När egna sonens rätt går före flickornas rätt att få vara ifred
Shit, har jag blivit den där föräldern nu? Den där som ba "min son får inte vara meeeeeeed!!!". Jag har ju ondgjort mig över den typen av morsor (alltid morsor för farsor bryr sig generellt inte ett skit om sina barns relationer) som inte förstår att tjejer kanske inte vill leka med deras jävla snubbiga förtryckarsöner. Ja alltså jag vet att de är barn men vet ni? Även i tidig ålder så lär sig pojkar maktbeteende och härskartekniker. Och flickor lär sig lika tidigt att vika sig för dem. 
 
Jag kommer ihåg en mamma som ba "ja det var ju inte konstigt att lilla Kalle och Nisse förstörde tjejernas koja. De fick ju inte vara med och leka" och jo, ja, jag förstår det också - som en vuxen som förstår att barn agerar dumt och utåtagerande när de känner sig ledsna - men det var ändå så talande på nåt sätt. Kanske inte så konstigt att Kalle och Nisse inte fick vara med om de har för vana att sabba tjejernas lekar? 
 
Jag tycker det är skitsvårt det där. Att balansera tjejernas rätt till att få vara ifred från pojkar med egna sonens känslor. Här famlar jag verkligen i mörkret och jag vill ju inte bli den där oförstående morsan som sätter sin egna sons känslor före flickornas rätt, inte när jag vill uppfostra en framtida man som vet när han ska backa och lämna kvinnor ifred. Det är detta jävla patriarkat alltså. I en feministisk utopi så skulle detta vara en ickefråga: då skulle jag aldrig behöva fundera på att värna flickors rätt att vara ifred eller hantera pojkars sårade känslor. 
 
Det går ju igen i vuxenlivet liksom och det vill jag motverka. Ni vet vuxna män som blir så jävla kränkta för att de inte får vara med i kvinnoseparatistiska sammanhang, som ändå kräver plats, dundrar in, tar över, tränger sig på. "Hallå tjejer sitter ni här alldeles ensamma?!" (För en kvinna utan man är alltid ensam) 
 
Så är jag den morsan nu? Som blir helt blind när det gäller egna sonen? Herregud jag vet fan inte! 
Malin

Men behöver det gå i konflikt med varandra? Att lära sönerna respektera alla oavsett kön, och ändå hjälpa sitt eget barn i en svår situation, det kan samexistera tänker jag. Du säger ju själv att det handlar om strukturer och inte individnivå.
Om inte du backar upp din son, vem ska då göra det liksom. Låt individen gå före, Han lär ju knappast bli en brölare bara för att han får hjälp att vara med i deras lek.

Josefine - tre barn och utmattningsyndrom

Men testa att ställa dig frågan "Vad det var som gjorde att han inte fick vara med?" Vad berodde det på? Antagligen har det inte med att göra att han är just pojke? Mer ett beteende eller att han är just den äldres lillasyskon.... Jag har två tjejer på raken och lillasyster får ju absolut inte vara med alla gånger, trots att hon är tjej menar jag! Men just det där att dom inte får vara med. Skitsvårt! Gör ju ont i mammahjärtat och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det; ska jag propsa på att alla visst får vara med och leka eller ska jag ge storasyster sitt eget space liksom?

Svar: Nej här handlade det om att han var pojke. Annars är de andra, storasyster inkluderat,snabba med att berätta vad han gjort fel. N och T har samma vänner och har alltid haft. Det handlar inte om att alla får vara med utan analys utan om att de tillhör samma gäng.
ladydahmer.nu

Nadja

Vet att du skrev att fäder generellt inte bryr sig om sina barns relationer.
Måste bara säga något som kan väcka hopp, i mitt småländska samhälle där jag växte upp
har jag aldrig märkt av det. Där har alltid papporna (födda på 50-talet) lagt sig i precis lika mycket som
mammorna. Åker och skäller ut folk (barn) som behandlar barnen illa, och är lika oroliga och stöttande som mammorna.
Bra ju!

Amanda

Nadja: men vänta stopp stopp, menar du att vuxna män åker och skäller ut barn? Låter verkligen inte som något som väcker hopp?

Tess

Mina två äldsta av av 4 är alltid tillsammans och pojken får alltid vara med syrran. Och säger nån att hennes lillebror inte får vara med då jädrar! Jag tänker att det är kanske inte är din dotters fel att brorsan inte får vara med utan det kanske var kompisen som ville vara utan brorsan? Min man är också en sån där man som bryr sig om barnens relation ☺️ (Mina två äldsta är 10 och 11 )

X

När jag mobbades på mellanstadiet var det alltid min far som pratade med de andras föräldrar eller med lärare. Det var alltid han som körde mig till kompisar och pratade över en kaffe med deras föräldrar. Mamma orkade inte med sånt

Helena

Nej alla pappor skiter inte i sina barns relationer! Det finns fantastiska pappor som är exakt lika bra föräldrar som mammor.

J

Dystert att läsa att du avfärdar pojkar som bröliga, finns massa lugna, eftertänksamma och omsorgsfulla pojkar som skulle kunna passa din sons temperament - om du bara ville se dem och inte kategorisera efter kön. Det stämmer säkert på en generaliserat sätt: och du verkar haft dåliga erfarenheter av pojkbarn, men glöm inte att individerna utanför normkurvan också finns.

Svar: Sa jag alla pojkar?
ladydahmer.nu

Anna

Så svårt! Min fyraåriga son ville hemskt gärna vara med och bygga koja med två jämnåriga flickor på öppna förskolan, men blev avvisad utan pardon. Gjorde ont i mitt mammahjärta, men jag tänkte att de kanske redan fått dig erfarenhet av pojkar som bara brötar och förstör (vilket min son absolut inte hade tänkt göra, men det kunde ju inte de veta).

Anonym

Vi lär oss att vi ska låta killarna va med, få som dom vill annars jävlas dom med oss, river kojan. Senare i livet blir det ett jävla surande och dålig stämning och tom hot om våld om dom inte får ligga eller att vi inte underordnar oss😡😡😡

Svar: Japp
ladydahmer.nu

Elli

Jag tänker dock att det är viss skillnad på om t.ex. två flickor sitter och leker på fritids och två killar kommer och stör för att de vill vara med/ha uppmärksamhet eller om det är som du skrev i ditt tidigare inlägg, att båda barnen är över hos en kompis och leker. Att i den senare situationen utesluta någon oavsett anledning är ju väldigt elakt (sen kanske barnen själva inte alltid reflekterar över det). Om uteslutningen dessutom endast görs på grund av kön så är det inte konstigt att invända!

(Samtidigt händer det väl också att barn vill vara själva med vänner ibland och då kan utestänga andra kompisar och kanske har svårt att göra det på ett bra sätt. Vet själv från när jag och syrran var små och hängde med grannbarnen att det kunde bli sådana konflikter. Det är svårt med kompisgäng! Extra svårt med könsaspekten också. Tror dock inte att lösningen är att ignorera utan just att diskutera med barnen och försöka stötta, vilket ju är vad du verkar göra.)

J

Nej du sa inte "alla pojkar" men sammantaget inläggen på detta tema är återkommande, även hur lösningen på att din sons personlighet passar bäst med tjejer, och att du uppmuntrar det ger känslan av att du gett upp att han ska hitta pojkkompisar som han passar med. Att du skriver att pojkar tidigt lär sig härskartekniker och maktbeteenden förstärker det budskapet. Jag förstår så klart att du inte menar "alla pojkar" men särskilt när det generaliseras med barn känns det extra uppgivet.

Svar: Min son har pojkkompisar. Ickebröliga sådana.

Men ett problem med framförallt pojkgruppen är att även de pojkar som inte är macho dras med och indoktrineras. Pojkar fostrar varandra och detta är ett erkänt problem inom genusmedvetna kretsar.
ladydahmer.nu

Maj

Jag som har en såndär emellanåt störig och brölig son (men som också är otroligt känslig och mjuk) blir ofta rätt ledsen när jag läser om hur man ser på de här barnen. Det finns ett sådant skuldbeläggande på föräldrarna och alla vuxna runt omkring, och jag kan stundtals tycka det är väldigt jobbigt att veta att vi som föräldrar i vissa ögon avfärdas som sådana som inte lärt vårt barn bättre. Min son har haft ett stereotypt "pojkigt" beteende ända sedan han var väldigt liten: Hög fysisk aktivitet, extrem fascination för fordon, maskiner, besatt av att hacka och slå på saker, svårt att läsa av leksituationer med andra barn och är precis den där som dundrar in och river kojor och klossbyggen. Han säger att han inte tycker om att leka med flickor för dom vill bara leka lugna lekar och han vill bra leka våldsamma lekar (hans egna ord). Han är ett sånt barn som fått dockor och smycken och klänningar men ratat allt med stor emfas (även innan förskoleåldern). Vi har medvetet sett till att en majoritet av barnprogrammen han tittar på har flickor i huvudrollerna och i hjälterollerna osv osv. ÄNDÅ kommer de där jädra kommentarerna om att "flickor är tråkiga", "flickor kan inte leka coola lekar" (även fast bästa kompisen är tjej och den starkaste och coolaste han vet, men hon är liksom "utanför normen".) Vi har väldigt bra kontakt med förskolan och andra föräldrar på förskolan, och min son och hans bråkiga killkompisar "tillåts" inte alls hålla på så här. Både de vuxna på förskolan och vi föräldrar gör allt i vår makt att vända de här beteendena och jag hoppas verkligen att resultaten av våra ansträngningar kommer att synas så småningom, men det är en process. Med rätt vägledning så hoppas jag att det ska bli bättre när de här barnen mognar och impulskontrollen blir bättre.
Det finns forskning som visar att pojkar generellt är senare i sin motoriska utveckling och att det tar sig uttryck i att de upplevs som klumpiga och buffliga i kontakten med andra barn. Det i kombination med att ha en hög fysisk aktivitetsnivå resulterar i ett "stökigt" barn. De här barnen behöver utmanas och tröttas ut fysiskt lika mycket som de behöver "uppfostras". Jag tycker det känns så orättvist att folk ser på det som att mitt barn "lärt sig" att han får riva någon annans koja eller stöka och störa andra barns lek bara för att han är pojke, när det enda jag ser är ett barn som ligger lite efter i sin sociala och empatiska utveckling och inte har en fullt utvecklad impulskontroll än. Att faktiskt se det tror jag är det som kanske kan hjälpa de här barnen mest av allt, att vissa av dessa beteenden faktiskt handlar om oförmåga. Förstår man det så tror jag att man som vuxen har väldigt mycket bättre förutsättningar att hjälpa, stötta och vägleda de här barnen till att inte låta den här sortens beteende följa med upp i åldrarna.

Tryit

Eller så låter man barn ha sin värld en smula ifred, lite mindre engagemang från föräldrar och låta barn lösa sina konflikter och inte tala om vad de ska känna. Ett problem att ha en alltför stark genusagenda för sina barn - det blir trassligt och kontraproduktivt. Din son kanske strävar efter att göra vad du vill för att göra dig glad, inte vad han själv vill. Samma med dottern. Det är det svåraste som förälder: att försöka att inte lägga sig i hela tiden. När det gäller uppfostran av pojkar tänker jag att pappor/manliga förebilder är det viktigaste. Och att mammor/motsvarande är jämlika, med arbete, ekonomi, hushållsysslor etc. Och, att de har god koll på sin egen tanke om hur en man ska vara.

Svar: Mina barn får lösa konflikter själva men aldrig att jag skulle lämna dem
Ifred så pass att de är fria att exkludera och mobba varandra. Ansvarslöst föräldraskap IMO.
ladydahmer.nu

Sabina

Men gud asså, trots att många här är feminister o väldigt medvetna om patriarkatet, så kommer ändå "inte alla män!!!!" kommentarer?? Det är väl självklart att LD inte attackerar eller säger att just era söner är bråkiga, eller att era män är frånvarande pappor. Hon pekar bara ut en struktur som finns, att män oftast inte bryr sig om sina barns relationer. Sen att just ni specifikt hade/har en närvarande pappa/man, betyder inte att LD har fel eller att problemet inte finns. Snälla nån asså, trodde vi kommit längre än att dra till med "inte alla män" argumentet.

Personligen hade jag en snäll pappa under uppväxten, men inte särskilt närvarande känslomässigt. Efter mellanstadiet hade pappa noll koll på vem jag umgicks med, han visste inte ens namnen på mina kompisar, o han frågade inte heller. Han brydde sig nog inte jättemycket om vem jag hade som vänner, o hur deras liv var, o inga män i hans omgivning gjorde det heller. Faktum var, att på högstadiet o uppåt så var majoriteten av föräldrarna på klassmötena mammor, papporna var ju oftast upptagna med att jobba eller så. Tror nog det var så att papporna helt enkelt hade noll intresse och förväntades inte ha det heller.

Anna

"Men ett problem med framförallt pojkgruppen är att även de pojkar som inte är macho dras med och indoktrineras. Pojkar fostrar varandra och detta är ett erkänt problem inom genusmedvetna kretsar."

LD: Det där är så sant! Den största anledningen till att min man är så "oförstörd" och väldigt befriad från stereotyper är nog att han var utstött ur pojkgruppen under hela sin uppväxt och aldrig har haft en manlig vän.

KattaTonårsmorsan

Ibland är det inte populärt att ett småsyskon är med. Har sett det med småsystrar.
Har N kommit i den åldern som det är viktigare att "vara-stor" och fjärma sig från småbarnslek , i alla fall inför kompisar? De har ju en period där mitt emellan barn och tonåring.

Svar: N och T har samma vänner. De är i ungefär samma ålder, leker exakt samma lekar och har alltid lekt med samma personer. Deras bästisar är i samma åldrar som båda två.
ladydahmer.nu

FT

Man måste få välja själv vilka man vill umgås med. Jag var livrädd för pojkar som liten. Låt N leka själv med sina vänner utan T då så får han leka med sina?

Svar: Fast T och N har samma vänner. Det var en ny vän som gruppen (N, T och en av deras bästisar) hälsade på. Och hälsar man på en människa och sen blir utmobbad så ska detta bemötas av vuxna. Det är inte ok. Varför tycker du att det är ok? För att han är kille?
ladydahmer.nu

Tryit

Nejnej, självklart lämnar man dem inte ifred när det gäller mobbning. Men min erfarenhet är att det ofta blir värre när föräldrar lägger sig i för mycket hur barn skall leka, med vilka etc. Dina barn är stora nog att försöka börja hantera sina liv på den nivå de befinner sig. Sedan tror jag du gör dem en björntjänst när det gäller paddor, mobiler etc - de bör, under övervakade former, få öva sig där med och vara med i nutiden och inte framstå som kufiga. Att ogilla och förbjuda känns, för min del, som föråldrat föräldraskap. Proaktiv är bättre, de kommer annars bara smyga med det utan att förstå att nätet kan vara en farlig plats när de inte kan koderna. Gör dina barn streetsmarta, helt enkelt.

Svar: T blev utesluten ur sitt kompisgäng. Då ska man lägga sig i.

När det gäller eventuellt kuferi och utanförskap så behöver du inte ge mig råd. Mina barn är väldigt populära och omtyckta och har många vänner. Barnen på skolan vill leka med dem.
ladydahmer.nu

Elysia

Kanske fel ställe att kommentera, men jag tänkte detta kunde vara intressant för dig och dina läsare:
Inside The World’s Most Radical Experiment in Women’s Rights
http://www.defenseone.com/ideas/2018/02/inside-worlds-most-radical-experiment-womens-rights/145760/

Jd

Tycker du sätter fingret på väldigt viktiga saker i föräldraskapet kopplat till genus.

Är inte den typen av åtskiljande hos barn ett ganska typiskt sätt att göra kön? Det är så vi leker fram könsroller och som du påpekat fostrar eller socialiserar varandra.
"Nu är vi bara tjejer och gör tjejiga saker": med betoning på relationer och dessvärre tidigt inlärt objektiviserande, med smink och utseende, etc.
Eller "här är bara pojkar" (bröl bröl som många mest får det till här inne): med betoning på fysisk aktivitet och konkurrens.

Hur lätt är det att bryta sådana beteenden hos barn, om det ens går? Som somliga påpekar kan det bli ett problem i sig att tvinga in pojkar i flick-kojan och vice versa. Ibland vill flickor få göra sina grejer ifred och vice versa. Men vi ska inte glömma att både pojkar och flickor fostrar varandra in i de könsroller vi sedan så gärna problematiserar hos vuxna... Svårt!




Svar: Mina barn har ju aldrig ALDRIG tänkt eller agerat så, detta var första gången de ställdes inför den typen av exkludering. Tror de blev förvirrade. Vi har inte pratat eller lagt fokus på kön alls under deras uppväxt. Första åren visste de själva inte ens vilket kön de var.
ladydahmer.nu

Anonym

Mobbing betyder upprepat, systematiskt, medvetet och aktivt negativt bemötande och särbehandling under lång tid. T. var inte i närheten av att bli mobbad så som du beskriver den här lilla incidenten. Förövrigt är det en nyttig erfarenhet för honom att bli exkluderad pga kön för det lär inte bli sista gången. Du borde ha förberett honom och lärt honom acceptans och förståelse för att sånt här kan hända.

Svar: Ser inget nyttigt med att exkluderas ur sin vänkrets. Hur hade du känt om dina bästisar sagt att du inte fick vara med och sen börjar viska för att du inte skulle höra? Varför ska barn behöva lära sig hantera sånt beteende? Varför ska min dotter lära sig att bete sig så? Beter du dig så mot dina vänner och syskon?
ladydahmer.nu

Tryit

Det var inget råd, det var en åsikt om vad som händer när barn inte får vara med i nutiden. Men om du tycker att det är väldigt viktigt för dig att dina barn är omtyckta, populära och har många vänner så är det faktiskt precis raka motsatsen till att ge sina barn den starka självkänslan av att gå sin egen väg och vara starka i det. De får dubbla budskap från dig, tänker jag. Re att T blev utesluten, ja, det är sådant som händer i livet. Cissi och du tyckte ju att dumma barn inte fick vara med på barnkalas, vad är skillnaden? (Förutom att ni är vuxna och borde veta bättre när det gäller jobbiga barn) Varför måste alla barn gilla varandra? Varför gör det ont i dig när något av dina barn inte får vara med? Här kommer däremot ett råd: red ut dig och fundera på vem det gör ondast för, dig eller barnen. Klart slut för ett tag från mig, känner du börjar bli sur :-)

Svar: T är inte dum. Det verkar som du har svårt att förstå skriven text. Jag förstår däremot att du är här för att trycka ner och trycka till men det får du inget för. Är väldigt nöjd med det resultat mitt föräldraskap gett i form av trygga glada snälla barn som är omtyckta, har god självkänsla och stabil kompiskrets. Ibland behöver de hjälp på traven och till skillnad från sig så anser jag att det är förälderns jobb.
ladydahmer.nu

Anonym

Nääe. ..inte jag. Förhoppningsvis inte N. heller. Kompisen och den "nye", de var väl bara två?, förutom N., var jättejätte dumma mot T. Och så kan det vara ibland. Du och T. får acceptera det helt enkelt.

Svar: Varför ska man acceptera att kompisar är taskiga? Förklara. Accepterar du att dina vänner behandlar dig illa?
ladydahmer.nu

Milou

Många många pojkar har massvis av integritet och indoktrineras INTE. Starka, kommunikativa. Förebilder. Erkänt faktum i genusmedvetna kretsar.

Anonym

Acceptera att barn ibland är elaka mot varann. Acceptera att barn ibland söker stärka och bygga sin könsidentitet genom avståndstagande och markering mot det andra könet. Det är naturligt och görs av alla barn med klar könsidentitet på ett eller annat sätt. Det handlar om att bli trygg i sig själv. Håller alltså inte med om att det handlar om fostran utan är ett mer djupliggande behov av att stärka sin könsidentitet. Flickor vill vara med flickor och pojkar med pojkar för att spegla sig i varann med syfte att bli starkare i sin könsidentitet. Den här drivkraften tog väl över och blev starkare än vänskapen T. hade. Klart han blev ledsen. Men det är smällar han måste lära sig ta om han vill fortsätta vara mycket med jämnåriga tjejer under uppväxten. Och som ensam pojke dessutom. Han blir ju därmed som ett tacksamt mål för tjejerna att attackera i sin naturliga strävan att bli trygga ciskvinnor. Så tänker jag.

Svar: Mina barn är helt ointresserade av att bygga sin könsidentitet. De har aldrig visat sådana tendenser och pratar aldrig om det förutom när de pekar ut hur konstigt det är när andra gör det. Detta att stärka sin könsidentitet är en social konstruktion som utgår från strukturer och könsnormer. Lästips: Att göra kön.
sen tycker inte jag att man ska acceptera att barn är elaka mot varandra. Förstå att det händer, absolut, men jag blir riktigt illa till mods att så många av er antyder att jag ska finna mig i det och inte försöka motarbeta det. Inte konstigt att människor blir assholes när de inte får hjälp att reda ut relationsbyggandet när de är små.
ladydahmer.nu

Astrid

@LD Dina barn bör ha rätt att bestämma vem de ska umgås med oavsett hur gamla de är. Det är väl inte Ditt val?

Svar: Låt oss säga att du bjuder hem en manlig vän och så två kvinnor. Är det ok för er kvinnor att gå in i ett annat rum och stänga dörren och när din manliga vän vill komma in så säger ni åt honom att han inte får vara med? Låter det rimligt?
ladydahmer.nu

Nemo

Jag tänker lite på det du och Cissi pratade om i Penntricket för något avsnitt sedan, att barn (främst tjejer) lär sig att leka två och två. När jag var barn (ca 4-8 år) så var det flera jämngamla barn på min gata, och vi kunde alla leka tillsammans. Ändå så hände det dock ibland att t.ex. jag inte fick vara med för att Lisa och Anna ville leka bara de två idag. Jag blev såklart ledsen och undrade varför jag inte fick vara med. Men tänker att det kanske var något sådant som hände T? Alltså att de inte uteslöt honom pga hans kön utan pga att de ville vara själva? Jag vet som sagt inte, och utifrån det du skriver så verkar det ju ha varit pga kön ("tjej-hemlisar", "tjej-smink"), men tänkte bara... ja, att det var en anledning de gav för att slippa säga "vi vill vara själva". (Och oavsett anledning så är det självklart jätteledsamt att vara den som blir utesluten! Har tyvärr inga råd att ge för hur en ska lösa det).
Nä, vet inte riktigt vad jag ville komma med denna kommentar, famlar också i mörkret här.

Svar: Nej det var inte det som hände. Att de leker själva ibland är vi helt ok med, även om det blir lite mer komplicerat med syskonen och vi uppmuntrar dem att alltid bjuda in varandra.
ladydahmer.nu

Mickis

En fundering, har detta så mycket med könet att göra? Kanske mer ang att det är ett storasyskon och ett lillasyskon. Jag ser detta hela tiden hos våra vänners barn. De är av samma kön och är jämngamla, har sammakompisar. En tanke bara.

Svar: Det var ju inte n som uteslöt t utan kompisen som hittade på en massa skit.
ladydahmer.nu

Astrid

@Ld
Menar du att Du Skuldbelägger kompisen?

Tror att du har en del att lära om kompisrelationer när barnen blir lite äldre.
Det har du ju också efterfrågat i tidigare inlägg så jag hoppas att du får tips.

När du skriver
"Jag håller med om att flickor ska slippa pojkar om de vill. Shit, jag önskar att pojkar fick slippa pojkar också"

Svar: Vänner måste var och en få välja själv.

OT
När barnen blir äldre så väljer de kompisar som de vill umgås med utan inblandning och påverkan av dig och hur Du helst önskar att det ska vara.
Inte helt lätt att acceptera.

Känner sig ditt barn ensamt och har inga vänner så är det extremt jobbigt för vem vill inte att ens barn ska ha vänner.
Det svider i hjärtat men din roll som förälder är att stötta ditt barn.

Det ÄR svårt att ens ta in om ens barn är ensamt. Svårt också att försöka ta fram en plan för att lösa det.

Svar: Har du ens läst mina inlägg? Gör det tack.

T är inte ensam. Nä asså jag pallar inte förklara det jag redan skrivit. Läs inläggen. Noga.
ladydahmer.nu

Mickis

Jo men det var jag med på, menar alltså att kompisar kan bete sig så, de är ju barn och kan väll ofta inte riktigt se konsekvenser utan går på känsla. Alltså ”få för sig” att de ska leka med den stora och utesluta den lilla. (Och så trygg son din stora är tror kan väll inte det bli ett problem i framtiden när syskonen är så goda vänner) För att det är coolt för stunden och lite makt men glömt i nästa. Jag kanske är naiv men min första tanke när jag läste texten var att könet inte hade med saken att göra. Jag tänker sällan så. Sen anser jag personligen att leker man och är kompisar allihopa vilket du beskrev får alla vara med. Och då är det min plikt som den vuxna styra upp det, inte barnens rätt att utesluta för att de får filing för stunden.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog