Vad innebär det att göra en klassresa?
Jag är ju arbetarklass. Eller jag är ju inte det längre. Inte helt. Inte till synes. Eller ok till SYNES ser jag ju ut som jag vore på botten hahaha men ni hajjar, utåt med villa, råd med mat och aktiviteter till barnen, kan resa om jag vill osv. Det ekonomiska osv. 

Men jag känner inte igen mig när jag beskrivs som den där vita medelklassfeministen även om jag logiskt såklart fattar att jag gjort en klassresa.
 
Eller vadå klassresa? För mig innebär en klassresa en aktivt kamp där man jobbar sig uppåt och ut från utsattheten och fattigdom. En resa man gör. 
 
Jag råkade bara träffa en medelklassman i ölruset på tre bockar för elva år sen och på den vägen är det. Jag är på safari känns det mer som. En drive by i medelklassens förlovade land men bara en separation från misären om det nu vill så illa. Inte för att jag har några planer på att dumpa maken men jag är plågsamt medveten om att min position är till låns. Hade jag varit medelklass på riktigt, alltså som min man är med föräldrar och farföräldrar och morföräldrar och bröder och kusiner med kapital och arv, så hade min position som gift varit mindre avgörande. Om ni hajjar skillnaden. 
 
Men vad handlar klass om? Är det verkligen nåt du kan köpa eller vinna eller jobba dig till? Klass handlar ju inte bara om pengarna i fickan eller platsen du bor på. Klass är kapital. Kulturellt kapital, socialt kapital och så givetvis det ekonomiska som dock inte bara innebär hög lön utan en ekonomisk trygghet i ryggen om det skiter sig. Det är stor skillnad på att t.ex vara tillfälligt fattig (till exempel som student) eller med familjen bakom som backup och på att vara fattig på riktigt. Och på att sakna den där backupen. 
 
Och att växa upp som arbetarklass innebär även ett arv och en historia som man aldrig blir fri från på riktigt. Det märks i sättet du för dig, hur du pratar, orden du använder och språket du har (eller saknar) i dina förmågor t.ex hur du tar in information eller hanterar motgångar, eller traditioner eller uppfostran. (Eller brist på) Det genomsyrar verkligen allt. 
 
Det spelar ingen roll om t.ex jag bor i segersäng eller om jag har en man som drar in pengar: mitt medfödda eller kanske snarare ärvda kapital och klass gör sig påmind precis hela tiden. Du kan ta mig ut förorten men du kan inte ta mitt ursprung ifrån mig.
 
Hur tänker ni kring detta? Vilken klass tillhör ni och hur har det påverkat er? Har ni gjort en klassresa? Vad har det inneburit? 

20140929-111200-40320329.jpg
 
 
Här bodde jag! Andra balkongen (alltså på andra våningen) närmast hit. Och där lekte jag. 

Malin

Jag har också gjort en klassresa, men jag har gjort klassresa genom utbildning, och därför är jag mycket tryggare i min situation. Jag har kämpat mig till min nya tillvaro och vet att jag är rätt på den här platsen. Jag var den första någonsin i min släkt att gå på universitetet, folk förstod liksom inte varför jag var tvungen att göra det, varför jag inte nöjde mig som alla andra.
Att gifta sig till en klassresa är inte samma sak, klart man känner sig som en outsider då. Det är ju som du säger, returresan är en separation bort.

Binki

Det var min trygghet i min övre medelklassbakgrund som gjorde att jag till slut vågade skilja mig. Jag visste att jag även med skralt med pengar skulle hitta OK jobb, få hjälp med bostad osv av släkt och vänner om allt skulle skita sig. Nu klarade jag av det på egen hand ändå, men jag tror knappt jag hade vågat om jag inte hade haft den tryggheten. Även om jag oftast ser ut som vilken schleten förortsmamma som helst, så kan jag koderna för att skriva CV, gå på jobbintervju, konversera, klä mig korrekt. Eftersom jag oftast haft bra med pengar så är det också paradoxalt nog lättare att skära ner på utgifterna ett tag - jag köpte INGA kläder åt mig själv i typ 1 1/2 år efter skilsmässan - jag hade ju allting i god kvalitet. Att ha haft välutbildade föräldrar gör ju också att man vet hur man förhandlar - jag tvingade till mig ett möte med min bankmans chef och GRÄT för att få ett lån till bostadsköp. Det hade inte funkat om jag hade pratat knackig svenska och haft ett utländskt namn.

Svar: Allt det där jag knappt vet hur man gör. Och då har jag tusen gånger mer kapital än många.
ladydahmer.nu

Malin

Binki
Allt det där du kan sedan barnsben, det har jag lärt mig. Det går att lära sig medelklasskoderna även om man inte har den bakgrunden, det är som att flytta till ett annat land och lära sig språket och kulturen. Steg för steg såklart, och man får bakslag ibland när man "gjort bort sig" och inte varit "rätt" eller gjort "rätt". Men jag har aldrig skämts över mig själv, jag har berättat om min bakgrund, inte bluffat. Såklart finns det de som ser ner på mig för min bakgrund, men de flesta ser mig för den jag är idag. Men då har jag ju som sagt en lång utbildning och ett typiskt medelklassyrke att komma med.

Binki

Precis så jag menar - jag är väldigt medveten medveten om vilka privilegier jag har. Beslutet att skiljas var det svåraste jag någonsin har gjort. Så känslomässigt tungt och praktiskt jobbigt, och ändå en klackspark jämför med så många. Därför blir jag så arg när folk skriver "Men varför lämnar hon inte honom bara?" eller "Varför skaffar hon inte ett jobb?" eller "Utbildning är gratis" eller annat puckat som inte tar hänsyn till de förutsättningar ur klass och bakgrund som folk har. Jag är två generationer bort från resande (tattare) och fattiga torpare och vill inte glömma bort hur jävla bra jag har det.

Loanne

Upplever att jag står med en fot i varje läger. Mina föräldrar kom från arbetarklass, pappa från riktigt fattiga förhållanden, men plötsligt var han känd konstnär och vi blev medelklass med vissa lyxvanor. Som ung hankade jag mig sedan fram på ströjobb, fick barn tidigt, var fattig (men hade ekonomiskt stöd hemifrån), tills jag plötsligt fick för mig att utbilda mig till psykolog. Och blev medelklass igen? Nu är jag sjukskriven sedan flera år, har inte råd med någon lyx direkt. Så jag vet inte, känner mig som sagt mitt emellan, men trivs nog generellt bättre med arbetarklass än med akademiker. Kan uppleva en viss frustration i att inte riktigt veta var jag "hör hemma".

linnea

Rent politiskt tänker jag att arbetarklassen är bredare än så. Även om du har en belånad villa och bil så är det faktiska arbetet anledningen till att du kan ha det som du har det. Om du skulle bli sjukskriven (som vem som helst kan bli närsomhelst) så kommer det inte dröja lång tid innan du blir av med alla dina privilegium. I det här resonemanget blir arbetarklassen bredare och starkare, styrkan är att vi är många och därför kan göra revolution eftersom vi har samma intresse. Andra ska inte tjäna pengar på vårt arbete.

Men denna definitionen missar jag ju lite det som du pratar om, det kulturella kapitalet och det där som inte går att ta på, som du får med dig hemifrån. Men min önskan är nog ändå att fler skulle definiera sig som arbetarklass eftersom de flesta av oss är helt beroende av att vara just arbetskraft.

Cecilia

Jag tillhör nog de som är en mix. Andra generationens invandrare, som det kallas, med föräldrar som lännat ett övre medelklassliv i sitt hemland men som efterhand tagit sig tillbaks från enkla jobb och till att idag ha resurser och lever gott. Förväntningarna på mig ”som har fått allt” har varit höga. Men jag fick väl det man kan kalla en bättre uppfostran med alltifrån vett och etikett, kulturupplevelser, resor, kunskap om hustoria, natur etc. Har tre (!) högskoleutbildningar o s v. Har själv en hög inkomst och är trygg så länge jag är frisk. Har alltid försöljt mig själv. Valt att gifta mig med en man med s k arbetarbakgrund som utan utbilning jobbat sig upp till höga inkomster m m. Det finns skillnader mellan oss. Jag är nog mer säker i olika situationer men han är gladare och nöjdare. Jag har alltid fått med mig att jag borde klarat mer. Att det skulle gå ännu bättre jobbmässigt (föräldrarna...) medans hans säger ”oj så duktig du är”. Så det får olika konsekvener absolut. Frågan är hur nästa generation, nu tonåringar, kommer att uppleva sin klasstillhörighet? Och vad har de fått med sig..?

Hanna

Ja! Vi måste prata mycket mer om klass. Själv är jag arbetarklass. Även om jag har utbildat mig uppåt så kommer jag alltid definiera mig som arbetarklass. Jag kommer alltid att kämpa med det där som för andra är självklart. Jag kan rekommendera Anneli Jordahls bok Klass - Är du fin nog? Den sätter fingret på det där osynliga som skiljer klasser åt och som är så svårt att definiera. Som självklarheten i att köpa ett par dyra och varma vinterskor. Eller i att aldrig komma på tanken utan frysa vidare vinter efter vinter.

furyosa

Jag var den första att ta en akademisk examen i min släkt och var på väg mot en lovande karriär innan finanskrisen slog till för tio år sen. Det blev anställningsstopp på de flesta ställen där jag kunde söka anställning efter min utbildning och som nyexad med arbetarbakgrund hade jag inget kontaktnät in i den branschen.

Mina föräldrar hade fullt upp att överleva själva så jag hade ingen backup direkt. Fick ta vikariat som brevbärare och lärare samtidigt men pga oregelbundna arbetstider så var det inte alla månader som lönen räckte för att täcka mina grundkostnader så jag drog på mig skulder. Med skulderna och den osäkra arbetssituationen kom det mentala illamåendet och känslorna av att de bästa åren av mitt liv slösades bort. Det kändes ett tag som att jag höll på att smulas sönder.

Efter fyra år i det helvetet så fick jag tag i en fast anställning i det som jag utbildats till och kunde påbörja min klassresa på riktigt. Jag kunde ta tag i skulderna och en revanschlust tändes där jag ville börja flytta fram mina positioner och börja bygga upp eget kapital. Under tiden är det fler ur min släkt och umgängeskrets som tagit adakemisk examen. Men det finns även de som stannat kvar i arbetarklass och som är i samma ålder som mig som har det mer välställt än vad jag har eftersom de haft trygga anställningar under en längre tid än vad jag haft.

Pga min arbetssituation där jag numera har bra lön, råder över min egen arbetstid och har stort inflytande över mina arbetsuppgifter så räknas jag väl som övre medelklass enligt de definitioner jag hittat. Jag kan även klara mig ett bra tag nu om jag skulle förlora jobbet. Men det är klart att jag fortfarande inte känner mig hemma i sk etablerade medelklasskretsar rent socialt vilket inte hjälper mitt kontaktnätbyggande direkt. Det känns alltid som att jag endast är en främmande på tillfälligt besök i såna kretsar. I den krets jag umgås med oftast tillhör de flesta arbetarklass och det är där jag känner mig som mest hemma vad gäller samtalsämnen, språk, klädkod, gemensamma intressen etc.

Det är många färdigheter och kunskaper som jag har behövt upptäcka på egen hand eftersom det inte traderades ned till mig från min egen släkt, speciellt allt som rör det ekonomiska. Men stödet jag har från släkt och vänner har ändå varit bra för självkänslan. De blir imponerade av minsta lilla framsteg jag gör. De ställer inte så höga krav på mig med andra ord, på gott och ont.

Mie

Jag växte upp som medelklass i en arbetarstad. Det gav väl ett visst kapital, men jag kände mig ofta udda och upplevde det som otroligt jobbigt även om det inte syntes utåt. Idag är jag högutbildad och bor i ett (främst) medelklassamhälle och jag känner mig mycket mer hemma. Visserligen är jag invandrare, men det är många andra här med, 30% i mitt äldsta barns klass har minst en utländsk förälder. Det kan vara jobbigt i situationer utanför vårt lilla samhälle, men inte då folk vet vem jag är.

Fördelen med min uppväxt är iallafall att jag idag inte har några problem att umgås med och relatera till folk ur arbetarklassen, men jag är glad att mina barn växer upp med de värderingar som finns här.

Hanna

Rätt OT men ville bara tacka dig för att du öppnat mina ögon på så många sätt. Jag ser på människor på ett mer nyanserat sätt idag och det är mycket tack vare dig. Världen är inte lika svartvit längre, och jag förstår bättre hur människors olika egenskaper samverkar och förstärker varandra. Tror att du har gjort mig till en bättre, mindre dömande person. Tack!

Annie

Jag kommer från ett hem med mycket trygg ekonomi. Inte välutbildade föräldrar, men de var egna företagare och "hade koll", dvs är intresserade och duktiga på ekonomi och politik och de har tillsammans byggt ett litet välmående familjeföretag som de tjänat bra pengar på. Att jag skulle utbilda mig på universitetet om jag ville var självklart och de stöttade mig ekonomiskt under hela studietiden. Jag hade alltid dem som stöd om det skulle behövas, medan jag hade kurskamrater som kom från fattiga hem som aldrig kunde få en slant extra. Jag förstår ju nu vilket försprång jag har som sitter här och lever medelklassliv med ett tryggt jobb, fint hus och inga studieskulder. Jag skulle kanske inte ha råd att behålla huset om jag skulle skilja mig, men jag skulle ha råd att ha en hyfsat bra lägenhet. Så jag känner mig faktiskt fri ekonomiskt sett eftersom jag vet att jag skulle klara av att försörja mig själv. Jag förstod det inte som ung, men nu har jag vett nog att uppskatta det skyddsnätet som mina föräldrars goda ekonomi och allmänt trygga livssituation har gett mig (och faktiskt fortfarande ger mig). Det handlar inte bara om pengarna, allt annat som det innebär med att komma från ett stabilt hem.

Anonym

En klassresa går via utbildning och karriär. Många 40-talister har gjort klassresa från fattigt arbetarhem till politikerskrået, höga jurister, chefer inom näringslivet, fackföreningsfolk etc. Begreppet klassresa är i själva verket deras påfund. För att knyta an till sina rötter och på så vis förhöja sin egna personliga insats till sin förhöjda samhällsposition. Men klassresan är sällan aktörsinfluerad. Utan strukturell. Få 40-talister hade gjort någon klassresa utan den i det närmsta exempellösa ekonomiska tillväxt Sverige genomgick från 40-talet och ca 40 år framåt i tiden. På så vis är klassresan en bluff. Barn som idag föds i fattiga arbetarhem eller hos första generationens invandrare kommer inte bli några höga jurister eller politiska makthavare. Finns inga strukturella förutsättningar för det. I bästa fall får dom ett bra lönearbete.

Smilla

Arbetarklass med ensamstående mamma i Norrland till att genom (först i släkten nånsin att gå på universitet) examen och giftemål blivit övre medelklass tror jag. Kämpar mycket sedan jag fick egna barn med min egen identitet, känner mig arbetarklass. Oroas kanske lite över att mina barn har allt i sånt överflöd, vad kommer att driva dem i framtiden. Vi hade knappt råd att köpa sandaler (nya kläder fick jag typ aldrig) till avslutningen, jag får sån ångest över att mina barn bara behöver gå in i affärer och testa och så köper vi det som de behöver. Min man är född medelklass och förstår inte riktigt varför jag får ångest av konsumtion.

Regny

Mina föräldrar kom från arbetarklass men min pappa har gjort en klassresa uppåt under min uppväxt. När jag var riktigt liten hade mina föräldrar jättekass med pengar. Pappa sade upp sig och började studera, den första i hela släkten som skulle läsa på universitetet (han blev mobbad av flera personer ur sin egen familj för detta, minns fortfarande hur han kom hem en dag och grät för att han fått ta så mycket skit, jag var runt fyra år och blev heeelt förkrossad). Med detta fick han även nya vänner som studerade istället för att knarka och härja. Något år innan jag började skolan hade deras liv börjat vända ordentligt och vi kunde åka utomlands till varma länder för första gången när jag var runt 10-11 år.

Jag är så otroligt tacksam för all trygghet som jag fått i livet pga pappas klassresa. Jag har varit sjukskriven för min psykiska ohälsa, gått på bidrag längre perioder, men mina föräldrar har alltid kunnat stötta mig både ekonomiskt och på andra sätt (genom kontakter för att få jobb, mått bra psykiskt själva och således orkat hjälpa mig, etc) och övertygat mig om att det vänder till något bättre för mig snart. Jag har alltså aldrig befunnit mig på riktigt i den arbetarklass jag föddes in i, jag hann aldrig uppleva den och därför har den aldrig präglat min person, jag fick aldrig det sociala från mina föräldrars bakgrund på det sättet. Jag fick det nya, tryggare som dom hade, det där kulturella klassarvet typ.

Jag hade en gammal klasskompis som jag umgicks mycket med tidigare och hennes pappa och min pappa hade växt upp i samma område med ungefär samma umgängeskrets. Det var ofta fest med sprit och en del droger hemma hos dom, ingen hade jobb, minns att hennes pappas framtänder föll ut men det fanns inga pengar till tandläkare. Hemma hos mig var det alltid tryggt på ett helt annat sätt för att min pappa hade ork/kraft att välja bort det livet. Jag studerar på högskola idag men min vän nådde aldrig dit utan har diverse lågbetalda jobb som sliter sönder hennes kropp, vi blev väl som våra pappor på sätt och vis.

I julklapp fick jag en tvättmaskin av mina föräldrar och det var så symboliskt för mig, det var min pappas klassresa som stod där i badrummet.

En annan Jennie

Jag förstår känslan även om det är annorlunda för mig. Jag har aldrig ju varit fattig och levt på soc som du. Men så mycket som är arv tror jag, i känslan och självförtroendet. Min mamma fick iofs som ung med gymnasieutbildning något som då var ett tjänstemannayrke, tågkonduktör, men det är det knappast idag och det heter dessutom tågvärd. Min Pappa har inte gått gymnasiet, har iofs haft företag i 30 år men tjänat betydligt mindre än medellön på det och jobbat kanske 150% (under många år i min uppväxt så levde vi nog mest på mammas lön). Mina farföräldrar var torpare och morföräldrar brevbärare. Själv har jag en 5-årig utbildning och tjänar bra, men det känns ofta som jag turistar i medelklassen ändå. Har höga bostadslån (som min man stått för insatsen till) och studielån. Jag gillar att ibland lägga pengar på finare restauranger för jag gillar mat och jag har ju lärt mig hur man beter sig, men det känns som jag spelar. Jag har ju utbildning och ett bra jobb, men om det skiter sig då? Via min man som är barn till akademiker med betydligt mer pengar än vi och som själva i sin tur är iaf delvis barn till akademiker så har vi enorm ekonomisk trygghet att falla tillbaka på. Men det är ju bara om vi håller ihop. Mina föräldrar skulle nog hjälpa till så gott dom kunde, men dom har ju inte direkt en massa pengar själva och snart är båda pensionärer. Jag förstår ju att jag är medelklass såklart, men har ändå svårt med den identifikationen. Jag kan såhär efter 12 år fortfarande ha svårt med hur jag ska bete mig i relation till mina svärföräldrar och då är dom snälla och trevliga, men jag känner att jag är så annorlunda.

Malin

Känner igen det flera skriver om att vara den första i släkten som studerar på universitetet, och få skit för det. Jag fick ju höra att jag var högfärdig, och mina föräldrar fick ju en massa hån på grund av mig. Och folk kunde inte förstå varför jag skulle studera, jag som hade jobbat i hemtjänsten sedan jag var 17 år och aldrig skulle behöva oroa mig för att stå utan jobb.
Redan i skolan var det ju så att man fick se till att inte få bra resultat på proven för då blev man så svårt mobbad att man nästan inte orkade leva.Det är något jag har jättesvårt att förstå. Varför kämpar arbetarklassen så hårt med att hålla varandra nere i skiten, istället för att hjälpas åt, peppa och stödja? På universitetet var det ju tvärtom, mina kurskamrater gjorde mycket för att hjälpa mig när jag inte hade studieteknik, inte fattade hur jag skulle göra hemtentorna och så vidare. Medelklassungdomarna lyfte mig, arbetarklassungdomarna hånade mig och mobbade mig. Det är ju en viktig anledning till att jag trivs i min nya situation och inte identifierar mig som arbetarklass, de var ju skittaskiga mot mig.

J

Asså sånt här är ju så intressant och svårdefinierat ändå.
Mina föräldrar och därmed jag är något slags mellanting mellan arbetarklass och medelklass. Det beror dock på vilka kriterier som ska uppfyllas. Min pappa som växte upp som en bondläpp och inte alls visste hur han skulle föra sig ute i den stora världen men som tog sig från gården, flyttade omkring och via en krokig väg fick han sig en akademikerutbildning. Min mamma är ssk och har varit det hela sitt liv. Min morfar hade ett relativt bra jobb men mormor var hemmafru och hade aldrig några egna pengar.
I jämförelse med dem som har "ingenting" har vi det väldigt bra. Haft råd med bil, kläder, mat och aktiviteter. Men det har alltid funnits det ekonomiska tänket, fick aldrig skor eller kläder bara för att det var fint (klagar inte) utan det skulle vara praktiskt och hålla länge. Det var gamla bilar, vi ärvde kläder av varandra när det gick, inget slängdes för det kunde komma till användning. Hade aldrig varit utanför Sverige och Norge förrän jag var 19 (nästan 20) år. Min mamma jobbade med trasiga knän för hon hade inte råd att sjukskriva sig. Mina föräldrar skulle aldrig ha råd att flytta isär för båda har/kommer få dålig pension. Ändå har vi haft råd att ha husdjur, råd att göra resor (inom Sverige). Kulturellt kapital genom att gå på biblioteket flera gånger i veckan hela barndomen, gå på museum, gått på evenemang som staden anordnat. Men i JÄMFÖRELSE så åkte vi till den billiga skidanläggningen, jag hade en 20 år gammal hjälm, vi köpte inte mat ute på festivalen (för dyrt) utan päronen packade matsäck. I jämförelse åt andra hållet så fick jag ju mat i magen. Jag fick lära mig åka skidor och även fast hjälmen och skidorna var gamla så åkte jag ju lika bra och fort (om inte fortare för jag hade 0% självbevarelsedrift och 100% tävlingsinstinkt). Vi hade hund men bara blandraser för renrasiga var för dyra, alltså passade jag aldrig in i "hundsamtalen" när jag som äldre tonåring hamnade i hundträningskretsar. Och andra sidan fick jag ju ha hund! Men vi köpte billigaste hundmaten på ICA. Men vi hade hunduppfostringsböcker. Jag kan fortsätta i all evighet, på vissa sätt inte tillräckligt fin men ändå ett riktigt bra liv.
Som sagt skulle mina föräldrar aldrig ha råd att flytta isär. När bilarna går sönder är det grov ångest för kostnaderna. De har inte råd att flyga någonstans. Inte råd att sjukskriva sig. Hade någon blivit sjuk hade det varit jobbigt men vi hade ändå klarat oss för de var ju två. Jag själv ser universitetsutbildning som en självklarhet, båda mina föräldrar har ju (kortare) utbildning och mina kusiner har alla möjliga fina jobb. Mina föräldrar satt med alla oss syskon och hjälpte oss med läxorna. Hjälpte oss packa väskan, kom ihåg frukt varje dag, extra vantar ifall ett par skulle bli blöta. Vi pratade politik, såg nyheterna o.s.v.
Jag är au pair i USA nu och har visserligen jobbat ihop allt jag betalat för att åka hit själv men jag VET att om det skulle skita sig totalt skulle jag ha råd att flyga hem till mamma och pappa och bo där (och de skulle ha råd att ta hand om mig) tills jag började plugga någonstans (CSN) eller tills jag fick något jobb (har fullständiga gymnasiebetyg). Så jag har det ruskigt väl förspänt. I jämförelse med den familj jag bor hos i USA har jag det inte så väl förspänt. Deras vuxna barn får college betalt av föräldrarna, de har fem (sprillans nya!) bilar inom familjen. Mat slängs hit och dit, skor slängs om de blir smutsiga (istället för att tvättas), de stannar hemma från jobbet om de känner sig trötta o.s.v. När någon middag arrangeras funderar jag på vad det är för koder som gäller ett tag. Men jag är så pass påläst att jag aldrig behöver känna mig avig oavsett vem jag pratar med. Ibland känns det jobbigt att möta folk som varit i fler europeiska länder än vad jag har men jag FÖRSTÅR ju att det är ett ickeproblem. Jag har ett helt arv av handelskraftiga människor inom mig och alla saker jag fått göra (hundar, skidor, meta i sjön) gör mig rik på så sätt. Så nej jag har inte varit i 20 olika länder

KattaTonårsmorsa

Känner igen det där. Förutom att jag nog skulle klara mig vid skilsmässa, men inte om jag förlorade jobbet. Jag tror aldrig att arbetarklassbakgrunden kommer försvinna ur mig, hur bra materiellt jag än kommer ha det. Just det där med koderna, sättet att tänka, hur man gör.

Några koder har jag knäckt men långtifrån alla. Det där osynliga, outtalade som inte går att greppa riktigt.

På besök i medelklassen. Det är som sagt inte bara ekonomi, det är massa annat också.

N

Kommer från arbetarklassen och läser en utbildning där majoriteten av studenter kommer från medel- eller överklassen. Även om jag trivs jättebra med mina studier och kurskamrater kan jag ofta känna mig bortkommen i sociala sammanhang. Det är ofta folk pratar om kultur jag inte känner till eller resor till platser jag aldrig varit på. Känns som att alla andra kan så mycket medan jag kan ingenting alls (inte av värde iaf.)

För en tid sedan började jag ett nytt arbete och under intervjun sa intervjuaren (rätt bestämt) att lönen inte var förhandlingsbar. Tänkte att det säkert betydde att det skulle vara rätt dåligt betalt om de andra som intervjuvats hade försökt förhandla, men visade sig att den låg på 27 ooo kr!! Nu jobbar jag ju inte heltid så får ut lite mindre, men för mig är det en helt sjuk lön. Vet inte ens vad jag ska göra med så mycket pengar (eller jo - spara.)

Hanna Glansholm

Det är väldigt intressant och viktigt när du talar om klass. Gör det mer!
Jag är arbetarklass men med föräldrar som haft bra ekonomi och jag är systemutvecklare och tjänar bra. Men pengar är inte allt. Ofta känner jag mig utanför och malplacerad med mina kollegor somkommer från medelklassen.

Alan

academictext.se bistår med olika text-lösningar i alla möjliga former.

Malin

Tack för att du alltid ger mig nya saker att reflektera över!

Uda

Jag funderar en del på det märkliga att mina barn inte kommer ha samma klasstillhörighet som jag har/hade. Mina föräldrar är från vanlig svensk arbetarklass, de gick på universitetet men det blev inte så mkt av det egentligen. När jag växte upp hade vi det fattigt men alltid tillgång till böcker. Kulturellt kapital fick jag med hemifrån. Nu är jag bibliotekarie och min man är strax klar med sin avhandling (han är första och fortfarande enda som läste vidare i sin släkt) så våra barn kommer liksom vara medelklass. Tror att jag tycker det är märkligt för jag har alltid definierat mig utifrån klass (istället för kön tex) så känner mig nog lite förvirrad kring det här. Mina barn kommer liksom säga att deras pappa är professor medan jag sa att mamma städade och pappa var vaktmästare. Undrar vad det gör med hur en blir behandlad?

Bee

Min familj började som överklass, adliga. Sen kom den ekonomiska smällen (innan min tid). Jag föddes in i arbetarklassen medans släkten var blandad medelklass/arbetarklass med uppförande av överklass. Jag har genom utbildning gjort en klassresa in i medelklassen, likaså mina föräldrar. Har aldrig känt mig hemma inom arbetarklassen eller snarare den stämpel som sätts på den. Men jag förnekar inte att klass inte existerar.

Hej!

Intressant inlägg👌
Jag har också gjort en klassresa. Är den första på min mammas sida med universitetsexamen och har (genom min mans jobb) en väldigt bra ekonomi. Visst har det iaf stressat mig med det du skriver att separation leder till skillnad i ekonomin, men vi har bestämt att det vi har delar vi på, både pengar och pension. Vi har skrivit ett litet avtal men om min man skulle få knäppen så skulle jag väl inte få mer än det som är lagligt mitt gissar jag.. Men min man är från samma bakgrund som jag vilket är skönt och gör det mindre vilset samt att vi förstår varandra många gånger ur de perspektiven.
Hur som helst, tycker du har lite fel angående arbetarklass och att du åker tillbaka till ”misären”. Att vara arbetarklass är inte samma som utfattig eller leva i misär eller bidrag (eller vad det syftade på) utan det skulle väl isf vara ”underklass”?
Vi har en stolt arbetarklass i Sverige och det är något jag tycker vi ska värna om. Även om jag kommer från arbetarklass utan ägande, universitetsutbildning, dyra kläder, mycket resor osv, så har jag inte känt att vi levt i misär, utan som sagt varit arbetarklass och knegare men som många i Sverige faktiskt är istället för att ta klassanalysen från USA där de flesta är arbetarklass (men alla vill se sig som medelklass) och där det finns mer skam och misär än i norden bland dem. Sen att alliansen gjort det svårare för arbetarklassen med privatiseringar och dylikt är en annan femma tycker jag.

Sara

Jag växte upp arbetarklass, invandrarföräldrar, höghus i otrevlig förort, pappa körde taxi. Nu har jag påbörjat en klassresa genom att gå en lång utbildning och en dag kommer jag att tjäna mycket pengar. Men jag känner mig oftast som att jag inte riktigt connectar med mina kurskamrater. Tex bor jag hemma och tar ut hela CSN-lånet, och ger varenda krona av det till mina föräldrar. När jag sen säger att jag inte kan köpa nån grej för att jag inte har pengar får jag ofta höra ”vaa, du bor ju hemma och har CSN, värsta lyxen ju, klart du har pengar?!” Mm aa fast nää :)
Undrar om man någonsin kommer känna sig som en i gänget?

Katarina Ek

Jag har gjort en klassresa genom att utbilda mig. Jag ser mig både som arbetarklass och medelklass beroende på ämne och situation, jag har en fot i varje och trivs med det - jag har plockat russinen känns det som.

Hanna

Jag är den första och hittills enda i min släkt som studerat på högskolenivå. Läser till barnmorska (magisterexamen).

U

Båda mina föräldrar gjorde en klassresa genom utbildning. Från att samla burkar för att kunna unna sig tex en tidning till en villa, möjligheter till resor och hobbys. Men jag blir så upprörd pga de har helt glömt sitt ursprung. De klagar att den personer har mer pengar och den var på en häftigare resa... Och jag blir så ledsen för att jag vet att för 30 år sen skulle de inte tro om nån skulle ha berättat hur bra de kommer att ha det i framtiden.

Emma

Född medelklass och lever medelklass. ”Svenssonliv” med ”lagom” hus, ”lagom” bra bilar och ”lagom” standard över lag. Vad som är dolt för omgivningen är jag ärvt ett stort ekonomiskt kapital som tryggar både hela min och barnens framtid. Arvet gör jag allt för att dölja eftersom jag absolut inte tycker att jag förtjänar det, men kan ju ändå erkänna att just detta arv ger en oerhörd trygghet. För mig är det ett lätt val att arbeta deltid, våga strunta i att redan tänka på pensionen och att jag inte känner mig ekonomiskt bunden till min relation. Vilket jag vet är få förunnat. Jag sitter i en sådan oerhört priviligerad position. Jag känner ofta att livet är orättvist, men från den ”lyxiga sidan”. Jag är inte värd detta mer än någon annan. Pengarna gör mig inte lyckligare, men absolut tryggare och mindre beroende (av partner, jobb, konjunkturer, ja allt).

Nina

Jag kommer från en medelklassfamilj såtillvida att båda mina föräldrar har universitetsutbildning (att de har gjort klassresor är en annan femma) och jag blir mer och mer medveten om just det där med kulturellt kapital. Det har liksom alltid varit självklart för mig att jag skulle klara en universitetsutbildning, att jag skulle kunna bli vad jag ville, att jag kunde ha drömmar liksom. Under delar av min uppväxt hade vi otroligt ont om pengar men stöttning och drömmar har jag alltid fått med mig. Det är jag tacksam för.

Maria Åklund

En nyfiken fråga, vilken klass tycker du dina barn är/kommer att vara?

Svar: De är medelklass. De får det kulturella, ekonomiska och sociala kapital som jag saknade när jag växte upp.
ladydahmer.nu

Isa

Jag har jobbat mig till en klassresa genom utbildning samt vridit mitt inre ut och in i många års plågsam terapi. Även om (precis som du skriver) en alltid har kvar minnen och uppfostran och erfarenheter, så upplever jag att jag även mentalt på något sätt gjort en klassresa. Kanske för att jag vet att detta inte går att ta ifrån mig, på så vis att jag har min höga utbildning och högavlönade jobb, och även om jag t.ex. skulle få en psykbryt så skulle jag kunna byta arbetsform och jobba hemifrån ett tag, eller ta av sparpengar. Oavsett kommer jag ju alltid ha mina examen och de kommer alltid ge en viss legitimitet och inflytande.

Det blir ju också en viss socialisering, alla år på universitetet där en helt plötsligt mest umgås med andra akademiker, och har mindre tid över till de som är kvar hemma och dricker hembränt. Ökad inkomst har också inneburit fler resor, fler teaterbesök o.s.v. Det gör förvånansvärt mycket att kunna sitta på jobbet och diskutera ens favoritställen i Paris, ur "känna sig hemma"-synpunkt alltså. Jag känner att jag står ganska bra med en fot på varje sida, jag kan relatera till alkisarna i tunnelbanan, samtidigt som jag uppfattas och känner mig medelklass när det kommer till ytan, på något vis. Jag duckar frågor om min familj på jobbet bara, känner inte riktigt att det skulle vara socialt accepterat att prata om min alkispappa eller psykiskt misshandlande mamma ;) Och P.S. på att jag vet att jag har haft fördelar i och med ADHD i kombination med hög IQ, vilket har gjort att jag alltid sprängt mer barriärer än vad jag backat och varit osäker. Och hade ju aldrig kunnat ha en masterexamen om det inte var för min IQ, min mamma har inte ens gymnasieexamen och uppmuntrade aldrig skolgång, snarare tvärtom att vi fick skolka bäst vi ville. Bara så ingen uppfattar mig som "om jag kan, kan alla" because jag fattar att det inte är så.

Hej!

Vad hände med min kommentar? Skrev inget dumt hoppas jag😐

A.J

Jag har gjort en klassresa och reflekterar mycket över det. Växte upp i en hyresrätt med föräldrar som jobbade inom vård och omsorg. Vi var inte fattiga, men inte heller rika. Jag är den första i släkten att studera på universitet och har idag ett välbetalt arbete och bor i bostadsrätt i innerstan. Jag är inte rik, men har mer pengar än många andra, det är jag väl medveten om.
I min nya umgängeskrets slås jag ibland över hur okunniga och oempatiska folk är och hur de tar för givet att deras rika uppväxt är norm. T.ex. när mina kollegor suckar över att deras barn "inte ville åka till New York utan hellre till L.A" på utlandsresa nr.3 samma år, kan jag inte undgå att tycka att de är sååå bortskämda. Själv flög jag flygplan för första gången som 22 åring och bodde på hotell för första gången när jag fick mitt första jobb och var på tjänsteresa 24 år gammal.
Jag är stolt över vad jag åstadkommit (pengar har aldrig varit målet, jag har bara haft tur att mitt stora intresse kunde ge mig en utbildning och välbetalt jobb), men hoppas att jag aldrig blir som många i min umgängeskrets. Jag hoppas även att jag kan uppfostra eventuella framtida barn till empatiska människor som värderar människovärde framför pengar.

Mjuket

Kommer från mycket stolt arbetarklass och är en av väldigt få som pluggat på universitetet i släkten . Skäms nästan ibland för att jag jobbar på kontor istället för att ha ett "riktigt jobb" som de andra. Är usel i löneförhandlingar eftersom jag alltid tycker att jag får jättemycket betalt jämfört med tidigare när jag jobbade med att städa och inom äldreomsorgen. Blev alltid uppmuntrad av min mamma att plugga vidare och inte i längden slita ut min kropp på lågavlönat jobb så som hon gjort. Min pappa förstod aldrig varför jag prompt skulle plugga och var rädd att jag skulle bli högfärdig. Älskar mitt nuvarande yrke och är kunnig och bra på det jag gör men kan aldrig komma undan känslan av att jag låtsasjobbar och egentligen borde "göra rätt för mig". Höll på att gå in i väggen för ett par år sedan på grund av den känslan då jag sa ja till allt och fyllde på min tjänst med fler och fler arbetsuppgifter. Som tur är hade jag en klok chef som satte stopp för det och såg till att jag fick träffa en psykolog när han fick veta hur dåligt jag mådde av all stress. Nu har jag mer balans men får jobba på att inte försöka vara så "duktig". Och jag kommer alltid att vara arbetarklass i själ och hjärta och hjärna oavsett yttre omständigheter.

eva

I mitt fall gjorde mina föräldrar klassresan. Jag föddes och växte upp av arbetarklass i småstad, men min pappa jobbade upp sig och när jag var 10 flyttade vi till fin Stockholmsförort och har massor med ekonomisk trygghet. Men jag har aldrig känt mig hemma eller passat in. Bor långt ifrån allt det där nu och jag älskar mitt liv utan allt det pretantiösa, tillrättalagda, fyrkantiga som man måste pressa sig in i för att passa in.

0Z

Vad var det för fel på min kommentar? Jag vet att den var kritisk mot en annan kommentar men jag tycker inte att jag skrivit något hatiskt eller elakt? Jag ställer mig bara kritisk till folk som använder sin medvetenhet kring privilegium till att, som jag och många känner det, skryta och dumförklara icke-priviligerade personer.

Therese

Jag växte upp som underklass, inte ens arbetarklass för mina föräldrar gick mer på soc än jobbade..
Pasta och ketchup var väldigt vanligt i en vecka innan bidrag från när jag var typ 10år och mamma separerade från min styvpappa som inte hjälpte oss ekonomiskt.. trasiga skor med hål i som jag fick ha i månader, tunna tygskor hela året om, ljuga för vänner att jag inte gillade biofilmen eller maten där för hade inte råd att hänga med... min mamma hade egentligen ok med pengar men spenderade de på skit, massa djur (som hälften av barnen var allergiska mot..)

Stundtals var de ok, när en kunde klara sig på småpengar men så fort något större behövde köpas gick de åt helvete, i flera år fick jag inte ett enda nytt klädesplagg, fick ärva allt av min syster, fel storlek dessutom.. fick en gång lite pengar, fick välja mellan att köpa ett par skor jag önskat mig i över 1år eller ett par billigare och en tjocktröja.. frös så mycket så köpte den och dom billigare och blev ännu mer mobbad i skolan..
Jag har inte ens gymnasieutbildning, ingen arbetserfarenhet eller nåt alls.. bara varit..

Min sambo är arbetarklass, men tjänar rätt kasst, vi har bara hans inkomst
Och 2 barn, gör ALLT för att dom inte ska sakna nåt men ibland är det svårt... jag måste fixa inkomst på något sätt..
Men utåt sett ser vi nog ut att klara oss ok

Min syster är sambo med en från medelklass, dom har de riktigt bra! Avundsjuk som sjutton.. men samtidigt så har hon kämpat en del själv så hon förtjänar de verkligen! Men de är också mycket tur inblandat

Johanna

Jag växte upp i ett nybyggt villaområde som angränsade till ett mindre trevligt område med hyresrätter i höghus. I skolorna gick det barn från båda områdena och fastän det inte märktes någon skillnad under skoltiden (fanns låg- och högpresterare från båda områdena och kompisgängen var blandade) så blev det så jäkla tydligt när det var dags att plugga vidare att i princip alla från villaområdet (de med akademikerföräldrar) pluggade vidare medans knappt någon från andra området gjorde det. Det kändes så märkligt tyckte jag att inte alla de som var riktigt duktiga i skolan gick vidare med det, som hon som var bäst i klassen och blev butiksbiträde istället.

Delägarinnan

Jag har gjort en rejäl klassresa. Född av fattiga flyktingar som flydde till Sverige från ett icke EU-land på 70-talet. Jag är nu advokat och delägare på en mellanstor advokatbyrå. Blev advokat när jag var strax över 25 och delägare när jag var strax över 30 år. Är nu fortfarande en bra bit under 40 år. Bor i ett välmående villaområde i storstad. Har en fastighet värd ett högt sjusiffrigt belopp med pool, bastu, båt, flera bra bilar osv. Bra försäkringar för allt som kan tänkas hända, stora pensionsavsättningar, äger aktier och har fondinnehav, även tillgångar i guld och andra värdeföremål.

Jag bestämde mig tidigt för att bli framgångsrik, ville bli jurist redan i lågstadieålder. Jag växte upp i ett mycket deprimerande förortsområde med hög kriminalitet osv. Jag visste att jag ville bort därifrån och att jag absolut inte hörde hemma där. Redan på mellanstadiet såg jag till att jag fick börja ta bussen till ett finare område för att kunna gå på en bättre skola. Jag har blivit retad och mobbad under skolgången p g a min bakgrund. Detta har gjort mig härdad. På de fina skolorna fick jag dock lära mig alla koderna som krävdes. På gymnasiet gick jag med många barn ur Sveriges elit och fick lära mig mycket om adeln och näringslivet m m. Många hårda smällar men lärorikt. Tack vare det kunde jag ”föra mig” på juristprogrammet samt på advokatbyråerna jag sedan fick anställning på. Det är dock mycket som jag ”ligger efter” med. Färdigheter i golf, tennis och segling har jag tyvärr inte exempelvis. Och mitt kontaktnät är ju ett skämt jämfört med många andra delägare. Men jag klarar mig bra och är idag stolt över min bakgrund och över min klassresa.

Jag har alltid vetat att jag är min egen lyckas smed, jag måste fixa allt själv. Mina föräldrar hade inget kapital, inga kontakter. De såg dock till att jag föddes i Sverige, ett av världens bästa och mest jämlika länder. De gav mig också en trygg uppväxt och mycket kärlek, för det är jag dem evigt tacksam. Mina föräldrar har också alltid arbetat, till skillnad från många andra i förorten där jag växte upp. Så även om de hade låga löner så räckte det till det nödvändiga och vi hade ett värdigt liv. Så jag hade alltid mat, kläder och födelsedagspresenter. Vi reste även utomlands ibland vilket förstärkte min övertygelse om att jag verkligen skulle bort från förorten och upptäcka världen!

På gott och ont har jag dock alltid blivit påmind om hur otroligt priviligerad jag är som är född i Sverige med gratis skolgång upp till universitetsnivå m m. Mina föräldrar har alltid gjort klart för mig att om jag misslyckas - så har jag ingen annan att skylla än mig själv. Mitt misslyckande får jag bära själv, det finns inga ursäkter. Så är det än idag.

Jag har utnyttjat alla möjligheter som Sverige erbjuder, dvs studerat på de bästa skolorna sedan mellanstadienivå helt utan kostnad både i Sverige och utomlands. Sverige är fenomenalt på det sättet! Visst har jag fått pendla från ca 10-18 års ålder men det var det värt. Efter 18 års ålder har jag alltid flyttat till studieorten oavsett om det varit en studieort i Sverige eller på en annan kontinent, finns alltid studentbostäder och med CSN kommer man en bra bit.

Mina föräldrar gav mig framförallt två bra råd: se till att skaffa dig en så bra utbildning som möjligt och bli inte gravid förrän du har ditt på det torra. Med dessa två råd har jag kommit väldigt långt. Som outbildad och med ett barn på höften är det svårt att göra klassresa.

Idag har jag barn och är gift, men jag väntade med äktenskap och barn tills jag hade mitt på det torra.

Min man har en väldigt enkel bakgrund, precis som jag. Vi träffades på universitet och fann varandra. Jag har aldrig känt mig bekväm med överklasskillar, eller ens killar med medelklassbakgrund. Har dejtat en tid osv men sedan känner jag mig obekväm. Tror nog att det var därför jag och min man fann varandra, han kände nog likadant. Min man är dock svensk till skillnad från mig som har utomeuropeisk bakgrund. Bara det är en resa i sig också.

Jag slår maken med hästlängder i karriären, tyvär

Nemo

Mina föräldrar har gjort en klassresa. Jag är tyvärr inte riktigt inräknad i den eftersom större delen av den skedde när jag var ~18 år, och efter det, dvs efter jag blev vuxen och ansågs behöva ta hand om mig själv. Det syntes förmodligen inte att vi, jag, var arbetarklass eftersom mina föräldrar är duktiga på att spara pengar och att tänka i förväg, men arbetarklass var vi. Jag kände mig alltid utanför som barn eftersom jag aldrig hade råd med de saker som alla andra hade råd med. Jag var ofta ledsen på grund av det. Numera är jag nog mest avundsjuk tror jag, att mina yngre syskon får uppleva denna klassresa, medan jag är fast i arbetarklassen. Eftersom mina föräldrar tjänar mycket, _mycket_ bättre nu än när jag var barn så har de råd att åka utomlands på fancy semestrar, medan jag fick vara glad om vi ens kunde åka till Danmark liksom.
Har nog inte riktigt insett tidigare att detta är anledningen till att jag är avundsjuk, att jag är arbetarklass medan de är medelklass. En ganska ledsam insikt, men tack ändå för att du gav mig den, för att jag nu inte längre behöver må dåligt över varför jag känner avundsjuka - jag vet anledningen nu. Mina syskon har något att falla tillbaka på, medan jag inte har det. Det är inte så att mina föräldrar skulle låta mig svälta ihjäl eller bli hemlös om det skulle skita sig för mig, men jag har inte samma trygghet i ryggraden som mina syskon har/kommer att ha.

Ak

Jag vet inte. Känns som att jag alltid legat i gråzonen mellan medelklass och arbetarklass. Min mamma är förtidspensionär och pappa är tekniker, hus i glesbygd var uppväxten, någon form av semester i husvagn.
Jag själv är utbildad tekniker och jobbar på järnverk med bra lön (35), 3 katter hemma och stor lägenhet med delad brygga i älven i samma glesbygd som uppväxten.
Så mittemellan? Jag vet inte riktigt. Känner mig inte hemma i vare sig arbetarklassen eller medelklassen.

Anonym

Jag hade svårt att hålla i pengar dom första 10 åren i mitt liv med inkomst. Jag drog inte på mig skulder, men jag var inte van vid pengar och ville köpa allt jag inte kunnat innan.

H

Spännande diskussion. Själv har jag vuxit upp som medelklass. Vi hade det aldrig särskilt fett och hade inte råd med dyra skor eller kläder eller nya slalomskidor, och man fick långt ifrån allt på önskelistan när man fyllde år. Men man fick några av grejerna. Och vi bodde i villa, behövde aldrig frysa eller vara hungriga. Vi hade råd att åka till Spanien 2 gånger under min uppväxt, och massor av semestrar inom norden. Pappa hade gjort en klassresa från arbetarklassen, medan mamma var mer medelklass från början. Det skulle alltid tänkas efter noga innan man köpte något i vår familj, och helst skulle man köpa billigaste modellen eller på rea. Mat fick inte slängs. Det var nog mycket pappas bakgrund det kom från, att man var tvungen att vara sparsam för att klara sig. Det kulturella kapitalet var däremot mycket stort, och vi barn fick alltid höra att vi kunde bli precis vad vi ville. Pappa lärde mig division när jag var 4, de läste böcker för oss, och läste mycket själva. Att vi skulle gå på högskola var närmast förväntat.

Nu har jag genomfört en PhD, har ett mycket välbetalt yrke, och lever med en sambo med ännu bättre lön. Skulle säga att jag tagit ett steg uppåt till övre medelklass.

Som någon annan nämnde här ovan är jag dock lite oroad över hur våra framtida barn kommer att formas av att växa upp med så bra ekonomiska förutsättningar. Vi skulle ha råd att åka på semester till Thailand varje år om vi vill, och köpa dem allt de vill ha (typ). Men jag skulle inte vilja att de blir så matade med silversked utan lär sig att man inte kan få allt, och att man måste jobba för saker.

Min sambo däremot har gjort en klassresa från arbetarklass till övre medelklass, och är mycket mer hemma där han är nu. Det känns som att han nästan på revansch slösar pengar och köper dyra grejer utan att tänka efter för att han kan det nu. Och visst, han har råd. Men, som sagt, vill inte att våra barn ska växa upp i en snäv övre medelklass bubbla där alla 10:åringar har senaste iPhone och får allt de pekar på. Tror han har lite svårt att förstå det, och snarare vill ge sina barn vad han aldrig fick. Medan jag vill ge dem vad jag fick, en känsla av att man kan bli vad man vill om man försöker, men man kan inte få allt man pekar på utan motprestation. :-)

Hur som helst, väldig intressant att läsa kommentarerna här. Inser att klasstillhörighet har format mig och mitt liv mer än jag förstått tidigare.

Anonym

Vilken tur att jag som 1gen invandrare gjorde min klassresa innan jag läste Anonyms tvärsäkra kommentar om att det inte är möjligt ;)

Malin

Anonym: ja exakt, det brukar förresten vara folk som inte umgås med invandrare som fastslår att invandrare inte kan komma någon vart eller inte har några möjligheter i Sverige.

Sofie

Jag är inte ett dugg intresserad av att "bli fri" från mina klassrelaterade beteenden, tvärtom räds jag hur de sakta skalas bort från alla som sätter sin fot på universitet eller i högavlönade yrken. Hur de blir fostrade till god ton och fina manéer, medan de spricker inombords av att ha blivit utsuddade i kanterna. Med åldern dämpas även min attityd ner, och jag balanserar ständigt mellan att anpassa mig efter klasshatet och hur jag faktiskt ger blanka fan i vad det fina folket tycker. Take it or leave it, jag är inte intresserad av att sitta med finporslin i rum där jag bara passerar om jag kammar mig rätt. Jag _kan_ bete mig och krävs det så krävs det, men jag hoppas och tror inte att jag kommer förlora mina rötter helt och bli någon som skäms för min bakgrund i närheten av mina närmaste.

Sahara

Bra inlägg som sätter fingret på något som alltid stört mig: förväxlingen sv ”klass” och ”ekonomi”. Jag växte upp i vad som bäst kan beskrivas som akademisk överklass, social medelklass men ekonomisk underklass. Välutbildad familj med ”fin” bakgrund, men vi hade det väldigt knapert ekonomiskt, av olika anledningar.

Helena

Jag är uppvuxen i en typisk arbetarklassfamilj, ingen överflöd men det gick runt. Jag påbörjade mitt yrkesliv inom LO-kollektivet och började plugga när jag var närmare 30 år och fortsatte med en licentiatexamen. Det som är positivt med min arbetarbakgrund är att jag vet skillnaden mellan "vill ha" och "behöver", jag upplever att jag har lättare än många andra att välja vad jag lägger mina pengar på. Jag lider inte av medelklassens ängslighet gällande rätt statusprylar, kläder och heminredning. Och jag vet att jag kan anpassa mig till en annan ekonomi om det skulle behövas. Det är också en trygghet att veta att jag inte har några problem med att ta ett vanligt "kneg" i händelse av arbetslöshet.

En annan fördel är i mitt nuvarande jobb, tack vare min bakgrund kan jag "koden" hos personalen som jobbar i produktion. Tack vare min utbildning klarar jag mig även bra i kontakter med högsta ledningen (organisation med många nivåer) så jag passar mycket bra i det övre mellanskikt där jag har min befattning och där en av mina viktigaste uppgifter är att jobba både uppåt och neråt. Men visst är jag mer avslappnad bland produktionspersonalen.

Flera av mina närmsta vänner har gjort ungefär samma resa och det är skönt att ha dem, vi delar den vilsenhet som klassresan lett till. Jag kan känna att jag sticker ut i familjen och närmsta släkten, att de inte alltid förstår mina resonemang och tycker att jag är lite konstig. Jag å andra sidan tycker emellanåt att deras värld är liten. Det är ju inte för att de är ointelligenta utan det handlar ju om att jag genom mina studier och min karriär skaffat mig en "verktygslåda" som påverkar hur jag tänker, tar mig an problem och hur jag agerar för att nå mina mål. Visst har jag fått en del gliringar och kommentarer från gamla kompisar men det bottnar sig i avundsjuka och missnöje med den egna situationen så det är inget jag lagt någon vikt vid.

Sammantaget är klassresan mer positiv än negativ för min del, jag hade nog varit en extremt missnöjd och bitter person om jag stannat kvar där jag började mitt arbetsliv. Det är dock mina år inom LO-kollektivet som präglat mig mest som person, det är där jag blev vuxen och lärde mig att ta ansvar.

Klasskillnad i bemärkelsen olika kulturer och koder för hur man umgås, uppför sig, pratar och hur vi som gjort en klassresa uppåt är ju egentligen ett lyxproblem. Den allt hårdare inställningen till dem som av en eller annan anledning inte klarar av att försörja sig själv och hamnar mellan de ekonomiska skyddsnäten är skrämmande. Hela samhället genomsyras av egoism och en mentalitet att var och en får klara sig själv, skylla sig själv. Det är knappast rätt väg att gå om man vill ha ett stabilt samhälle.

Beauty Maniac

Vi läste om det här i gymnasiet och det fick mig att tänka på mitt liv. Jag är ganska ung fortfarande (if i may say) men jag har sett hur mina föräldrar gjort en rejäl klassresa, hur många år det tog dem och hur det påverkat dem. Ännu mer intressant är att trots att båda kom från liknande bakgrunder och har gjort samma resa så har det ändå påverkat deras beteende och vanor idag på olika sätt. Blir väldigt glad och stolt bara över att tänka på hur deras liv såg ut för ca 20 år sedan och hur det ser ut idag.
Väldigt intressant inlägg tur att jag klickade på länken!

Sofia

Till att börja med har det skett en expandering av medelklassen sedan slutet av andra världskriget. De som idag har de traditionella arbetasklass-yrken som närvårdare, bilmekaninker och frisörer tjänar ofta mer än vad akademiker gör. Majoriteten av människorna i norden är medelklass. Det finns en liten del fattiga och en ytterst liten del som tillhör eliten. Du har möjlighet till social mobilitet, framförallt i ett land som Sverige. Det är en vesentlig skillnad på att diskutera möjligheterna till social mobilitet dvs göra en klassresa och att tala om hur ens uppväxtförhållanden påverkar en. Exempelvis så börjar vanligen barn i arbetarfamiljer arbeta tidigit och barn till akademiker blir vanligen akademiker själva. Däremot hindrar inte dina uppväxtförhållanden dina möjligheter och förutsättningar till social mobilitet i Sverige. Tvärtom har samhället minimerat hindren för dig att klättra på samhällsstegen. Det en annan sak om människan är villig att arbeta sig uppåt eller om man är för bekväm att göra någonting. De sociala skyddsnäten har bieffekter. Människor blir för bekväma för att arbeta sig uppåt eftersom man får sina grundbehov tillsedda oavsätt. Även om det händer så krävas det otroligt mycket för att en människa skall hamna på fullständigt bar backe i Sverige. Det möjliggör att människor som du har möjlighet till att inte göra någonting och ändå ha ett liv bättre än många andra oavsätt om din make lämnar dig eller inte. Det finns exempel på människor som kommer från absolut botten och har blivit de största kapitalisterna världen skådat. De kommer vanligen från länder som inte har sociala skyddsnät och en mycket mindre möjlighet till social mobilitet än i Sverige.

Offerstatus är en form av socialt kapital idag. Man lyssnar på "offer". Man tillskriver dem kunskap som de nödvändigtvis inte har enbart för att de anses tillhöra en traditionellt utsatt grupp. Det är din främsta investering och din oro bottnar nog mer i att människor en dag kommer sluta sympatisera med påstådda offer än att din man lämnar dig. Hade du satt den här enegin på arbete och utbildning istället för på att blogga hade du troligen varit medelklass för att du förtjänade det, inte för att du råkade gifta dig med en man som tjänar bra, utan för det faktum att du lever i Sverige.

Elysia

Jag är uppvuxen i en familj med små inkomster (ibland under exixtensminimum), men har haft fördelen att mina föräldrar inte haft något missbruk och att de varit bra på att hushålla med pengarna. Vi hade bil, lägenhet, sommarstuga och behövde aldrig gå i trasiga skor. Många av kläderna var hemmasydda, hembakt bröd och det mesta maten lagad från grunden. Som barn tyckte jag att vi hade allt, men senare har jag förstått hur mycket min mamma oroade sig för ekonomin och kämpade för att vi skulle ha det bra. Hon och pappa grälade om pengar. Vi hade böcker hemma och jag var ofta på biblioteket under uppväxten. Jag har fått lära mig vilka bestick man ska börja med vid en trerätters middag. Jag vet inte om vi skulle räknas som arbetarklass eller lägre medelklass. En av mina föräldrar växte upp på barnhem och som fosterbarn.

Mina föräldrar har gått på folkhögskola. Min mamma har yrkesutbildning och har arbetat inom vården, min pappa hade egen firma, som inte var särskilt lönsam. Ingen av dem har gått på universitet, men de har alltid varit uppmuntrande till att jag ska utbilda mig. Jag funderade aldrig på om jag skulle klara studierna, för det gick bra i skolan, och det kändes skönt att skjuta jobbsökandet på framtiden då jag var mycket blyg. Jag har ett funktionshinder, men jag fick min diagnos först som vuxen.

Jag har en universitetsutbildning. Efter utbildningen har jag växlat mellan arbetssökande och tillfälliga jobb, varav en del varit handläggararbeten och en del kroppsarbeten. Utbildningsmässigt är jag medelklass, ekonomiskt är jag låginkomsttagare. Som mest har jag tjänat 14000 kr efter skatt, som minst har jag levt på socialen.
Mitt syskon har arbetat inom ett kroppsarbete, men har numera ett fast kontorsjobb med hyfsad inkomst, men har bara gymnasieutbildning och läser inga böcker.

På tal om klass kan jag inte låta bli att tipsa om denna låt, Jobba jobba, med Tiffany Kronlöf:
https://www.youtube.com/watch?v=5gzEnZmOgYY&t=2s

Moder

Man är det man är.. och jag kommer aldrig vara annat än en "Hillbilly".. Hur mycket pengar jag än tjänar.. hur många fastigheter jag än köper.. Hur många led av adel jag än hittar i min släkthistoria.. Jag skulle aldrig beblanda mig med människor med den mentaliteten som anser sig själv att tillhöra en "högre klass".. umgås med wannabees.. det är så extremt själlöst..
Jag är mer stolt över min farfarsfar som ständigt satt inne då han tjuvsköt älg för att ge till änkan med de 12 barnen.. än de som utbildade sig och knappt har tiden över att se vad som händer runt omkring dem.. om folk bara kunde ruska om sig själv..

Moder

Man är det man är.. och jag kommer aldrig vara annat än en "Hillbilly".. Hur mycket pengar jag än tjänar.. hur många fastigheter jag än köper.. Hur många led av adel jag än hittar i min släkthistoria.. Jag skulle aldrig beblanda mig med människor med den mentaliteten som anser sig själv att tillhöra en "högre klass".. umgås med wannabees.. det är så extremt själlöst..
Jag är mer stolt över min farfarsfar som ständigt satt inne då han tjuvsköt älg för att ge till änkan med de 12 barnen.. än de som utbildade sig och knappt har tiden över att se vad som händer runt omkring dem.. om folk bara kunde ruska om sig själv..

elin

Det är verkligen intressant. Jag är definitivt medelklass. Uppvuxen i villaförort.

Min mamma är barn till två invandrare (Tyskland). Morfar söp så mormor tog hand om sina tre ungar själv. Definitivt en arbetarklass.

Min pappa är barn till en bondson och en piga. Men de gjorde en klassresa, lämnade landsbygden och byggde villa nära staden. Så han är medelklass, men jag vet inte riktigt vad han fick med sig för medelklasskapital hemifrån förutom just huset de bodde i. Farfar var liksom oavlönad tills han var drygt 30 år (är man ens arbetarklass då?).

O

Jag är uppvuxen i ett klassiskt medelklasshem, mamma högutbildad och pappa chef inom näringslivet. Hus och två bilar, ordning och reda i villaområdet. Fjällresor på vintern, båtsemester på sommaren. Och lite utomlands däremellan.

Dock är det som gjort absolut störst skillnad för mig under uppväxten; jag har haft föräldrar som trott på mig. Alltså litat på min förmåga. Och då menar jag inte i någon hurtig ”du kan bli vad du vill, du är bäst” -anda utan de har gett mig en genommurad känsla av att jag är kapabel, att jag har rätt att ta för mig och att jag också har en självklar plats i kvalificerade sammanhang. Jag har fått konkreta verktyg hur att föra mig och fått tusentals timmars träning i dialoger om stort och smått. Och så har jag haft en pappa som ALLTID har backat mig och varit en sådan bra manlig förebild att det är helt otroligt. Det har lett till att jag idag är tillsammans med schyssta killar, jag tar plats i alla möjliga sammanhang och har en stadig karriär i ledarposition.

RL

Jag har också gjort en klassresa. Nedåt. Jag växte upp med nanny och städerska, privatskola, en snäll pappa som jobbade hårt för att vi skulle ha det bra. Sen dog han och som tur var hade vi lite kapital och hus så det sket sig inte totalt. Men jag föll ihop inombords och mådde inte bra under tonåren och även nu, som 30 årig tvåbarnsmamma. Den där inre styrkan som man måste ha för att kämpa sig fram och bli något hade inte jag. Depression, utanförskap. Visst, utbildning har jag, men måste ha den där inre styrkan och kunna "passa in" för att klara sig på en arbetsplats. Jag har inte kunnat köpa egen bostad. Fick barn tidigt, alla pengarna går åt att se till att dom har aktiviteter och sånt. Blir antagligen den första i min familj som inte ägt sitt hem. Blir jag av med jobbet är jag fucked. Är inte utbildad inom ett högavlönat yrke så skiter jobbet sig och jag måste trappa ned så blir det nästan svältlön. Mannen är snäll men 15 år äldre och inte rik han heller. Han har också gjort en klassresa nedåt. Känner mig väldigt misslyckad och utanför. Bor utomlands och här finns inte skyddsnät som i Sverige. Här är det verkligen ett klassamhälle och det finns inte en utvecklad dialog om det. Har man inte så har man inte. Synd om dig.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog