Hur förändrar man sitt liv när man inte ens vet att man kan?
Det finns ett utbrett svaghetsförakt som skuldbelägger de som inte klarar av att samla ihop sig själv så pass att de slutar tycka synd om sig själv. Vet ni? Jag tror också på personligt ansvar. Jag tror att den enda som kan förändra mitt liv är jag själv. Iallafall till den mån som samhället och möjligheterna tillåter.
 
Och jag tror det är viktigt att vi hjälper folk att dels förstå detta men också att orka. Att vi stöttar, möjliggör, visar vägen. Vill jag bli kvitt min ångest så måste jag ta tag i det. Vill jag ha jobb så måste jag söka det. Vill jag lämna min elaka man så är det bara jag som kan ta det beslutet. Ingen annan kan fixa detta åt mig, jag fattar verkligen det.
 
Men grejen är ju att min förmåga att ta detta ansvar över mig själv hänger på mitt mentala och fysiska hälsa, min självbild och hundra andra faktorer och förutsättningar som jag inte har någon kontroll över. Jag, vi, är ju alla produkter av det samhälle vi lever i. Vi är produkter av våra erfarenheter och upplevelser och utifrån dem så har vi också olika förmågor. Så ja, man "väljer" att ta ansvar.
 
Man väljer hur man hanterar motgångar, ångest, utsatthet, kränkningar men alla val man gör görs utifrån de förutsättningar man har, den världsbild man tror på och de förmågor man har. Återigen det där kapitalet.
 
Möter man mycket motgångar och mår man ofta dåligt så formar det ju världsbilden och förmågorna och det där modet vi måste ha för att våga. Lägg till yttre faktorer som dålig ekonomi, sjukdom, dödsfall, ensamhet, psykisk ohälsa, övergrepp, arbetslöshet, barn med speciella behov, mobbing osv osv osv så blir ekvationen nästintill omöjlig för väldigt många.
 
Hur ska man orka ta tag i sitt liv när vardagen är full av motgångar? Hur ska man ta ansvar för sitt mående när man har fullt upp med andra måsten? Hur ska man orka jaga drömmen när man jobbar ihjäl sig? Hur ska man våga vara modig när alla erfarenheter man har i ryggsäcken säger till en att man inte klarar nånting? Var vänder jag mig för en extra dos självförtroende? Hur ska jag göra när ångesten får mig att inte ens vilja ha eller söka hjälp? Var vänder jag mig när jag mest av allt bara vill försvinna? Hur tar jag mig ur? 
 
Hur väljer jag lycka när jag inte ens vet att jag kan göra det valet? Att kunna välja eller välja bort, att kunna prioritera sig själv eller ens förstå att man har fler valmöjligheter är den privilegierades position och den privilegierades världsbild.
 
Och när man säger att vi måste ta eget ansvar så säger man samtidigt att de som inte gör det helt enkelt får skylla sig själva. Man säger att de som inte klarar av att jobba upp självkänslan, må bättre, rycka upp sig, ta tag i sina liv bara har sig själva att skylla och underförstått förtjänar situationen de befinner sig i.
 
Vem tjänar på den människosynen egentligen?

Hanna Karlsson

Tänkvärt och intressant inlägg! Jag håller med.

Michi

Håller så med dig! När ska vi börja förstå att människor inte alltid har valet eller förutsättningar för att självförverkliga sig själv. Jag själv är väldigt privilegiad, vit, medelklass, klarade av skola och med nöd och näppe högskola. Men har efter år av psykisk ohälsa, utmattning, arbetslöshet, mobbing och mkt svag ekonomin som följd otroligt dåligt självförtroende och stora problem att klara av att ta mig ur arbetslösheten som jag befinner mig i. Om jag med alla mina förutsättningar har svårt efter dessa händelser hur svårt är det inte då för de som inte har en sämre utgångspunkt. Jag önskar att vi vore mer förlåtande mot varandra och inte la hela skulden på individen utan på strukturer och samhället. All kärlek till dig ❤

Q

De privilegierade tjänar förstås på den människosynen! Om alla förstod att det inte handlade om "rättvisa" - att samhället ser ur som det gör, att de rika bor i innerstan och de fattiga i förorten osv., utan att vi alla slumpvis får våra förmågor och kan handla utefter dem - skulle vi kanske inte rätta oss i ledet lika lätt?

Tack för att du skriver så klokt och bra!

Petra L

Det är helt sant det du skriver och en av anledningarna till att traumabehandling inleds med stabilisering. Hjälp att ordna tillvaron så att läkning och att komma vidare ska vara möjligt.

IA

Ohh jisses..Nu är du inne på stooora bitar..*S* Det värsta som kan få människor att må dåligt är antagligen situationer när människan inte kan påverka sin egen situation. Det finns ju massor att läsa om och känna igen. En sak man kan utgå ifrån när det gäller hälsa och välbefinnande är att det inte bara handlar om en sak utan ett helt pussel av orsaker, verkan, förutsättningar och så.

Enligt WHO är hälsa en fundamental rättighet för alla människor i världen, oberoende av ålder, kön, religion eller om man har funktionsnedsättningar. I FNs Internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter sägs bland annat att ”visionen om den fria människan endast kan uppnås om sådana villkor skapas att alla kan åtnjuta sina ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter såväl som sina medborgerliga och politiska rättigheter.”

Det låter som en lång väg att nå till det.

Det delas upp i kategorier som: Fysiskt välbefinnande, Psykiskt välbefinnande, Socialt välbefinnande, Känsla av sammanhang – kasam

Att arbeta med din egen inställning till de krav som ställs i livet och försöka lägga upp din tillvaro efter de krav som du kan hantera är andra sätt att hantera stress.

http://habilitering.se/om-habilitering-halsa/tidningen-habilitering-nu/nr-1-2014/vad-ar-halsa
https://stress.se/negativa-stresseffekter/

Mathilda

Håller verkligen med. Bra skrivet!

Josefin

Jag blir lessen när jag läser detta. Har själv mått hemskt dåligt under en väldigt lång tid. Var inlagd på låst avdelning i fyra månader för 8 år sedan. Mådde bra ett kort tag . Fick mitt tredje barn och började må dåligt igen. Började i kbt som efter månader som fick mig ännu sjukare å ett akutbesök till psyk. Efter utredning visar det sig att jag är bipolär typ 2 med borderline drag, social fobi och lider av ptsd från min barndom. Vet att du inte tycker om mediciner men herregud!! Jag har fått ett liv igen och det är fantastisk ❤️Menar inte att du behöver vara sjuk men att det kan vara guld värt med att orka ta ett första steg och ta emot hjälp.

L

Verkligen, har man förmågan att ”rycka upp sig” så är man INTE deprimerad från början.

Äger man förmågan att ”ta tag i situationer” så kanske det inte var superutmanande från början. Skedteorin liksom...

Terapi är inte för alla, du är ju en super-autodidakt också. Om du väl skulle välja att gå i terapi skulle du säkert kunna typ ”innehållet” redan och inte få ut så mycket. Helt säker på att du hittar ditt sätt. Alla sådana ”resor” tar tid. Med terapi med terapeut eller på egen hand.

Finns så mkt annat som är självläkande aktiviteter OCKSÅ. Är liksom det terapeuten ska uppmuntra till ytterst. I slutänden. Hänga med barn, skapande, bra mat osv osv. Det gör du ju. Är själv-terapier.

Utifrån just dina förutsättningar har du ju byggt en helt grym tillvaro för dig själv på så många plan. Att ha ett härligt äktenskap tex. Skapat (redan klart) en HELT annan miljö för dina barn. Hoppas du är stolt över det!

Du kanske har bommat X grejer men du har också (framförallt) grejat Y grejer. Dina barn har ju en toppen-förebild! På så många plan. Vikigast är att inte föra skiten vidare
🌱🌈✨💫🌞💥.

Sofia

bästa jag läst på typ hundra år! Fy fan vad du behövs <3

Sofia

Det finns ju ingen poäng att diskutera eftersom du ändå varar på din egen fråga. Enligt dig är du predestinerad till en misslyckande för att samhället gör dig oförmögen att göra någonting åt din situation.

"Möter man mycket motgångar och mår man ofta dåligt så formar det ju världsbilden och förmågorna och det där modet vi måste ha för att våga. Lägg till yttre faktorer som dålig ekonomi, sjukdom, dödsfall, ensamhet, psykisk ohälsa, övergrepp, arbetslöshet, barn med speciella behov, mobbing osv osv osv så blir ekvationen nästintill omöjlig för väldigt många." Du hittar få människor i den här världen som inte upplevt minst tre av de saker du räknar upp här och majoriteten av dem är väldfungerande människor. Människor menar inte att du förtjänar din situation bara för att det har gått dåligt. En person som menar att hen inte kan göra någonting åt sin situation pga x antal orsaker och enbar gnället över det är ingenting som människor sympatiserar med. Du har en handlingsförmåga och människor irriterar sig på när någon som har det dåligt verkligen tror att hen enbart har det dåligt pga allt annat än sin egen prestation.

Svar: Så du menar att människor som har det dåligt har det pga sin egen (bristande) prestation? Isåfall har du massvis att lära dig.
ladydahmer.nu

Jennie

Jättebra skrivet. Undrar om det där " alla kan bara dom vill" mantrat delvis kommer från att så många mår dåligt nu att ingen riktigt orkar lyssna på varandras problem? Då är det lättare att säga något hurtfriskt och stressa vidare.

Moa

Jag relaterar så mycket till det här inlägget. Jag har haft så mycket självhat på grund av att jag inte har klarat av att ”ta tag i mitt liv”. Men jag vet inte HUR det ska gå till. Hur man ens ska klara av att ringa ett telefonsamtal, för att ev få en tid till vårdcentralen för att diskutera sitt mående. Sin ångest, sociala fobi, bakgrunden till allt.

Jag förstår inte hur människor klarar det?! Det är så långt borta för mig. Jag saknar verkligen det där modet, självbilden, självförtroendet, vännerna, orken. Det känns bara hopplöst i den situationen. På allting kommer känslan av att man är så otroligt misslyckad, som inte klarar av att förändra sitt liv för DET är ju något man bara SKA klara. Jag förstår inte hur.

Myran

Vad är det du vill förändra? Du skriver ju att du är nöjd och att din familj har det bra. Du skriver att du kan få jobb i hemtjänsten så då kan du ju försörja dig om du blir ensamstående. Måste man utbilda sig till civilingengör och tjäna miljoner? Varför förändra något om du är nöjd?

Svar: Jag har inget intresse av att förändra mitt liv.
ladydahmer.nu

Anonym

För mig fungerade det att göra det enkelt. Jag började tänka "jag har bara en chans att leva. Jag får inte en andra chans till livet." Detta hjälpte mig stegvis in i ett mycket bättre tänkande. Sker såklart inte över en natt men efter några månader märkte jag att jag fick en helt annan livssyn.

Myran

Vad menar du då med att du "inte kan ta tag i ditt liv" och att du är "fucked" om du blir ensamstående?

Svar: Det är så det ligger till.
ladydahmer.nu

Hulda

Tyckte om det L skrev!

Myran

Så om du blir ensamstående och börjar jobba i hemtjänsten är du "fucked"? Jag har inget högstatusjobb, där man tjänar stora summor. Inte heller är jag en person som driver en känd blogg, syns i media, intervjuas i tv, vinner priser och "är någon". Jag har högskoleutbildning och 12 års erfarenhet inom mitt yrke. Jag jobbar inom ett väldigt lågavlönat och kvinnodominerat yrke. Mätt i dagens valuta tjänar jag knappt mer än det du skrev att du tjänade som outbildad barnskötare för tio år sen. Jag har lägenhet, körkort, vänner, intressen och tycker att jag har det bra. Jag är ensamstående och vill aldrig någonsin leva med en man. Vad har jag "åstadkommit" och vad har jag att "komma med"? Ingenting, antar jag. Är jag fucked? Är jag en person som inte kan tag i mitt liv?

Svar: Vem har pratat om dig? Du och jag är väl ändå två olika människor med olika liv och olika förutsättningar.
ladydahmer.nu

Hej!

Men hur ska man göra då? Om någon är ledsen och deppig runt omkring en, ska man bara (efter man har tröstat osv) säga eller visa att det är bara för den att ge upp. Folk skulle sluta skriva här förutom någon hjärtemoji då och då. Du fick dåligt på ett prov/killen gjorde slut/osv- då vet du det, prov och kärlek är inget för dig. Du vill sluta snusa/dricka, ingen idé-här har du en drink och en dosa. Säger du så själv till dina vänner/barn/man om de har dåliga dagar?
Jag tycker det dras väldigt stora växlar med, det är inte så att många i kommentarsfältet inte visar någon förståelse eller sympati för vad du gått igenom eller har det. Tror det finns många som förstår (mig själv inräknat) hur jäkla jobbigt det är med snurrande ångest och att inte få ro eller balans. Många som skriver det också. Inte sett många som skriver-”det handlar om inställning, upp och hoppa, klä dig i färg, ät smoothies” eller vad annat käckt och verklighetsfrånvänt(finns de med såklart). Men om man läser bloggen så blir man ju bekymrad hur du mår. Tror du kan läsa kommentarerna som cyberkramar/en utsträckt näsduk istället.

Svar: Ge bara råd om personen bett om dem. Annars ger du stöd. Bara.
ladydahmer.nu

Sofia

Tack för det klassiska halmgubbeargumentet. Jag föreslår att du läser min förra kommentar på nytt. Jag påstår inte att människor i svåra livssituationer enbart befinner sig där pga deras egen ”bristande” prestation. Du räknar upp en mängd orsaker till att människor inte lyckas som t.ex ekonomiska problem, ensamhet, sjukdomar, psykisk ohälsa, arbetslöshet, övergrepp etc. Jag påpekade att majoriteten av människor upplever flera av dessa saker under sitt liv och trots det är välfungerande människor i samhället. Du tänker i mycket deterministiska banor då du menar att människor med dessa svårigheter är predestinerade till misslyckaden eller en viss livssituation. Själv har jag en ångeststörning och dyslexi. Jag har alltid haft problem med skolan. Jag har aldrig haft stöd från min familj. Jag har självskadat, blivit utsatt för sexuella övergrepp, haft ekonomiska svårigheter och studerat utan studiestöd majoriteten av studietiden. Trots det har jag slutfört gymnasiet och har en lägre högskoleexamen. Med det läser jag till magister på universitet och jobbar deltid inom vården. Var jag predestinerad till ett liv av misär pga mina förutsättningar, motgångar och bristande hjälp från samhället?

Du svarar på din egen fråga. Du säger att du inte kan göra någonting för att förändra din situation. Varför skriver du då om hur oroande det är att du aldrig skulle kunna försörja dig och dina barn ifall din man lämnade dig eller dog, att du inte kan få något jobb, att du inte kan plugga pga adhd etc. om du redan har en tillfredställande förklaring på varför du inte kan?

De som menar att alla måste ta sitt ansvar för sitt liv menar inte att personer i svåra livssituationer befinner sig där enbart pga sina egna bristande prestationer. De syftar på att alla människor har en handlingsförmåga att ta sig vidare för att saker skall bli bättre än den situationen man befinner sig i. Det är den handlingsförmånga du menar att du inte har, men det du egentligen saknar är vilja. Det blir väldigt tydligt i flera svar du ger på kommentarer till dina inlägg. Människor har inte sympati för dig är för du kan ändra på din situation, men du vägrar göra det för att du istället ska kunna gnäller över att du ingenting kan göra. Du säger ju själv att du kan få jobb, men inte vill ha det. Du är för bekväm i din nuvarande situation för att göra det plus att hela vitsen med din blogg skulle falla om intet ifall du gjorde någonting åt ditt liv.

Jag tänker minsann inte ta någon tillrättavisning från dig, som enligt egen utsago, är för dum för att klara av gymnasiet i ett land som Sverige och som är så feg att du inte kan publisera kommentarer av personer som bevisligen har mer kunskap om din ideologi än vad du själv har.

Svar: Din kommentar har inget med kunskap att göra. Det är en åsikt du uttrycker.
ladydahmer.nu

Hej!

Ok. Jag önskar dig lycka till och hoppas att det löser sig allting! 🍀

Linp

Heja LD!!!

trino

Stor igenkänning! Jag har alldeles nyligen insett en sak om mig, nämligen att jag inte kan veta när jag eller någon annan passerar en gräns för mig. Jag kan bara upptäcka det när det har hänt. Det är först när det är ett faktum som jag ser det och förstår.

Jag har mött så många som sagt "säg bara ifrån" eller "sluta ha krav på dig" osv i all oändlighet. Jag fungerar inte så. Allt i mitt liv är en motgång, varenda steg jag tar, varenda arbetsuppgift jag gör är att pressa mig själv. Och i en tillvaro när allt är att kliva över min egen gräns är det omöjligt att veta när jag har pressat mer än jag klarar just i den stunden. Det finns inga mönster, inga tecken. Det bara händer.

Jag är över 40 nu, utbildad, jobbar, socialt liv m.m. Men allt jag gör kostar på. Varenda grej kostar enormt i mitt inre. Jag skulle inte fungera om jag inte pressade mig varenda dag, varje sekund. Små små steg, små förskjutningar, varje dag. Hur ska det vara möjligt att då veta när man har pressat för mycket för vad energin klarar just den dagen? Helt omöjligt.

Förstår dig precis. Det går liksom inte hur mycket man än fattar att man ska/kan/borde/är den enda som kan göra något åt det. Trots den vetskapen så går det fortfarande inte. Vad gör man då?

Linnea

Tack för att du skriver om detta! Har äntligen efter många år av självhat insett att det inte bara är mitt fel/ansvar att jag har mått dåligt och haft svårt att "ta tag i mitt liv". Det ligger så mycket saker bakom. Hör ofta människor prata om att "alla kan bara man vill/verkligen försöker" och jag blir så förbannad! Sådan okunskap och (som du säger) vilken människosyn skapar det? En som jag inte vill ha! Har länge velat skriva om samma sak men har inte riktigt kunnat uttrycka mig, tänker hänvisa folk till denna text när det behövs!

Long gone självkänsla

Jag anser mig själv vara i "fucked"-stadiet, eller åtminstone var det för en tid sen. Har känt en otrolig press över att ta tag i livet och mått så jävla dåligt för att det inte har funkat, tills den dagen jag fick prata med en realistisk, rak och ärlig kurator. Det är absolut inga rosa moln som kommer flygande när vi pratar. Det skulle sänka mig totalt. Vi pratar inte om hopp och om långsiktiga mål och drömmar. För dom finns inte. Detta har skänkt mig en enorm acceptans och en gnutta mod i allt det fuckade.
Så när allt kommer omkring så tror jag att allt kommer att lösa sig, trots att självkänslan lyser med sin frånvaro.

Hej från mej

Charlotte

Tycker du att du har något som helst ansvar för ditt mående? Ansvar för att ta tag i situationen? Att förändra det som behöver förändras?

Om en individ inte har ngt som helst ansvar - om allt beror på saker utanför den egna kontrollen, då kan ju i princip alla som mår dåligt bara lägga sig ner och ge upp....?

Sen har jag alltid funderat på varför du oftast svarar med så otrevlig ton?

Svar: Jag tycker du läser mig som fan läser bibeln. Ingenstans har jag skrivit att man ska ge upp eller lägga sig ner. Är klass och kapital möjligtvis ett sånt pass ovanligt ämne i diskussion att ni är ovana att tänka utanför den vanliga svartvita boxen? Har nämligen svårt att förstå att man inte greppar vad jag skriver om.
ladydahmer.nu

ellos

Jag säger som någon (Josefin.? ) ovanstående : Tack gode gud för medicin ! Det har hjälpt mig bättre än all terapi i världen. Terapi har varit bra komplement men medicinen har räddat mig från återkommande depressioner och ångest. Testa ! I många fall får man faktiskt, hur klyschigt det än låter ,ett nytt liv !
Varför lida av depression ångest och social fobi för din del när du kanske kan slippa, eller iaf lindra detta ? Jag blir oerhört provocerad av de som är nära i min omgivning, mår dåligt men fastnar där. Det vill säga inte "vågar" testa mediciner. Tror att det är skadligt. Väljer att istället härda ut eller leva i själva lidandet. Har man familj så bör man för barnens skull ta emot all den hjälp som finns. Det finns ju inget hinder tänker jag ? Eller vill man istället leva med någon form av sjukdomsvinst ?

Charlotte

Fast nu skrev jag iofs INTE att du skrivit att man ska lägga sig ner och ge upp - utan, om du läser vad jag skrev, så ser du att det var en fråga utifrån ditt resonemang om att en person inte kan påverka sin situation då situationen består av massa komponenter som personen inte kan påverka.

Sen ställde jag några frågor överst i min kommentar som du valde att inte svara på- varför?!

furyosa

Individen har ett visst ansvar och samhället har ett visst ansvar när det kommer till att se till individens välmående. Samhället består ju av individer så det borde ligga i samhällets intresse att individerna mår bra för att samhället ska må bra, dvs att vi tar hand om varandra. Alltför ofta ser jag att de mest modstulna individerna är de som axlar störst eget ansvar för en situation där samhället har svikit att bära upp sin del av ansvaret. De skulle nog må lite bättre av att inse att samhället inte har uppburit sin del av ansvaret och att det egentligen inte bör förväntas av individen att denne bär allt ansvar för en dålig situation själv. Vi må ha skyldigheter som samhällsmedborgare men vi har också rättigheter till välbefinnande som IA skrev här ovan. Även om man har fuckat upp rejält bör man erbjudas en väg tillbaka till något slags välbefinnande.

Jag läste en bok av en antropolog som observerade ett litet samhälle där alla fostrades till att vara uppmärksamma på varandras mående. Om någon såg att någon annan mådde dåligt så gjorde de allt för att försöka få denne på bättre humör igen. De levde hårda liv men de var socialt trygga i varandra och därmed välmående. Det fungerade väl för att det var ett mindre samhälle men jag önskar att något liknande skulle kunna fungera i våra stora och komplexa samhällen. Det handlar väl mycket om värderingar och traditioner som vi fostras in i. Narrativet just nu är ju som du skriver att många förväntas axla allt ansvar själva i en dålig situation för att lyckas ta sig framåt och vidare i livet men det resulterar bara i att de blir nedtyngda och krossade av det.

Vi behöver samhälleliga strukturer där vi kan bry oss om varandra mera, t.ex. kortare arbetsdagar med bibehållen lön så att vi kan lägga mer energi på att vårda våra relationer. Personligen är jag ganska dålig på att visa att jag bryr mig då jag också tenderar att stänga ute folk pga tids- och energibrist. Jag har dock min lilla klan av nära och kära som jag rår om och vårdar. De får all min sociala energi just nu, det lilla jag har.

Nina M

Jag önskar att alla kunde läsa och förstå det här inlägget, så viktigt!

Sanna

Har funderat på Charlottes senaste fråga rätt länge jag med.

Elsa

Svar till L: man kan vara en expert på psykologi och förstå sig själv till hundra procent på ett intellektuellt plan utan att ändå lyckas bli hel på ett emotionellt plan. Terapi handlar ju inte om att förvärva sig kunskap egentligen, utan att låta känslor ta plats, förstå dem, låta dem vara och sakta läka inifrån. Så om LD är autodidakt eller inte är egentligen ganska irrelevant. :)

Anna

Bra inlägg, fick mig att reflektera en del.

Sanna

Har funderat på Charlottes senaste fråga rätt länge jag med.

Anonym

Svar till Charlotte - det är klart du inte får världens mest trevliga svar när du själv kommenterar i den tonen?

Håller för övrigt med 100%. Jag har växt upp helt utan drömmar eller förhoppningar, jag har några få halv-drömmar nu när jag nått 25-årsåldern, och det är bara för att jag kunnat att acceptera allting. "Ironiskt" nog fick just den acceptansen av verkligheten som den faktiskt är mig att klara mig hit jag är idag.

IA

Sverige lever inte upp till WHO´s fundamental rättighet för alla människor i världen när det gäller hälsa, eller FNs Internationella konvention om rättigheter. Det blir allt svårare för den "vanliga" medborgaren att kunna påverka sin egen situation när det gäller hälsa, ekonomi och livskvalité i stort. Det går åt riktigt fel håll i mångt och mycket och barkar käpprätt åt helvete skulle jag vilja påstå!

http://www.nyhetsdatabasen.se/senaste-nytt-om/ivo.htm

Charlotte

Anonym: om du tänker till lite så syftade alltså inte min fråga på svar från LD till mig utan på svar från LD till andra- då det var en fråga jag skrev i min första kommentar så kan den alltså inte syftat på svar till mig....

J

Jag har suttit fast i limbo de senaste åren pga det du skriver om. Jag är uppväxt i en förort med mycket arbetsklass men kommer själv ifrån en medelklassfamilj då mina föräldrar gjort en klassresa uppåt. Jag var aldrig älskad och var utsatt för psykisk misshandel hemma och hade inte en enda vuxen eller vän att vända mig till även om jag alltid haft kompisar, vilket gav mig ångest och depressioner väldigt tidigt. Eftersom mina föräldrar är välutbildade hade jag det dock lätt i skolan. Jag gjorde precis alla rätt; skaffade mig universitetsutbildning, jobbade ideellt samtidigt och bättrade på mitt CV. Jag var 24 och min framtid såg väldigt ljus ut, jag skulle äntligen lämna min uppväxt bakom mig, börja tjäna pengar och säga hejdå till min kalla, uteslutande familj. Istället kraschade jag totalt, gick in i väggen och fick reda på att jag uppepå ångest, panikångest och depression har PTSD. Vad berodde det på? Jo, jag hade noll guidning in i vuxenlivet, som sagt INGEN att prata med under hela min uppväxt som visade att "såhär är du en välfungerande vuxen/person" - helt enkelt NOLL socialt kapital. Knappt heller något kulturellt kapital då mina föräldrar fortfarande läses av som arbetsklass av medelklassen och jag mest umgåtts med arbetsklass själv = inte kan bete mig som medelklassen förväntar sig, eller vad man ska säga. Det fungerade så länge jag gick i skolan eftersom jag lärt mig skolans "koder" efter alla år, men när jag kom ut i en värld med nya förutsättningar visste jag liksom inte hur man gjorde. Jag kunde ingenting. Det var (är) som att vara bebis. Det låter nog konstigt för vissa kan jag tro, några tänker nog att det väl bara är att lära sig? Men som du skriver, hur lär man sig när man inte vet vad man ska lära sig? Hur ska jag kunna t.ex. googla när jag inte vet vad jag ska googla på?

Vad ska jag med mitt ekonomiska kapital till (som inte ens någonsin egentligen var mitt, utan mina föräldrars) när jag inte kan leva ett värdigt liv? Mina gamla kompisar från förorten förstår inte hur jag kan må dåligt som kommer från en familj med pengar och mina nya kompisar jag skaffade medan jag pluggade tycker att jag är lat som inte rycker upp mig. Önskar det här med olika sorters kapital blev mer spritt så att folk kan förstå någon gång att alla har olika förutsättningar och att ekonomiskt kapital verkligen inte är allt.

Tack för att du sprider budskapet när andra, som jag, inte orkar.

Lisa

Jag har haft Gudrun Sjödens ord ringande i huvudet hela veckan, detta att "lågavlönade kvinnor och fattigpensionärer får skylla sig själv". Jag kopplar det till din text och tänker också att det handlar så himla mycket om det kulturella kapital du föds in i, den bastrygghet du får av att växa upp i ett medelklasshem där det är självklart att läsa vidare efter skolan, att bli förhörd på läxorna, att bli skjutsad till miljoner aktiviteter och där förälderna pratar kultur vid middagsbordet. Jag hade inte detta, och känner mig fortfarande ibland som en outsider bland akademiker, och som en outsider bland mina barns hantverkarföräldrar i den lilla byn jag bor i eftersom jag själv blivit medelklass genom utbildning. Klasstillhörigheten finns där som en hinna, och ju högre upp i "hierkarin" du är, desto större möjligheter och självklarheter ser du. Nätverken är större, kontakter till rätt personer osv, och aningslösheten som Sjödén ger uttryck för kan bli en konsekvens. Hoppas ni förstår mina något ostrukturerade tankar...

Hanna

Jag tycker detta är så komplicerat. Jag har själv varit där nere. Deprimerad. Självmordsförsök. Adhd-diagnos i vuxen ålder. Levt ett liv som var kaos, där man fick brev från kronofogden varje månad, lägenhet som såg ut som en svinstia, ångest, what have you liksom. Och jag hatade alla som snackade om att skärpa sig, för de fattade ju ingenting. Jag kunde ju inte. Orkade inte.

Och ändå, såhär på andra sidan, så upplever jag att den största enskilda förändringen som möjliggjorde mitt mående, det var min inställning. Att jag ”skärpte mig”. Visst, jag var inte ensam i det. Jag hade folk som pushade mig i den riktningen. Men det hade jag samtidigt under alla de år jag mådde dåligt också, utan resultat. Jag vet inte. Sanningen är väl att ja, man måste ha stöd från omgivningen. Men man måste också vilja själv. Men vilka ensamt är oftast inte nog.

Sen tror jag inte att folk förstår hur det är att ha adhd. Ärligt talat så tycker jag att livet, speciellt sedan jag fick min diagnos, mest gått ut på att fortsätta försöka fast man misslyckas. Idag kan jag tex vara otroligt nöjd med att jag har ett kalendersystem som till 90% fungerar. Det tog femton år av försök. Den senaste månaden har jag för första gången i livet lyckats dammsuga varje vecka. Jag har bott hemifrån i snart tio år. Och det betyder ju inte att saker och ting går av sig själv. Utan mer att jag för tillfället har tiden och energin att lägga de timmar som krävs för att det ska funka. Det kostar fortfarande otroligt mycket. Och det fattar inte folk, utan tänker väl att nu när man ”lärt sig” så ska det sitta utan ansträngning för resten av livet. Så varje gång man halkar ner igen måste man även stå till svars för allt man lyckades med under den bra perioden. Ja, vad ska man säga... det känns hopplöst, ofta.

IA

Till J. Tack för att du delar med dig, (till andra också). Tycker du har gjort ett jättebra jobb att förstå dina förutsättningar och omständigheter. Tycker inte alls det låter konstigt och tror att det är många som kan relatera till känslan av utanförskap och inte hitta sin plats i det sociala livet. Tror det är ganska många faktiskt. Inte nog med att man går igenom olika faser i livet att hitta sin plats, det blir tufft när man inte har vägledning och redskapen.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog