Att se gruppers begränsningar är inte att klappa dem på huvudet

En sak jag tänkt på är att man ofta när man debatterar feminism- eller klassfrågor, kapital och förutsättningar så slutar det ofta med att man anklagas för att se människor från utsatta grupper som inkapabla odugliga offer, men det är ett billigt knep för att diskreditera motståndaren och ge mer trovärdighet till sina egna argument.

Liberaler och antifeminister gör ofta detta för att skifta fokus och lägga skulden på de som uppmärksammar maktskillnader eller klass istället för där det hör hemma.  "Menar du att arbetarklassen är okunnig och korkad?!"

Men ofta när man talar om klassresor, förutsättningar och kapital så glömmer man ofta bort att det finns olika sorters kapital och resurser. Kaptal innebär makt. Olika sorters kapital ger olika sorters makt, men det mesta och bästa kapitalet har de högre klasserna. Medel- och överklassbarn får tidigt i livet en stor del av det sociala, ekonomiska och kulturella kapitalet. De lär sig att tro på sig själva. De lär sig att ta för sig, skapa möjligheter och utveckla sig själva. Jämför man m t.ex arbetarklassbarn så får de ett stort socialt självförtroende som senare i livet hjälper att klara av utmaningar lättare.

Vissa grupper har helt enkelt sämre socialt och kulturellt kapital än exempelvis högutbildade eller medel- och överklassen.= SÄMRE FÖRUTSÄTTNINGAR. Världen är mycket mer tillgänglig och möjligheterna större för de som har ett större kapital än de som har mindre. 

Så nej, att tala om samt synliggöra maktstrukturer, kapital och klasskillnader är INTE att förminska utsatta grupper. Jag klappar inte arbetarklassen på huvudet för att jag synliggör de begränsningar, hinder och minskade möjligheter som de står framför. Att jag förstår att förutsättningarna är olika för olika grupper betyder ej att jag tror att vissa grupper kan sämre eller mindre.

Sen kan ju förutsättningar hänga på tur också. Som att träffa en rik kille som står för den ekonomiska tryggheten så jag kan leta lyckan eller självförverkliga mig själv och mina drömmar.

Får pojkar och flickor vara vänner?

Jag ogillar starkt traditionen att pracka på barn romantik och heteronormativitet. Att utgå från att barnet är heterosexuellt och utifrån det värdera barnets relationer kan vara problematisk inte bara för barnets världsbild (där heterosexualitet är en självklar norm och allt annat avvikande och onormalt) utan för barnets egna sexuella utveckling. (Vem är jag om mamma/pappa säger att jag ska vara kär i motsatt kön och jag inte alls känner så? Är jag fel?)

Och att tolka in vuxenkärlek i barns relationer sätter ytterligare en pinne i hjulet. Det är ju ganska oskyldigt tänker ni nu kanske, men jag ska förklara varför jag resonerar som jag gör.

Genom att referera till barns vänskap som just kärleksrelationer upprätthåller vi (ofta omedveten såklart, för få tänker på detta) nämligen föreställningen att flickor och pojkar (och då även kvinnor och män) inte kan vara vänner på riktigt. Flickornas och pojkarnas vänskap reduceras snabbt till en romantisk relation där de blir lästa som små kärlekspar och avfärdade som KÄÄÄÄRA. Mammorna fnittrar ikapp för ”Åh titta vilket sött litet kärlekspar! De ska nog gifta sig när de blir stora!”.

Det lämnar lite utrymme kvar för genuin vänskap. Och jag tror det sabbar ytterligare för pojkar och flickor när de växer upp. Det sabbar framförallt vänskapsrelationer i känslig ålder, för hur enkelt blir det att hänga med bästisen när alla runt om fnissar och retas och antar att du är kär? Barn fattar snabbt. Och det sabbar synen på varandra: pojkar får tidigt lära sig att se flickor som partners, inte jämlikar. 

Redan vid femårsåldern börjar barn dela upp sig i kön. Pojkar som tidigare lekt med flickor och vice versa, avslutar ofta dessa relationer. Kanske med sorg i hjärtat för hur kul är det att förlora vänner?  När de når vuxen ålder så är de redan indoktrinerade i att män och kvinnor inte kan umgås utan att det ska tolkas in något sexuellt eller ifrågasättas och misstänkliggöras. ”Är ni bara vänner?”.

Jag tror ärligt att män och kvinnor inte kan vara vänner, inte för att det är en biologisk realitet, utan för att vi fostras in i två olika fållor där vi omöjligt kan mötas. 

Kan inte barn bara få vara barn? Ja jag vet att jag låter som en torr moraltant men allt det där vuxna kommer snabbt nog ändå och barn behöver få utvecklas och bygga relationer utan att vi ska lägga egna värderingar och fördomar i dem.

Jaha hatar jag tjejer eller?
Så varför är det dåligt att flickor grupperar sig och identifierar sig med andra flickor?  (Eller pojkar med andra pojkar) Är det dåligt att vara tjej? (Eller pojke?) Är det som tjejer gör dåligt? 
 
Nu går vi ner på ganska basic genus men det här kan man inte tjata om nog tycker jag. Nej att vara tjej är inte dåligt och det som tjejer gör eller gillar är inte heller dåligt. Många får för sig att föräldrar som gillar genus inte låter sina barn vara tjejiga alls, utan snarare nedvärderar detta till förmån för det pojkiga och jo det finns faktiskt ett korn sanning i det då det som är manligt (pojkigt) är norm och automatiskt ses som bättre och att man i sin iver att skapa starka tuffa tjejer försöker pusha dem att bli mer som killarna. När man egentligen borde jobba för att pojkarna får mer av det som varit förbehållet tjejer. 
 
Nej jag tycker inte att tjejer är töniga eller dåliga eller att det är dåligt att vilja vara med andra tjejer eller leka med sånt som ses som tjejigt. Tror man det så läser man mig som fan läste bibeln. Eller så spelar man dum för att få raljera. 
 
De som känner mig vet ju att det är tvärtom. Systerskapet är guld och flickor får lära sig att se varandra som fiender och konkurrenter och det jobbar jag hårt på att motverka. Min dotter leker mest med flickor. Min son leker mest med flickor. De gillar mest sånt som flickor gillar. Och leker mest med sånt som flickor leker med. Förståeligt. 
 
Så vad fan menar jag då? Varför ska barn inte gruppera och identifiera sig med kön? Jo för att man sett att det leder till att de anammar könsnormer i större utsträckning. Barn vill nämligen "göra kön" rätt som man brukar säga. Att göra kön innebär att man uppfyller eller försöker uppfylla förväntningarna på det kön man tros tillhöra. Oavsett om man egentligen vill eller inte. Oavsett om man mår bra av det eller inte. Till exempel pojkar som egentligen vill leka med dockor men avstår för att de är ju pojkar och pojkar leker inte med dockor så alltså ska de inte göra det. Eller flickor som anpassar sig efter kraven på tjejer för att de lärt sig att det är viktigt, att deras kön är viktigt och att det är viktigt att man är tjej på rätt sätt.
 
Jag tror att barn som slipper detta också får utvecklas mer fritt och därför också kommer må bättre. Frågor på det?