Hur kan man som förälder till pojkar ta mer ansvar?
En grej som jag tror försvårar är att föräldrar (till pojkar generellt) är så jävla omöjliga att ta till sig att även deras barn är en del av problemet. Även när det liksom stirrar dem rakt i ansiktet.
 
Jag tror dels det beror på att vi har könsnormer som säger att pojkar ska vara på det sättet, dels att många pappor känner igen sig i det ("jag gjorde också så när jag var sju") men vägrar ha självinsikt nog att inse att de kanske inte heller är världens mest jämställda män (lite på samma nivå som folk som fick stryk tycker att de växte upp till sunda människor, att se att man blivit påverkad eller till och med skadad av sin egen uppväxt sitter jävligt långt inne) och att deras beteende och kvinnosyn kanske inte är det bästa och dels för att man som förälder känner sitt barn, även de fina sidorna, och därför också vet att de inte är helt dumma rakt igenom. Och då har man överseende. 
 
Jag har suttit och lyssnat på otaliga mammor (jag umgås ganska lite med pappor) som försvarar sina pojkar i absurdum. Mamman som tyckte synd om sin son för han var kär i sin bästis men hon inte var kär tillbaka och hur taskigt detta var (!!!!), mamman som bortförklarar sin sons våld med att han är trött eller hungrig eller blev provocerad, mamman som tycker att det var helt rimligt att sonen och hans vänner förstörde flickornas koja eftersom att de inte fick vara med där ... och så vidare.
 
Alltså förstå mig rätt, klart barn är barn och det finns förklaringar till att de beter sig illa och det bör man ha i åtanke - men aldrig som en bortförklaring eller ursäkt.
 
Flickor beter sig ju mer sällan på samma sätt som pojkar. Hungriga Lisa slåss inte. Men hungriga Kalle gör det och det måste vi väl förstå, han blir ju sån. Lisa som har en diagnos förstör inte klassens alla aktiviteter, men Kalle med diagnosen gör det. Återigen, förstå mig rätt - jag vet att diagnoser har effekt på beteendet och att barnen inte kan kontrollera den, och jag har själv ett barn som förmodligen har adhd (och så jag själv också) men det är inte en slump att flickor inte är lika utåtagerande som pojkar - även med diagnoser och det behöver vi prata om. Och alla pojkar med diagnoser kallar inte sina klasskompisar för "äckliga horor" eller slåss för skojs skull. 
 
(Eller för att ta ett annat mer aktuellt exempel: Lisa mördar inte sina klasskompisar för att hon blev mobbad. Men Kalle gör det. (Tänker på alla skolskjutningar och hur man pratar om mördarna) )
 
Jag när inga illusioner om att mina pojkar kommer växa upp till de perfekta feministiska männen. Hur ska de ens kunna det? Är det möjligt? När mina barn gör fel så tar jag såklart ansvar. Jag motverkar, förebygger, pratar och lägger mkt tid och energi på att ge dem sunda värderingar, rimlig kvinno- och människosyn samt bemöta människor med respekt. Tror man att jag låter dem härja fritt eller inte är öppen för risken att de kommer ägna sig åt skitbeteenden eller förtryck så tror man fel (och jag får konstigt nog, trots allt jag skriver, frågor kring detta då och då. Som om jag bara pratade om ANDRAS söner och ANDRAS föräldraskap.) men det är en jävla snårig uppförsbacke och vi behöver hjälpas åt. 
 
Det spelar liksom ingen roll hur jävla mycket jag jobbar på detta om mina söners vänner tillåts förtrycka och härja för samhällets normer är inte bara snäva, de är tydliga och stenhårda: gör rätt annars jävlar liksom. Och barn vill ju passa in. 

(null)

Cecilia

Jag tycker så satans mycket om dig om om jag kunde skulle jag bygga en enorm hoppborg in the shape of you, där alla dödströtta kvinnor kunde få vila sig en stund från kampen, i trygghet.

Karin

Precis så👍Känns hopplöst ibland MEN hoppet lever eftersom vi i alla fall är några (flera?!) som reflekterar över detta och försöker styra om skeppet i rätt riktning.

Jd

Jag tänker att när det gäller uppfostran och vilka värden man vill att ens barn ska eftersträva så finns det delvis ris och delvis ros.
Ros kan ju vara att ha dialog ofta, om samhälle, normer osv, och försöka bygga en grund att stå på. Men precis som du skriver formas ju barn mycket av sin omgivning och inte minst när de blir lite större och vill "passa in."
Ris kan ju vara att man lär sig att konsekvenserna av ett visst beteende faktiskt är värre än att man vill göra det. Om jag vet att mina föräldrar blir fly förbannade om jag sagt olämpliga ord (mot tjejer exempelvis) så lär ju det ha en viss inverkan.

I sammanhanget tror jag att många pojkar behöver en del ris vad gäller hur man beter sig, men också mycket ros vad gäller hur ens föräldrar önskar att man ska bete sig. Mansrollen de ska växa in i kan inte bara vara något negativt, toxiskt och alltigenom dåligt - för hur skapar det motivation? Det måste också finnas en positiv bild att sträva mot tänker jag. Hur är en stark man eller kvinna? Ja inte är det en som utsätter andra för förtryck i vart fall utan snarare en som hjälper, stöttar och vågar säga ifrån.

Linp

Håller med föregående talare. Jag vet att du kanske inte kan ta in det N men du är min husgud, ditt resonemang och dina förklaringar är guld. Om du visste hur mycket du har hjälpt mig att förstå......och andra.

FT

Ja, om inte annat måste väl föräldrar till pojkar inse oddsen? De allra flesta har ju misslyckats kapitalt med att uppfostra sina söner liksom.

L

Har du pratat med den stökiga ungen i fråga? Hade en liknande situation vid en grannlek vid sommarhuset en gång, slutade med att barnen själva i samråd bestämde att han nog skulle gå hem och komma tillbaka när han hade slutat bitas och säga elaka saker som skapar konflikt. Och det hände tyvärr inte så han fick vara kvar hemma, eller leka med andra som inte satte gränser. Var egentligen bara lite moderering av konflikten inblandad, att alla fick ge sin version i tur och ordning.

Att ungens föräldrar sviker är en annan fråga, hellre en orosanmälan för mkt än en för lite tänker jag... Tar fem minuter att författa en och soc tittar mkt på vem avsändaren är, vad motivet bakom kan vara, och antalet.

Bygger givetvis på att det är en bra handläggare på just det ärendet. Om 20 år kanske slutsatsen från barnets sida är att soc inte gjorde nåt, men då kanske de var där iaf?

Kanske att skolan redan har gjort detta? Tycker dock att det är viktigt att bemöta det strulande barnet med empati, han har noll av det hemma om han beter sig så. Enkla samtal kan göra stor skillnad. Blir kränkt hemma, kränker andra, får bara bestraffning i totalen. Utesluter inte att man sätter gränser och inte vill att ens egna barn ska leka med just honom pga olämpligt.

Hade varit intressant att höra vad han själv säger om sin situation i skolan. Ibland är det enklaste att bjuda hem trollet och därmed ge sina egna barn en modell för ”hur man gör”, utan att för den sakens skull låta dem leka själva. Kommer det vara dålig stämning? Svar ja, men Kan ändå vara värt.

M

🙌🏼

Överhörde en diskussion mellan två grannar idag. Båda föräldrar, båda i 35-årsåldern. Att flickor måste tänka på hur de klär sig, att inte vara för utmanande, utan istället lämna lite åt fantasin. Det är viktigt att inte se ut som en prostituerad.

Asså.. vafan..

Cecilia

Jag har en son på 3 år (utan diagnos än så länge men med autistiska drag) och jag funderar väldigt mycket på hur jag ska uppfostra honom till en rimlig man. Jag skulle verkligen uppskatta fler konkreta tips, tankar och mer information om hur man gör det i praktiken! Jag har även en dotter (lillasyster) och jag tror ju att jag behandlar dem lika, men det trodde ju personalen på Tittmyran också.. Så förmodligen gör jag inte det ändå.. Vad är viktigast att vara uppmärksam på?

Anna

I min sons omgivning finns dock flera flickor som slåss, knuffas hårt etc. och jag har tänkt att ja ja, flickorna kommer ändå snart att puttas in i sina könsroller och inte agerat så mkt. Men det är ju inte okej att en äldre flicka vrider om min sons arm på förskolan, att han blir knuffad jättehårt i ryggen att han ramlar. Jag har en lite annan erfarenhet än den att pojkar är mest våldsamma, slogs själv en hel del som barn och blev hotad med (och ibland fick) stryk av andra tjejer i högstadiet.

My

Anna: Att det finns flickor och kvinnor som också är våldsamma är det ingen som förnekar. Det är dock fortfarande så att det är män som bär ansvar för i princip alla mord och andra våldshandlingar i samhället, och det börjar i förskolan.


Mina söner har aldrig tillåtits att slåss, som exempel. Inte heller skrika och jag har sedan start varit enormt hård mot dem när de bufflar in och förstör andras lekar. Detta har gjort att mina söner inte passar in någonstans. De vill inte leka med pojkarna på förskolan (sent inskolade) pga de är ”dumma och bara skriker och slåss” och de får inte leka med flickorna på förskolan för att de är pojkar och flickorna säger att pojkar bara skriker och slåss. Och hela mitt jävla hjärta gör ont fastän jag vet att jag gör rätt. Sedan starten på förskolan har mina söner dock lärt sig mer om hur man ska vara för att vara pojke eller flicka - de är, som sagt, sent inskolade och hemma har vi aldrig pratar om pojkar och flickor. Mitt äldsta barn vill nämligen numer spara ut sitt hår för att få leka med flickorna, detta för att ”barn som kallas för flickor brukar ju ha långt hår”. Och han gråter hemma för att han har en snopp och inte får vara med flickorna och leka ”jag skriker inte och slåss mamma”. Han kommer, när skolan börjar, antingen växa upp jävligt ensam eller foga sig till normerna. Hursom suger denna värld nåt jävla enormt och som pojkmamma gör det så fruktansvärt ont vilken väg mina söner än tar...

Sandra

Jag har två söner varav den ena är en som slåss (6år). Jag kämpar ihjäl mig för att förhindra/förklara/gränssätta varje dag. Försöker hjälpa honom att sätta ord på känslor och tankar men han är som en mussla! Min andra son (9år) har faktiskt mer det som man kan se som ”typiskt flickiga egenskaper”. Helt olika är de och ändå tror jag att jag uppfostrat dem på samma sätt? När det inte är olika kön på barnen kanske det är åldern som gör att det blir annorlunda i uppfostran, jag kanske har låtit lillebrorsan komma undan för ”så där är ju småsyskon”..

Efter att annat av dina inlägg så slutade jag i samtal med mina barn kategorisera barn efter kön ”åh har du lekt med tjejerna idag, vad kul!” Nu är alla barn just barnen, eller kompisarna. Tack för den ögonöppnaren!

K

My- jag har en pojke som har både pojk- och flickkompisar. Övervägande flickor faktiskt. Han är rolig, påhittig och empatisk och de hittar en massa saker som de gillar att göra tillsammans. Han har alltid varit bjuden på en massa "tjejkalas" (ibland ensam kille bland 10 tjejer och ibland en av 2-3 killar) och detta har fortsatt i skolan. Hoppas att din son kan hitta roliga och trevliga tjejer som inte heller är så fyrkantiga att de bara kan vara med tjejer, utan kan se personen bakom könet.

Hanna S

My: Jag får andnöd av att läsa din kommentar. Stackars pojkar. Har du prövat att kontakta flickornas föräldrar? Förklara att pojkarna inte vill leka killekar med killarna och be dem prata med sina döttrar?

Maria

Jag har också en 6 årig pojke som inte passat in riktigt. Han har tillbringat stor del av förskoletiden med att vara rädd för de andra pojkarna. Han är försiktig av sig till sin natur och sen är han uppfostrad till att man inte slåss mm. Men det sista året är det som han "lärt" sig vad det innebär att vara pojke. Han skriker och stojar runt med de andra pojkarna på förskolan. Jag är så kluven. Det glädjer mig så att han inte är ensam längre utan får vänner men jag blir galen på det där gap och skriket och det känns som jag tjatar konstant på honom här hemma om att sänka volymen och prata normalt. Hur man än gör så blir det fel känns det som.
Till hösten börjar han förskoleklass och då ska han in på en skola där han inte känner några barn. Min lilla känsliga kille med långt hår och som älskar knallceris mer än något annat. (Han blev direkt ifrågasatt av de äldre pojkarna när vi hälsade på om han verkligen var en kille eller tjej) Han som hatar tävlingar eftersom någon alltid måste förlora. Han som avskyr bollsporter och alla lekar som innebär att barnen blir fysiska med varandra. Men samtidigt han som numer älskar att springa runt och rasa och skrika på ett sätt som flickorna inte gör. Jag har riktigt ont i magen över hur de ska gå och om han ska hitta vänner och bli accepterad. Eller om han inte gör det, hur kommer han då att anpassa sig?

Christine

Jag har en pojke och har uppfostrat honom genom att stävja allt stök och bök och alla slagsmål. Han är snart 6 och vet knappt någon skillnad på pojkar och flickor. Han är väldigt försiktig av sig och jag känner igen mig själv när jag tittar på honom. Tyvärr känns det som lite dåligt självförtroende och motvilja mot att prova nya fysiska aktiviteter är en biprodukt av en lugn barndom. Nu kämpar vi på med cykling osv och att det är okej att få blåmärken och skrapsår. När jag försöker läsa om försiktiga barn och dåligt självförtroende så blev jag förvånad över att läsa att ”låtsasslagsmål” hemma var jätteviktigt och tydligen lade grunden för bra självförtroende. Jag läste bl.a boken ”the art of roughhousing”. Tydligen finns det kurser där barn får lära sig knuffa på ett snällt sätt för att våga ta för sig i andra sammanhang. Jag vet inte helt vart jag vill komma med detta och förstår självklart själv skillnaden mellan slagsmål och trädklättring, men jag tycker det är problematiskt att fysiska barn ska få bättre självförtroende och hur man isf uppmuntrar rörelse utan att för den sakens skull göra barn burdusa och bråkiga. Det här kanske ger sig själv om man har syskon hemma, men om man har ett ensambarn kan barnet lätt bli lite för snällt. Barn är så olika. En del behöver hållas tillbaka, en del behöver puffas framåt. Och mitt konstanta dilemma är hur ska mina barn uppfostras så snällt när det känns som om ingen annan uppfostrar snällt? Jag känner mig själv överkörd och dominerad i samhället varje dag. Vårt senaste utvecklingssamtal på förskolan gick ut på att pedagogen tipsade om att transformers var inne och att det nog skulle vara bra för honom att se detta/ha detta hemma för att kunna bidra i leken och att han skulle lära sig slå tillbaka. Jag blev först arg men sedan lite uppgiven.

So many songs...

Reflektion till kommentatorer ovan:
Obråkiga pojkarna vill inte leka med dom bråkiga pojkarna, helt okej - Varför ska man pusha flickor att leka med pojkar som dom inte vill leka med då? Jättemärkligt resonemang. Varför inte försöka hitta andra pojkar som ej vill "bråka" och para ihop dessa obråkiga pojkar med dom? Varför ska TJEJER alltid skammas att dom är elaka om dom ej låter alla vara med, även pojkar och ha överseende med allt dom gör och se sina viljor som sekundära. Nu fyfan. Det har vi nog med som det är. Lär tjejer att dom har all rätt att neka att leka med killar! Oavsett hur "snälla" killarnas mamma uppfattar sönerna att vara.

Tryityoulikeit

Såg din kommentar om ben&jerrys på fb. Vill bara komplettera:att de är politiska är sant och det var också skälet till att Unilever köpte dem. Marknadsföringstrick. Kan vara värt att veta. Goda multinationella företag finns inte.

My

All har rätt att neka lek med vem som helst So Many Songs men grunden i uppfostran av respektfulla individer bör ju ändå ligga i att inte döma andra utefter kön, utseende eller what ever. Det är ju ett misslyckande från förskolan att flickebarn behöver utesluta gossebarn ur lek för att få vara ifred, och dessutom ett än större misslyckande när barn delar sig i flicka och pojke enbart pga detta.

Självklart säger inte jag till mina söner att de har rätt att vara med. Jag säger till dem att flickorna har rätt att få vara ifred och sedan pratar jag med pedagogerna om problemet mina barn upplever. Mina söner ska inte, lika lite som någon annans barn, uteslutas ur gemenskap enbart pga sitt kön. Och de är inte ”snälla” utan de är snälla.

Anna i stugan

Svar till "So many song", problemet är väl ofta att många tjejer och killar inte ens tänker tanken att leka med det andra könet, pga uppfostrad av samhället till att tjejer och killar är sååå olika och inte kan leka tillsammans. Att bli avvisad för att man bråkar och skriker är en sak, att bli avvisad enbart pga sitt kön redan i förskoleålder är tråkigt och en utveckling man ska motarbeta genom att aktivt arbeta med genus. Tycker jag då.

K

So Many songs- jag tror att vi alla tjänar på att se mer av varandra än bara könet. Jag är inte heller ok att ett annat av mina barn dissar sin tjejkompis pga tjej när det ska vara "killkväll". Så länge killkväll inte innebär att visa snoppen så borde alla som vanligtvis accepteras och ses som en i gänget, få vara med.

Tatiana

Intressant läsning här.
2 Juni är International Whores Day.
https://jezebel.com/hundreds-of-sex-workers-rally-for-international-whores-1826512163

(Läs kommentarena.)

Catarina - jag är inte bara psykolog utan också mamma

Detta är tricksigt tycker jag. Konstaterade på skolavslutningen idag (söderförort, liten friskola) att det är väldigt mkt pojkar på skolan med halvlångt och långt hår. Min son är en av dem. Visst kan pojkar vara brötiga även med långt hår, men min upplevelse är att på min sons skola får man va lite som man är och alla leker med alla. Det förekommer inget ”skojbrottande” (som ju aldrig är skoj för alla parter) och man jobbar jättemkt med hur man är mot varandra och hur man pratar. Vilket ju är enkelt med en klass per årskurs och 20 barn per klass. Jagvser väldigt stor skillnad mot när min son hänger med barn som inte går på den skolan. En helt annan volym och ett helt annat språk. Ett år till har han där. Sen ska han ut i verkligheten där folk ska påpeka hans långa hår och rosa kläder hela jävla tiden. En svensk passkontrollant sist vi åkte utomlands t e x. Eller utomlands kallar folk honom princess hela tiden, bara för att hans hår korkskruvar sig i värme. O det gulliga är att han skiter i om han blir felkönad för det spelar honom ingen roll, det är vi föräldrar (70-talister) som blir sura.

Nä jag vet inte vart jag är på väg med det här, bara att det är jobbigt att va en bra pojke och jag är rädd att min son kommer märka att han får mer credd om han är en sån där brötig en....

Bodil

Intressant läsning och även kommentarerna. Är det svårare idag än för 28 år sen när min pojke var 6 år undrar jag.
När han var fem-sex gjorde han allt han såg till pistolliknande saker, som han lekte med men han slåss aldrig, hade många kompisar i skolan, spelade fotboll och byggde flygplan med kompis. Två gånger blev han påhoppad av andra killar i skolan och det väldigt allvarligt. Jag tog såklart kontakt med föräldrarna varpå de ena föräldrarna blev tacksamma över att jag kontaktade dem , de andra blev sura. Idag är min son en vuxen empatisk och hårt jobbande man som jag är mycket stolt över. Hur kom vi dit? Mitt mantra var hela tiden, ge barnen mycket kärlek men även regler. Jag var ensam med mina barn det mesta av deras uppväxt och min son har sagt vid något tillfälle: Mamma, jag vet att kvinnor kan, du har varit en bra förebild. Han respekterar tjejer och skulle nu aldrig få för sig att tafsa på dem.

Conny

Bejaka olikheter, vara tillåtande, det är enda lösningen.

Human

Alla föräldrar har väl ansvar för sina barns uppfostran, oavsett flicka eller pojke? Jag/vi känner lika mycket ansvar för dottern som för sonen. Som vår kloka pappa sade till min syster och mig när vi var små "Låt ingen sätta sig på er" Och det har vi inte gjort heller. Problemen börjar när föräldrar lämnar över ansvaret för uppfostran till dagmammor, dagis, skolor etc. Personalen gör ett jättefint jobb, men värdegrunderna sätts i hemmet. Det kräver att man har tid för sina barn.

Human

@ M Tyvärr finns en grupp/grupper av män som tycker att kvinnor är lättklädda och utmanande när de är barhuvade.

Josefin

Känner igen mig mycket i det Christine skriver. Jag har två söner och deras personligheter krockar med idealet. Det knorras en del kring att de är så omtyckta av flickorna, men inte av pojkarna i skolan. Som om det vore något fel med det? De behöver ”lära sig att ta för sig” och ”tuffa upp sig”. Jag tycker att det är motigt. Har inga illusioner om att de skulle bli fantastiska män (sic) om de levde i en bubbla med mig, men alltså denna press utifrån. Pust.

K

Tänker att det stora problemet bottnar i att det är så svårt för de flesta att tänka självkritiskt (utan att bli defensiva). Man vill absolut inte se sin egen roll i det hela, eller kännas vid att ens eget barn skulle ha kunnat gjort.... Minns bara en sån fånig sak som när jag och min bror var på bio, med två kompisar som var bröder och deras mamma efteråt frågade mig angående att min bror skulle ha kastat popcorn på andra i salongen och jag svarade att "det gjorde dina söner också" och hon inte alls ville ta in det. SJÄLVKLART hade min bror ballat ur fullständigt och betett sig olämpligt genom att kasta popcorn och störa de andra biobesökarna, men att hennes EGNA söner skulle ha betett sig precis likadant var otänkbart - för min bror var ju den stökige i gruppen. Det blir alltid så känsligt att se sig själv som en del av problemet.
Btw, jag hör till de som fick stryk som barn, men jag ser det inte alls som en sund uppväxt. Snarare har det fått mig att fundera över om jag alls borde ha familj, själv.
Läste dina tidigare inlägg; skyller dina barns skola verkligen på barnets diagnos när en klasskamrat kallade en tjej för "äcklig hora"? Fattar inte att de vägrar ta tag i problemen - hur oansvariga får de bli??

Conny

Oj, detta var spännande. Sammansatt och intressant om jag får säga så. I alla fall betydligt bättre är spelet som svenska landslaget presterade mot Peru o går då resultatet blev 0-0. Själv fick jag Goolga efter en bra e-handelssida för att inte bli helt uttråkad. Då är det uppiggande med denna bloggen som tröst.

Linda

Jag är 42 år och har tre vuxna barn. Önskar att konto som ditt hade funnits på min tid när de var små. Du mfl har liksom öppnat upp en medvetenhet. Fattar inte hur du orkar. Fi faen kvinna vad du är bra.

Conny

"Jag har suttit och lyssnat på otaliga mammor (jag umgås ganska lite med pappor) som försvarar sina pojkar i absurdum." Kanske dags att börja umgås med pappor också. Det kan ju vara lätt att få en helt skev bild om vad som är vad och vem som är vem och gör och säger... På Gaygalan pratade Alice Bah Kuhnke om att införa en tredje kön men röster från galan menar att tre kön är alldeles för lite. "Vi mot dem" och "de mot oss", "den är si eller så", "de gör så", "dessa ska vara så, eller si". Undrar hur det ska bli?

Svar: Nej tack. Har umgåtts klart med män under denna livstid.
ladydahmer.nu

Human

@Conny @LD Ett tredje kön, hur manipulerar man kromosomerna? Mig veterligen är mannen och sonen XY och jag och dottern XX. Jag kanske sov på den lektionen, men jag fick högsta betyg i biologi i alla fall. Dessutom älskar jag att umgås med min man, visst man kan tröttna och vara klar med sin man, då kanske man måste tänka vidare?

Svar: Jo du har faktiskt missat en hel del på biologifronten!
ladydahmer.nu

Jd

Human:
Det stämmer säkert att ni har de kromosomer du beskriver, för så är det ju i allra flesta fall. Men det finns faktiskt andra kromosomala variationer, en hel drös faktiskt. Många som ingår i det vi slentrianmässigt kallar intersex, när könet är obestämbart.
Några särskilda kromosomer för transpersoner finns det väl dock inte men det finns ju ingen "homo-gen" heller så... Lev och låt leva tänker jag.


Human

@LD upplys mig gärna, om kromosomerna har ändrat sig de senaste åren har jag missat det. Alltid lika villig att lära ny fysisk forskning.

Human

@Ld nu har jag förkovrat mig'
http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/har-kvinnor-fler-kromosomer-man
Det finns personer som föds med dubbla genitaliter, det är väl inte intressant, de brukar med föräldrarnas tillåtelse opereras som mycket små. XX och XY verkar vara hur vår fysiologi är uppbyggd. Jag är ödmjuk om annat bevisas.

Carro

@Human:

Kortfattat:

Intersexuell (förr benämnt hermafrodit)
Har både manliga och kvinnliga könsorgan. Förr valde föräldrarna ett kön och så opererades barnet enligt detta. Nu väntar man förhoppningsvis med operationer tills barnet är stort nog att självt välja.

Den medicinska benämningen är DSD (Disorder of Sex Development).

Här är de vanligaste orsakerna:

1. Androgenokänsliga (AIS)
Det finns fullständig (ovanlig) och partiell. Är XY, men ser ut som kvinnor (fast utan äggstockar och livmoder). Upptäcks kanske först i puberteten (ingen mens). 1-5 per 100 000 födda pojkar

2. Klinefelters syndrom,
De har en extra könskromom: XXY
De blir extra långa män med sparsam skäggväxt. Infertila el lågfertila. 1-2 per 1 000 födda pojkar.

3. Turners syndrom
De saknar en X-kromosom: X0. De blir kortväxta kvinnor som saknar äggstockar och är därför infertila. 1 per 2 500 el 3 500 nyfödda flickor.

4. XYY-syndrom
Här är det inte fråga om oklar könsidentitet, tvärtom är väl dessa “supermanliga”. De är ofta längre än andra. De ser annars ut som vanliga pojkar/män och har samma testosteron-produktion. Tidigare trodde man att de var extra våldsamma, eftersom många hamnade i fängelse. Men nu har man upptäckt att det beror på att de ofta har något lägre intelligens (och därför åker fast). De har normal fertilitet. 1 på 1 000 nyfödda pojkar.

5. Trippel X-syndrom
Kvinnor med tre X-kromosomer. Där är det alltså “superkvinnligt”. Utseendemässigt är de längre än andra flickor och vikten är låg i förhållande till längden. De är som barn snälla och stillsamma. I skolan visar sig läs- och skrivsvårigheter. De flesta är normalbegåvade men har ca 10% lägre intelligens än sina syskon. De tycks vara lika fertila som andra. 1 på 1 000 nyfödda flickor. Se mera här: http://ltarkiv.lakartidningen.se/1999/temp/pda20410.pdf

6. Kongenital binjurebarkshyperplasi (CAH) eller adrenogenitalt syndrom (AGS)
Det betyder medfödd förstoring av binjurebarken.

Sjukdomen beror oftast på en medfödd brist på enzymet 21-hydroxylas (21 OHD), som leder till försämrad produktion av hormonerna kortisol och aldosteron. I stället ökar produktionen av det manliga könshormonet testosteron, vilket gör att flickors yttre könsorgan utvecklas till manliga. Ca 10 av 100 000 nyfödda barn.

Det här är en mycket kortfattad version. Så som svar på ditt konstaterande är det inte en naturlag med XX och XY

Andreas

Du pratar om män och deras kvinnosyn.. Men hur ser du på din egen självinsikt när det gäller din syn på män ? Hälsosam?

Svar: Män som hatar kvinnor mördar våldtar hotar kränker tafsar skrämmer. Män med dålig kvinnosyn förtrycker kvinnor.

Kan du berätta vad för konsekvenser mitt manshat har? Snälla. Jag väntar.
ladydahmer.nu

Tess

Så bra skrivet! Att vilja tillhöra, vara med...väldigt mänskliga känslor och svåra att stå emot även då något kan vara problematiskt. Vi har en konstant dialog här hemma med vår son om bemötande, integritet, att lyssna på nej och även att förstå kroppsspråk då inte alla säger nej utan visar det istället.

Hmm

Såg hos Cissi ämnet ni ska podda om. Jag ber er att noga kolla upp bakgrunden och vem som står bakom dem som ni anser har tolkningsföreträde. Ett annat tips. Kontakta Nalin Pekgul.

Steph

Human ^ Det finns fler kromosomkombinationer än XX och XY. Här är lite basic info från WHO http://www.who.int/genomics/gender/en/index1.html . Susan Bordo har också skrivit en hel del intressanta texter om komplexiteten av sex and gender för den som är intresserad.

Human

Så inga flickor bråkar, är elaka? Vad tjock du är etc? Nähä

Svar: Det är ganska stor skillnad på flickors och pojkars beteende.
ladydahmer.nu

Jennifer

Tja! Införskaffade en ny telefon idag och råkade hamna på ladydahmer.se istället för din sida. Är detta någon sorts copycat eller driver du två bloggar?

Svar: Nä det är typ nån bot som tagit över den adressen. Sett många liknande sidor.
ladydahmer.nu

K

Helt off topic har jag en fråga:
Har du någon hashtag eller liknande för din matlagning? Älskar när du visar mat i din instastory, och blir jätteinspirerad, särskilt av frukostarna du lagar till barnen! Är dock jätteglömsk och har ADHD, så tappar snabbt bort alla glada mattankar jag får.

Därför undrar jag om det någonstans finns samlat mat du lagar, i en form dit man kan gå tillbaka och kolla? Eller om du sitter inne på något bra tips för glad matinspiration?

Tack för bloggen och din instagram, och allt jag fått lära mig under de 9 år jag läst dig! Och för penntricket, världens bästa podd! ❤️

Human

#Fadime säger jag om ärkepatriarkat. Är det så att du hatar "inte alla män" med undantag av din egen man, du är ju gift.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog