Blir man fri nån gång?
Nåt som också är otroligt utmattande är att jag aldrig blir fri impulserna till självskadebeteende. Det var så jag hanterade känslor och stormar tidigare. Jaha blev det jobbigt? Skära mig i armen. Ledsen? Skära. Arg? Skära. Skära eller riva och slå mig själv. 

Just nu är jag i en sån period. Men nu går den inre monologen mer så här: "Arg/ledsen/deprimerad? Skära? Bra idé för det förtjänar jag pga dum i huvudet. Eller nej vänta det blir kladdigt och sen så måste jag dölja det för alla och tänk om barnen eller Oskar upptäcker, hur ska jag förklara det? Äh fan för mycket jobb vi skiter i det". Oftast iallafall. 

Men ibland blir känslan övermäktig och då krävs det verkligen att jag biter ihop och rider igenom. Men känslan och impulsen är alltid där. 

(null)

Kommer för övrigt sluta godkänna alla otrevliga kritiska skitkommentarer från idioter som bara vill spy eller tjafsa. Fattar inte ens varför jag slarvat med den biten. Åh vilka töntar de är egentligen. Borde faktiskt gotta mig i att hur värdelös jag än känner mig ibland så har jag inte sjunkit till den nivå att jag sitter och hatar anonymt på sociala medier. 
Sandra

Åh känner så igen mig! Hanterade också livets skit med att skära mig förr i tiden. Har inte gjort det på massa år men nu när livet är kaos finns tankarna där direkt! Men precis som du har jag tre barn och tanken på att de skulle se göra att jag stoppar impulsen. Tanken kommer bog alltid finnas när livet är jobbigt, tror det är programmerat i hjärnan om man gjort det tidigare :/

Erika

Känner igen. Har inte skurit mig på säkert 10 år, och inte ägnat mig åt ätstört beteende på 6 år, men jäklar vad svårt det kan vara att låta bli. När det känns som om livet går mig ur händerna, när jag är trött och stressad och känner mig dålig. Så vanvettigt lockande. Jag har nog liksom accepterat att det är kroniskt.

Eliza

Hej, tack. Trodde nästan jag var helt ensam om att få bakslag på mitt gamla självskadebeteende såhär i vuxen ålder. Känns som om all problematik med sådant beteende bara magiskt förväntas försvinna när en når 30+, har en relativt ordnad tillvaro och dessutom barn!

Stina

Hej!
Och kram till dig Natashja!
Det är inte roligt när man börjar må dåligt och känner att man liksom förtjänar det..
jag tror att många brottas med sådana känslor och, ja vi har ju gjort fel ibland men
det viktiga är vad vi vill göra med det framöver, vart vill du gå härifrån.
Jag vet inte om du är troende, men mig har det hjälpt att tro på Jesus och förlåtelsen, när allt känns omöjligt.
Du har gjort många bra saker också, så sa ju Jesus om de som hade syndat, de har ju även gjort många bra saker så
vi ska vara snälla mot varandra och även oss själva och låta oss växa och gå framåt.
Det viktigaste är vad du kan göra nu, du behöver inte vara bäst eller ens göra bäst eller mest´
eller ens tillräckligt.
Bara gör så gott du DU kan och kom ihåg att du är älskad.
Gud älskar dig.
Kram!!

Ulrika

Har samma problem. Som tur är försvinner ångesten och tankarna mer och mer för varje år som går. Senast jag skar mig var nog fyra år sedan!! Vilket jävla stort åstadkommande ändå. Känns skönt att tänka att jag faktiskt inte gör det längre, även om tanken har slagit mig flera gånger sedan dess.

Hur ska man hantera det då? Ingen jävla aning. Ingen aning om hur jag har sluppit ta den utvägen de sista åren. Kanske för att jag sänkt kraven? Lärt mig att jag är såhär, det finns inget att ändra på. Och tänka att man kanske bara kan sitta och känna känslan och ångesten istället för att agera på den..

Ellie

Sista meningen👌🏼 Helt rätt tänkt, hejja dig Lady D!

Akka

Hej,
Det kanske är så att känslan eller tankarna alltid kommer sitta i. Saken är ju den att man gör det för att det hjälper (kortsiktigt och på ett dåligt sätt- men ändå). Men, impulserna blir, vad jag har märkt, svagare med tiden och själva handlingen kommer längre och längre bort och verkar allt mer absurd och som du skriver kladdig. Obehaget efteråt, att någon ser, att ens barn skulle se (klarar inte av att tänka på det vad gäller mitt skrutt) är ju också något att ta stöd i och som tar en ännu en bit bort från handlingen. Vägen till rakbladet är liksom inte lika enkel längre, det finns dörrar och barn och framtid och kanske till och med lite självkänsla att ta sig över först. Ändå fint att bli äldre!
Jag avskyr den här tiden på året, jag har minnen av år då december till april varit som svarta hål. Jag tror inte det kommer försvinna helt, aldrig. Och åter om kommer jag nog alltid vara för känslig eller för labil men det kanske är ok och jag tänker inte rispa och skära mer och om du ursäktar att jag lägger mig i- jag tycker inte att du ska göra det heller! Tack för att du skrev om detta, fint att känna sig mindre ensam!

Akka

PS. Och när jag läser din inre monolog- som jag känner igen- då blir det rätt tydligt... varför skulle du vara dum i huvudet, straffa dig själv etc. verkar jättemärkligt! Ändå händer det att jag vevar igång sådär mot mig själv. Skulle ju aldrig komma på tanken att tänka så om någon annan "hon är ju dum i huvudet- hon borde aldrig få gå ut- hon borde straffas", och om någon man höll av sa så om sig.. då skulle ju ens hjärta nästan gå sönder för den! DS.

Mika

❤️❤️❤️

Linda

Du är inte ensam, om det är någon tröst (tveksamt va). Det är likadant för mig som skar mig i perioder i cirka 15 år, även om en har slutat för länge sedan så sitter ju impulsen så hårt inrotad. Fan vad ofta jag känner att det vore så skönt att få lätta på trycket lite, men så tänker jag på min snart treåriga son, vill inte att han ska se några sår. Tids nog kommer han ju fråga varför mammas armar är helt buckliga av bleknade ärr och jag vet inte vad jag ska svara. Sanningen vill jag ju inte berätta, att mamma gjort det när hon varit ledsen, för tänk om han skulle få för sig att göra likadant. Skräcken! Först nu när jag själv är förälder börjar jag inse hur riktigt jävla jobbigt det varit för min mamma att se mig göra så mot mig själv...

Pernilla

Jag uppskattar dig och din blogg jättemycket. Tack för att du delar <3

Cecilia

Hur ska en säga detta? Beklagar verkligen att andra känner lika, men också som att något tungt lyfts av en när en läser att det FINNS andra (vuxna!) som fortfarande har problem med det här - så verkligen inte "skönt" men.. ja.. vet inte vad en ska skriva? Har så jävla mycket skit med mig från tidigare angående att bli hånad hemma för mina diverse självskadebeteenden när jag var tonåring, så skammen att det fortfarande händer (i höstas - 29 år gammal - för första gången på i alla fall 3 år) är helt.. DOG typ efteråt! Och sen är det ju det där efterföljande smygandet (kjol/shorts har jag redan aldrig p g a mina gamla ärr, men i o m det i september fick det - för första gången på typ 10 år - även bli konstant långärmat och tänka på hur jag rörde mig så dom inte gled/kavlades upp - så har ju blivit STÄNDIGT påmind om mitt jävla misslyckande och att känna mig kass. Tappade kontrollen helt och bara högg och högg och "mindfulness" kom inte ens över mig, att kunna avvisa, förrän efteråt. Är väl först nu i Feb/Mars som det ej ser färskt ut längre och har smält in med hur det såg ut innan). SKAMMEN! Att en inte är ensam kvar i detta skit av STÄNDIGA impulser (även om min självkontroll ÄR sämre verkar det) är något som jag behövde höra, även om jag inte önskar det på någon annan. ❤️

Isa

Känner igen mig. Läste en gång att anorektiker blir beroende av kroppsegna hungerdämpande endorfiner och att det därför kan vara väldigt svårt att tillfriskna, och har funderat mycket på om vi genom att skära/rispa har skaffat oss ett kemiskt beroende av smärtdämpande endorfiner? Mycket intressant tycker jag, och isf en "logisk" anledning till att känna sig mindre dålig om man vill fortsätta.

J

Åh, känner igen det där..... har fortfarande muskelminnet är kvar, trots flera år sedan jag sist skar mig....

Maria

Har så gott som slutat skära mig(1 år sen sist drygt), men ja känslan av att vilja skära mig då jag mår skit kommer lite då och då.

Jana

Känner igen mig. 36 år och "fungerande", ändå kan jag längta efter smärtan av rakblad när livet tär. För mig har antidepressiva hjälpt för att minska svackorna i livet och även ångesten som framkallar självakadekänslorna, förstår att det inte är för alla så klart, men gör det uthärdligt för mig.

Lisa

Har också fortfarande såna här impulser, ofta. Är snart 31 och inte skurit mig på typ sju-åtta år. Vet ju att det inte förändrar nåt ändå om jag skadar mig, så kan skita i det. Har uppmärksammat att ju äldre jag blir, desto mindre öppnar jag mig om min mentala tillvaro. Så jävla sorgligt. Känner ibland en djup desperation efter att få brista igen, men som att jag jämt behöver ”agera vuxet” istället, vafan det nu ens betyder.
Är så jävla besviken och förbannad över att psykisk ohälsa fortf omsluts av fördomen att det är typ pubertalt. Förr kunde jag vara brutalt öppen tack vare min frustration och beslutsamhet att få vistas i samhället trots mina problem. Men nu är det som stopp. Känner mig som en gammal tvärproppad golvbrunn. Som att jag har bokat tid med typ cleanpipe så de kan blåsa ur mig med sin jävla högtryckstvätt, men de kommer aldrig. Är så jävla rädd att det bara ska stagnera såhär.

Grethe

Åååååh 😢😢😍💙
Du er IKKE DUM I HUET, det kan jeg bare fortelle deg med en gang!! 💜
Jeg leser bloggen din hver dag, og du er en veldig vakker og klok kvinne, kjäre deg 💜
Jeg så deg på tv4 her for en stund siden, du var på Malou efter tio 👍😊
Jeg ble helt henfört av deg jeg 💜
Tenker på deg, og håper du klarer dette 💜 🌸 Varm klem 🌸

K

Känner igen mig. Min första impuls är alltid svält eller självskada när jag mår dåligt. Jag tycker DBT har hjälpt lite och jag had i alla fall lärt mig förstå mina överväldigande känslor! Kan tipsa om denna övningsbok som har hjälpt en del i alla fall:
https://www.adlibris.com/se/bok/dialectical-behavior-therapy-workbook-9781572245136

Strimlad skinka

Be att få en utredning för att se om du möter diagnostiska kriterier för EIPS/Borderline, då kan du få remiss till DBT-behandling som hjälper med exakt det du beskriver. Men känner jag dig rätt är grupp och behandling på mottagning inget för dig, beställ då genast DBT arbetsblad boken av Marsha Linehan. Det kommer att förändra ditt liv. Jag vet. Den viktigaste boken jag nånsin läst och jag bläddrar fortf i den regelbundet, det finns en strategi för allt och skiten funkar.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog