar hade soc inte hjälpt dig bo kvar hos din mamma?
Självständighet är en religion för svenskar, och man får inte säga att det kanske inte är dåligt för unga att bo med sin familj, man måste säga att det är dåligt och hämmar den personliga utvecklingen och sexlivet och gud vet allt. Blir så trött! Du verkar ha råkat ut för precis det resonemanget, och unga har ju sällan verktygen för att genomskåda det och se hur enkelspårigt det är att resonera så, och hur många sidor medaljen egentligen har.

Svar: Mamma var ej berättigad till sochjälp. Och jag var vuxen.
ladydahmer.nu

Anonym

Förlåt för ovidkommande kommentar men jisses vad du är och var snygg! Ser lyckligare ut idag dock. :)

FT

Tycker inte det är så konstigt att man ifrågasätter även om jag fattar att man vill kunna göra kul saker även som fattig. När jag och min man levde på nästan noll hängde vi ändå på krogen. Ja, jag fattar kritiken man fick men det redde sig i slutändan och allt blev bra tillslut ändå :) Nu har vi levt ihop i 10 år och båda fick heltidsjobb och har klättrat uppåt sen det första året ihop. Är glad att vi hade kul då...

Anna i stugan

Ja. Liksom paradoxen att många saker är billigare om du är rik. T ex är det ofta billigare med en bostadsrätt än en hyresrätt, men för att få lov att låna pengar måste du ju ha stabil ekonomi.

Li

Har oxå varit ensamstående mamma till två barn. Skral ekonomi då jag dessutom har en kronisk sjukdom o bara klarat jobba halvtid. Men både jag o ungarna fick lära oss rätta mun efter matsäck inte mer med det.. Inte behövde jag skicka ut mina ungar ur huset, aldrig behövt socialbidrag. O det har inte gått ngn nöd på oss. Ingen har eftersträvat massa konsumtion. Barnen fick veckopeng som små o lärde sig hushålla med den. Sommarjobbade då de blev äldre. Bådå pluggar på högskola nu o klarar sin ekonomi utmärkt, lite jobb upptill studierna o sparpengar kvar sen tidigare jobb. Skrämmande se tex lyxfällan där det ofta handlar om så stor okunskap om ekonomi. Vad lär vi våra barn liksom? Att de kan få allt de vill ha ? Föräldrarna betalar o annars tar man dyra lån. Omedelbar tillfredsställelse. Lär barn hushålla med pengar, puscha dem till o söka sommarjobb.

Julia

Vill tipsa om boken Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk som gjorde att jag verkligen fick upp ögonen för hur det är att vara fattig i Sverige. Hon skriver mycket om just det där om vad fattiga i allmänhetens ögon får och inte får köpa/göra med sina pengar. Otroligt intressant bok som fick många av mina fördomar på fall.

Slösa

Ja men visst är det så! Funderar ibland på var jag hade varit ekonomiskt idag om jag inte haft mina föräldrars extremt sunda förhållande till pengar i bakhuvudet trots att jag blev en kronisk slösare i deras ögon (men ändå sparsam i vissa andras, väldigt personligt detta hur man ser på ekonomi). Jag har varit utfattig i en kort period i mitt liv då jag självvalt var mellan jobb. Minns glädjen om man råkade komma över en femtiolapp i den perioden, inte fasen fyllde jag skåpen med billig mat från Lidl, nä jag köpte choklad och cigg! Det var ju fasen en lycka bara att gå in i en kiosk med pengar i fickan, tycker också att den som inget har behöver få känna sig bekymmersfri någon gång och bara handla utan att tänka!

anna

Har man inga barn får man gott köpa cigg eller sprit, hårförlängningar eller vad som helst för soc.pengar om man så önskar. Har man däremot barn så är det fan tragiskt att gå på krogen istället för att betala hyran. Sedan är det inte ett val för alla (pga missbruk etc) och då borde soc få lov att betala hyran och sedan får vårdnadshavaren pengarna som blir över efter att åtminstone boendet är säkrat .

Maja

Vad tänkte du under den här tiden? Att ditt liv alltid skulle se ut så? Vad hade du för drömmar om framtiden?

Svar: Inga alls
ladydahmer.nu

Cecilia

Det är inte mycket pengar, det håller jag med om, men det går. Jag är precis som du är här mellan 20-25. Jag studerar och får ut 10 000 i månaden varav dryga 5000 i månaden går till bostad. Sen är det mobil, buss, mat, internet, försäkring, nöjen, kurslitteratur, och det går!
Jag kommer från en höginkomstfamilj och har haft en underbar uppväxt och har förvisso tryggheten att det finns andra än soc som skyddar mig om jag faller, vilket säkert påverkar mig på ett undermedvetet plan.
Men till min poäng: jag får ingenting nu och det innebär inte ett sämre liv att välja kampanjvarorna, käka en hemmagjord macka till lunch eller skippa märkeskläder. Socialbidraget är som sagt lågt det medger jag, men det är inte mycket värre än att vara student i en större stad rent ekonomisk.
Socialbidraget är dessutom samhällets skyddsnät, ett sätt att klara sig när livet fäller en, inte ett sätt att leva ett liv i lyx.

Svar: Det är ju stor skillnad stt befinna sig i din position, med trygghet bakom om nåt skiter sig. Samt vetskapen om att det är en kort period. Så var det inte för mig. Och så är det inte för många andra.
ladydahmer.nu

Emma

Det är ju också så att det är sjukt mycket lättare att göra ”ekonomiska prioriteringar” om man aldrig hamnat efter eller alltid har en budget. Blir så trött när folk säger ”varför köper de inte vinteroverall på rea”, ”storpack av mat är bättre än att småhandla”, ”spara ihop först och köp sen” och slänger ur sig detta utan minsta förståelse för att alla inte har möjlighet att lägga pengar på något som ska användas ”sen” när man har fullt upp att få pengarna att räcka till det som behövs ”nu”.

Josefine

Jag levde under min studietid på ytterst lite pengar, hade nog kvar ca 2000 efter hyran (plus ca en tusing med bostadsbidraget men det sparade jag under året för att slippa att jobba hela sommaren🙈). Levde på typ 700 i mat men festade typ ons, fre och lördag. Och så nåt festlinne för 50 kr på h&m😂 cykeln som jag ärvt från min farmor gick varm då busskortet var för dyrt, hade jag bara lite mjölk kvar till gröten spädde jag ut den med vatten. Smör på mackan- knappast! När Jag träffade min man och han veckohandlade för 1000 kr bråkade vi då Jag tyckte att han slösade bort våra pengar... Nu efteråt förstår jag inte hur jag klarade mig, men det gick. Men skillnaden är att jag visste att det var en begränsad period för studierna ledde ju till ett jobb i slutändan! Och jag var ju själv, hade ingen familj/barn då. Plus att jag var ung, nu hade det varit svårare tror jag?!

Rebecca

Maja: När man har en allmänt kass livssituation (typ dålig ekonomi, man får inga jobb osv) så handlar livet mest om att överleva dag för dag. Det finns inte utrymme för drömmar och mål, sånt vågar man inte ens tänka på... Nu talar jag bara från egna erfarenheter men gissar att det finns andra som känner igen sig..

Elin

När jag var 23 hamnade jag i Örebro för jag blev kär i en idiot. Han var lat, misshandlade mig och dum i huvudet. Jag var rädd och vågade inte be om hjälp, men det har egentligen inget med detta att göra.

Mina föräldrar vände mig ryggen, de bodde i Malmö, och var höginkomsttagare.
Min kille vägrade jobba och jag gick till soc.
Efter hyra, och busskort (det fick jag extra pengar till så jag kunde åka till arbetsförmedlingen) fick jag 1700kr till mat, el, kläder osv.
Ja, fett var det inte, detta var typ år 2004. Så sa jag en gång till tanten i luckan på soc, när jag skulle lämna in blanketten, om jag kunde ansöka om bidrag till en vinterjacka.
Men det gick inte, därmot sa hon och blinkade med ena ögat "men skaffar du barn får du 800kr mer plus barnbidrag".

Kommer aldrig glömma det.

Grovsoprum var min bästa vän på den tiden och en mataffär som sålde allt för 4:95.

Sabina

Cecilia

Jag förstår vad du menar, o jag lever typ som du gör, men poängen är om man inte har den tryggheten, så har man typ noll chanser. Det faktum att du har betygen o möjligheterna till att plugga vidare, är en trygghet i sig. Sen att du kan, eventuellt, vända dig till din familj om det krisar sig jättemkt, är en trygghet också. Sen tycker jag att säga att man måste skippa märkeskläder ibland, är inte ett bevis på att man har det tufft ekonomiskt. Har man det tufft ekonomiskt har man inte ens råd med tanken på märkeskläder, för man har knappt råd med en extra tåg/bussbiljett till affären för att köpa det.



Lever själv som många andra beskriver här, på studiemedel o lön från deltidsjobb. Hade vi inte haft CSN tror jag inte jag hade kunnat plugga, för att kostnaderna att leva som vuxen utan heltidsjobb är sjukt höga. Jag tar studielån som alla andra, får studiebidrag, o deltidsjobbar mig till resten av pengarna, vilket ändå resulterar i att man måste snåla. Det blir kollektivtrafik o billig mat, o festar man så gör man det när man pre-gamear innan man går ut (så man slipper köpa dyra drinkar). Jag får inga extrapengar av mina föräldrar, för de har inte råd att försörja mig som 20-åring också, och det förstår jag. Men jag får mina CSN pengar, jag får min lilla lön, o jag klarar mig ändå. Jag vet när bidraget o lånet kommer varje månad, kan planera o budgeta då, o jag har råd att äta och leva, även om snålt. På så sätt tycker jag egentligen inte, ärligt talat, att vi fattiga studenter, ska klaga för mkt. Visst, vi lever inget lyxliv, men alltså, vi har råd att äta o leva, o många av oss har tryggheten i våra föräldrar/släkt som kan hjälpa till om något skiter sig. Vi har dessutom stora möjligheter till bra jobb i framtiden efter våra utbildningar, o då kunna tjäna pengar. Vi är inte alls på samma nivå som LD var som ung, eller som många fattiga, outbildade, arbetslösa är, som kämpar varje månad o lever med ovetskapen om man ska klara nästa månad.

R

Tycker att det här ämnet är så intressant och vill verkligen fördjupa mig i det. Dels vad som faktiskt är sant och inte bara random föreställningar som folk har, och dels mekanismen bakom. Jag är en väldig spara och har levt under framför allt studietiden på väldigt lite pengar. Lätt då att säga att det är lätt att klara sig på lite. Men jag hade inte lite, jag hade mycket och varje månad kunde jag se hur mina ekonomiska beslut lade sig på sparkontot och växte. Jag hade en buffert som gjorde att jag kunde handla klokt och billigt. Jag gick inte hungrig (väldigt svårt att fatta smarta beslut som hungrig). Och det växande sparkontot tillsammans med en utbildning i ett bristyrke gjorde att jag hela tiden visste att framtiden var ljus. Det löser sig. Och då är det, tror jag, tusen gånger lättare att vara ekonomisk. När man har pengar är det lättare att hantera pengar. Eller? Borde läsa mer om det här för det är så intressant.

Emma

Cecilia, en svar på din kommentar "Men till min poäng: jag får ingenting nu och det innebär inte ett sämre liv att välja kampanjvarorna, käka en hemmagjord macka till lunch eller skippa märkeskläder."

Jag förstår att du bara kan tala för dig själv och jämför din nuvarande situation med den du växte upp med och den situation du förväntas få efter du pluggat klart. MEN, en fattig person köper aldrig nya kläder (utan begagnat). En fattig person funderar på om den hemmagjorda lunchen kommer att göra dem ordentligt mätta, bara tanken att äta ute finns inte. En fattig person köper inte ekologisk mat på den lokala "eko-shoppen" eller Coop. Dina förutsättningar är så oroligt annorlunda från en fattig persons förutsättningar.
Men det är värt att påpeka, som LD gör, att gör en fattig person ett "dåligt" inköp, tar en hamburgare på McDonalds med kompisen eller tar en öl med sin partner; då är personen oansvarig och måste sättas på plats.

Maja

Rebecca: Okej, tack för att du berättar hur du ser på saken. Jag kanske formulerade mig dåligt, men jag tänkte också på vad man tänker på för att orka med en så hård vardag. Den slags drömmar också alltså. Det behöver inte vara vad man vill hålla på med i framtiden. Svårt att förklara kanske.. Läsa en massa kanske, fly in i en annan värld. Jag vet inte och hoppas inte att jag blir uppläxad för att jag försöker förstå hur det är att leva i en sådan situation.

Sanna

Sparo käkar för typ 600 i månaden (självvalt vegetariskt). I den bloggen kan man hitta fina billiga mattips o annat om ekonomi. Vet att ingen efterlyst tips ännu men lämnar det ändå.

Linn

Hur träffades du och Oskar?

Svar: På krogen
ladydahmer.nu

Vickan

Är det där ett stort blåmärke på kinden?? Herrejösses!

Svar: Nä det är skugga. Han sig aldrig i ansiktet. Däremot hade jag ofta brustna blodkärl där då han nöp mig hårt i ansiktet ibland.
ladydahmer.nu

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog