Jag bor inte här
Jag har alltid varit en tänkare. Och med det menar jag absolut inte att jag är intellektuell på nåt sätt eller att jag tänker en massa nya spännande omvälvande tankar som ingen annan tänkt innan. Jag menar mer att jag alltid bott inuti mitt eget huvud. Jag var ensam mycket under min uppväxt. Jag läste mycket böcker och höll mig mest hemma och då hinner man fundera mycket på olika saker.
 
Sen blev jag vuxen och då funderade jag mer och så hamnade jag i en jävla skitrelation där jag var helt isolerad och då satt jag mycket och tänkte på sakernas tillstånd eller kanske mest på mig själv och vem jag var och allt som var skit. Sen blev jag ju intresserad av feminism och genus och politik och då fortsatte tänkandet.
 
Och jag började tänka lite högre, lite mer offentligt och tänkande övergick till samtal och diskussioner. Och så är vi här. 
 
Fast jag bor ju ganska mycket i mitt huvud fortfarande. Där ältar jag mycket. Funderar på sånt som skrämmer mig, på sånt jag gjort, på saker som hänt, på alla fuck ups och pinsamheter och sånt ni vet. Ni är väl likadana gissar jag. Sen har jag ofta dåligt samvete som gnager. Över alla misstag man gjort och alla dåliga beslut man tagit. Som förälder, som partner, som vän.
 
Jag tycker ofta att jag är dum i huvudet, att jag saboterar, att jag gör fel. Det är egentligen jävligt destruktivt att hålla på så men jag kan inte låta bli. Jag tror att mycket beror på press utifrån, att jag känner krav på mig att inte bara sluta vara mänsklig (och operfekt) och där misstag aldrig får finnas men också på att göra si och så eller agera på olika sätt som krockar med annat. 
Nyheter ang. Penntricket
För er som inte följer mig på mina andra medier så kommer det lite dåliga nyheter: Penntricket tar en paus. Kanske för alltid. Cissi har nån ny grej på gång och livet är fullt av överraskningar. Vi får se vad jag hittar på. Kanske startar jag upp Postpatriarkatet igen. Kanske går jag i pension. Kanske skriver jag en bok. Kanske målar jag fem nya tavlor inför höstens marknader. 
 
Men en sak är säker: Mig blir ni inte riktigt av med än. Och Penntrickets alla gamla avsnitt ligger såklart kvar och tåls att lyssnas på om och om igen. 

(null)

Har ni stressat ihjäl er än?
Sommarlov och jävlar vad man ska carpa sommar och upplevelser sen man fick blev morsa. Barnen ska fan ha idyll och lycklig barndom om jag så ska stressa ihjäl mig på kuppen.
 
Ja, jag vet man skulle kunna tro att jag raljerar kring fenomenet men icke, jag är själv en av dessa galningar. Jag skulle inte säga att jag tar igen en dålig barndom, tvärtom så har jag faktiskt nästan bara fantastiska minnen av min egen barndoms sommarlov, så det handlar väl kanske om att reproducera det som också var bra ... fast lite mer av det. 
 
Vi var ju fattig arbetarklass så mamma jobbade hela sommaren, men istället för att gå på fritids i stan (vilket inte är fy skam, de hittar ju på massa kul med barnen) så fick jag åka till mormor och morfar som hade en sommarstuga i Mellanfjärden och där åt vi grötfrukost med blåbär varje morgon ute på verandan (under tak, så även om det regnade) och sen tog vi båten ut till nån holme eller strand och badade medan mormor solade och så hade hon bakat kärleksmums och nån kärleksmumsliknande variant som var vit med vit frosting och färggrant strössel. Ibland tidigt på morgonen så följde jag med morfar Stig ut och hämtade näten fulla med strömming. (Som vi sen åt till varje jävla middag) och det var långa dagar utan massa planer men massa mys och kvalitetstid med dem. 
 
När jag blev nio så började jag åka på kollo. Sex hela veckor på Barnens Ö. Alltså idag åker barn en helg eller kanske en vecka har jag sett när jag googlat, innan jag ångrat mig för vem vågar låta sina barn åka bort? Men sex veckor. Jag var på Stugorna. Och det var padla kanot och simma och hoppa från bryggan, camping i skogen med sovsäck och tält, spökjakt mitt i natten (de vuxna kom och väckte oss), myten om Enok som spökade, massa nya vänner, utedass och så den där idyllen. 
 
På fredag åker vi till yasuragi med barnen. Mmmmmm jag vet, men hallå jag vill att barnen ska få UPPLEEEEEVA en massa. Äh jag vet inte, de behöver fan inte sånt men jag tänkte att det skulle bli mysigt men det kommer antagligen bli skitstressigt men de kommer iallafall komma ihåg det och tycka om det. Mina barn är verkligen inga sådana där bortskämda ungar som kräver en massa (vad det nu ens innebär, jag ogillar att prata om barn på det sättet men ni hajjar nog). De blir verkligen glada för allt. En svamptur i skogen. Bada i pytteliten plastbalja på tomten. En tur till stan. Äta på restaurang. Idag har de loppis och de är supertaggade. 

(null)

(null)