Jag skulle känna mig misslyckad som mamma om mitt barn bad om pengar till Restylane

I senaste avsnittet av postpatriarkatet så pratar jag och Anja om den där gången barnet hade ett linne och jag slutshameade henne. Hehe närå så var det ju inte men diskussionen var intressant. Och svår!


Liksom hur gör man? Var går gränsen för hur mycket man får styra flickornas utseende? Jag funderar lite på hur man som god feminist kan skydda sin dotter utan att agera antifeministiskt och skammande. Kan man förbjuda korta kjolar typ men samtidigt lära henne att man får klä sig som man vill? Eller är det antingen eller? 


Hur skulle ni reagera om ert barn ville genomgå nåt form av ingrepp eller kanske spruta in Restylane? 


Jag minns att Natacha Peyre/Elena Belle berättade att hennes pappa gav henne silikontuttar på hennes artonårsdag. Det är ju helt fucked up. Förlåt men det är faktiskt det. Hur tänker man då som förälder? Som pappa? Och hur mår man om man växt upp i ett hem där detta är självklart och rimligt? 


Ja jag dömer! 


Skulle mina barn be om nåt sånt... asså näe, jag skulle inte bara säga "nej är du helt jävla galen?", jag skulle känna mig så jävla misslyckad som morsa. Fan liksom. 



Bra mat är inte en enkel sak
Apropå mat, nej jag ska inte tjata ihjäl er, men jag såg en status på fb som sa typ "fråga inte varför nyttig mat är så dyr, fråga varför skräpmaten är så billig istället" och jag tänkte att den som postade den inte har ett uns av vare sig klassperspektiv eller historiekunskap i sig. 
 
För att börja med en liten historielektion så behöver man inte kolla längre bak än typ sextio- och sjuttiotalet för att förstå de kriser som sverige stått inför när det gäller att föda sitt folk. På sjuttiotalet organiserades ett uppror som gick ut på att matpriserna var för dyra. Det var till och med demonstrationer och offentliga protester och resultatet var den berömda kostpyramiden och konceptet "basmat", som alltså var den billiga maten som bröd, gryn, mjölmat och potatis. Mycket av den där maten som vi idag ojjar oss över att mammor matar sina barn med. 
 
Men sen har vi ju som sagt både den ekonomiska faktorn och klassperspektivet. Det är dyrt med bra mat. Det är dyrt med grönsaker. Det kostar att kunna variera maten och att köpa ekologiskt och vegatariskt och nyttigt. Ett storpack billiga makaroner kommer man hundra gånger längre på en ett minipaket mathavre. Avokado och paprika står inte ens på världskartan när man vänder på kronorna. 
 
Och inte bara det, det kräver också kunskap som ofta utgår från det sociala arvet - dvs den mat och de recept vi för med oss från våra föräldrar och deras föräldrar. Vad vi själva växte upp med, vilken mat som är självklar och enkel för just mig eller dig men också intresse och förutsättningar. 
 
Tänker inte tjata heller om min egen uppväxt, det gör jag nog ändå, men tänker på den mat jag växte upp med. Det var nästintill noll grönsaker och aldrig nån frukt. Det fanns inte pengar till det. Närmsta jag kom var rivna morötter på mackan på skolan men även där var det torftigt.
 
Och mamma, när FAN skulle hon ha tid - än mindre råd - att fixa varierad, rolig, nyttig mat? Hon förvällde ju för fan redan de där bönorna men inte åt jag av dem ändå. Och nej jag vet att rotsaker inte tar längre tid att laga än fiskpinnar eller att man lika gärna kan följa ett veganskt recept som ett vanligt. Men ... asså jag vet inte hur jag ska förklara hela klassgrejen för människor som inte fattar av sig själva, men det är inte så enkelt. Det är ingen slump att arbetarklassen dels äter sämre mat men också äter mindre vegan/vegetariskt. DET ÄR INGEN SLUMP. 
 
Och så slutligen: tiden. Många heltidsjobbar. Pendlar. Hämtar barnen och kommer hem så jävla sent. Man vill umgås med sina barn. Maten behöver gå snabbt. Ja jag vet att man kan göra nyttigt och bra mat både billigt och snabbt men det handlar mycket om vana också. Om vad vi bär med oss. Vad vi kan. Hur vi tänker, i vilka banor liksom. När jag blev vegetarian som tjugoåring så visste jag inte vad jag skulle äta. Jag levde på te och mackor i ett år säkert innan jag började laga annat. Och det tog många många år innan jag lärde om ett nytt sätt att tänka kring mat på. Inte för att jag var dum utan för att maten sitter så djupt rotade i oss. 
 
Jag hoppas ni fattar. 
 
Men jag tänker ju som sagt att vi inte bör nöja oss där. Och med det menar jag inte att vi ska börja kika dömande ner i andras korgar utan att vi som samhälle ska tänka ut nya sätt att underlätta för bättre kost. Kanske genom sänkta priser på bra mat, genom bättre mat i skolorna (helst helt veganskt eller vegetariskt) osv. Jag vet ärligt talat inte. Jag vet bara att vi lever i ett land som har kostpyramiden och som lär oss äta mackor och som sen skammar oss för att vi inte vet bättre. 
Jag vill inte tassa på tå längre
Jag vill såklart inte göra nån ledsen eller att nån ska må dåligt av det jag skriver. Men jag har alltid skrivit om sånt jag brinner för och föräldraskapet är en del av det. Jag funderar mycket på min roll som mamma och på barns behov och sånt som är bra och sånt som är mindre bra. Som amning, samsovning, nära föräldraskap, sjalvbärande, genus, kost osv. 

Och så massa om feminism och en hel del normkritiska inlägg. 

Skammande och pekpinnar försöker jag undvika men det kan ändå skava ibland. Göra ont i värsta fall. Kräva självrannsakan man är oberedd eller ovillig till. 

Så om man vet med sig att dessa ämnen är extra jobbiga eller känsliga så är kanske inte denna blogg rätt plats att hänga på

Inte för att man inte är välkommen utan för att jag har tröttnat på att anpassa mitt bloggande efter rädslor att trampa på tår. Det har liksom nästan tagit död på bloggen helt. Sen så menar jag såklart inte att det är rimligt att bete sig hur som helst eller skriva vad som helst heller. Så menar jag ju inte. Men det tror jag att ni vet vid det här laget. ❤️

(null)