Vem får tycka synd om sig själv?

Apropå fattigdom och utsatthet så tänker jag mycket på hur det funkar att att tycka synd om sig själv när man lever i just misär. Man förväntas liksom sluta gnälla och rycka upp sig och vågar man drista sig till att klaga över sin situation så blir folk förbannade. Och då tänker jag på när man får tycka synd om sig själv eller kanske allra helst vilka det är som får utrymme att tycka synd om sig själva? (män såklart)

Grejen är att ju högre upp i hierarkin man är så får man också mer utrymme. Ingen skammar rika och rika förväntas inte uppoffra i samma utsträckning när saker går emot dem. Som fattig är det å andra sidan fult att tycka synd om sig själv och har man det svårt eller ekonomiskt kämpigt så ska man fanimej avstå från allt. Chips på lördagar? Nä du! Inget mer unnande. Och sluta rök! Avliva husdjuret! Sluta lev, ät bara egenförvällda bönor och tyck om det också. Offra ditt och datt annars är det fan inte synd om en, typ. Våga inte tycka synd om dig själv om du inte gett upp precis allt för annars har du bara dig själv att skylla.

Arbetarklassen ska "prioritera" medan överklassen kan fortsätta unna sig och kanske på sin höjd välja bort det där allra dyraste så de kan spara eller lägga undan eller fortsätta leva behagligt utan att känna att de saknar nåt och då är det lite mer ok att vara miserabel när saker blir lite jobbigt. (dvs de hade ej råd med en thailandsresa i år) 

Aja mer om det sen. 

Här får ni en bild på mig från igår när jag helt irrelevant till detta inlägg socialiserade med människor (och blev så utmattad att jag somnade i soffan klockan halv tio) 

(null)

Karin

Vi kanske tänket väldigt olika i grunden men jag förstår inte varför någon ska tycka synd om sig själv (eller nån annan heller för den delen..). Jag är lösningsfokuserat lagd och vid motgångar och hinder så är jag ganska rationell. Visst får man falla ihop och må dåligt och tycka att allt är piss men det är för mig ett väldigt tillfälligt stadie innan jag letar lösningar och ofta vill jag även förhindra elände om det är möjligt också. Jag har levt på och med ingenting långa perioder men aldrig känt behovet av selfpity.

O

Tack för att du skriver om detta. Jag har tyvärr aldrig tänkt så djupt på just fattigas situation. Jag själv blev gravid med tvillingar som arbetslös och levde då på 11000 i månaden med en hyra på hälften. Vågade inte ens söka underhåll från pappan pga. Våldsam man. Dock såg jag mig inte som fattig. Och undrade seriöst vad alla gapade om. För mig blev det en verklighet att jag som inte hade några laster klarade mig mycket bättre än alla de där andra. Och sen dess har jag tänkt så, varför slutar de inte bara med allt onödigt?
Jag är uppväxt med en ensamstående mamma med sju barn så har ju haft en fattig barndom men mamma har aldrig heller haft laster. Vi åt inte chips,hade inte råd med grädde och lördagsgodiset var alltid de där superbilliga som hon delade upp åt oss. Det är svårt för mig att se folk som röker klaga på vad de inte har råd med till sina barn. Pengarna finns ju där egentligen. Men jag börjar förstå att allt är mer komplext och att det krävs att lyssna på många olika situationer för att släppa mina fördomar. Precis som att tjocka inte skulle vara tjocka om de kunde välja så skulle ju ingen vara fattig eller rökare om det var så lätt att ändra sin situation. Jag har antagligen något privilegium som gjort det lättare för mig att hålla i pengar än för tex. Mina syskon. Iaf, det är lärorikt för mig att du pratar om många olika saker. Och även om det är svårt att rannsaka sig själv så försöker jag så gott det går för att bli kvitt mina fördomar.

Hanna

Det är ett så tydligt mönster för när dessa tillsägelser dyker upp också. Ditt förra inlägg om bidrag innehöll ju bara en beskrivning av vad du gjorde. Men genast dyker det upp kommentarer om att det minsann inte är synd om dig. Fast du inte ens nämnt det!

Det är så genomskinligt. Så fort vi pratar om sånt vi drabbats av via olika strukturer, vare sig det är fattigdom, sexism, rasism osv. så ska vi veta att det i varje fall inte är något man får känna några som helst negativa känslor över.

Att vi fråntas rätten till dessa känslor (oavsett om en känt dem eller inte!) är ju bara en metod för att upprätthålla strukturerna. Om fattiga, kvinnor, människor som rasisfieras m.fl. bara kunde inse att de inte har något att vara upprörda över så slipper vi ju förändra något.
Hela syftet med dessa kommentarer är att ta ifrån oss vår agens och ha ihjäl alla försök till förändring.

Alltmedan olika privilegierade klasser får fortsätta känna vad de vill och hur de vill, samt utrymme att gråta ut. Och så undrar vi varför vi har så lätt att sympatisera med dem.

Helen

Jag skrev i en föräldragrupp om hur svärföräldrarna behandlar oss, att de kan köpa sexmiljonersvillor, nya bilar och lyxshoppa varje dag men vägrar hjälpa oss med skulder hos kronofogden när vi hamnat i kris. De hänvisar oss till soc.
Då fick jag höra i gruppen att jag var elak som skammade dem och inte unnade dom sin lyxvilla, att de inte har någon som helst skyldighet att ”skämma bort” oss och att jag var taskig som ville minska deras interaktioner med vårt barn.

Ba seriöst? Rika får bete sig som svin, fattiga ska skämmas och inte tro att de är värdiga hjälp eller stöd.

Hanna Karlsson

Jag upplever att det här med att tycka synd om sig själv har blivit lite tabu. Nåde den som vågar säga högt att man tycker synd om sig själv. Jag tycker dock att man får tycka synd om sig själv och dessutom uttrycka det. Alla känslor borde fås lov att sägas högt.

Linnea

Känns verkligen som att detta att inte klaga, inte vara ett offer har blivit så otroligt viktigt för att hålla fokus borta från klassamhället och olika typer av förtryck!

RebeckaL

Det här att man ska sluta tobak när man har det dåligt. Det är ju skitsvårt när man mår bra hur ska det inte vara när man mår dåligt också.

zpiach

Jag är inte rik men heller inte så fattig att jag inte kan äta mig mätt. Jag anses nog vara underklass om vi ska prata klass. Varför skulle vi inte få tycka synd om oss själva? Alltså det finns ju så sjukt mycket saker att må dåligt över beroende på vad man varit med om i livet. Jag som offer av incest, våld och missbruk tycker synd om mig själv ibland. Det finns inte på kartan att jag skulle skämmas över det idag men om du frågade mig för ett par år sedan så hade jag aldrig vågat erkänna att jag gör det. Men är det verkligen en fråga om kön? Jag tror det är mer än så, till exempel hur vi blivit uppfostrade, vad det är vi skäms över, vad man vill dela med sig utåt osv. Jag håller med dig om att rika män får mer sympati när de öppnar upp sig om hemska saker, (bra att de får sympati men vidrigt att det skulle vara värre för män än kvinnor såklart) men tror du att det är så många män som vågar säga att de tycker synd om sig själva? Jag tänker främst på synen hur en man "ska vara hård och kall"

Pernilla

Jag hör ofta folk säga just det att kan man röka då har man minsann råd, eller får skylla sig själv för att man är fattig. Det om något är ett väldigt cyniskt sätt att se på människor och deras tillvaro. Det är också ofta personer som tycker så som har den där "ta dig i kragen mentaliteten" eller "var man är sin egen lyckas smed" tänket och som ser ner på just det de uppfattar som svaghet.

Jag menar bara för att det finns personer som har lyckats ta sig från botten till att bli värsta superentreprenörerna (det kan man förstås absolut beundra!), men hallå hur många handlar detta om egentligen? Ha gärna dessa människor som förebilder, men utan att se ner på de som inte har de resurserna inneboende resurserna.

En sak jag också tycker att alla borde lära sig är skillnaden på att kunna ställa rimliga krav på människor och att samtidigt förstå att alla faktiskt har olika förutsättningar. Men nerå det ska vara lika för alla, alla kan bara de vill heter det.
Nej ett samhälle där vi inte tillåts vara svaga (mänskliga) och s.k. karaktärslösa OCH ibland dessutom få tycka lite synd om oss själva är ett jäkligt kallt samhälle.

En liten parantes, men ändå..kan säga att när jag var färdigutbildad beteendevetare fick jag till en början tillfälliga jobb inom det gebitet. Sedan blev det tyvärr en lågkonjunktur så det blev väldigt ont om sådana jobb. Började då jobba tillfälligt (som blev varaktigt) inom hemtjänsten. Kan säga att oj, oj , oj vilka reaktioner jag fick från vissa. För herregud hur kunde jag som var överkvalificerad jobba med sånt. Många tyckte på riktigt att då är det bättre att vara arbetslös, d v s andra akademiker som tyckte så. Sån jävla dubbelmoral.

Tatiana

Läste detta idag

http://www.independent.co.uk/life-style/health-and-families/jamie-oliver-obesity-poor-disadvantaged-people-willpower-healthy-diet-report-a8240076.html

Jag tycker synd om andra och utsatt djur som har det riktigt svårt än mig själv som har det väldigt bra jämfört med många.
Jag är självständig, äter mig mätt varje dag, har en bekväm säng att sova i varje natt och ett tryggt hem. Vet att livet kommer att ge mig svårigheter och sorg och har gått igenom perioder i mitt liv då jag har varit riktigt ledsen och besviken men är ofta tacksam över det jag har och att jag är frisk.





Joppan

Finns en bra dagsvers av Stig Dagerman om det där. Sorgligt bara att den är lika aktuell idag som på 50-talet när den skrevs. (Alltså sorgligt att folk fortfarande missunnar de fattiga allt)

”Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.”

L

Så är det ju, lätt att slänga ur sig tanklösa kommentarer om något som egentligen mest syftar till att markera sin egen status inom ett visst område. Gäller väl egentligen allt kapital, oavsett om det är ett utseende, kompetens inom ett visst område eller förmåga till ekonomi. Sanningen på cirka alla fronter är väl att man kan testa ett par kilometer i någon annans skor innan man uttalar sig...

Orimlig kravbild också liksom, vad är Astrid Lindgren-fattigdom? Eller rikedom? Upplever ibland att det finns nidbilder åt båda håll och att grundproblemet är att man vet rätt lite om/lever för långt ifrån varandra. Vad vet man ens om ett liv av det lilla lilla man ser? Om det nu röks eller vad det nu är? Knappast representativt för en hel livsstil. Superrika människor är aldrig förtryckta, absolut inte, men de har inte tid att träffa sina barn heller. I praktiken. Typ. Finns olika typ av "brist-upplevelser", allt är verkligen inte peaches and cream i andra änden heller. Även om det inte går att jämföra. Som exceptionellt snygg (om än fattig) så är man som sagt inte förtryckt. Inte nödvändigtvis lycklig eller med rätt förutsättningar för ett "bra" liv. Intersektionalitet är ett toppen-begrepp för att beskriva just konceptet med hur olika "sektioner" samverkar med varandra när det kommer till förtryck i form av "duglighet på skalan" där den vite, rike, bildade mannen är i absolut topp alla kategorier. Överklass-kvinna vs arbetarklass-man osv, kvinnan vinner i det fallet. Intersektionalitet är egentligen inte ett svårare begrepp än internationalitet, även om "internationell" är ett betydligt vanligare ord än "intersektionell". Borde bli ett lika vanligt ord... Kritik mot vit feminism är absurd. Behöver inte finnas endast en variant. Man kan försöka lyfta olika perspektiv men man har mest sitt eget, vit eller ej. Vi kommer ha kommit så mycket längre när det finns alla typer av profiler representerade, men iaf tills nu så har den feminism som lyfts gjorts mycket av människor med ett relativt stort kapital (inte ekonomiskt, men i andra former där man då sammanfattningsvis är mindre förtryckt).

Dina plattformar är otroliga på att engagera, klart du ska blocka folk som lämnar osofta kommentarer. Fattar grejen med att tänka att man ska "kunna ta kritik", speciellt med en växande plattform men vafan. Man behöver inte lyssna till vadsomhelst heller. Eller uppfinna hjulet när folk letar fel och förklara igen. För övrigt tvingar jag min pojkvän att lyssna på podden, han behöver det mer än jag. Hahaha. Så typiskt egentligen att det är 99% kvinnor som lyssnar, debatterar, lyfter frågan. Tar ansvar. Egentligen männen som behöver tvingas till perspektiv, och ärligt talat nyttigt för dem att bara lyssna på ett 100% kvinnligt samtal som sker utan en man närvarande. I form av programledare eller annat. Sätter på den högt hemma istället för att lyssna själv. Han tycker att jag är obehaglig, men det är okej. Haha.

Ibland är den typen av ocensurerade kommentarsfält underhållande, men från (mitt högst personliga) läsarperspektiv tar det ner nivån generellt och man scrollar lätt förbi intelligenta, välmenande, intressanta kommentarer som gav något till ämnet. Att andra känner igen sig i det som sägs, och olika perspektiv på det. Istället läste man troll-kommentaren och ditt (iofs alltid roliga) svar i att försöka stävja idiotin. Lite som en dokusåpa. Sen är det väl så att anonyma hatare inte mår särskilt väl, men de kommer ju inte må bättre av att deras kommentarer godkänns heller liksom.

I slutet känner jag att vi alla vill skrapa ihop olika sorters kapital för att skapa en bättre tillvaro för oss själva/familjen/våra barn. Jag tycker det är svårt i vardagen, samtidigt som man vill göra det "bästa" valet av skola till sitt barn (trygg skolgång, bra miljö, många andra engagerade vuxna etc etc) så är det ju inte ett direkt solidariskt val. Dels för att alla barn med fler utmaningar vad gäller förutsättningar hamnar i samma skolor, och barn med bättre förutsätt

Anonym

Jag trodde inte man fick tycka synd om sig själv, så det gjorde jag aldrig. Jag hade inga känslor över mina upplevelser alls. Jag satt på kvinnofrid, och tyckte jag va "löjlig" och överdrev, för andra kvinnor har haft det värre. "Men det du har varit med om är fruktansvärt", jag förstod inte.

Tills efter jag hade träffat en psykolog några gånger, eller det började när jag träffade en psykiatriker som förklarade för mig att min hälsa är direkt kopplad till mina erfarenheter, när jag läste sjukintyg för första gången "det patienten har varit med om skulle förstöra vilket liv som helst, fysiskt och sexuellt våld, psykisk terror och hjärntvättning".

Då tyckte jag synd om mig själv för första gången utan att jämföra mig med någon annan. Och det va inte förens då jag förstod att om jag inte inser det här, så kommer jag aldrig kunna bli frisk, jag måste känna för att erkänna, erkänna för att våga känna.

Det va då jag kom på att jag inte ska bli frisk för att kunna jobba, jag ska bli frisk för att vara frisk! För det är jag värd! Den mentala pressen, för att uppnå ett ideal släppte, jag kunde fokusera på mig själv istället för att kämpa med att vara en del av "det riktiga" samhället. Jag tillhör inget utanförskap, vi ska inte bli stämplade som ett utanförskap, vi ska kunna få vara med i samhället som är och med dom förutsättningarna vi har. Jag blev utförsäkrad som jag skrev i en annan kommentar, hamnade på soc, dom satte mig i ett så kallat utanförskap, när dom fick veta det här, då togs jag inte på allvar, och dom ville få ut mig illa kvickt. Jag är en del av samhället, och jag förtjänar att ses som det.

Det är synd om mig som föddes in ett sånt liv, och jag tänker va snäll mot mig om inte samhället är det. Jag är inte rädd för att berätta om min situation för dom få människor jag möter,dom har rätt att veta hur det ser ut och varför folk går på soc, att det inte är något man väljer. Och jag är ingen belastning, det är andra som är en belastning för människor som redan har det tungt. Blir man nedtryckt är det jävligt svårt att klättra upp. Och dom här predikningarna om att man är i ett utanförskap ger en känsla av värdelöshet, skulle vilja kalla det psykisk misshandel att få höra det HELA tiden.

Utanförskap.... hatar det ordet. Vi är alla en del i samhället. Dom vill ha klassskilnader, så skulle snarare säga att dom allra rikaste är i ett utanförskap, från verkligheten.

Sabina

Pernilla

Bra av dig att våga ta "sämre" jobb trots utbildad! Det är supervanligt egentligen, att många högutbildade akademiker vägrar ta sämre jobb än vad de anser att de borde ha, vilket jag tycker är helt sjukt. Har folk i släkten som haft denna fixering vid "bra" vs "dåliga" jobb. Hen är utbildad på universitet, alltid haft bra, högstatus-jobb, som tyvärr försvann när det blev lågkonjunktur och kris. Hen vägrade sedan att ta ett "sämre" jobb, o levde istället på besparingar o frilansande. Dock försvann ju en säker inkomst och resultatet blev att familjen led, bara för att hen vägrade ta ett "sämre" jobb. Fattar inte heller varför folk måste stämpla jobb inom typ service etc som "dåligt", det är så sjukt egentligen??

Vanda

Finns det någon som får tycka så synd om sig själv som de rika?? De får ta self care days med dyra badbomber och ansiktsmasker efter en jobbig dag eller åka på spa eller nån dyr jävla långresa för att det typ varit lite körigt på jobbet ett tag. De behöver knappast ha varit med om något värre än en vanlig arbetsvecka för att få unna sig något svindyrt men efter ett helt liv i fattigdom och misär får man inte ens unna sig typ en milkshake.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog