Får pojkar och flickor vara vänner?

Jag ogillar starkt traditionen att pracka på barn romantik och heteronormativitet. Att utgå från att barnet är heterosexuellt och utifrån det värdera barnets relationer kan vara problematisk inte bara för barnets världsbild (där heterosexualitet är en självklar norm och allt annat avvikande och onormalt) utan för barnets egna sexuella utveckling. (Vem är jag om mamma/pappa säger att jag ska vara kär i motsatt kön och jag inte alls känner så? Är jag fel?)

Och att tolka in vuxenkärlek i barns relationer sätter ytterligare en pinne i hjulet. Det är ju ganska oskyldigt tänker ni nu kanske, men jag ska förklara varför jag resonerar som jag gör.

Genom att referera till barns vänskap som just kärleksrelationer upprätthåller vi (ofta omedveten såklart, för få tänker på detta) nämligen föreställningen att flickor och pojkar (och då även kvinnor och män) inte kan vara vänner på riktigt. Flickornas och pojkarnas vänskap reduceras snabbt till en romantisk relation där de blir lästa som små kärlekspar och avfärdade som KÄÄÄÄRA. Mammorna fnittrar ikapp för ”Åh titta vilket sött litet kärlekspar! De ska nog gifta sig när de blir stora!”.

Det lämnar lite utrymme kvar för genuin vänskap. Och jag tror det sabbar ytterligare för pojkar och flickor när de växer upp. Det sabbar framförallt vänskapsrelationer i känslig ålder, för hur enkelt blir det att hänga med bästisen när alla runt om fnissar och retas och antar att du är kär? Barn fattar snabbt. Och det sabbar synen på varandra: pojkar får tidigt lära sig att se flickor som partners, inte jämlikar. 

Redan vid femårsåldern börjar barn dela upp sig i kön. Pojkar som tidigare lekt med flickor och vice versa, avslutar ofta dessa relationer. Kanske med sorg i hjärtat för hur kul är det att förlora vänner?  När de når vuxen ålder så är de redan indoktrinerade i att män och kvinnor inte kan umgås utan att det ska tolkas in något sexuellt eller ifrågasättas och misstänkliggöras. ”Är ni bara vänner?”.

Jag tror ärligt att män och kvinnor inte kan vara vänner, inte för att det är en biologisk realitet, utan för att vi fostras in i två olika fållor där vi omöjligt kan mötas. 

Kan inte barn bara få vara barn? Ja jag vet att jag låter som en torr moraltant men allt det där vuxna kommer snabbt nog ändå och barn behöver få utvecklas och bygga relationer utan att vi ska lägga egna värderingar och fördomar i dem.

Emma

Det sabbar även för vuxna relationer mellan olika kön. Min bästa vän är kille och min mans bästa vän är en tjej. Det går sjukligt mkt rykten om oss och att vi antigen är otrogna eller är swingers. Man kan inte vara kompis med det andra könet utan att vilja ligga med varandra tydligen. Blir så trött.

Emma

Det sabbar även för vuxna relationer mellan olika kön. Min bästa vän är kille och min mans bästa vän är en tjej. Det går sjukligt mkt rykten om oss och att vi antigen är otrogna eller är swingers. Man kan inte vara kompis med det andra könet utan att vilja ligga med varandra tydligen. Blir så trött.

Hanna

Jag tror absolut att man kan vara vänner. Har flera killkompisar själv. Bl.a. en som jag åker ut och seglar med varje sommar, bara vi två.
Däremot har du helt rätt i att det ofta uppstår problem pga dessa föreställningar. Och inte bara utifrån. Själv har jag ofta känt ett behov av att markera för min sambo att dessa killar verkligen bara är vänner. Inte för att han är svartsjuk, utan för att kag skälv såklart bär på samma idéer som alla andra när det gäller vänskap mellan män och kvinnor.
I förälskelsefasen, som man ju har i princip i alla vänskaper, har jag ofta känt mig förvirrad på ett sätt som jag aldrig känt mig när jag haft samma fas med kvinnliga vänner. Helt i onödan.

Det är så synd, för mina killkompisar har ofta varit en källa till väldigt intressanta diskussioner om maskulinitet, normer, etc. och gett mig perspektiv på sina liv som kvinnor inte kan. Just pga att de delar med sig av sina erfarenheter som män. Det har utvecklat mig och min feminism väldigt mycket. Utöver att de är bra vänner i övrigt såklart.

Malin

Fullkomligt älskar hur du sätter ord på sånt jag själv har svårt att sätta ord på. Din klokskap är bland det bästa jag vet, du har inte funderat på att skriva en bok med alla dina fantastiska, förklarande inlägg?

Sofia

Åhå detta vill en ju bara klistra upp på varje arbetsplats, offentlig anslagstavla etc. Borde rulla som meddelande på Text-tv dessutom. <3

Kj

Precis så är det. Min son är 5 år(6 i höst) och brukade leka med 2 flickor på Föris, samt några pojkar. Inte så noga för honom, han och ens tjejen hade verkligen roligt ihop. Varken jag eller hans pappa har tjatat eller ens yppat ett ord om kär etc.
Men, så kom de. Nya tuffa pojken på Föris säger man inte kan leka med flickor, bara fotboll, spela tuff och hata rosa. Och min lilla gosse, som alltid älskat gult o rött, tar efter och leker inte med tjejerna längre, vill bara spela fotboll och vägrar ha annat än grönt o blått. Blir förtvivlad när jag ser hobom ta efter just ”tuffa” pojkar då de helt går emot vad både jag o pappan säger och gör.
Har någon tips?? Vad kan jag göra? Försöker prata med sonen om stt man inte behöver lyssna o vara som tuffa pojkar men är ju lättsre sagt n gjort för honom. Några boktips? Kram

Cecilia

Håller helt med i allt du säger, med reservation för att barn verkligen kan vara kära och djupt förälskade och om dessa känslor kommer från barnen själva så tycker jag att det är viktigt att inte förminska eller ta ifrån dem dessa känslor heller. Vuxna ska helt enkelt inte pracka på barn konstlade etiketter på deras känslor utan låta barnen vara - kära eller vänner, det får barnen upptäcka och känna själva (oavsett kön på de inblandade).

Kattpanda

Jag har aldrig känt att jag kan vara vän med killar just för att de alltid vill ha något av mig, antingen sex eller en kärleksrelation. Om jag inte har levt upp till dessa krav så har de blivit besvikna, sårade, känt sig lurade och senare avvecklat ”vänskapen”. Har aldrig känt att män ser på mig som en människa.

Malin

Min mans bästa vän är en tjej, jag ser inget konstigt med det. De skriver och ringer ofta till varandra och träffas när det fungerar (bor i olika städer). Hon och jag är inte direkt vänner men pratar och har trevligt när båda familjerna träffas. Ingen har faktiskt någonsin anmärkt eller antytt att det skulle vara något konstigt.
Själv har jag inga heterosexuella killkompisar eftersom jag bara är intresserad av män om jag finner dem attraktiva och blir kär i dem.

Anna

Så så sant! Så många fina relationer jag kunnat haft kvar om det inte var precis så uppdelat som du beskriver. Just detta är en sorg för mig.
Ni som i vuxen ålder är riktigt nära vänner med motsatt kön; hur har ni lyckats hålla kvar den när det är respektive och andras åsikter inblandade? Eller är alla vänskaper från barnsben så att det varit svårare för andra att ifrågasätta?

Pernilla

Jag har upplevt detta ett par gånger. Första gången var i barndomen, då jag blev väldigt god vän med en pojke, men omgivningen fick oss att känna oss fel och därför slutade vi leka tillsammans. Jättesynd för vi var så lika på så många sätt och lekte jättebra med varandra. Jag minns att han hette Jonas och jag kommer aldrig att glömma honom. Jag kan fortfarande tänka på honom och sakna den kontakt som jag upplevde att vi fick och kan tillägga att det här var för ca 40 år sedan. Jag minns speciellt hur omgivningen fick honom att känna sig fel som lekte med en flicka. I halvvuxen ålder blev jag jättebra kompis med en kompis brorsa. Det gick bra tills vi träffade våra respektive, då funkade det inte längre att vara bästisar.

Jenn

Anna
Jag vet inte, alltså jag skulle aldrig dejta någon som inte var okej med mina vänner oavsett kön och det verkar vara standard inom min vänskapsgrupp att gruppen kommer först - och eventuell partner får leva med det helt enkelt. Det är i min erfarenhet bara att tydliggöra att så är fallet och antingen accepterar ens partner det för att hen är en decent human being, eller också har hen ett alldeles för lättsårat och stort ego och därmed ingen jag klarar av att attraheras av i alla fall.

Lois

Varför kan partners inte vara jämlikar?

Svar: för att vi lever i ett ojämlikt samhälle
ladydahmer.nu

Malin

Kattpanda: att killar inte vill ha dig som vän betyder inte att de inte ser dig som människa. Jag vill inte ha män som vänner, män intresserar mig om de är attraktiva för mig och jag blir förälskad i dem, inte annars. Det är inte så att jag inte ser dem som människor, det är bara så jag fungerar. En manlig ”vän” är för mig någon jag skulle vilja ha en relation med. Annars umgås jag med kvinnor.

L

Jag tror att det är svårt för män och kvinnor att vara vänner men inte omöjligt. En av mina bästa vänner är en kille. Vi växte dock upp tillsammans i hus bredvid varandra och gått i samma klass, så jag ser honom snarare som en bror. Men vår relation har ofta ifrågasatts under hela vår uppväxt.

Sonja

Jag håller med dig om det här att pådyvla barnen nån slags romantik som inte finns. Det är så himla onödigt, larvigt och töntigt att göra det.

Men när det kommer till vänskaper med killar/män i högre ålder så har jag omvärderat senaste åren. Tidigare var jag av inställningen att självklart kan män och kvinnor vara nära vänner. Har själv alltid haft fler killkompisar än tjejkompisar.

Men nu... nä. Män och kvinnor kan visst vara vännner, och jag tror att det finns undantag (det finns alltid undantag!) , men generellt så finns det en spänning mellan kvinnor och män som bara liksom... är där. Alltid en risk. Alltid ett potential att något "mer" ska växa fram hos den ena eller den andra. Det är inte i närheten samma sak att ha vänskap till en man som till en kvinna. Att ha en nära vänskapsrelation till en av motsatt kön är alltid en risk.

Så jag har lämnat den där idén om kvinnor och män som bästisar. Jag håller mig till kvinnor. Det är nog svårt att få en sån relation att fungera tycker jag *socialt svår* :) Men mycket säkrare och mycket bättre. Det är inte så att jag skyr vänskap med män. Men jag vill väldigt gärna hålla distansen.
Och vet du vad? Det känns jättebra. För när jag tänker tillbaka på mitt liv och mina manliga vänner så har det nästan alltid varit nåt krångel i de relationerna. Då räknar jag alltså efter pubertetsåldern. Killkompisrelationerna som jag hade innan dess var hur softa och fina som helst, även när det var kärlek inblandat , för som barn yttrar sig den typen av kärlek på ett annat sätt :)



Svar: Så vad beror den stämningen på då? Och är det verkligen spänning mellan män och kvinnor eller spänning hos och från män som ej kan sluta se kvinnor som potentiella sexpartners? Jag har massvis med manliga vänner som jag känner noll spänning eller attraktion för. Däremot kan jag och tiotusentals kvinnor (alla kvinnor) vittna om män man trott varit vänner som tagit chansen när de kunnat.
ladydahmer.nu

Sonja

Jag håller med dig om det här att pådyvla barnen nån slags romantik som inte finns. Det är så himla onödigt, larvigt och töntigt att göra det.

Men när det kommer till vänskaper med killar/män i högre ålder så har jag omvärderat senaste åren. Tidigare var jag av inställningen att självklart kan män och kvinnor vara nära vänner. Har själv alltid haft fler killkompisar än tjejkompisar.

Men nu... nä. Män och kvinnor kan visst vara vännner, och jag tror att det finns undantag (det finns alltid undantag!) , men generellt så finns det en spänning mellan kvinnor och män som bara liksom... är där. Alltid en risk. Alltid ett potential att något "mer" ska växa fram hos den ena eller den andra. Det är inte i närheten samma sak att ha vänskap till en man som till en kvinna. Att ha en nära vänskapsrelation till en av motsatt kön är alltid en risk.

Så jag har lämnat den där idén om kvinnor och män som bästisar. Jag håller mig till kvinnor. Det är nog svårt att få en sån relation att fungera tycker jag *socialt svår* :) Men mycket säkrare och mycket bättre. Det är inte så att jag skyr vänskap med män. Men jag vill väldigt gärna hålla distansen.
Och vet du vad? Det känns jättebra. För när jag tänker tillbaka på mitt liv och mina manliga vänner så har det nästan alltid varit nåt krångel i de relationerna. Då räknar jag alltså efter pubertetsåldern. Killkompisrelationerna som jag hade innan dess var hur softa och fina som helst, även när det var kärlek inblandat , för som barn yttrar sig den typen av kärlek på ett annat sätt :)


Jd

Är inte det här lite av en generationsfråga? Jag har alltid haft vänner av blandade kön och de flesta jag känner likaså. Låter nästan lite skruvat för mig att man inte skulle kunna vara vänner bara för att det eventuellt finns en tidig fas där man läser av sexuellt intresse (oavsett kön, hej heteronormativitet).

Nerdy

Som en del redan nämnt: det sabbar ju även för vuxna kompisrelationer men också förståelse över "gränserna" samt att missförstånd och misstanke hela tiden kommer i vägen. Om vi får lära oss att vi bara kan närma oss varandra som partners, då blir man ju misstänksam när någon tar kontakt med en hur som helst.
Hade vi kunnat vara vänner på ett mer avslappnat sätt tror jag mycket hade kunnat bli enklare.

Jag har alltid varit den där som både umgåtts med tjejer och killar. Ofta var jag ensam tjej i en killgrupp och det var aldrig några problem för killarna i sig, men alla andra runt om började ju ifrågasätta. Var jag kär i nån av killarna? Var nån av dem kär i mig? Varför umgicks jag annars med dem? Vi hade inget intresse av varandra på det planet, vi var bara vänner. Men omgivningen gjorde det svårt som fan!
Och råkade man vara typ tonåring och följa med en killkompis hem blev det ju genast värsta snacket, antingen föräldrarna som ifrågasatte eller andra runt om. Det enda vi gjorde var att kolla på film, åka runt på våra moppar och spela tv-spel. Blir tröttsamt när folk ska tolka in så mycket som inte ens finns där!

Julia

Gud vad jag känner igen detta. Har helt gett upp idén om att ha manliga vänner sedan ett par år tillbaka. De män jag haft som vänner har alla visat sig vara intresserade av något mer och varje gång har känts som ett svek på något sätt.

Tess

Så bra skrivet! Blev så trött på kommentarer som "är ni käääääära" när jag var barn och mest lekte med pojkar. Det har förstört många vänskaper för mig.

Maria

Jag tror att kvinnor kan ha manliga vänner och jag tror att män kan ha kvinnliga vänner, MEN de männen är garanterat lätträknade som inte tänkt tanken att ligga med sin kvinnliga vän eller skulle avfärda ett sådant förslag.

FT

Det är inte möjligt som kvinna att ha manliga vänner när man är ung och attraktiv, varenda en vill ligga med en ärligt talat. Det går alltid över gränsen. Nu är jag gift, då går det utmärkt men jag skulle aldrig umgås ensam/själv med en manlig vän. Det är inte möjligt. Precis som en romantisk relation aldrig kan bli jämlik med en man kan heller inte en vänskapsrelation bli det.

Malin

Maria: fast ärligt talat, hur många kvinnor tänker inte på hur det skulle vara att ha sex med den manliga vännen?
Vi kvinnor är väl inga asexuella varelser som bara tänker på filosofiska frågor och världsproblem?

Malin

FT

Jag håller med, men samma gäller från min sida. Uppstår vänskap med en man så är det för att han har något speciellt, och då blir mitt intresse mer än för bara vänskap. Umgås msn hela familjer uppstår ju inte problemet, men träffa en man på tu man hand skulle jag bara göra om jag hade mer intresse än bara vänskap...annars umgås jag med kvinnor.

Human

Självklart får de vara vän med vem som helst. Varför skulle det vara ett problem?

Emilia

Min 4,5 åring fick frågan av en annan mamma om hon var kääär i någon, min dotter svarar "hmm jag är kär i Stella, för två tjejer kan gifta sig och två killar kan gifta sig om man vill!". Mamman hade väl inte riktigt väntat sig det svaret men blev stolt över henne ;)

Ebba

Jo, det är möjligt. Min son har till störst del haft tjejer som kompisar (men inte barak. Det har varit HELT UTAN PROBLEM. Ingen har kommenterat dumt eller negativt. Han är 16 nu.
Det kan gå. Ville bara säga det.

Brita

Nu tänker jag tillbaks på min egen uppväxt - hade en bästis, grannpojken som jag lekte med fram till att skolan började. Då var han iofs ett år yngre än mig så vi skulle inte gå i samma klass, men från den stunden (starten i första klass) så var det i stort sett bara tjejer jag umgicks med. Eller, så var det ju, tjejer lekte med tjejer och killar med killar, lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Ända upp till kanske gymnasiet och man liksom började bli vuxen, då man kunde börja ha killkompisar igen. Väldigt intressant egentligen, varför är det så??? Fick t.o.m. kommentar av en vän som just fått en dotter (en vän som jag betraktade som ganska "liberal" eller vad man säger, miljömedveten och jämställdhetsinriktad vad gäller sitt förhållande bl.a.), då jag också är gravid och ska snart få barn nr 3, "Om ni också får en flicka så kan ju de bli kompisar" - och jag blev helt ställd och svarade väl typ att "ja, för om det blir en pojke så kan de ju INTE bli vänner, hö hö hö..." ??!! En blir lite uppgiven - det är ju svårt att själv kämpa emot för sina barns skulle om hela samhällsnormen ser ut så och t.ex. mina barn börjar skolan och det verkligen är total könsuppdelning när barnen leker?! Hur bryter man mönster?

Kristina Axelsson

Ja det är så ledsamt. Tänk att hälften av jordens potentiella vänner försvinner som alternativ pga kön. Eller att hälften av klassens/skolans potentiella vänner försvinner som alternativ.. kanske en själsfrände.. för ett barn som upplever sig ensam och utan en enda vän.. Ett av de områden jag arbetar med som fritidspedagog i skolan. Flera är också de (iofs fåtal) manliga kollegor som inte sett mig som möjlig samarbetspartner pga olika kön..

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog