Jag har formats av andras misslyckande
Dålig mamma.
Dålig vän.
Dålig feminist.
Dålig människa.
 
Jag failar på så många sätt just nu. Det är inget nytt under solen, jag har famlat omkring länge. Nej krälat. Krälat runt och försökt få ordning och misslyckat med allt det som är viktigast för mig. Både här men också i det privata. Vad fan är det för fel på mig egentligen?
 
Det är mycket som faller på plats också. Sånt som jag aldrig reflekterat över. Som avigheten. Om adhd och hur det är som att försöks pressa en fyrkantig kloss genom ett runt hål.
 
Och kanske framförallt sånt som jag belastat mig själv med hela livet. Alla misslyckanden, att jag aldrig klarade skolan och att jag aldrig kunde slutföra gymnasiet eller få nåt jobb och alla "chanser" som jag fick och inte tog och inte kunde hantera. Allt sånt som jag känt sån brutal skam över ända tills NU. Nu faktiskt.
 
Bara häromdagen trillade poletten ner att... va fan liksom, jag var ett barn. Med uppenbar problematik både med aggressioner, utbrott, utåtagerande, ångest, depressioner, självskadebeteende som ändå inte togs på tillräckligt allvar. Jag var bråkig. Självdestruktiv. Vad skulle man ta sig till med mig?
 
Skolan misslyckades. Vuxenvärlden misslyckades. Inte jag.
 
Fast även om detta är nåt jag förstår äntligen så försvinner såklart inte den där ständiga följeslagaren självhat. Den där känslan av att vara värdelös som alltid varit med mig försvinner liksom inte för att jag fått insikt i att det inte var mitt fel.
 
(null)
 
Anna-Maria

Jag kom till den insikten förra året; att det inte var mitt fel, inte fel på mig, att det var vuxenvärlden som svek, tittade på tittade bort. Och jag drabbades av sorg. Så djup sorg för det barn som var jag, är jag. Sörjer än. Söker nu samtalsstöd inom vården för att kunna bearbeta, börja älska mig, gå vidare.

All kärlek till dig. Det var inte ditt fel. Du gjorde det du kunde för att överleva. Du var ett barn. Det var inte ditt fel.

Lovisa

Tack för den här bloggen, tack för allt du gjort för mig och min feminism. Det är mycket. Tack för att din feminism känns ärlig, trevande, öppen och aldrig dömande eller exkluderande.

Mjuket

Jag blev grovt mobbad under nästan hela grundskolan. Även nu efter mer än 20 år sen mobbingen upphörde och jag sedan länge insett att den inte var mitt fel, att jag inte bar skuld till det jag utsatts för, så känner jag mig ibland (ganska ofta) fel. För jag "var fel" under en så lång tid att det präntades in i mig. Du fick säkert också felkänslan inpräntad i dig. Det sitter i hårt. Går inte bort helt hur mycket man än förstår. Men samtidigt, när man väl inser att felet låg utanför sig själv, att man var ett barn och att de vuxna borde ha agerat, så är det lättare att "förlåta" sig själv eller vad man ska kalla det när felkänslan kommer smygande . Jag har sedan länge förlåtit mina mobbare, även om de aldrig bett om det. För de var också barn. Men jag kan inte förlika mig med alla vuxna som såg och hörde och visste och struntade i mig. Struntade i mobbarna som ALLA i pyttestan visste hade det väldigt väldigt svårt hemma. De var också "fel" och tog ut det på bland annat mig. Du kommer kanske som jag att aldrig bli av med felkänslan helt. Men du kommer säkert som jag hitta strategier och tankar som gör den lättare att leva med. Stor kram till dig, LD. Och hurra för dig som hittat en insikt.

Vanda

Det är en process! Tror självhatet kommer minska när det passerat mer tid från stunden poletten trillade ner ❤️

Therese

En vänlig tanke från en som känner igen sig i hur du beskriver ditt mående. Du lider inte av en förlossningsdepression eller obearbetat trauma från din förlossning? Jag fick mitt barn någon månad innan du fick Juno. Stora skador, höll på att stryka med osv. Lite som dig, men på ett annat vis. Blev gradvis mer och mer deprimerad, ville inte erkänna, för man ska vara så lycklig när man har fått barn. Men det var jag inte, och det blev värre och värre... Jag började tvivla på mig själv som mamma, som partner, som vän. Men jag sökte till slut hjälp, när jag bara var en urvriden trasa som inte orkade mer och det har faktiskt blivit bättre. Sakta. Jag är inte riktigt där än. Jag har inte sett ljuset i slutet av tunneln, men insett att jag befinner mig i en tunnel i alla fall. Kanske inte alls relevant för dig, men jag känner så väl igen mig i tvivlet och måendet.

Lisa

Ibland när jag har liknande tankar om att jag inte duger så brukar jag tänka att jag är hellre Kalle Anka än Musse. Inte en jävel gillar Musse (perfekte) Pigg. Lite barnsligt kanske men det tröstar mig.

Svar: Hahaha sant!
ladydahmer.nu

Cecilia

Igenkänning på dessa senaste 2 inläggen. Vet inte om en någonsin kommer till den punkten att en förlåter sig själv för det (en någonstans där långt inne vet) andra misslyckades med. Men har senaste åren förstått mer och mer av det där "läkandet" en del föräldrar pratar om efter att de fått barn (som jag förr helt motsatte mig eftersom jag, mycket p g a alla egna trauman från uppväxten, lääänge stått helt fast i övertygelsen att det inte kommer hända för mig så då Har det ju varit bättre att inte tillåtas ge mig själv några nya oförnuftiga idéer). De flesta av mina närmaste vänner har ju barn nu och i takt med att barnen blir så pass gamla att man även etablerar en relation till dom faller så jäkla mycket insikter på plats som i alla fall till och från gör relationen till "ens egna" misslyckanden och trauman i samma ålder.. lite mindre outhärdliga och skam- o skuld fyllda. Liksom empati mot barnet en själv var genom att byta perspektiv till den vuxna och inte för sitt liv kunna tänka sig in i att (ens egna eller inte) svika dom ens i närheten. Mycket ilska och sorg i de insikterna också dock såklart. =/

Jennie

Inte nödvändigtvis on topic och inga nyheter för oss som läser här. Men höll på att trilla av stolen när jag läste nyheterna, så ovanligt i nyhetsflödet..
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/darfor-ska-du-inte-skuldbelagga-manniskor-med-overvikt

Ellen

Vad skönt att ha dig tillbaks på bloggen, saknat dina inlägg :)

Nej, är inte lätt att göra alla rätt jämt, men låter skönt att du lägger skulden var den hör hemma istället för ta ut den på dig själv. Det är inte lätt att vara människa alltså, hujedamej!

Li

Handlar väl mycket i att landa i sig själv som människa, med fel o brister men samtidigt stå upp för den man är. Ta ansvar för sina handlingar,sina val. Som vuxna kan vi göra val, inte luta oss tillbaka som viljelösa offer. Ta på sig offerkoftan hjälper föga. Samma skylla på barndomen, hur andra betett sig mm. Då var då, vi kan inte låta det gamla styra framtiden. Alla får vi jobba med oss själva, ej lasta andra för våra misstag. Allt är inte barndomens, samhällets fel, skolans mm. Som individ har vi ett ansvar o definitivt när vi blivit vuxna. Sen är många samhällsstrukturer djupt orättvisa tex behandlingen av sjuka , människor med behov av assistans mm. Där människor är i stort behov av samhällets skydd o personlig trygghet. O sviks. Men kan vara beklagligt möta vuxna människor med problematik av olika slag som skjuter allt som händer dem ifrån sitt eget ansvar. Det är så synd om dem, alla andra är så jävliga, allt liksom bara drabbar dem , helt utan självinsikt över val de gjort, hur de bemöter andra människor, kan bli tröttsamt.

A

Jag har också en neuropsyk-diagnos och har insett att jag inte är funktionshindrad som sådan. Jag BLIR funktionshindrad eftersom samhället inte är anpassat efter såna som mig. Det är alltså inte min funktion som är hindrad utan samhällets funktion som hindrar mig. Jämför det med en rullstolsburen som skulle leva i ett samhälle som är 100% rullstolsanpassat. Personen skulle kunna ta sig fram obehindrat och använda sig av alla faciliteter utan problem. Det skulle istället vara de gående som skulle få problem att använda sig av alla låga bankomater, handfat, diskbänkar osv. De gående skulle bli funktionshindrade.

Nina

Du och ditt arbete har betytt väldigt mycket för mig. Det har hjälpt mig att bygga upp en helt ny, bättre version av mig själv. Det är du för mig. Du bygger upp. Du ger mig verktyg, nytt material, nya vinklar. Du tar ansvar för att du ibland agerar illa. Du backar ibland. Även om det sitter hårt inne.

Jag blev nyfiken på dina feministiska hatare. De här 22åringen som gått på dig. Hon o hennes partner som är så jävla tvärsäkra på allt, för det var man ju när man var 22. Dom vill inte bygga upp. Dom vill inte bemöta eller diskutera, hitta lösningar. Dom vill riva ner. Tysta. Trycka till andra kvinnor.
På deras blogg, som jag nu besökt, tar dom inget ansvar för nånting. Dom är bara offer. Allt är alla andras fel. Hela bloggen är rätt obegriplig. Där arga texter blandas med bilder av de själva i sexuell poser, smala, normativa kroppar, även om en av dem hävdar sig vara rasifierad? Vad dom vill och hur vi ska nå dit framkommer inte alls.



Malin

Jag kände likadant efter sista barnet. Just när det barnet inte längre hade mig som främsta intresse och han började förskolan. Det kom svåra tankar. Efter en tid sa jag upp mig på mitt arbete sedan 10 år. Kände att jag behövde gå vidare. Starta om. Utbilda mig till någonting annat?
När jag förstod, på riktigt, att jac var klar med barnafödandet, som jag fantiserat om i hela mitt liv. Då blev det tomt i skallen. Vad skulle jag göra resten av mitt liv? Hade inte längre några mål att uppnå.
Jag har pratat med andra mammor och de har känt likadant mitt i livet.
Kram!

Therese

Li - du låter som min mamma..... inte en komplimang!
Hoppas verkligen inte du jobbar med människor. Du hjälper inte.


LD 💜 <3


Emma Boström

Jag hade längre dåligt samvete för jag inte visste nånting om min farfar. När han dog och begravningsförättaren berättade om min farfars liv så visste jag i stort sett ingetting. Jag tänkte att jag kanske borde ansträngt mig mer och besökt honom men sen insåg jag att det var han som var ansvarig för att lägga en grund för vår relation. Han var den vuxna.

Jag vill ha en riktig relation med min systerson men det kräver ansträngning. Vi hittar på saker, jag kommer i håg vad hans vänner heter och vad de leker med. Vi har en fin relation nu och det är min förtjänst. Jag har byggt den. I samma veva som jag förstod det så släppte jag mitt dåliga samvete över min farfar. Det är fortfarande till en del en sorg att jag inte kände honom bättre men inget dåligt samvete eller skuld ligger längre på mina axlar.

Lilla V

Du är på rätt väg! Det var u spm blev illa behanflad och det finbs hjälp!

Säger bara en sak: Traumabehandling med EMDR. Min känsla av att vara värdelös sopades ur och ersattes av lugn på 45 minuter och den har inte återvänt två veckor senare. Världen är ny, med nya känslor! ♡

pix

Känner igen mig i insikten du nått, att man bara var ett barn och att man faktiskt blev sviken av de vuxna. Att det inte var ens fel. Gick och bar på det länge, sedan började jag gå i psykodynamisk terapi. Nu, efter ett år märker jag att jag gått från logisk, intellektuell insikt till en djupare, känslomässig insikt. Skillnaden är stor. Jag vänder inte ilska och hat inåt, mot mig själv längre. Det går liksom inte när jag nått den här insikten. Jag kan inte heller låta andra trampa över mina gränser. Gick in i terapin med tro och förhoppning om att jag skulle bli en ny och bättre person, har nu märkt att det inte händer (såklart) men att jag når något mycket bättre, att jag accepterar mig själv. Är snäll mot mig själv. Vågar blicka inåt. Sätter gränser. Bestämmer över mig själv, ser mig själv som vuxen. Bär mig själv genom den här processen. En dag kanske jag till och med kommer börja älska mig själv? Har ätit massor av olika mediciner (bland annat mot depression och adhd) tidigare men märker nu att det som gett mig ångest, depresssion, koncentrationssvårigheter osv inte är någon sjukdom eller felkonstruktion utan SORG. Ilska. Hur mina känslomässiga mönster blev konstruerade i barndomen. Det går inte att medicinera bort. (Obs! Medicin är såklart jättebra men i mitt fall var det viktigt att förstå att jag inte är sjuk utan har utsatts för en riktigt jobbig omgivning och att jag har möjlighet och styrka att bygga upp mig själv så som mina föräldrar aldrig lyckades göra) Någon skrev ovanför att då var då och att vi inte kan låta det gamla styra framtiden - men det gamla har ALL betydelse för vem man är, hur man agerar och känner! Det har betytt så mycket att våga ta emot hjälp med att låsa upp dörren till det där gamla som jag tidigare bara svalt och som satt sig som en klump i magen. Önskar alla som kan att ge sig själv tid och utrymme för denna ynka timme i veckan. Kan rekommendera st Lukas, de har möjlighet till nedsatt kostnad om man har väldigt låg inkomst.

Ann

Gillar verkligen dig o dina feministiska analyser. Du har bl.a. öppnat mina ögon på många sätt!
En fin sida hos dig är att du (även) är självreflekterande. Fint o värdefullt att kunna ändra sig, stå för när det blir fel etc.
En annan fin sida hos dig är att du är modig!!! Att stå upp för dig själv (och kvinnor etc). Jag finner både tröst och inspiration av ditt mod...sakta börjar mitt eget vakna inspirerad av dig!
Missförstå mig inte, du har mängder av fler fina egenskaper men just dessa två jag skrivit om nu berör mig så djupt och fundamentalt och jag ville bara skicka lite nätkärlek till dig och visa på att du berör och gör skillnad!
Kram!

Ann

Gillar verkligen dig o dina feministiska analyser. Du har bl.a. öppnat mina ögon på många sätt!
En fin sida hos dig är att du (även) är självreflekterande. Fint o värdefullt att kunna ändra sig, stå för när det blir fel etc.
En annan fin sida hos dig är att du är modig!!! Att stå upp för dig själv (och kvinnor etc). Jag finner både tröst och inspiration av ditt mod...sakta börjar mitt eget vakna inspirerad av dig!
Missförstå mig inte, du har mängder av fler fina egenskaper men just dessa två jag skrivit om nu berör mig så djupt och fundamentalt och jag ville bara skicka lite nätkärlek till dig och visa på att du berör och gör skillnad!
Kram!

Liv

Vad hade du mer konkret velat att skolan och "vuxenvärlden", bup mf skulle ha gjort?❤

So many songs...

Lisa
Alltså årgh, jag HATAR Musse Pigg. Riktigt jävla provocerad blir jag bara av att SE den snutiga gnagarn (eller som nu; bara läsa hans namn). Han är alltid så passivaggresivt-tyken och förminskande av Långben. Tom när det är meningen att man ska uppfatta råttjäveln som "god" gentemot Långben så är det mer pitying och belittling amusement, "naw, lilla gumman"-aktigheter, typ. Han ser ALDRIG Långben som en equal partner.

(Ja, jag vet att jag har problem).

LindaEd

Li, ditt inlägg var det mest empatilösa jag har läst på länge. Och eftersom jag befinner mig på internet ganska ofta, säger inte det lite. Att hävda att "nu är nu och då var då" och att detta inte skulle forma den person man är idag visar att du har absolut ingen insikt i det mellanmänskliga och att du dessutom saknar en empatisk förmåga samt rätt verktyg för att överhuvudtaget kunna analysera en människas varande. Så, låt bli. Jag misstänker att du är samma person som titt som tätt spyr galla över LD på en annan blogg - ett tips: lägg tid på något annat än att skyffla skit på en människa som du uppenbart har bestämt dig för att inte tycka om.

LD, jag hoppas att du kommer till rätta - åtminstone i någon mån med dina demoner. Det du gör är så otroligt viktigt för så många människor, du behövs i allra högsta grad.

/Linda

Madde

Känner igen mig så mycket! Jag fick min adhd-diagnos i juni (har inte börjat behandla den) och har fullt sjå med att glädjas, sörja och förstå. Tänk om jag inte varit fjärde barnet till ett föräldrapar i kris? Då kanske jag synts och fått hjälp redan som barn? Inget att göra åt nu förstås, men det är verkligen en process att ta sig igenom all denna nya insikt.

Sofia

Det är viktigt att skilja på skuld och ansvar. Att bära skulden för vad som inträffat är inte detsamma som att ta ansvar för det. Man kan anklaga omgivningen för att många saker kunde ha gjorts bättre. Att man borde ha fått en diagnos tidigare, att man borde ha fått hjälp tidigare, att andra borde "skött sitt jobb" bättre. Att man blev väldigt fel behandlad. Man bär inte skulden för vad andra människorna gjort mot en även om det formar en som individ. Det kan ge bra förklaringar på varför en människa reagerar och agerar som hen gör i olika situationer. Däremot så finns det en gräns för hur mycket dessa förklaringar skall oskulda och frigöra en människa från ansvar. Brottslingar brukar lägga skulden för sina handlingar på samhällets eller föräldrarnas felsteg under deras uppväxt. Betyder det att man skall godta att t.ex en dömd våldtäktsman våldtar eftersom samhället misslyckats i sin uppgift att forma goda medborgare? Man bär ansvar för den individ man är oavsätt faktumet att andra människor varit med och format en. Alla människor har blivit fel behandlade någon gång, utsatts för kränkningar av olika slag, vissa mer än andra, men det är inte en ursäkt för att inte komma någonstans i livet. "Jag accepterar att det hände, men vad gör jag nu?" Det är en individs eget ansvar att kunna försörja sig, klara skolan och att fungera i samhället. Ingen annan kan eller kommer göra det åt den enskilde. Samhället skall ge förutsättningarna och även hjälpmedel om man är i behov av dem, men ingen annan än individen själv kan faktiskt ta sig dit hen vill komma. Många dyslektiker, som får stödundervisning, klarar sig mycket bättre i skolan än sina klasskompisar tack vare att de helt enkelt måste arbeta hårdare pga sina svårigheter. En dyslektiker som gör allt som står i sin makt för att lyckas med skolan och som ändå inte lyckas pga att skolan behandlar eleven som dum och ger inte eleven den stödundervisning som hen är berättigad till så skall inte ta på sig skulden för misslyckandet. Det är inte ett misslyckande utan en konsekvens av att inte få det stöd man är berättigad till. Om hen däremot inte lyfter ett finger trots alla hjälpmedel i världen så är det hens eget fel och ett misslyckande. Man är inte predestinerad till misslyckanden och svårigheter enbart för att man har en diagnos, ett fysiskt handikapp, ett visst kön, en viss hudfärg eller för att man hade en svår barndom. Mentaliteten "jag lyckas inte pga samhällets oförmåga att ta hand om mig" skapar enbart handlingsförlamade människor.

Linda

Sofia: förstår hur du tänker och tänker också att det är viktigt att se möjlighet att påverka sitt liv - människor mår överlag bättre av att se sin möjlighet att påverka än av att tänka att det inte är möjligt att förändras eller att förändra sin omgivning. För att klara saker måste man se dom som möjliga att klara. Sen tänker jag samtidigt att att länge ha varit i en situation där man hela tiden lyckas lite ”sämre” än andra oftast skapar väldigt mycket skam. Att se att det fanns orsaker till det som man inte visste om och inte kunde rå över kan lyfta av skammen och göra det möjligare att förstå sig själv och det kan i sig ge större möjlighet att påverka. Att förstå vilka begränsningar och förmågor man har ger ju också mer möjligheter att agera och man behöver hjälp av andra för att kunna lägga det pusslet, ingen av oss har format oss själva i ett vakuum, alla har vi behövt hjälp och guidning för att bli vi, hur självständiga vi än känner oss. Det kan vara viktigt att få sörja och vara arg över de orättvisor som drabbat en för att kunna hitta sin styrka. Och att dela sina känslor av skam, ilska och erfarenheter kan vara väldigt stärkande - det finns styrka i det kollektiva, i att inte känna sig ensam om den utsatthet man varit i.

Sen tänkte jag också på att det faktiskt finns människor som alltid kommer behöva mycket mer än andra. Som alltid kommer vara beroende av andras hjälp. Människor som av olika anledningar på ett sätt är predestinerade till att leva med svårigheter. Och de flesta av oss är predestinerade till att hamna i ett totalt beroende av andra förr eller senare - om inte annat när vi blir sjuka eller åldras. Det betyder ju inte att vi inte har massor att ge när vi är beroende av andra men det betyder att det finns massor av saker vi inte kan lyckas med när vi är i den positionen, om vi jämställer att lyckas med att prestera och klara oss själva.

Cecilia

Läste ett par kommentarer här och måste bara inflika en osökt fundering på om ifall "personer med funktionsvariant/mental sjukdom som bara skyller allt på uppväxten/samhället/whatever och aldrig någonsin självrannsakar eller tar personligt ansvar" ändå inte måste vara den MEST UTNÖTTA HALMDOCKAN inom funkofobisk retorik? VART är alla dessa exempel ute i faktiska samhället? Diskuterar själv ALDRIG med några människor med psykiska diagnoser in-the-flesh som INTE helt uppenbarligen spenderat alldeles för mycket tid åt att vända ut och in på sig själva i försök att så gott de kunnat efterlikna normfungerandes liv och nå upp till kraven samhället helt anpassat efter dessa ("normisarna"), men HÖR däremot JÄMT massor om alla dessa "sympatisökande, lata offerkoftor som bara skyller ifrån sig" (Har extremt svårt att tro att detta är ens i närheten av HELA, om ens en bråkdel, av sanningen för NÅGON. Seriöst: A-L-L-A självreflekterar, så jävla förmätet att inbilla dig något annat! Och ärligt, GOOD FOR THEM om NÅGON faktiskt lyckas komma till punkten att slutligen hittar strategier att ge sig själv avlastning från det självhat- och förakt jag däremot STÄNDIGT stöter på.) ryktesvägen?

Svar: Eller hur? De flesta av oss ägnar hela livet åt att klandra oss själva för alla misslyckanden. Att förstå och bli medveten om att man kanske inte hade nån chans från början är vägen till läkande. Inte tvärtom.
ladydahmer.nu

Johannes

Vet hur det känns att känna sig misslyckad. Jag har asperger vilket ju går under samma "paraply" som adhd.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog