Vad betyder det att vara flicka?

Som genusmedveten anklagas man ofta för att vilja uppfostra sina barn könslöst. Vad detta betyder är jag inte helt säker på men det antyds att detta är ett förskräckligt övergrepp som tar ifrån barnen sin identitet (och kanske till och med könsorganet, vem vet?)

Den mentala bilden som presenteras är kloner stöpta i samma mall men det är snarare nånting jag förknippar med den könsbinära barnafostran som majoriteten sysslar med än med genusmedvetenhet.

Och vad innebär egentligen ''könslös"? Vad innebär det att bemöta människor som om de saknade könsorgan eller könsidentitet? Vad innebär motsatsen? Vad innebär "könsneutralitet''? Vad är det med kön som inte får bemötas neutralt?

Med kön kommer förväntningar, regler, krav. Dessa blir barn snabbt medvetna om. Redan små barn vet hur flickor och pojkar ska vara, gilla eller tycka. De har full koll på hur man är när man är pojke eller flicka och vilka regler man ska förhålla sig till. (Små barn är väldigt sällan medvetna om att det finns människor som rör sig utanför de uppsatta två könsalternativen så inlägget är cisnormativt utifrån detta)

Jag tror det man behöver fundera över som vuxen i kontakt med barn; är vad kön betyder. Vad innebär flicka för dig? Vad innebär pojke? Vad innebär könstillhörighet och varför är det viktigt att barnfostras enligt sådana? Fundera över frågeställningen, vad kön betyder och vad som händer om man fostrar barnen s.k könslöst.

Med mina barn har jag tänkt att jag fostrar dem som barn, inte som en flicka och som en pojke och att jag fostrar dem till medmänniskor och individer. Inte till kvinna eller man. Jag tror det gör dem friare att vara de personer de faktiskt är även om jag ej kan skydda dem från samhällets idéer. Min dotter visste ej vad flickor och pojkar var förrän hon började förskola vid 3 års ålder. Och det tog minst ett år innan hon greppade konceptet.

Detta har besparat henne behovet av att identifiera sig och gruppera sig med andra flickor och hjälpt henne att utveckla sin personlighet och identitet utifrån andra premisser än sitt kön. Och jag ser samma hos min son. 

Sen kommer ju detta sakta med jävligt säkert fuckas upp. Mina barn kommer ju fostras in i sina kön av ett samhälle som är väldigt angeläget om att alla ska göra kön rätt på exakta detaljen. Vi får se hur mycket de klarar av att stå emot pressen men jag inbillar mig inte att de kommer gå fri den. Men jag tror däremot att de fått ett ordentligt försprång! 

Vad tycker du?

Menar du att man inte kan utveckla sin personlighet om man är medveten att det finns två kön? Är alla kvinnor identiska?

Svar: Ja precis så menar jag. Man påverkas ganska hårt av könsnormerna. För barn (ja även för vuxna) är det väldigt viktigt att GÖRA kön på rätt sätt. Att vara pojke t.ex är att inte vara flicka och detta kan innebära att pojkar inte vågar bejaka sina intressen eller andra tankar och känslor utan istället anpassar sig efter könade föreställningar. Det är föreställningarna som lär oss att alla kvinnor är si och alla män är så. Att få utvecklas fri från dessa föreställningar skapar mer mångfald i människor.
ladydahmer.nu

mest_elin

Min fyraåring lärde sig också för ca ett år sedan att det finns flickor och pojkar. Nu, när hon är 4, jobbar hon stenhårt med att sortera in färger, leksaker, lekar, kläder osv i pojk/flick-fack. (Detta är alltså inget vi som föräldrar uppmuntrar eller initierar). Hon sa häromdagen om sin 1-åriga bror som jag klätt i strumpbyxor och gulprickig klänning att han "är gullig! Så gullig! Jag tänkte nästan att han såg ut som en tjej!". Då kunde vi prata lite om hur man vet vad som är för tjejer/killar. Hon började såklart med: "tjejer har låååångt hår!". Sen lyfte hon blicken och såg sin kortklippta mamma.

Sen har jag väldigt svårt som förälder med typiskt "pojkiga" lekar. Typ åka kana på sina nya byxor på berghäll. Jag som mamma till min dotter sa till och bad henne vara försiktig med sina kläder, det känns så destruktivt att inte bry sig om att jag precis köpt nya shorts till henne. Grannpojkens mamma sa inget. Jag tycker att det är en svår balansgång, för att "göra könet" pojke är inte alltid så konstruktivt och positivt. Hur tänker du kring det? Jag vill ju att min dotter ska våga ta för sig mer än vad jag vågat och kunnat. Men jag vet inte om jag tycker att pojksättet är så bra?

Svar: Just i DET scenariot har jag gjort som pojkmamman: låt dem leka utan att bry sig om kläderna. Sånt kommer sen. Köp tåliga byxor och låt dem åka kana på bergshällen! Uppmuntra det!
Annars är pojkars bröliga sätt inte alltid att föredra. Hänsyn och omtanke tycker jag är viktigt till exempel.
ladydahmer.nu

Sus

Klonandet är ju att dela in mänskligheten i två grupper efter de traditionella stenhårda mallarna.
Det är ju självklart att man inte kan utvecklas fullt ut som individ om man bara får gilla rosa ELLER blått. Osv.

mest_elin

Får bli en second-hand runda och handla lite shorts!

Har suttit och tänkt lite och jag är väl färgad av min egen uppväxt. Jag åkte i backen på mina nya täckbyxor när jag var 5-6 år och min mamma blev så ledsen. SÅ i förlängningen begränsar jag min dotter för att inte göra min mamma ledsen? Typ få henne att vara en "ordentlig tjej".

M

Jag har inte barn, men oroar mig för hur det kan bli den dag jag eventuellt får barn. Det barnet kommer antagligen att börja på förskola i en mycket tidig ålder, eftersom varken jag eller min man kommer att vara hemma särskilt länge. På min mans syskonbarn har jag sett hur könsnormer på förskola och skola har format dem. Det ena barnet blev anklagad för att ha en "tjejefrisyr" varpå han genast klippte av sig sina lockar. Det andra barnet blev gammal nog för att få ha ett Instagramkonto och började genast följa konton som speglar tvesamma ideal och förebilder. Hon var bara 11.
Det finns ju inte mycket man kan göra om man inte kan hålla sina barn ifrån att exponeras för övriga samhället. Det betyder inte att man ska uppforstra dem till att vara medlöpare, men jag inbillar mig att man måste presentera verkligheten för dem som den är för att de ska ha en chans att förstå. Jag menar att man ska förbereda dem på att världen inte kanske uppfattas så som den beskrivs hemma, men att det inte betyder att man måste anpassa sig till den.
Det lilla jag vet om barn är att det tar enorm tid innan man kan föra någon sorts resonemang på en abstrakt nivå. Så frågan är hur man gör för skaffa dem samma försprång du skriver om när man inte kan (eller vill) vara hemma så länge.

Jessica

Min spontana tanke är att, utifrån den erfarenhet jag har, är att de som är emot att man uppfostrar barn "könlöst" (som du skriver - vad det nu betyder), ofta är de som har tagit mycket av sin egen identitet från traditionella könsroller. Man är kvinna, kvinnlig, mamma, hustru vs. man, manlig, pappa, äkta make osv. Kanske är man rädd för att se mycket av det man själv identifierar sig med försvinna, och det känns läskigt? Det är ju inget personligt riktat mot dem dock. Jag håller verkligen med dig här - vad innebär det att uppfostra barn könlöst egentligen, och varför är det så skrämmande för vissa?

Malin

Jag är själv inte så ”kvinnlig” på många sätt, jag tvekar inte att vara bossig och tuff. Det är ju bara att köra på, jag oroar mig inte vad andra tänker om mig. Är rätt asocial så who cares, liksom.
Barnen har jag uppfostrat till att bete sig som folk, inga ideologier men de ska uppföra sig. Resultat: min flicka upplevs som bossig och pojkarna passar inte in bland brölarna. Fastän de fått samma uppfostran. Förväntningarna på könen är ju olika.
Men jag säger till dem att bit ihop och plugga och skaffa en bra utbildning. Då kan ni sedan välja jobb och situationer där ni trivs. När skolåren är över tvingas man inte längre umgås med folk man inte gillar eller som inte accepterar en. Man kan flytta, byta stad eller land, byta jobb eller byta yrke. Som barn däremot är man så utlämnad.

Malin

Jag tror jag vill utveckla det jag skrev om att mins barn inte uppfostras i någon ideologi men i att uppföra sig. Dvs de ska respektera andra. Om en pojke kommer i kjol eller en tjej är överviktig, det ska mins barn inte lägga sig i. Låt andra vara som de vill.
Mina pojkar passar inte in med brölpojkar eftersom brölpojkar inte fått lära sig samma enkla uppförandekod. Brölpojkar trycker ner andra. Och min flicka som respekterar andra och själv förväntar sig respekt, ses som bossig.

Kajsa

För mig framstår könandet av barn mer och mer absurt. De som säger annat vill bara upprätthålla könsmaktordningen.

(Min dotter blev rätt förstörd av att gå på en förskola med outbildade pedagoger- hon blev rädd för pojkarna och fixerad vid att ha rätt kläder. Vi bytte till en annan med utbildade pedagoger och genustänk - det ingår i läroplanen enligt dem - och jäääävlar vilken fantastisk plats det är, en lugn och harmonisk barngrupp där alla leker med alla.)

Erika

Förutom försprång tror jag även att dina (och mina) barn får något att liksom ”falla tillbaka på”. Som 14-åring vill ju nästan alla vara exakt som alla andra tjejer/killar men man har ju ändå med sig ngt i ryggen till när man blir äldre. Och vuxen. Och förälder själv. Så tids nog ska det väl bli någon himla skillnad!

So many songs...

Minns hur jag (trots indoktrinerad till "flicka" som barn) som 13åring trodde mig och mina tjejkompisar vara likvärdig del av gänget som killarna (känt sedan 4-6år så trodde man hade ett stadigare fundament än sådana man lärde känna i "mogen" tonårsålder). Att vi var en gruppering, tillsammans, oavsett kön.
Sedan när man fick reda på att dom snackade invärtes om knulldugligheten och tävlade om vem som lyckades ligga med en först... Insikten att så var det inte alls. Man var inte alls en del av det, på lika vilkor.
En annan tjej som gick på samma sak, insåg att hon inte var en i killgänget efter att hon blivit gruppvåldtagen (samtliga vita snubbar, känner att jag måste skriva ner det) på en tältfest. Sedan "bevisade" hon för dom (enligt deras tycke, alltså) att hon ej förtjänat att vara en i gänget - när hon anmälde dom. Okamratligt och illojoalt.

Nej, jag tror på att tidigt få tjejerna att inse att dom ska gruppera sig just med andra tjejer. För det spelar liksom ingen roll om DOM är öppna och utan fördomar och SER personerna bakom könet osv. För killar kommer i early teen days (och dom flesta i fortsatt åldrande) generellt next to NEVER vilja se sig att ingå i jämställd gruppering med tjejer. Att lura kids - tjejkids - att tro att det har bara varit destruktivt för mig.
Tjejer kommer alltid dela erfarenheten av sexuellt förtryck, och om dom tror att dom generellt kan lita lika mycket på sina dudes som sina brudar... Nja...

Att alla barn däremot ska få ta del av allt dom vill ta sig för (som ej skadar andra) - det är jag helt med på.

Anonym

Min son är 3 år och har ingen uppfattning alla om tjejer och killar. Alla är barn för honom. Han vill inte klippa håret så han har långt hår som vi brukar sätta i tofs så de inte ska vara i vägen när han leker. Andra föräldrar i lekparken tror ofta att han är en tjej pga detta och att han har ett könsneutralt namn och att vi gillar neutrala kläder. Han kunde inte bry sig mindre, vi kunde inte heller bry oss mindre. Men jag fattar att detta kommer ändra sig så småningom... Men de får vi ta då tänker jag.

anna

Kan ni snälla hjälpa mig att fundera kring en sak?
Har en dotter på 3,5 som nog fått rätt neutral uppfostran, hon har alltid haft en helt blandad garderob, tillgång till olika leksaker osv osv. Hon har gått i blandad grupp på förskolan (1-5 år) från att hon var två. Nyligen gjordes grupperna om, och hon går bara med "stora barn". På kort tid har så mycket förändrats (som kanske hade kommit nu i alla fall, vad vet jag). Hon ska bara ha rosa, flickor får inte göra si, det är bara flickor får göra så, pojkar kan inte klä sig sådär osv... Varje gång vi hör sådant hemma fångar vi upp det och resonerar, men hon har ju noll attention span, och de här "sanningarna" har slagit till med sådan oväntad kraft. Och nu kom hon hem och berättade att hon visat fiffi för tre (jämngamla) pojkar som sagt "snälla söta rara". HUR SKA JAG PRATA MED HENNE om det här?? Hur undviker jag att ladda flickkroppen med skam? Hur kan vi prata om att man absolut inte låter folk se eller röra kroppsdelar som samtidigt gärna ska ses som fullständigt naturliga eller rentav något man är stolt över att ha? Hjälp! (Ja, jag fattar att barn måste få vara nyfikna men vafan? Har inga sådana lekminnen från när jag var liten själv, men det handlar nog en del om att jag tidigt lärt mig om skam samt gick inte på dagis)

Svar: prata med förskolan!! Detta låter som nåt de måste ta tag i!
ladydahmer.nu

Tess

Förstår hur du menar. Jag fostrades som ett komplett barn, dvs det spelade ingen roll vad det handlade om utan jag fick vara med på alla aktiviteter och det togs inte för givet att jag skulle gilla eller ogilla vissa saker pga att jag var flicka. Sedan började jag skolan och då märkte jag direkt hur pojkar och flickor bemöttes och behandlades olika. Jag har alltid haft ett starkt rättvisetänk så redan i förskoleklass började jag med mitt "det där är inte rättvist". Det har varit kämpigt som tusan ibland. Jag både bryter mot normer och följer dem. Ibland har jag följt normerna mer för att det varit så jobbigt att bryta dem, men då mådde jag riktigt dåligt och kände mig fejk. Hade verkligen önskat att man kunde få vara sig själv och inte förväntas passa in i en trång könsmall. Tror många skulle må mycket bättre då! Nu har jag nått den åldern när jag är mer "no more f*cks to give". Blir självklart påverkad på många sätt ändå, men det är inte likadant som den "värsta" åldern iaf...tonåren :-O

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog