Hur kan man som förälder till pojkar ta mer ansvar?
En grej som jag tror försvårar är att föräldrar (till pojkar generellt) är så jävla omöjliga att ta till sig att även deras barn är en del av problemet. Även när det liksom stirrar dem rakt i ansiktet.
 
Jag tror dels det beror på att vi har könsnormer som säger att pojkar ska vara på det sättet, dels att många pappor känner igen sig i det ("jag gjorde också så när jag var sju") men vägrar ha självinsikt nog att inse att de kanske inte heller är världens mest jämställda män (lite på samma nivå som folk som fick stryk tycker att de växte upp till sunda människor, att se att man blivit påverkad eller till och med skadad av sin egen uppväxt sitter jävligt långt inne) och att deras beteende och kvinnosyn kanske inte är det bästa och dels för att man som förälder känner sitt barn, även de fina sidorna, och därför också vet att de inte är helt dumma rakt igenom. Och då har man överseende. 
 
Jag har suttit och lyssnat på otaliga mammor (jag umgås ganska lite med pappor) som försvarar sina pojkar i absurdum. Mamman som tyckte synd om sin son för han var kär i sin bästis men hon inte var kär tillbaka och hur taskigt detta var (!!!!), mamman som bortförklarar sin sons våld med att han är trött eller hungrig eller blev provocerad, mamman som tycker att det var helt rimligt att sonen och hans vänner förstörde flickornas koja eftersom att de inte fick vara med där ... och så vidare.
 
Alltså förstå mig rätt, klart barn är barn och det finns förklaringar till att de beter sig illa och det bör man ha i åtanke - men aldrig som en bortförklaring eller ursäkt.
 
Flickor beter sig ju mer sällan på samma sätt som pojkar. Hungriga Lisa slåss inte. Men hungriga Kalle gör det och det måste vi väl förstå, han blir ju sån. Lisa som har en diagnos förstör inte klassens alla aktiviteter, men Kalle med diagnosen gör det. Återigen, förstå mig rätt - jag vet att diagnoser har effekt på beteendet och att barnen inte kan kontrollera den, och jag har själv ett barn som förmodligen har adhd (och så jag själv också) men det är inte en slump att flickor inte är lika utåtagerande som pojkar - även med diagnoser och det behöver vi prata om. Och alla pojkar med diagnoser kallar inte sina klasskompisar för "äckliga horor" eller slåss för skojs skull. 
 
(Eller för att ta ett annat mer aktuellt exempel: Lisa mördar inte sina klasskompisar för att hon blev mobbad. Men Kalle gör det. (Tänker på alla skolskjutningar och hur man pratar om mördarna) )
 
Jag när inga illusioner om att mina pojkar kommer växa upp till de perfekta feministiska männen. Hur ska de ens kunna det? Är det möjligt? När mina barn gör fel så tar jag såklart ansvar. Jag motverkar, förebygger, pratar och lägger mkt tid och energi på att ge dem sunda värderingar, rimlig kvinno- och människosyn samt bemöta människor med respekt. Tror man att jag låter dem härja fritt eller inte är öppen för risken att de kommer ägna sig åt skitbeteenden eller förtryck så tror man fel (och jag får konstigt nog, trots allt jag skriver, frågor kring detta då och då. Som om jag bara pratade om ANDRAS söner och ANDRAS föräldraskap.) men det är en jävla snårig uppförsbacke och vi behöver hjälpas åt. 
 
Det spelar liksom ingen roll hur jävla mycket jag jobbar på detta om mina söners vänner tillåts förtrycka och härja för samhällets normer är inte bara snäva, de är tydliga och stenhårda: gör rätt annars jävlar liksom. Och barn vill ju passa in. 

(null)

Förresten, tro alltid på kvinnor som berättar!
Har fått en del kommentarer jag inte godkänt. Från män som tycker att UG gjort ett bra jobb. Kommentaren från Johan här godkände jag för att han får helt enkelt illustrera de åsikter som folk generellt går runt med när det handlar om sexualbrott som män utsätter kvinnor för.
 
Man pratar ofta och gärna om rättssäkerhet, men alltid bara i männens intresse för vi vet ju att kvinnor saknar just det. Det är därför vi måste ta till andra verktyg för att bli hörda och få upprättelse. För vi ses nästan aldrig som trovärdiga och männen blir alltid bemötta med reasonable doubt, även om det sällan finns några tvivel. Han är ju inte sån. Eller så råkade han bli det just den där gången men det vet man ju hur det kan bli när man dricker och den där kvinnan, vad förväntade hon sig egentligen när hon följde med och varför var hon så full?
 
Och det är precis de här föreställningarna som Uppdrag granskning upprepat. 
 
Men tillbaka till Johan. Han skriver:
 
"Ja, du har ju din uppfattning klar, och din artikel saknar ju själv den objektivitet du anklagar UG för att inte ha. Varför är det så svårt att vidhålla uppfattningen att en person ska betraktas oskyldig till motsatsen är bevisad. Varför har vi ens den formuleringen i vår lag, om vi inte bryr oss om att tillämpa den i andra sammanhang? Bara för att Cissi Wallin säger en sak, och hon uppskattas av en grupp människor betyder inte att det hon påstår ha skett har skett. En polisutredning har kommit fram till att man inte kan veta om hon har blivit våldtagen. Inte för att det inte nödvändigtvis hänt, utan för att det inte är styrkt att det är hänt. Detta betyder i juridisk mening att Fredrik Virtanen är oskyldig. Och det är förstås en viktig poäng som UG har. 

Alla behöver inte dansa samma dans, i det här fallet har UG visat att på andra änden av våldtäktsanklagelsen finns en man som faktiskt kan vara oskyldig. Det är bra journalistik."
 
Och jag svarade:
 
Att låta en man som anklagats av tolv kvinnor få sitta och rentvå sig i TV är inget annat än vidrigt. Du gaggar om rättsäkerhet, var fan är rättsäkerheten för kvinnor som utsätts? När får vi upprättelse?
 
 
 
 
Jag skiter fullständigt i om Virtanen är skyldig eller ej i detta fall dock för det jag kritiserar är att UG använder våra skattepengar att rentvå en man de inte vet är skyldig eller oskyldig samt att de misskrediterar och skuldbelägger Cissi och andra kvinnor som berättar. Förstår att du som man inte fattar detta, och nej jag är inte objektiv, det kan jag inte som kvinna vara när förövare kommer undan om och om igen. Men vad jag dock har som du saknar är en feministisk anays och en förståelse för berättande och dramaturgi. 

Män anses alltid vara oskyldiga. Även när de som Virtanen erkänner att de filmar kvinnor de har sex med utan medgivelse, även när de frågar barn om de vill ligga (eller spelar roll, hade varit nästan lika illa om hon varit vuxen PGA MAN FRÅGAR INTE KVINNOR OM DE VILL LIGGA PÅ DET SÄTTET) även när de kallar kvinnor för horor och på annat sätt beter sig gränsöverskridande. Det är aldrig deras fel. Det är alltid kvinnans. Eller spritens. Eller nån annan. Har du missat detta? Att män väldigt väldigt sällan antas vara skyldiga till våldtäkter och sexuella övergrepp?
 
Dags att öppna ögonen Johan. Om du kan. Du är ju ändå man och jag vet vid detta lag vilket jävla handikapp det är.
 
 
 
 
Pojkar som hatar flickor
Barnen är så jävla stora nu och oron blir ju knappast mindre. Nu oroar jag mig för sånt som verkade så avlägset när de var små och skyddade från omvärlden.
 
Nu kommer N hem och berättar att en kille kallat en kompis för "äcklig hora" vilket fick mig att, med stora handgester och hög arg röst, hålla nåt slags föredrag på en halvtimme för två storögda barn vid matbordet om vad horor är (våra systrar, kvinnor som gör vad de kan för att leva och kvinnor som vi ska skydda och ta hand om) och varför killar säger så till andra (pga kvinnohat och föreställningen att "tjejer inte får sexa" vilket är fel för man får sexa hur mycket eller lite man vill och för att de är DUMMA I HELA JÄVLA HUVUDET) och att det värsta som finns är killar som hatar horor och killar som köper horor (ja jag berättade vad de gör) och jag kan ha skrikit nåt om torskar vilket barnen tyckte var jätteroligt men fan alltså att det här aldrig förändras? 
 
(Obs innan ni utnämner mig till extra problematisk så vill jag tillägga att jag använder "kvinnor i prostitution" inte horor generellt, men nu var det ordet i sig jag ville prata om, vad det syftar på osv) 
 
Och killar som kallar kompisar för äckliga horor, som slåss och förstör sånt som barnen pysslat, som kränker och skrämmer och skolor som inte vidtar några åtgärder annat än "kränkningsrapport". 
 
Kan vi prata om kränkningsrapporter? Vad ska de leda till tänks det? Socanmälan? Polisanmälan? Vad? 
 
Och det finns ju massa fler jävla pojkbarn som kommer terrorisera flickorna i skolan. När kommer N bli indragen på toan och tafsad på? När kommer N kallas hora? När kommer N skaffa pojkvän som behandlar henne oschysst (snälla gud säg att hon är lesbisk) och kommer hon finna sig i det? Eller kommer hon veta sitt värde? Och om hon inte gör det, hur hjälper jag henne att ta beslut utan att skamma? Och hur hjälper jag T att våga säga ifrån när kompisarna kränker? Hur pratar man ens med tonåringar om sånt? 
 
Jag har väl famlat i mörkret generellt hela tiden i mitt föräldraskap men detta är verkligen djupa vatten som jag inte har nån aning om huvudtaget hur man går till väga.