Hur jobbar man genusmedvetet med äldre barn?
Jag tänkte på, häromdagen, att det inte finns några böcker om genus som handlar om hur man konkret gör med äldre barn. Hur man pratar med pojkar och flickor om kvinnoförtryck och mäns våld, hur man får flickor att veta sitt värde och pojkar att förstå sin position och att det är viktigt att de motarbetar könsmaktordningen och hur detta ska gå till.
 
Hur uppmuntrar man pojkar att våga ifrågasätta och säga ifrån när killarna i klassen eller vännerna till och med, beter sig förtryckande eller sexistiskt? Hur lär man dem att känna igen det? Hur lär man dem att känna igen maktbeteende och machonormer? Hur pratar man med en åttaåring? Hur pratar man med en fjortonåring? 
 
Och hur pratar man med tjejer om mansnormen och mansvurmandet? Hur hanterar man och motarbetar att ens döttrar blir ett av de där manstillvända våpen som "Inte är som andra tjejer" och som tror de är mer värda om de bekräftas av killarna i klassen? Hur pratar man med dem om att man inte är en bättre tjej om man är som killarna, att kvinnliga relationer är viktigast av allt? Hur lär man dem att känna igen och framförallt ta avstånd från killarnas maktbeteende och överordning? 
 
Vi pratar ju lite om det, det måste man ju redan från början ju, vi pratar om killarna i klassen som tar en massa plats och att de stör och jag påpekar att "har ni tänkt på att det alltid är killarna och aldrig är tjejerna som gör si och så? Vad tror ni det beror på?". Och jag pratar med T om att killar kan ofta vara si men en del få är också så och du kan välja att vara det också. Att alla killar inte är dumma och att det är viktigt att försöka vara en sån kille själv. Alltså en kille som inte är dum. (Ok alla män är problematiska på nåt sätt men det finns ju grader i helvetet). 
 
Jag saknar mer konkreta samtal och tips på hur man gör, för jag vet inte. Jag blir inte klokare av luddiga filosofiska samtal om "normbrytande" och "prata om normer" för jag vill att nån typ säger att "när killarna i klassen gör så här då ska du lära dina barn att......". Om ni fattar hur jag menar. 

(null)

Josefine - tre barn och utmattningsyndrom

Det är ju såå viktigt att vi pratar med våra barn om det! Än så länge kan jag bara prata med mina tjejer som är 6 och 9, och sätta ord på min 2-åriga sons känslor. Men jag funderar på hur mycket "skit" man kan snacka om det manliga könet...? Än så länge pratar jag om hur det har sett ut rent historiskt och vi skrattar och pratar om hur knasigt och fruktansvärt det faktiskt varit! Jag hoppas på att få dom medvetna om att dom ska kunna sätta krav på alla män i deras närhet genom att dom ska tycka att det är helt naturligt att man delar på ALLT och att man som tjej har samma rättigheter. Sedan tänker jag att dom gärna får lyssna på mina diskussioner med deras pappa om detta! För hans medvetande jobbar jag för fullt med också!

Hoppas få många tips i tråden som kommer bli!

Therese

Jag har sagt åt min pojke (sex år) att man ska försöka vara extra snäll mot flickor för de har det jobbigare än (de flesta) pojkar. När han frågar varför så går jag igenom väldigt översiktligt att män och kvinnor var relativt jämställda för länge länge sedan, men när vi lärde oss att bruka jorden så skapades det ojämlika samhället. Och så ger jag tydliga men barnvänliga exempel på hur illa kvinnor har behandlats genom historien och hur svårt det är att vara flicka. Man måste så klart göra informationen barnvänlig och tillgänglig, men budskapet måste gå fram. Samtidigt lyfter jag fram att pojkar så klart också kan ha det jobbigt och att det därför är viktigt att försöka vara snäll mot alla. Denna genomgång kommer han att få många ggr av mig och ju äldre han blir desto tydligare och mer grafisk information om det ojämställda samhället kommer han att få.

Anonym

Fast genus handlar inte om kvinnoförtryck och mäns våld. Vad socialt konstruerat kön, genus, är eller vad som förväntas av pojkar och flickor enbart beroende på kön tas upp i skolan förmodar jag och helt säkert finns många kurser på högskolenivå. Du har en massa idéer om patriarkat, mäns våld och förtryck mot kvinnor men det har inget med genusmedvetande att göra. Förövrigt så motverkar socialt konstruerat manligt kön våld mot kvinnor och barn. Åtminstone i Sverige. Kanske nåt att lära ut till våra ungdomar?

Svar: Genusmedvetet föräldraskap handlar om att motverka bland annat machonormer och patriarkalt beteende. Om att fostra pojkar som inte blir våldsamma. Och att manligt socialt konstruerat kön skulle motverka våld var nog det roligaste och dummaste jag hört! HAHAHAHAHAHAHA
ladydahmer.nu

Cecilia

Skulle också gärna läsa mer om detta, som förvisso icke-förälder eller "uppfostrare" av något slag, men likväl någon som vänners barn i skolålder verkar börjat se som någon slags "förebild" och framför allt EN flicka (av någon outgrundlig anledning) verkligen börjat se väldigt mycket upp, och komma med mycket frågor, till (mycket gällande detta med att "vara tjej"). Vill vara en så informerad och positiv influens (utan att inkräkta på föräldrarnas uppfostran, självklart) som möjligt och som barnfri är det främst då bekantas barn gått en ganska bra bit från bebis och småbarns-stadiet som detta tar vid. Får liksom mest gissa mig fram och "freestyla" och ofta inser jag efteråt att det blivit tokigt eller i värsta fall helt fel (Svårt att prata med föräldrarna också då den ena är ganska öppen men den andra mycket mer "konservativ" eller hur man ska säga och jag inte vill lägga mig i deras relation eller uppfostran liksom, eller rent av göra mig osams med dom båda som någon slags "uppviglare", även om jag tror /vet att den ena känner väldigt mycket som jag när det kommer till kritan. Försöker mer och mer att liksom "visa" genom att "vara", men det räcker verkligen INTE hela vägen fram alla gånger - snarare mindre och mindre).

S

Högstadieeleven kan läsa ungdomsboken "Tusen gånger starkare" (iofs har den några år på nacken)

Malin Johansson

Själv köpte jag "Feminism pågår" till kidsen.

Cilla

Det är en väldig intressant fråga med tusen alternativt noll svar (beroende på hur cynisk man är för dagen ;) ).

Jag själv arbetar/har arbetat med kriminella ungdomsgrabbar samt missbrukande unga kvinnor inom tvångsvården. De kvinnor jag arbetade med var tyvärr verkligheten så att majoriteten var traumatiserade i mer eller mindre utsträckning på grund av utsatthet för våld och våldtäkter där män (främlingar, pojkvänner, pappor och allt där emellan) var förövare. Där missbruket gjorde dem ännu mer utsatta samt att många finansierade sitt missbruk med prostitution. Att tala genus med dessa kvinnor var svårt tyckte jag. Extremt svårt. I alla fall i relation till mannen. Dessa kvinnor är ju antagligen de mest utsatta vi har i Sverige (om vi håller oss nationellt, för att slippa ta på oss kulturglasögonen m.m. i just den här diskussionen) - vilket gör att de inte kan jämföras med gemene tonårstjej.

Nu arbetar jag istället med ungdomar av manligt kön som är kriminella och/eller missbrukare samt har (precis som ovannämda kvinnor) andra problem av psykisk och social natur. Dessa killar är i många fall den här farliga machomannen som omtalas i de flesta genusmedvetna diskussionerna. När jag då samtalar med dessa killar får jag ofta höra "det är så jävla skönt att få prata med dig, du är ju brud... då behöver man inte vara så tuff". När jag nu har fått höra denna kontentan av denna fras x antal gånger från flera olika unga män så blir jag rätt ledsen faktiskt. Jag ursäktar inte deras utåtagerande beteende på något sätt, men majoriteten av deras offer är precis som de själva - unga män. Att diskutera genus med de här killarna upplever jag som enklare än de kvinnor jag har jobbat med.

Det jag vill försöka säga är att det kanske inte behöver vara så krångligt. Att låta unga killar få vara "otuffa", uppmärksamma "icke jämställt beteende" och kanske inte bara säga nej eller stopp - utan diskutera just den situationen i lugn och ro. Det är många bäckar små i det stora samhället, de är ju än dock individer som fattar beslut oavsett storleksgrad.

Vet att de individer jag arbetar med är "extremer", även om mitt eventuellt påhittade ord känns opassande. För alla är individer och fina på sitt sätt. Jag själv är en ung kvinna som just nu arbetar på en rätt så mansdominerad arbetsplats, där jag hoppas att dessa farliga unga män som kommer från en kriminell livsstil (extrem machokultur) får en chans och att jag kan bistå till den.

Jag är absolut medveten att man bör utforska ordvalet "tuff" och det attributet inte behövs när man talar med en kvinna... Men just de Jag jobbar med så är fokuset just då att låta de få prata ut, kanske till och med få gråta en skvätt. Små steg, vilket från ett större perspektiv känns frustrerande. Men från mitt perspektiv, mittemot den arga och ledsna ungdomen, känns det helt rätt.

Ni har jag babblat klart haha! Men ville bara lyfta det här perspektivet också. Att minutiöst planera förhållningssättet till unga individer ("problematiska" som "icke-problematiska") blir nog svårt. Men absolut så behövs en drös genusmedvetna vuxna förebilder till våra ungdomar!

Avslutningsvis; ja, jag kallar mig själv feminist. Nej, jag är inte förälder. Och ja, jag har själv blivit traumatiserad av en man som jag trodde älskade mig. Och ja, jag har uppenbarligen dålig erfarenhet av feministiska forum där man får utstå mycket skit.

Louise

Vi pratar och pratar och pratar och reagerar, reagerar, reagerar och diskuterar, diskuterar och diskuterar. Återkommer om 5 år när de fyller 17 och 20.

Anonym

Genusmedvetet föräldraskap trodde jag handlar om att tillåta med utökat alternativ för både pojkar och flickor. Inte motverka nåt överhuvudtaget. Och de ramar som sätts för okej beteende ska vara lika för alla. Detta är liksom grunderna som du borde känna till.

Svar: Då trodde du fel
ladydahmer.nu

Jd

Om man ska prata om matchonormen med barn så skulle det underlätta om man konkretiserade vad den är för något.
Tycker det blir svårt ju mer jag försöker reducera ner det.

Är det att vara "tuff"? Är inte det samma som att vara modig, en positiv egenskap i rätt lägen?
Är det att "ta för sig", likaledes bra i rätt sammanhang...

Eller är det att trycka ner det som anses feminint? Där känns det iaf som att det går att ta på något som går att säga "så ska du inte göra."
Och vill man lära sina pojkar att försvara de som kodas som feminina, om de utsätts? Är det en matcho beskyddarroll då som också blir problematisk?

Tycker det blir svårt med de här lite svepande begreppen som matchonorm och patriarkat eftersom de inte helt lätt går att fånga i "det lilla" utan mer syns i det stora, strukturella.

Anonym

JD. Skulle säga att machonormen är ett ideal för män som vurmar för en särskiljande princip mellan könen och där mannen bestämmer och dominerar kvinnan. Omhuldar man denna princip och eftersträvar detta ideal som man så är man macho. Dvs den är utdöende i Sverige idag eftersom den inte reproducerar sig. Vilket betyder att machonormen inte längre är någon svensk manlighetsnorm. Intressantare frågeställning är väl hur den svenska manlighetsnorm ser ut idag. Vad förväntas av en svensk man? Hur ska en svensk man vara för att vara en bra man? Hur ser samhällets tryck ut för att forma denna man? De män som ändå blir macho blir det i vart fall inte pga social konstruktion. Subkulturer i kriminella kretsar är säkert en kvarvarande "machomotor" men jag menar att detta får man faktiskt skilja på om vi talar om genus och socialt konstruktionstryck. Till den frågeställningen hör mina 3 första frågor.

Jenny

Har en 13-årig son som vi pratat mycket med om jämställdhet, feminism och hur man är schysst mot andra. Det jag hör honom berätta om hur killarna beter sig i skolan gör mig mörkrädd. Det är våld och porr när de surfas på rasterna, ”tjejer är smuts”, feminister är galna och feminism är värdelöst. Min son går undan eller säger ifrån. Men det gör honom också väldigt ensam. Köper han inte deras garv så utesluts han. Han säger att det känns svårt att alltid vara den som just säger ifrån, att han inte alltid vill ta striden. Samtidigt som han har ett oerhört rättspatos. Jag är både stolt och orolig. Vi har pratat med skolan och det kommer ske åtgärder genom att elevcoacher skall prata med killarna. Hur ska man tänka? Jag vill stötta honom att fortfarande stå på sig, men inte att han ska vara ensam.

Jd

Anonym:
Tack för input. Att särskilja mellan könen kan nog alla känna igen. Från tidig ålder. Räcker ju att titta på hur tidigt förskolebarn delar upp sig.
Att däremot "dominera kvinnan" känns rätt främmande måste jag säga.
De subkulturer du nämner är jag bekant med via yrkeslivet och att ge sig på en kvinna står inte högt i kurs, men däremot att hävda sin manlighet genom hård konkurrens med andra män samt att ta avstånd från det som anses kvinnligt. Återigen det där särskiljandet och hur vi "gör kön."

Nej att vara matcho känns inte särskilt svenskt, men det beror väl på vad man definierar som matcho. Därav min frågeställning. Ska vi kritisera ett system måste vi ju veta vad det är, hur det byggs upp och vad som kännetecknar det.

ZuhurTheMotivator

Det är ett viktigt ämne som du lyfter upp Ladydahmer! Som mamma till en 2-årig flicka går jag redan idag runt och tänker på hur jag på bästa sätt kan lära henne att ”inte ta skit” från pojkar och män i framtiden 🤔 Som utbildare i mäns våld mot kvinnor tycker jag att vi skulle vinna mycket på att lära våra pojkar hur mäns våld yttrar sig samt våldets omfattning (t ex. att män utövar våld mot såväl andra män som pojkar/flickor/kvinnor/äldre/HBTQ personer/funktionsnedsatta (!)). Om vi lyckas utbilda våra unga pojkar om vad de senare (som män) är kapabla till kan vi kanske förebygga kvinnofridsbrott - helt och hållet? Vad tycker ni? 😊

Jd

ZuhurTheMotivator

Att vara kapabel till våld är långt ifrån detsamma som att utöva det, och dessutom att utöva det mot en svagare part.
Jag tror samhället har varit utomordentligt bra på att lära ut till pojkar att den manliga könsrollen innefattar potentialen till våld/styrka. Se alla barnprogram med hjältar och skurkar, alla TV-spel, serier, ja all idrott i viss mån.

Att inte slå någon/utöva våld mot någon tror jag inte heller samhället på något sätt glömt att meddela våra barn. Att det är fel att slåss tror jag varenda unge är på det klara med? Att det ska vara rättvist är barn rätt noga med.

Ändå förekommer våld. Inte på grund av, utan trots de normer som genomsyrar samhället. Det är inte normativt okej för en man att slå en kvinna, en gammal, och knappt en annan man.

Jag tror det är bra att utbilda om våldets omfattning, absolut. Men jag tror tyvärr att det kommer hindra att våld i nära relationer uppstår lika lite som att utbildning kring droger, rån eller annan brottslighet presenterat med siffror hindrar att dessa brott begås. Eftersom vi måste ner i den komplexitet som orsakar brotten. Våldet/rånet/brottet är liksom symptomet, men inte den grundläggande orsaken. Vad gäller våld i nära relation måste vi nog snarare utbilda barn mer om relationer tänker jag? Om anknytning, kommunikation, svartsjuka.

Lisa

Jag förklarade vad patriarkatet var för min dotter när hon var åtta år. Jag sa helt enkelt att det är en vansinnig ide om att män är mer värda än kvinnor, att allt män gör är mer värt än det kvinnor gör och att män har rätt att bestämma över kvinnor. Hon sa att då är patriarkatet skit, vilket jag höll med om. Sedan sa jag att feminism handlar om att protestera mot patriarkatet. Hon sa att då är feminism bra, vilket jag också höll med om.

För mig var och är det viktigt att inte reducera patriarkat och feminism till något som bara rör just hennes värld med skola och så vidare utan att säga som det är, att det finns överallt.

Idag är min dotter 14.
Hon vrålar "Dra åt helvete gubbjävel, det här är min trappuppgång lika mycket som din" när granngubben säger att hon inte får stå och hänga nere i sin egen port (hon väntade på mig därnere tyst och snällt utan att störa någon).

Hon slår fast att lärarna är sexister som särbehandlar tjejer när hennes bästa kompis blir tillfälligt avstängd från skolan trots att många killar i samma årskurs betett sig mycket värre utan att det blivit konsekvenser.

Hon utbrister: - Hoppas hon själv skulle träffa en likadan barnmorska om hon skulle behöva göra abort, då kanske hon fattar, när vi hör nyhetsinslag om den abortvägrande barnmorskan på bilradion.

Och hon suckar och säger: - De är själva sexister och borde bilda klubb med islamisterna angående Sverigedemokraterna.

Så jag tycker att hon har ganska bra koll på feminism.
Att hon sminkar sig, rakar sig under armarna och gillar att shoppa kläder skiter jag i, det tycker jag är normalt på högstadiet och det gör jag för övrigt själv också. För jag är ingen politiskt korrekt livsstilistisk övermänniska bara för att jag pratade med min dotter om patriarkatet redan när hon var åtta år. Jag svär ibland, dricker vin framför barnen ibland och har inget särskilt normbrytande utseende och inga planer på att medvetet skaffa mig det heller. ( min feministiska kamp har för övrigt aldrig främst varit fokuserad på utseendefrågor).


Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog