Jag är en curlingmorsa

Apropå föräldraskap och serva barnen. Jag erkänner att jag är den där mamman som servar med gympapåse, badkläder, frukt, ser till att det finns kläder i väskan och böcker kommer med dit de ska och liknande. 

Barn är ju glömska och slarviga (de är ju barn liksom) och jag tror inte minnet och ansvarskänslan blir bättre för att de känner sig dumma och bortgjorda. (det var nämligen den känslan jag alltid hade när mamma glömt packa ner saker åt mig och jag sen stod där, som enda i klassen eftersom de andra mammorna fixade allt åt sina barn) Jag tror tamejfan jag har mentala men av detta fortfarande. (Jag får rå-ångest av att glömma saker till mina barn, direkt flashback till min egen barndom liksom. Jag vill inte vara den där mamman som aldrig har koll.)

Jag fick klara mig själv väldigt mycket på många sätt och uppfattades som väldigt självständig som barn. Men jag är otrygg idag, jag litar inte på någon, jag har svårt att öppna upp mig, jag känner mig ofta ensam (inombords) och var som tonåring väldigt sökande efter just trygghet. Framförallt så har jag svårt att lita på mig själv. Jag vet inte vad jag klarar. Jag känner mig ofta klantig och dålig. Jag vet inte om jag tror på att göra samma sak som min mamma, jag tror inte på att curla heller (alltså göra allt för barnen) men jag tror att barn som har en trygg hamn växer upp och blir trygga vuxna även om de som BARN inte är speciellt självständiga.

Men detta betyder såklart inte att mina barn inte får lära sig ansvar. N är typ den minst slarviga av alla barn jag känner. Hands down. Hon imponerar på mig och på sina lärare och andra vuxna. Hon kommer ihåg saker, hon är noggrann, hon har koll (till och med på andras shit) – men hon har också en mamma som backar upp när hon inte har det. För igen, barn glömmer ibland.

Jag tänker även hellre "ängslig" (som mammiga barn kan uppfattas som ibland) som barn än ängslig som vuxen. Barn som får trygghet och har mamma/pappa som backar upp växer upp och blir trygga. Barn som tvingas till självständighet blir otrygga, även om de utåt (fasaden) ger sken av att vara starka. (obs förenkling) Som jag. Det där starka barnet som klarade sig själv, men som är så jävla trasig på insidan, som aldrig litar på nån eller nåt, aldrig känner sig trygg, aldrig vågar vara. 

Jag säger ''tvingas till självständighet'' för det är så jag ofta upplever mångas syn på föräldraskapet. Barnen ska tvingas lära sig sova själv, vara själv, vara utan föräldrarna, tvingas till umgänge med andra vuxna och andra barn och klara sig själv och ofta i ganska låg ålder.

 
Behöver barn "stimuleras"?
Nu har J kommit upp i den där åldern då frågorna kommer. Alltså från omgivingen. "När ska J börja förskola då?" Till och med barnens kompisar frågar. 
 
Jag svarar att J kommer skolas in när han är tre år. Jag behöver nog inte förklara varför, ni hajjar nog. Jag har ju privilegiet att välja och då väljer jag det. 
 
Jag tänker mycket på det där om att barn ska stimuleras. Jag vet inte ens vad det innebär. De stimulerar ju sig själv om det behövs? Men tänker att den tanken är så inplanterad i våra huvuden att vi aldrig känner att vi räcker till. Och så kommer ångesten för allt barnet missar och så bokar man in lekland och djurparker och aktiviteter och all ledig tid ska fyllas med nånting, vad som helst, för annars går barnen miste om nåt typ viktigt och då är man en kass förälder. Och meanwhile så har utbrändhet (!) bland barn ökat. Stress och ångest också. 
 
Jag tror barn mår bättre av att få ta det lungt. Att få ha det tråkigt. Ja de kanske "klättrar på väggarna" men det är för att de är barn och har energi som behöver göras av med, men det funkar ju i lugna miljöer också. Och stimulans? Att få vara med och delaktig i vardagen är den stimulans ett barn behöver, att hänga på när mamma eller pappa är sociala med andra vuxna räcker långt (och är essentiellt för barnets sociala inlärning). När de stora tar med sina kompisar hem, jävlar vad glad J blir då. Han vill leka med. Spexa och få uppmärksamhet. 
 
Nu pratar jag mest om små barn såklart, äldre barn har andra behov, speciellt den sociala biten där kompisar och sammanhang blir mer viktiga ju äldre de blir. 
 
Aja. J börjar förskolan när han fyller tre iallafall. Om nån undrade. 
 
 

Att vara någons mamma
Asså detta att vara förälder. Nåns mamma. MAMMA? Helt sjukt egentligen. Minns när jag köpte hund för en evighet sen, en dobermann för övrigt, stor, busig, galen, valpig, jobbig som satan. Jag minns att jag gick runt och ba kände att wtf är jag är jag hundägare nu? Har jag hund? Det var så absurd känsla.
 
Och så är det nu, fast ännu märkligare. Jag är mamma. Mamma till tre barn. Trebarnsmamma?! Hur gick det till? (alltså jag vet ju hur det gick till, retorisk fråga) Jag vänjer mig liksom aldrig även fast det på samma gång känns så självklart.
 
Jag övertalade ju Oskar till trean. Tjatade och bråkade till mig detta lilla gulliga fantastiska barn. Han ville inte alls men jag ville och då tänkte jag att varför är det alltid den som inte vill som ska bestämma över vårt gemensamma liv? Jag gick inte med på att bara ha två barn och vi hade några (svala) gräl där det mest var jag som grälade och var arg och känslomässig medan han argumenterade sakligt för att vi inte skulle orka och att han inte ville försumma ännu en unge (han jobbar ju och det tycker han är jobbigt pga all tid borta).
 
Samtidigt så kunde jag inte förlika mig med tanken på att det inte skulle bli fler ungar. Jag har nog alltid sett mig själv som just en trebarnsmorsa och nu är jag äntligen det.
 
Jag vet ju att detta är ganska kontroversiellt för övrigt. Många provoceras oerhört av mitt resonemang och valet vi gjort. Blir förbannade liksom. En del upplever att jag tvingat (nå, han är varken kuvad eller viljelös)  Oskar till föräldraskap medan jag argumenterar för att motsatsen hade varit att tvingat mig till att avstå fler barn. Hur man än gör så är det ju en av oss som måste vika sig. Och den här gången var det faktiskt Oskar. (Och det är inget han ångrar nu kan jag lova!)
 
 
Jag är för övrigt sugen på en fyra men det tåget är inte ens i närheten av stationen.