Jag är en curlingmorsa

Apropå föräldraskap och serva barnen. Jag erkänner att jag är den där mamman som servar med gympapåse, badkläder, frukt, ser till att det finns kläder i väskan och böcker kommer med dit de ska och liknande. 

Barn är ju glömska och slarviga (de är ju barn liksom) och jag tror inte minnet och ansvarskänslan blir bättre för att de känner sig dumma och bortgjorda. (det var nämligen den känslan jag alltid hade när mamma glömt packa ner saker åt mig och jag sen stod där, som enda i klassen eftersom de andra mammorna fixade allt åt sina barn) Jag tror tamejfan jag har mentala men av detta fortfarande. (Jag får rå-ångest av att glömma saker till mina barn, direkt flashback till min egen barndom liksom. Jag vill inte vara den där mamman som aldrig har koll.)

Jag fick klara mig själv väldigt mycket på många sätt och uppfattades som väldigt självständig som barn. Men jag är otrygg idag, jag litar inte på någon, jag har svårt att öppna upp mig, jag känner mig ofta ensam (inombords) och var som tonåring väldigt sökande efter just trygghet. Framförallt så har jag svårt att lita på mig själv. Jag vet inte vad jag klarar. Jag känner mig ofta klantig och dålig. Jag vet inte om jag tror på att göra samma sak som min mamma, jag tror inte på att curla heller (alltså göra allt för barnen) men jag tror att barn som har en trygg hamn växer upp och blir trygga vuxna även om de som BARN inte är speciellt självständiga.

Men detta betyder såklart inte att mina barn inte får lära sig ansvar. N är typ den minst slarviga av alla barn jag känner. Hands down. Hon imponerar på mig och på sina lärare och andra vuxna. Hon kommer ihåg saker, hon är noggrann, hon har koll (till och med på andras shit) – men hon har också en mamma som backar upp när hon inte har det. För igen, barn glömmer ibland.

Jag tänker även hellre "ängslig" (som mammiga barn kan uppfattas som ibland) som barn än ängslig som vuxen. Barn som får trygghet och har mamma/pappa som backar upp växer upp och blir trygga. Barn som tvingas till självständighet blir otrygga, även om de utåt (fasaden) ger sken av att vara starka. (obs förenkling) Som jag. Det där starka barnet som klarade sig själv, men som är så jävla trasig på insidan, som aldrig litar på nån eller nåt, aldrig känner sig trygg, aldrig vågar vara. 

Jag säger ''tvingas till självständighet'' för det är så jag ofta upplever mångas syn på föräldraskapet. Barnen ska tvingas lära sig sova själv, vara själv, vara utan föräldrarna, tvingas till umgänge med andra vuxna och andra barn och klara sig själv och ofta i ganska låg ålder.

 
Malin

Jag håller helt med dig! Tror inte att barn exempelvis lär sig komma ihåg saker bättre för att de utsätts för den jobbiga situationen att vara den enda i klassen som glömt något.
Curlande i negativ bemärkelse tycker jag handlar om helt andra saker, typ ”oj är din veckopeng redan slut stackare, jamen här har du en hundring”.

Christina

Tack och tack och 1000 gånger medhåll. Jag brukar säga "hellre en osjälvständig fyraåring än en otrygg 14åring", vad nu osjälvständig betyder... Jag jobbar med barn som far illa på olika sätt och har många års erfarenhet som både skolkurator och kurator på ungdomsmottagningen och jag säger KÖR PÅ. Dagens syn på barn gör Mig mörkrädd. Det är som att barn är en egen art som ska tuktas till nåt. Tycker förra inlögget och detta hör ihop. Man ser inte barn som en egen liten person man ska ha en livslång relation till utan som nåt projekt.. Ostrukturerad kommentar men lagar cannelloni och myshänger med bebis och 4åring samtidigt ☺️

Sonja

Vi människor behöver någon som "håller ihop" det för oss och jag tror det är jätteviktigt som barn att känna att nån ser en och har koll. En räddare liksom. Jag har inte haft nån som "håller ihop" mitt liv åt mig, men på andra sätt än det du beskriver (min mamma skötte allt sånt där du nämner jättebra!), och det har gett men. Även som vuxen behöver man någon eller något som hjälper en att "hålla ihop", annars går man under? En del människor verkar få verktyg och en stabil bas till det här från barndomen men somliga har inte med sig nåt sånt. Innan jag fann Jesus så hade jag inget utöver mig själv som "höll ihop" mig, och jag letade och letade och försökte och försökte men jag misslyckades liksom och kunde aldrig slappna av och vila. Men nu har jag det och jag har jättemycket mer energi till andra saker som går ut på mer än att hålla huvudet över vattenytan så att säga.

Jag är i alla fall definitivt ingen servarmorsa. Är tyvärr rätt slarvig och har dålig koll :/ Men vi har en familjealmenacka i hallen där jag skriver både de vuxnas och barnens viktigaste tider och åtaganden, om de har gympa och sånt, och så markerar jag extra viktiga och roliga saker (tex gympa, hemkunskap eller simträning) med klisterlappar som jag ibland köpt onödigt dyrt på etsy :P
Det är ett verktyg som har hjälpt enormt mycket i vardagskaoset. Jag brukar påminna barnen att kolla almanackan, sen brukar de sköta finliret själva (de är 10 & 12 så rätt stora).

Anna i stugan

Här i DK där jag bor pratar man så mkt om vikten av "robusta" barn. Jag tycker att det är lite farligt att ha för mycket fokus på detta, för precis som du säger så kan man ju dölja annat under en robust eller självständig fasad som barn. Det gör mig ledsen att det ses som ett "fel" med känsliga/blyga/osäkra barn. Tyvärr tror jag att mycket av samhällets åsikter om barnuppfostran bygger på att barnen behöver vara lätthanterliga i skolan. Då är det såklart bättre att ha tvingat dem till självständighet från späd ålder, så att det inte krävs så mycket av personal i förskola/skola.

Harmagedon

Curling handlar om att sopa lagom mycket. Inte för mycket då går stenen för långt, inte för lite då når den inte fram. Så att det blivit något slags skällsord för överdrivet daltande är lite tokigt.

Jag sopar banan åt mina barn. Lilla får hjälp med att packa gympapåsen och kan tom behöva mutas för att göra något hon egentligen gillar. (Svårt med övergångar) Stora frågar jag om han kommit ihåg gympapåsen om han någon gång skulle ha glömt. Nån kanske säger att lilla blir Curlad men inte stora. Jag säger att de är curlade båda två eftersom de får precis vad de behöver för att lyckas. Vare sig mer eller mindre. Och det är bra! Barn lär sig av att lyckas!

Anonym

Mammabloggen.

Malin

Word, Lady Dahmer. Jag tycker om att läsa dig för jag tycker ofta annorlunda än du, men nu var det som att läsa något jag själv hade skrivit.
Jag är också en curlingmorsa, och min man en curlingfarsa, vi finns där och hjälper och stöttar, det är INTE viktigt för oss att de är självständiga redan som små. Det är däremot viktigt att de får växa till sig i trygghet, utan för mycket ansvar i början. De ska veta att det finns någon som kan hjälpa till, alltid. Det ska inte var ångestfylltoch stort allting, de ska inte känna att missar de något går det åt skogen.
Jag växte upp med föräldrar som stöttade mig, deras fokus var inte att jag skulle bli självständig, och jag blev rätt ok ändå, inte alls bortskämd utan redo att ta i. Och jag är bra på att be om hjälp om det behövs, något som är jätteviktigt för att orka. Vi hyllar självständighet så mycket i Sverige, och vi är stressade och utbrända hela bunten, jag ser ett tydligt samband. Jag tycker tvärtom det är bra att lära barn att man INTE behöver vara så jäkla självständig jämt. Gör din plikt, ta ditt ansvar men våga be andra om hjälp när det blir mycket.

LD skrev: " Barn som tvingas till självständighet blir otrygga, även om de utåt (fasaden) ger sken av att vara starka. (obs förenkling)"
Så sant! Detta ser jag i mina barns skola varje dag. De elaka barnen är de otrygga barnen, som har "coola" föräldrar som slappnar av och släpper taget redan i tvåan. Sorry men så är det.

E

Åh!!!! Skriv mer om det här!! Fick en otrolig aha-upplevelse!!! det är ju mig du skriver om!!! Ge mig mer! hjälp mig att sätta ord på allt det där!

Cassandra

Det du beskriver är inte curling i mina ögon. Det är att ta huvudansvaret som föräldrar. Curling i mina ögon är när man tar över till den grad att de hämmar barns utveckling. Enligt min erfarenhet är det oftast familjens minsting som curlas på detta sätt. 4 år, napp och blöja, kan inte klä sig alls och slutar försöka vid minsta motstånd, oförmögen att be om de hen vill ha, mer mat, mjölk osv för det bara serveras, fixas och ordnas, klarar inte av minsta uppmaning - ex plocka upp din leksak, inte slänga den på golvet. Dålig språkutveckling, klarar inte av motstånd osv. = saker som hämmar barnen och blivit så för att man bara vill föööör mkt som förälder.
OBS - man kan givetvis vara väldigt ocurlig som förälder och barnet ändå har blöja!! Men jag tror ni kan förstå vad min poäng.

Josefine-utmattad trebarnsmamma

Håller såå med dig!!! Barn är ju galet tankspridda och behöver hjälp o stöttning av vuxenvärlden❤ Jag förstår inte vart vi är påväg? Hur kan "vi" ha blivit så egofokuserade så att vi måste få våra barn självständiga redan när de föds? Varför ska ett nyfött barn läggas i egen säng? Är det för att man redan där drar en gräns mellan sig själv och bebisen så att det ska vara lättare att åka på weekends med sin partner när bebisen är pytteliten? Är det lättare att skola in på förskolan vid 1 års ålder då kanske? Barn är små relativt länge, de behöver kramar och närhet och att vi tar ansvar åt dom! Jag tycket inte att man curlar, mer stöttar!

Angela

Har du läst om anknytningsteorin? Den är en del av psykologin - och menar att beroende på hur vi knöt oss an till våra föräldrar som barn, om vi fick nog med hjälp, om vi kände att vi kunde få den hjälp vi behövde, att det påverkar alla relationer som vuxna sedan. Det liksom skapar oss. Kanske vore intressant för dig att läsa, det var det för mig: https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/relationer/anknytning

Även intressant för övrigt att läsa vad du skrivit. Jag behövde också ta mycket ansvar och klara mig själv som barn, men för mig gav det nästan motsatt effekt. Blev tvungen att jobba, lära mig sociala koder och bara köra utan att tänka efter - så är extremt självständig (inte alltid bra ens) som vuxen nu. Hatar att be om hjälp, men är också relativt trygg i mig själv pga har behövt bli det för vart skulle jag annars hitta den tryggheten liksom. Intressant hur man kan vara så olika!

Ulrika

Jag håller inte med, i mitt eget fall. Jag vet inte vad forskningen säger. Jag fick tidigt ta mycket ansvar, (äldsta barnet av tre). Jag kommer inte ihåg exakt när jag fick börja packa idrottskläderna själv, men det var hyfsat tidigt. Samma sak med väckarklocka och fixa frukost. Båda föräldrarna jobbade och mina syskon behövde mer hjälp/styrning.
Jag anser inte att detta har gjort mig otrygg som vuxen, och jag känner mig så gott som aldrig ensam, även om jag är själv.
Jag vet dessutom att jag klarar en massa saker själv.

Susanna

Håller med! Mitt barns pappa kan klaga på att vårt barn inte kan städa (vi lever inte ihop), men hemma hos mig är det aldrig några problem, för jag VÄGLEDER henne. Barn kan inte magiskt packa gympapåsar, hålla reda på sina vantar och plocka undan sina leksaker på rätt plats, det måste man LÄRA dem hur man gör. Ge dem strategier och trix och gå ett steg i taget.

Att göra barnet medansvarig och gradvis lämna över rutiner och färdigheter som rör barnet är ju hela grejen. Inte bara lämpa över för att du har nån idé om att barnet är gammalt nog.

Jag har en dröm om att bli serverad frukost på sängen nån gång. Då får jag ju börja vägleda ungen i hur man brer en macka, visa hur man skär äppelbåtar osv, inte be om en hel frukostbuffé helt plötsligt. Jag väntar fortfarande, men planen fortskrider, och en dag kommer det vara min tur. 😁 Jag kanske är boomerang-förälder? (Det du ger kommer tillbaka?)

breakuntil

Måste erkänna att jag inte fattar hur det går från att inte packa en matsäck till att känna sig trygg? Små barn måste man nog hjälpa såklart, men varför skulle t.ex. en tolvåring inte kunna tvingas ta mera ansvar själv? Men dina barn är visst mycket yngre? Hur som helst, i övrigt är jag glad över mina noggranna föräldrar. Men i högstadiet fick jag nog bli mer självständig. Ser inte kopplingen mellan otrygghet där... mer det att om jag fuckade upp fick jag stå för konsekvenserna. Mina föräldrar fanns väl där ändå.

Hmm

Tänker som Casandra.

I övrigt, ett stort lol på att du lägger upp en bild med en korv i munnen i ”dessa tider”. 👍😂

My

Ju närmre man har dom desto snabbare och tryggare kan dom röra sig mot självständighet ❤️

V

Tycker det är, som många andra nämnt redan, jätteviktigt att se skillnaden i begreppen: att stötta, att backa upp, eller att söndercurla, aldrig säga nej, osv. Har rätt svårt för begreppet eftersom det tolkas så olika av alla. En curlad person för mig är den som bara får. Bara får och får, och förväntas aldrig ge, förväntas aldrig bidra med någon form av motprestation eller förståelse för att alla inte har möjlighet att glida på räkmacka under sina liv. Jag har en son som har ADHD. Man skulle kunna säga att jag curlar ;-) Man skulle också kunna säga att jag inte vill att han ska bli den utstirrade, den som alla betraktar som konstig, för det ska gudarna veta att han kan hitta på konstiga grejer. Om han inte hade mig/pappan som backade upp (curlade) varje dag innan och efter skolan tror jag att han skulle vara helt omedveten om= okammat hår, oborstade tänder, smutsiga kläder, kroppsodörer, ogjorda läxor, datum för olika happenings tex. kompisars kalas som han ju vill gå på osv.osv. Jag kan ju inte inte backa upp. Just detta kommer jag aldrig se som att curla.
Jag håller verkligen med den som skrev att hon såg att de barn som är taskiga i skolan är de som har för "coola" föräldrar för att bry sig, vilket i slutändan ger otrygga barn eftersom ingen lär dem att navigera i sociala situationer. Precis så är det i sonens klass.
Min son må ha sina problem, men han har iaf föräldrar som alltid packar gympapåsen, lägger ner frukt i väskan, har ombyteskläder, varma kläder, följer med in och säger hej till fröknarna, går alltid på föräldramöten och visar honom hur viktigt det är för oss att han har det bra.

Milou

Inte hundra på hur du menar. Du säger att du är en curlingmorsa men hävdar samtidigt att ert läge är det normala, stöttande, trygga. Fine!
Curling för mig har en oerhört negativ klang och skapar individer med noll förståelse för andras behov.
Finns det en väg att kräva ansvar från barnet utan att det innebär att hen känner sig dum och bortgjord? Absolut!

Karin

För mig hänger trygghet och självständighet ihop. För att barnen ska bli självständiga på ett grundläggande, ickepåtvingat sätt och våga upptäcka saker så behöver de en trygg famn (föräldrarna och andra huvudvuxna) att återvända till och alltid känna att de är där och i grunden stöttar. Då törs barn också utforska sin omgivning, tänker jag, och göra saker själv.

Ida

Cassandra: ”dålig” språkutveckling har inget med uppfostran att göra

I

Alltså du är så klok! Gång på gång skriver du och sätter ord på saker jag också gått och funderat på. Tack!

Hanna

Så sant! Pratade nyligen med en psykolog (inriktning barn/familjer) om just detta. Hon sa så mycket bra saker som fick mig att känna mig som en helt ok förälder istället för tvärtom :) Man ska ju vara så duktig hela tiden, genom att lära sina barn att vara duktiga och klara sig själva bland annat... Men som du skriver så är tryggheten det viktiga. Och självklart att de känner att de är kapabla, typ får välja kläder själva eller vad det nu kan handla om. Små grejer som funkar i vardagen, som gör att de växer. Fick ett bra tips, om ungarna alltid "krånglar" i hallen (mindre barn alltså): Sänk kraven. Hjälp dem med kläderna och det sista kan de göra själva, typ dra upp dragkedjan och ta på mössan. Då känner de att de klarade av nåt, istället för det motsatta då man förväntar sig att de ska ta på ALLT för det klarar de minsann på förskolan och så blir det gråt och skrik (och känsla av misslyckande när stressad förälder tvingas avsluta det barnet inte klarade själv). Alltså sicket hallelujah moment när hon sa det. Att istället för att skapa världens kaos (som man tror att det är barnen som skapar för som vuxen gör man ju aldrig fel) bara lugnt ta barnet i knät och se det som en stunds närhet. Vi försöker vara så duktiga men biter oss själva i röven insåg jag...

Anna

Jag tycker att mina föräldrar skötte det bra med mig! Vi hade en familjekalender där mamma ritade aktiviteter. Kyrka för kyrkis, frukt till fruktstund, baddräkt när det var simskola o.s.v. På kvällen kollade jag vad jag skulle packa efter mammas ritningar och packade. Mamma jobbade ofta kvällar och nätter. Pappa var den som var hemma. Jag förstod först i vuxen ålder att pappa dubbelkollade min packning när jag hade somnat. Resultat: jag kände mig kompetent som hade packat själv, men glömde aldrig något eftersom pappa lämpligt nog alltid påminde om det jag hade råkat glömma.

Sara

Oj vad jag känner igen mig, riktig ögonöppnare. Känns som att du sätter ord på något jag funderat på typ hela mitt vuxna liv (alltså varför jag är så otrygg, bekräftelsesökande, inte litar på mig själv osv). Tack!

Ylva

Jag blev nog curlad på helt fel sätt när jag var ung . Det var en beskyddaraktivitet mina föräldrar höll på med ! Jag var så överbeskyddad så att när jag sen skulle klara mig själv var jag osäker rädd och otrygg ! Jag är adopterad och ” borde ” ha varit gränslöst älskade från första stund , men min mamma hittade ” fel ” på mig från dag ett , fel som jag i vuxen ålder har tagit bort från psykiatrin osv . Som att jag hade DAMP ( vilket inte var fallet utan jag blev slagen och hotad hemma om jag inte gjorde rätt saker så jag blev uppmärksamhetskrävande i skolan ) jag fick inte sova över hos andra för jag kunde ju dricka 15-16 år var jag då jag fick absolut inte ha sex eller bli kåt ( gav mig hormonsprutor vid 10 års ålder så jag inte skulle hamna i puberteten ) blev kallade madrass och liknande saker av mamma när jag hängde med många killar 14- tills jag flyttade hemifrån ! Än idag försöker hon styra och lägga sig i men hon känner inte mig längre den starka positiva glada person som började växa fram två veckor efter studenten när jag flyttade hemifrån ( det bästa jag någonsin gjort , förutom barnen då ) jag älskar och visar mina barn att dom är viktiga , fina och starka hur dom än är 🙂 och jag klär på 3 åringen ibland när hon inte orkar och hon får oftast välja mat till middag 🙂

Sarah

Jag tror att barn blir trygga av att lyckas och otrygga av att misslyckas. Att lyckas packa sin gympapåse själv varje vecka kommer stärka barnet, att gång på gång glömma kläder kommer att göra barnet otrygg.

Jag hade ALDRIG klarat att ta ansvar för min gympapåse när jag var 8 år. Hade dock noll problem att gå hem själv från skolan och ha egen nyckel när jag var 7 år. Hade jag stått utan gympakläder vecka efter vecka hade det nog gjort mig otrygg, men att gå hem själv från skolan var enbart positivt för mig.

Det här gäller såklart vuxna också. Om man får för stora uppgifter man gång på gång misslyckas med känner man sig inte ett dugg självständig eller trygg. Men att klara av saker på egen hand är ju en fantastisk känsla :)

Svar: Jag hade ju adhd som liten också liksom så att komma ihåg saker var helt omöjligt. Jag har misslyckats hela tiden, med allt typ och det har påverkat min självkänsla och mina val ganska mycket.
ladydahmer.nu

Martha

Som ensamförälder till 3 (numer tonåringar)så finns det ej så mkt alternativ ang självständighet och att låta barnen ta ansvar tidigt. Din text är intressant,men väldigt stereotypt skriven. Då den utgår från tvåsamhet. Alla barn har ej 2 föräldrar i vardagen och vi är superhjältar som klarar skivan på egen hand,med hjälp utav våra barn.
Fridens liljor

Svar: Nej jag vet. Jag skriver ju mycket utifrån min egen situation och känslor kring den. Mina barn är väldigt privilegierade som har en mamma som är hemma och kan ordna med allt, laga ordentliga middagar, hämta på aktiviteter, osv. Det är orättvist och önskar att alla föräldrar hade de förutsättningarna. Det ger barnen ett kapital som jag t.ex saknade som liten pga helt andra förutsättningar.
ladydahmer.nu

Ida

Nu menar jag inte detta som kritik mot dig och jag tycker alltid att man ska kunna reflektera och kritisera kring ens egna föräldrars föräldraskap. Men var inte din mamma ensamstående och jobbade? Kan ha fel. Men tänker överlag att en mamma som jobbar har svårare att komma ihåg allting som barnet ska ha med till dagis och skola, särskilt om man är själv. Så har jag det. Jag har inte alls samma möjligheter att komma ihåg allt (tack Gud för almenackor!) som en förälder som inte jobbar med förvärvsarbete (för ja, det är ett jobb att vara hemmaförälder!). Men tänker att det är viktigt att vara ödmjuk och framförallt snäll med sig själv när man glömmer och så vidare. För vi gör så gott vi kan de flesta av oss iallafall 🙂❤️

Svar: Jo mamma var ensamstående. Jag fattar ju NU som vuxen med ett bredare perspektiv att hon gjorde så gott hon kunde men det påverkade ju ändå DÅ.
ladydahmer.nu

Cassandra

Ida - Nej givetvis inte!
Men det KAN ha med det att göra. Finns föräldrar som tar över till den grad att barnen inte utvecklar sitt språk. Det var min poäng. Eller har över till den grad att hen har blöja vid 4 år, som mitt sista exempel. Inte klarar minsta uppmaning osv. Men du kan vara jäkligt ocurlig som förälder och ändå ha ett barn som inte fixar uppmaningar. Som jag skrev i slutet men nu förtydligar jag det - ett eller några av grejerna betyder inte att man curlar. Men du kanske föestår min poäng av hur jag ser på curling

Elin

Tycker du tänker helt rätt. Dock är du inte i närheten (utifrån din text) av en curling-förälder. Som någon ovan skrev så handlar curling om att inte tro på barnets förmågor och göra alldeles för mycket. Man måste ju se till varje barns förmåga och framförallt intresse! Är de intresserade av att göra själva så passar man på att lära/uppmuntra. Barn behöver veta att mamma/pappa alltid finns där och backar upp, först då vågar man tryggt utforska världen!

Hanna

Vi curlar också våra barn. Framförallt maken som jobbar nätter och alltid är hemma på morgnarna när barnen ska till skolan. Nu har ett av barnen fått en adhd-diagnos så nu måste vi skapa mer rutiner för att barnet själv ska lära sig att komma ihåg att packa sina saker. Hur svårt som helst ju och ingenting som är gjort i en handvändning...

Anonym

När jag läser detta kan jag omöjligt avgöra om mina föräldrar curlade mig eller inte. Det var så dubbelt, ena dagen fick jag skäll för att jag inte packat gympapåsen, men nästa packade min mamma den "så gärna!" och jag behövde inte alls oroa mig. Bara alltid inkonsekvent.

Som barn, även nu som vuxen, är jag otroligt slarvig av mig. Kastar skräp rakt ut utan att tänka, torkar knappt upp om jag spiller något. Hör min mammas röst ovanför mig "SÅ DU TROR ALLTSÅ NÅGON ANNAN SKA PLOCKA UPP EFTER DIG?"

Men sanningen är: nej, jag har aldrig trott det. Jag bara bryr mig inte. Jag bor själv och min lägenhet pendlar mellan totalt kaos och perfekt städat.

Först de senaste månaderna jag sakta, sakta börjar lära mig hur jag ska tex städa efter mig själv eller äta regelbundet.

Mina föräldrar tycker de är så extremt perekta. Men jag är 24 år och först nu börjar jag lära mig (flyttade hemifrån som 17-åring, har helt enkelt bara levt i kaos sen dess).

Kristin

Men när passar det att de blir självständiga? Jag blir lite osäker nu. Jag har två barn som är 12 och 10 år. När min stora pojke gick i femman ville han inte vara på fritids för han hatade det. Så jag lät honom gå hem själv och vara själv ca två timmar innan vi kom hem. Lillasyster, som då gick i trean, ville heller inte vara på fritids så vi lät henne också sluta.
Vi har nu gett de ansvaret att packa gympakläder, och visst glömmer de men oftast inte.

Jag är separerad från barnens pappa och vi är olika. Vi har koll på läget, men visst vi kan också glömma. Pappan däremot glömmer ofta och upplevs mycket egoistisk.
Min flicka vill gärna komma hem om något ska hända tex åka iväg på tävlingar. De litar mer på oss.
Däremot går de sin egen väg. Det känns som att jag och pappan är så olika att upplevs "trotsiga". Struntar mycket i det vi säger mm. Gör precis som de vill.Svårt att förklara...
Är så rädd att de blivit otrygga i att vi gör så olika och är så olika att de står sig själv närmast.

Oj, nu blev det längre än jag trodde. Hoppas mina tankar kom fram. Jag tycker du har så jäkla bra tankar och du har öppnat mina ögon för mycket.

Ha en fin helg!

frida

kan du inte skriva en bok.
Eller ge ut dina samlade texter om föräldraskap i en bok?

Du är så klok och smart.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog