Det är ingen slump att mina barn äter allt
Och apropå mat då.
 
Jag har tre barn i åldrar 8, 10 och 2. De äter allt. Och då menar jag även konstiga maträtter som vuxna knappt äter. Jag har aldrig haft problem med nån av dem. De är nyfikna på ny mat och älskar smaker.
 
Så hur har vi gjort, undrar många? (Jo vi får frågan ofta, både på nätet men också privat)
 
Här kommer mina bästa råd:
 
1. Matglädje!. Mat ska vara kul och inte förknippat med ångest och tjat. Mat är kultur, gemenskap och njutning. Prioritera detta före allt och se till att lära barnen detta först. Det kan innebära att man äter onyttigt ibland, att man inte hakar upp sig på socker osv. Vi körde ketchup på allt en period och hallonsylt på bönorna för att få barnen att tycka om det. 
 
2. Kapitulera aldrig! Kapitulerar du så kommer inget ändras utan snarare cementeras och bli svårare. Du ska alltså inte sluta servera den där broccolin eller den där fisken bara för att barnen ratat den en eller fler gånger. Barn är skeptiker av naturen. Servera mat till hela familjen, du inkluderat, inte bara för att barnen ska bli nöjda. De vill bara ha pannkakor och glass. NI kan inte leva på det. 
 
3. Servera mat som är barnvänlig men som smakar mycket. Våga prova nya grejer. Variera. (Tips är att använda mattjänst eller att alltid göra veckans meny efter recept du hittar. Man fastnar lätt i gamla spår) Peta i nya ingredienser i redan beprövade och godkända maträtter. 
 
4. Ang. smaker: Låt dem upptäcka och utforska. Våga ge starkt. Ge oliver eller sardeller. Starka ostar och låt dem smaka tabasko. Krydda smakisarna ordentligt med örter och paprika och vitlök osv. 
 
5. Sluta inte servera för att barnet säger blä men tvinga heller inte att äta upp eller äta alls. Det kanske tar veckor eller månader eller till och med år men genom att fortsätta servera så ger du barnet en chans att lära sig tycka om. Det är nämligen en process.
 
6. Fråga inte vad hen vill äta eller om du ska lägga upp bönor på tallriken. Detta ser jag föräldrar göra till förbannelse. Och barnen säger nej nej nej till nästan allt. Framförallt det de är obekanta med. Sluta fråga! Lägg bara upp maten. Lägg upp bönorna. Lägg upp potatisen. Lägg upp salladen.
 
Förvänta dig att barnet äter. Men gör ingen grej om hen inte gör det. Du lägger upp maten, barnet bestämmer själv om det vill äta och hur mycket.
 
Sen kan man såklart pusha lite beroende på barnets personlighet. En del kan behöva en liten knuff för att våga medans andra blir obstinata. Hos oss funkar det att ha som regel att alla ska smaka på allt, men det funkar hos oss. Gissningsvis för att barnen är så vana att prova nytt. 
 
7. Ät tillsammans. Sitt alltid ner tillsammans en måltid om dagen. Kanske tänd ljus och duka fint. Gör matstunden till en familjestund där ni samlas efter en lång dag. Låter cheesy som fan men är skitviktigt. 
 
8. Var ett föredöme. Ät av allt. Peta ej i maten. Säg inte negativa saker. Prata positivt om maten. Mmmm gott! Visa nyfikenhet! Och ÄT av allt. Hör om oftast pappor som inte äter massa olika saker och som inte ens har vett att låtsas som att de gör det. "Min man äter inte x y och z så vi serverar inte det" Är din man fem år? 
 
Det var vad jag kunde komma på så här på rak arm, har ni några tips och tricks ni vill dela med er av som funkat för er? 

linn

Nu har inte jag egna barn men barnvaktade och bodde med en familj med tre barn med ett spädbarn, en femåring och en sjuåring och de äldre barnen åt också allt! Pappan, som var den som alltid lagade maten, sa att för ett barn kan det ta upp emot fem gånger av att ha smakat något som smaklökarna vant sig vid smaken och sen såklart fler gånger innan barnen tycker om/älskar smaken. För en vuxen tar det upp mot 25 gånger! Jag har alltid älskat mat och varit nyfiken på att smaka och minns när mamma och pappa gjorde champinjoner med gorgonzola i ugn så tyckte jag alltid det såg såå gott ut men gillade det egentligen inte. Men varje gång dom gjorde det bad jag om att få smaka en halv och efter ett tag älskade jag det! Så tror absolut på att träna upp smaklökarna.

Händelsevis

Bra tips!
Tänker att detta är liksom basen. Vi har alltid gjort som du beskriver och körde BLW med båda barn. Storbarnet åt allt och jag klappade mig själv på axeln. Men så blev han fem år och plötsligt kan han inte äta i ett rum där det luktar ägg, kaffe, starkt av fisk osv. Inte heller när det är ljud (diskmaskin exempelvis) igång samtidigt. Han petar och ratar och vill bara leva på frukt.
Vi fortsätter ju servera mat och bjuda in till bordet, tjatar aldrig osv men detta har ju fått mig att bli otroligt mkt mer ödmjuk inför att man kan göra ALLT men det ändå inte funkar.
Tyckte det var så skönt att aldrig oroa mig för mat....

DrAnnika

Fy FAN VAD BRA! Jag blir fan grinfärdig när jag läser det här!

Harmagedon

Jag har försökt ha ungefär det förhållningssätt som du beskriver men tyvärr var det inte rimligt med min yngsta. (Diagnos)

Så jag tänker tallriksmodellen men utslaget över hela dagen. I värsta fall får det bli över en hel vecka.

Grönsaker behöver inte ätas på tallriken. Funkar super som snacks i hell hour.

Vitaminer och grönt kan gömmas i en smoothie toppad med chokladsås.

Baljväxter kan ätas som mys i form av rostade kikärter.

Då funkar det att ungen äter pasta med parmesan till middag fyra av fem dagar.
Vi lagar ju och äter vanlig mat resten av familjen. Och ungen vågar sitta vid middagsbordet i lugn och ro utan att vara rädd att någon ska komma med krav om att prova något superläskigt. Då och då provar hon något av vårt och smakpaletten växer stadigt

Det kan låta slappt och oansvarigt men för en del barn och familjer där man hamnat helt fel med maten tror jag att det här förhållningssättet är vad man behöver ta till för att få till en rimlig relation till mat och varandra.

Svar: Precis! Man får ju ta till knepen. Och sen ska man inte kasta in handduken när barnen är små, tror att man ändå sätter en grund till annat än om man ger upp helt. De blir ju äldfre sen och om de växt upp med en förälder som visar intresse för kosten så kanske steget till eget utforskande blir kortare? Jag tror det iallafall. Jag var själv selektiv som yngre (dels pga pedagpgisk förälder men också pga fattigdom, vi åt inte så varierat för det fanns inga pengar eller ens tid till det) men mamma var alltid matintresserad och nyfiken och jag tror jag påverkades av det. I vuxen ålder (började typ när jag var sexton sjutton) så har jag vågat prova mer, samt öva på att lära mig. Hatade lök förr till exempel. Ni älskar jag det.
Sen är ju som sagt MATGLÄDJE viktigast av allt. Att det blir trevligt. Prioritera det först. Sen kan man fokusera på resten. :-)
ladydahmer.nu

Malin

Usch, vet att jag inte ska ta det så, att det är tips (bra sådana) men jag läser dina inlägg om barn och mat och känner mig som världens sämsta mamma för att jag inte har "lyckats", för att jag inte orkat hela vägen, för att jag så ofta gett upp och tagit den "enkla vägen". Tonåringen var kräsen men det var egentligen inget jämfört med treåringen. Tonåringen äter sen många år helt ok och mycket olika slags mat men känner att jag har misslyckats kapitalt med den lilla. Just denna dag är jag överlycklig över att hen åt sex skivor falukorv, några gurkbitar och två smörgåsar till middag. Dessutom med ett glas apelsinjuice till för att få i hen lactulos för att hålla igång magen eftersom det annars kan gå en vecka innan hen bajsar igen. Och att vara förstoppad gör ju inte direkt matlusten bättre...

Vet inte när det "gick fel", hen åt en hel del av allt möjligt med god aptit när vi började ge mat. (Känner för övrigt att alla råd om att inte ge för "kryddstark" mat är skit, för det hen gillade bäst var just mat med mycket smak.) Tack och lov dock för att jag lyckats få till smoothie som hen gillar (banan, yoghurt, frysta bär, kvarg och ägg) har alltid gått ner.

Sen har jag funderat över sambandet mellan i vilken omfattning små barn smakar på det mesta i sin omgivning (alltså sand, leksaker, kattmaten, osv) och hur gärna de äter eller provar ny mat? Jag har nämligen aldrig haft problem med att mina två barn har stoppat allt och inget i munnen men så har de också varit mycket skeptiska till mat och i synnerhet ny mat. Treåringens jämnåriga kusin däremot har alltid stoppat precis allt, inklusive mat, i munnen sen hon typ föddes.
Jag inser dock att jag i mångt och mycket gett upp längs vägen, det är så oerhört frustrerande, jobbigt och ledsamt när ens barn inte vill äta. Jag har helt enkelt inte orkat... Ser hur min syster och hennes man vänt ut och in på sig för att få sin fyraåring att äta (också oerhört kräsen) men det har gett resultat, fortfarande kräsen men äter betydligt mer olika slags mat än vår yngsta.

Ja ja, på nåt vis växer han iaf även om jag ibland inte fattar hur det går till...

Svar: Ja rådet att INTE ge kryddstark mat är ju verkligen skit och har gissningsvis sabbat för många. Intressant iaktagelse detta med hurvida de stoppar saker i munnen annars.
ladydahmer.nu

Rebecca

Så rätt! Jag har gett min barn all mat jag har ätit, sen hon fick smaka på mat. Hon har ratat barnmat, och alla dessa puréer jag gjorde enligt råd från BVC... Och såklart min mat med ibland, men jag gör ingen grej av det, vi ammade istället så hon blev mätt. Och jag tror att det är det som har gjort att hon äter precis allt och lite till nu 1,5 år gammal. Även fast hon inte fick några tänder förens hon var ett så ville hon inte ha mosad mat! Och hon har alltid älskat mat med mycket smaker.

Jag tog med en matlåda till öppna förskolan till mig med ugnsfalu, potatis och ärtor. Värmde den och flyttade över lite mat till dottern så hon fick äta (då ca 8månader) och alla andra mammor/pappor såg helt chockade ut. De sa att de aldrig sett någon ge ”vanlig” mat till så litet barn 😱. Men det smakar ju mycket bättre än burkar sa jag då!

Linda S

Så bra skrivet! Jag har verkligen tänkt om när det gäller mat. Var en sån som petade i maten och inte vågade testa något nytt eller smakrikt. Var inte intresserad av att laga mat heller. Det har ändrats helt nu när jag har en 4 åring. Hon och jag lagar maten ihop och vi båda har insett att det är kul. Tog mig nästan 40 år att komma hit. Hon o jag testar tillsammans allt det jag tidigare har skippat. Kan hon så kan jag o tvärtom. Har vågat mig på bläckfisk och näst på tur för oss båda står sushi. Jag har hittat matglädjen och det smittar av sig.

Harmagedon

Men Malin, han åt ju allt möjligt! Släpp det där med att barnet ska äta en hel måltid på en gång. En del barn grejer inte det. Man får pilla i dem lite här och där och försöka laga bra mat för resten av familjens skull.

Tyvärr måste jag lämna lite motbevis på det där med barn som äter grus även äter mat. Min lilla matvägrare stoppade allt annat än mat i munnen som liten.

Jenny

Vi har gjort exakt såhär från första smakprovet. Han har fått all mat lagad av oss, började tidigt med plockmat och samma mat som vi äter. Som du säger - det är ingen slump att mitt barn äter allt. Det är extremt planerat vad vi gett honom. Köpte boken "smakäventyret" som är toppen! Många blir så förvånade över att en av min sons absoluta favoriter är broccoli. Han älskar broccoli. Nej, det är inte konstigt att han gillar broccoli. Han har fått broccoli ett par gånger i veckan sedan han var 5 månader.

Maria

Det låter så vettigt! Önskar så att det hade funkat här. Tror jag kan pricka av alla punkter på listan, utom möjligtvis de med matglädje och pock och tjat. Men det har ju tyvärr kommit till efter att matvägran bliv för svår. Det försöker vi komma till rätta med nu genom att minska kraven. Det går verkligen kasst hittills dock.

Jag förstår att det du upplever det som att det inte är en slump att dina barn äter allt och du ska verkligen klappa dig själv på axeln för att du, tillsammans med din man antar jag, skapat en så bra matkultur i familjen. Men hela den här strategin bygger ju på att barnen faktiskt smakar på ny mat som serveras, annars kommer de ju aldrig vänja sig vid nya smaker, och där kanske slumpen kommer in lite vilken typ av barn man fått.

Jag tycker också det var intressant det som Malin skrev om barn som stoppar saker i munnen eller ej. Mitt barn har aldrig, och då menar jag aldrig, stoppat någonting i munnen som den inte borde. Han har definitivt aldrig smakat på sand eller stoppat en pärla eller sten i munnen. Det skulle vara honom fullkomligt främmande. Jag har aldrig dragit den parallellen förut.

Linn

Härlig inställning! 🙌
Stämmer in i allt 😊
Är BVCsköterska och det är nästan ordagrant råden jag ger 👍🏼 (Vet dock att många i mitt yrke är av den ”gamla skola” , men detta är typ alla de ”nya” råden vi ska ge)

Kaffepanna

Jag brukar göra morotsstänger det första jag gör vid middagslagning så en kan snaska på under tiden, då får en i sej lite grönt och hungern hinner inte bli allt för svår innan huvudrätten serveras :)

Dock har jag lite svårt för kryddning gällande bebis mat. Är från en massa-salt-eller-inget-alls-kultur så känner mej lite ställd ibland. Kör typ lök och vitlök men känns lite tråkigt tillslut. Provar mej på olika torrkryddor ibland men tycker allt är smaklöst utan salt.

Svar: Du kan ta lite salt!
ladydahmer.nu

Anna

Superbra tips 😊 Har försökt göra ungefär som du, men det har tyvärr inte funkat ändå. Hade jag inte serverat mat barnet gillat, hade hen aldrig ens ätit någonting. Inte smakat heller, utan känt sig väldigt förolämpad o ledsen på ens tanken att smaka. Det är jättesvårt för oss, för vi i familjen gillar mat och lagar bra mat, men det har ändå inte funkat så bra. Barnet äter selektivt och inga grönsaker eller frukter överhuvudtaget (trots introducering vid tidig ålder)

Bra att känna till

!ÄTOVILJA!

Jag vill bara skriva något om det då några under detta och förra inlägget beskriver barn som kan ha ätovilja - dvs en ”diagnos” där barnet av olika anledningar (tex under/överkänslighet i munnen, motoriska svårigheter) inte KAN äta. Detta är alltså inte detsamma som att vara kräsen/petig. Barnet VILL men kan inte. Detta tolkas ibland som ”matvägran” av omgivningen vilken kan bli tokfel!


Läs mer:

https://www.akademiska.se/for-patient-och-besokare/hitta-pa-sjukhuset/a-till-o/folke-bernadotte-regionhabilitering/matlaget/

Deckres

Alltså nummer 8! I min man familj började de servera sallad när jag gifte in mig. Deltar inte jag i middagen så finns inga grönsaker.. Min man är dock med på att det behöver serveras när barnen är med och att alla behöver ta utan att skämta om det.

Kan du inte skriva mer om detta ? Tycker det är extremt intressant och framförallt viktigt!

Isa

Jag skriver under på allt, i teorin. I praktiken vill jag vissa dagar mest gå och lägga mig under en sten. Som någon skrev så bra ovan, grymt bra att ge barnet förutsättningar att vänja sig vid nya smaker, men det bygger på att barnet har någon sorts ambition att få in mat i munnen. Det har inte vårt barn och har aldrig haft. Att han trots allt växer lite grann beror på att vi fortfarande måste helmata (1,5 år) och Youtube. Utan Youtube hade han svurit ihjäl. Bvc är helt handfallna när något går utanför ramen för det normala och ger inget stöd. Vår situation går helt på tvärs mot allt jag föreställde mig om barn och mat, vi älskar mat, har 0 pekpinnar, lagar jättebra mat och min sambo är utbildad kock. Är så trött.

L

Anförtrodd att hämta gudbarnet på dagis och laga mat en dag i veckan. Kör "tapas"/"tacos" på allt! Alltså tänder ljus, ställer fram "diverse" i princip direkt när vi kommer hem? Saker som går FORT, undviker KRIS (också hos mig) - grönsaksstavar, oliver mm och sen börjar jag laga vuxenmaten och "bryter ut" ingredienserna till barnet. Typ pasta carbonara: pasta för sig, bacon för sig, sås för sig. Går fort och vi vuxna får vår mat på det sättet. Upplever att det äts med god aptit när maten ej är blandad (sås, grytor, färdiga rätter, typ allt man själv vill äta...) och hen får plocka helt själv. Hjälper till om/när det behövs. Ibland mulas det 97% bacon trots allt annat som står på bordet men tänker big deal? Helt random vad som äts, ibland är det enbart broccoli liksom. Sen när hen ätit klart så blir det matlådor på resterna, bara att blanda tillbaka. Barnet är 3 år. Vill att vi äter ihop i den utsträckning det går. Får springa från bordet innan alla ätit klart men sitter väldigt gärna kvar en stund om det finns kritor/pussel eller liknande. Viktigast att det blir en bra stund, inte exakt vad som äts...

Mathilda

Vi fick helt enkelt ett barn som gillar att äta. Dock inte middag 😂 han äter så mycket på förskolan, till lunch äter mest och sitter kvar sist, att han liksom inte är hungrig på kvällen. Men han äter i princip allt, äääälskar oliver!
Allt detta trots att han började sitt liv med hemsk mjölkfri ersättning och sedan mest bara burkmat.
Tror att mycket hänger på vad för barn man fått...

Elin

Mitt stora barn äter också allt. Idag åt vi kroppkakor (färdiga) då vi kom hem sent. Hon smakade men gillade inte. Åt rivna morötter och fick sedan fil istället. Hur gör du när/om barnen verkligen inte gillar?

Svar: Jag gör ingenting. De väljer själv vad de ska äta liksom. Ställer inga sådana krav alls. Brukar säga ”ät ändå så du blir mätt” för vi pratar en del om att man inte måste gilla allt men att man kan äta lite ändå. Men jag trugar aldrig. De får äta upp det andra på tallriken istället om de absolut inte vill. Dricka ett glas mjölk. Jag ställer mig inte och gör annat dock. Förutom! När det är blodpudding. N hade magsjuka en gång efter blodpudding och kan inte äta det. Då gör jag rårakor till så hon kan välja att äta det istället.
ladydahmer.nu

dot

Jaa! Grunden är matglädje, hos oss tätt följt av att avdramatisera.
Och i kategorin 'uppmuntran och påputtning anpassat till barnets förmågor':
Har emellanåt sagt 'man behöver inte äta av allt, men om man inte smakar riskerar man att missa något. Och smak kan ändras med tiden - så det kan vara lönt att smaka igen'. Båda barnen är av den nyfikna sorten, med varsin dos 'detkanjagvisst!'. Har också spelat på att 'inge gott' inte säger särskilt mycket, och därifrån tillsammans kunnat utforska om det handlar om smak, konsistens, kombination eller situation. Givetvis har jag inte varit superpedagogen vid varenda måltid - ibland bara är det som det är och någon vid bordet äter sig mätt på potatismos medan övriga tar falukorv till. Sa jag att det har varit avgörande hos oss att avdramatisera?

Anna-Karin

Håller både med och inte. Jag är kock i grunden, har stor vana av både planering och inköp m.m. Lagar varierad kost och ”ger inte efter” (serverar alltså inte bara barnens såkallade favoriter) men detta med att ”servera allt! Erbjud bönor, sardeller, oliver” osv är inte ekonomiskt hållbart/försvarbart för vår del. Kan inte hålla på att öppna burkar som bara blir gamla/kastade/dåliga gång på gång. Det pallar inte vår ekonomi och än mindre de som har det sämre ställt än oss.

Svar: Det var bara exempel. Du kan servera annat. Poängen var att det skulle vara varierade saker med starka och mycket smaker.
ladydahmer.nu

Jess

Ej relaterat till just detta inlägg men YAY LD IS BACK! Som jag saknat dina inlägg! Så kul att du fått tillbaka skrivlusten :)

Elin

Jag håller helt med det du skriver angående att man kommer långt på matglädje och en positiv inställning till mat. Jag var själv petig med maten när jag var liten, vägrade äta sås, grönsaker och tyckte många saker smakade "konstigt". Min bror har autism och matvägrade under större delen av vår uppväxt, vilket jag tror gjorde att han och jag åt ganska ren, torr och smaklös mat under våra första år, då han annars vägrade äta. När jag blev lite äldre var normen hemma att man skulle smaka på all mat men att man inte behövde äta upp. Min pappa hade alltid en positiv syn på mat och matlagning sågs som något spännande och roligt. Mitt smaksinne utvecklades successivt under tonåren och idag, som vuxen, äter jag allt. Jag tror att jag fick med mig en positiv syn på mat och matlagning hemifrån, vilket gjorde att jag ville smaka och äta ny mat och på så sätt utvecklades mitt matrepertoar successivt även om utgångsläget inte var perfekt.

Rut

Vill bara säga tack!!!!! Så glad över tips om hur vi ska samspelar med vårt barn. Mer tips?!? Jag studerar heltid och jobbar Så tiden för att läsa annan litteratur är begränsad - dina råd är min räddning och vägledning i många frågor❤️

Elin

Gör/har gjort det mesta du skriver, meeeeen.. barnet vill aldrig äta. Gömmer sig när det är dags för mat (både hemma och på förskolan). Provar det mesta när hen väl kommer till bordet men det blir oftast en himla massa tjatande, trugande och mutande för att ens få dit hen. När hen var mindre (är 3 nu) åt hen allt med glädje men den har försvunnit totalt. Känns inte hållbart varken ekonomiskt eller för miljön att lägga upp mat på tallriken som bara slängs..

Svar: Sluta truga muta och tjata! ❤️ Det skapar mest ångest. Hur kan matbordet bli mer intressant? Kan ni spela sällskapsspel? Nåt annat som barnet tycker är mysigt? Tänd ljus och sätt på mysmusik?
ladydahmer.nu

Miranda

Nuförtiden finns ju diagnosen selektiv ätstörning. Den fanns inte när jag var liten så när jag i ett års tid bara åt pasta och knaperstekt bacon så var det enligt andra vuxna och vissa läkare för att jag var bortskämd och att mina föräldrar lät mig vara petig med maten. Problemet var ju att jag redan (pga att jag aldrig åt skolmat) var så himla underviktig att vår husläkare sa att det viktigaste inte var vad jag åt utan att jag åt, iom att jag trots mina föräldrars ständiga försök till matglädje etc aldrig någonsin åt någonting förutom pasta (min storasyster är liksom konstigt nog tvärtom). Dock fanns ju somsagt inte diagnosen då, idag har jag vänner som i vuxen ålder fått den efter ett liv av trugande och då faktiskt fått behandling som hjälper. För mig löste det sig mirakulöst helt plötsligt av sig själv när jag blev vegetarian vid 14 års ålder. Tror i efterhand att mitt bettfel jag hade då gjorde att det blev svårt att tugga framförallt kött och att det därför blev ett obehag att äta (minns hur jag ofta bara tuggade och tuggade men aldrig fick ner något och nästan kväljdes istället). Därefter blev all konsistens som på något sätt va annorlunda obehagligt. Så oavsett ketchup och sylt och liknande kvarstod ju konstistensen (älskade och älskar fortfarande brända grejer!). Efter högstadiet tog allt en tvärvändning (att det har med vegetarianismen att göra är ju såklart bara en helt oprofessionell gissning men tänker att mkt vegetariskt generellt har en lättare konstistens) och nu i vuxen ålder är jag världens mest matglada person, till mina föräldrars lycka. :-)

Bara en liten anekdot, tack för mig! Håller i övrigt med om absolut allt som står i inlägget, detta va bara ett exempel på hur det kan gå lite annorlunda till.

Anna i Malmö

Jag kör med att "ät tills du är mätt". Det där att man ska äta upp allt som finns på tallriken är ..inte bra. Men det kräver ju också att då läggs det upp lite mindre så kan barnen ta mer om de vill ha i så fall. Vill de ha ketchup till allt så ok då.
Mina tre stora barn är väl inga större problem längre, men min 2½-åring..ojoj. High fivade mig själv häromdagen när jag lyckades få i henne finhackad gurka. Fullkomligt dränkt i ketchup. Nästa gång testar vi något annat.
Skämtar med min man om att vi skulle kunna hälla ut hennes mat på golvet för hon käkar fan allt skit hon hittar på marken. Damm, torkat bröd, gamla ärter eller vad det nu må vara hon hittar.


Har dock andra problem med min stora (12 år). Jag jobbar stenhårt här hemma med att det är inte så viktigt om hur vi ser ut, det är ju viktigt hur vi är etc, och hen är bekväm i att gå till skolan i urtvättade, för små mjukisbyxor samt en hoodie som också sjunger på trekvart, hen har nyligen fixat håret för första gången hos frisör, färgat blå slingor och är skitnöjd.
Imorse stod hen o grät innan hen skulle iväg till skolan om att "vännerna" är så falska, de är på hen nästan varje dag om vad hen har på sig, hur hen ser ut osv och ger komplimanger nu när hen är snygg i håret men mitt barn ser igenom det här och blir ledsen. Ska iväg på ett kort möte med läraren idag och tänker ta upp det här, för allt jag arbetar för här hemma raseras lite mer varje dag hen är i skolan. Jag är så frustrerad och så ledsen att se mitt barn må så dåligt.
Hen har sedan skolan börjat varit något av en ensamvarg men vill som alla andra också vara med det populära men kommer aldrig in i gruppen. Vi har varit i kontakt med kurator och psykolog genom åren då hen har uttalat vissa grejer som krossar mitt hjärta.
Samtidigt som tonåren har verkligen hittat hit med råge, hormoner som går högt och lågt och ibland står jag här helt handfallen och vad hände liksom och hänger inte med. Men att se hen må dåligt, jag går sönder inombords.
Jag försöker ge hen redskap om hur hen ska bemöta skolkamraterna men hen är som jag, superkänslig, och går hellre undan.
Den primitiva modern i mig skulle kunna dra iväg till skolan och pryla upp alla ungarna som vågar ge sig på mitt barn..men det är kanske inte så bra.
Vet inte vad jag ska göra längre.
OT jag vet, men tack för din blogg, tack för alla aha-upplevelser jag fått genom åren, du är så viktig för mig.

Elin

Tack, ska börja servera mer mjölk. Min 1,5-åring älskar mjölk men stora har typ aldrig bett om det. Idag blir det torsk i ugn med potatis och haricot verts. Jag får matlagningsinspiration av dina inlägg som berör mat och jag älskade dina instalivar när du lagade mat. Kan du inte publicera veckoschema och nån gång bestämma en daq så kan vi laga mat ihop? Som ett matlag fast online :-)

Fyrbarnsmamma

Bra råd, men fungerar bara på i grunden matglada barn. Av mina fyra barn äter tre av dem också allt, och den fjärde i stort sett ingenting. Han har en npf-diagnos och är extremt selektiv i sitt ätande. Givetvis har vi behandlat alla våra barn lika, men förutsättningarna har varit så totalt olika. Sammanfattningsvis: vi människor är olika och har olika lätt för olika saker. Jag kan bli frustrerad på, inte ditt inlägg, men att barns ätande är så kopplat till hur vi föräldrar har hanterat det. Det är lite som att säga att eftersom mina barn lärt sig läsa vid 3 till 4 år gäller det alla barn, med föräldrar som gör på rätt sätt, även de med dyslexi.

Jag uppskattar ditt inlägg, så missförstå mig inte. För genomsnittsbarnen är det utmärkta råd, och jag gillar ditt synsätt. Jag tror bara inte att det är så enkelt.

Malin

Jättebra att detta pratas om! Tycker överlag att det finns en rätt slapp inställning till vad barn äter, även på bvc. Detta utifrån hur jag blir bemött när jag nämner min oro för min treåring. Han har aldrig velat äta. Jag helammande honom tills han var 11 mån då jag kände att jag var tvungen att abrupt sluta för att få honom åtminstone liiite intresserad av mat. Det funkade väl, men han är fortfarande väldigt ovillig att smaka nytt. Han har liksom bestämt sig för vissa saker som han äter (typ pasta, korv, halloumi, oliver och ganska många grönsaker) och han är livrädd för nya saker. Skriker och kastar tallriken om det ligger nåt där som han inte vill ha. Vi trugar inte och tvingar inte, ger honom det han äter men frågar alltid om han vill smaka det vi äter. Först för ett par veckor sedan har han börjar bli nyfiken öht. Smakar genom att skicka på grejer. Kan säga att det är gott men vill aldrig ha mer. Ser det som enorma framsteg dock!
Känner mig så himla träffad av det du skriver för stt jag alltid tänkt lika, men samtidigt som jag verkligen försökt att leva så så äter mitt barn helst mackor. Men tycker mer diskussion kring detta är toppen!

Malin

Omg jag känner mig så träffad. Inte för att jag har egna barn, men jag inser hur mina föräldrar har "förstört" mig och mina syskon när det gäller maten. Och nu ser jag hur min storebror gör precis likadant med sina egna barn. Får panik på det. Mamma lagade bara mat som vi gillade och var det någon som inte tyckte om det så gjorde hon specialmat. Hon var väldigt mån om att vi skulle äta eftersom vi var väldigt spinkiga allihop. Mycket trugande och löften om efterrätter och kakor efteråt om man åt upp. Det har gjort att jag och mina syskon har blivit väldigt kräsna. Nu är jag 24 år och har tvingat mig själv att lära mig att tycka om "annorlunda" mat (dvs sådant som inte är classic husmanskost). Jag har nog haft lite försprång i jämförelse med mina bröder för jag åt ofta hemma hos kompisar när jag var liten där jag testade nytt, plus att jag som tjej uppmuntrades till att hjälpa till att laga maten vilket gjorde det roligare. Nu har jag dessutom blivit tillsammans med en vegetarian som älskar att laga mat och testa nya grejer (tack och lov). Men mina bröder äter fortfarande typ ingenting. Inte fisk, soppa, smält ost, grönsaker (förutom typ isberg, gurka, tomat), linser, bönor, grytor där allt blandats osv... De vill ha kött, sås och potatis. Livet måste vara så TRÅKIGT??? Jag vill dock inte blamea mamma alltför mycket. Hon har lagt sjukt mycket engagemang i maten och lagat allt från grunden osv. Pappa däremot har knappt varit delaktig.

Kaffepanna

Asså det här med att en inte kan servera massa mat som inte äts upp och det blir massa svinn som kostar pengar som inte finns.
En kan ta mindre mat sj för att sen äta upp barnets om det blir lämnat, sen kan en ta mer om barnet faktiskt käkar sin mat. Sen kan en blanda ner den kalla lämnade maten i lunchlådan om en kör på lunchlådor.
Lämnas pasta kan den frysas ner och när en har tillräckligt med pjuttar kör en på pasta låda! Pasta, nått protein, grönsaker, lite grädde/creme fresh llr något, riv upp gamla ostkanter och in i ugnen.
Sen det här med att äta efter säsong. Det borde vara standard i alla mataffärer att visa vilka grönsaker/rotfrukter som är i säsong och där med billigare.

Sen vet jag ju att de finns de som inte har möjlighet att ens välja minsta lilla utan endast kan ha överlevnad i tanken (been there) och där är det ju samhället som måste ändras överlag för att familjer inte ska kunna hamna i de levnadssituatinerna.

Mia - Bloggkommentatorerna

Jättebra inlägg! Vi har också kört med ungefär dessa tips och det funkade för oss. DOCK tog det lååång tid. Nu är barnen 6 och 8 och äter mer än de gjorde förr, vågar testa nytt, vägrar inte. Men bara för något år sedan var det fortfarande ofta sura miner vid matbordet. (Vi försökte såklart förmedla "matglädje", men barnen satt ändå där och petade och rynkade på näsan). Det är inte kul. Det hade varit lätt att kapitulera och börja laga barnmat istället, men vi gjorde inte det och idag äter de grytor, soppor, gratänger och annat blandat utan att frukta döden.

Självklart finns det barn med annan problematik, och vissa behöver professionell hjälp, men för många funkar det nog att låta barnen vänja sig under en lång tid.

H

Du har helt rätt. MEN. Barn är extremt olika. Min stora unge har alltid ätit allt o det går att få i honom i princip vad som. Lillan går inte att få i i princip något alls förutom färdigmat typ köttbullar fiskpinnar och bananer. Går ej att förmå att smaka nya saker, förskolepersonalen är också förvånad. Hon vägrar helt enkelt nya smaker. Jag introducerade tidigt allt möjligt typ oliver osv, precis som med sonen, men har inte funkat. Hon är nu 2.5 år. Har inte heller riktigt råd med riktigt så varierad o bra mat som vi hade behövt. Ej heller tid då jag är ensamstående mamma.

Ulrika

lite OT men du L där uppe som hämtar ditt gudbarn på dagis varje vecka - GRATTIS till föräldrarna till det gudbarnet! (och till gudbarnet förstås, men jag tänker mest ur mitt sliten-morsa-perspektiv...) tänk att ha en så engagerad och regelbunden extra vuxen i sitt barns närhet! guld <3

Roxy

Fantastiskt skrivet.
När jag växte upp så körde mina föräldrar på att vi skulle ALLTID smaka på allt och föll det inte i smaken så fick vi äta potatis med smör eller dylik tillbehör.
Det gick ganska fort att ändra sig för en tröttnar snabb på potatis och smör.
Jag ser dock hur mina vänner daltar å de grövsta med sina barns mat. Sen beklagas det hur svårt det är att få i sina små bra mat....

Det kanske är resultatet av O’boyen som gör att föräldrarna inte lyckas föda sina barn 😉

Elin

Kaffepanna: jag är inte så sugen på att äta maten som mitt barn pillat på eller haft i munnen och spottat ut osv. Den överblivna maten på hens tallrik hade möjligtvis kunnat ges till ett eventuellt husdjur, men här hamnar den i matsoporna.

Kaffepanna

Elin
Alla är vi olika, jag äter inte heller mat mitt barn spottar ut då de sällan hamnar tillbaka på tallriken. Lite pill har jag dock inget emot.
Men som sagt så är vi alla olika och jag kom bara med ett tips :) funkar kanske för nån som fastnat i rutiner att tänka lite eljest.

Jag har själv lätt att fastna i gamla rutiner när det gäller tex mat och matlagning och försöker tänka om lite. Tex att inte skala morötter eller att jag och min sambo kan dela på pastarätter direkt ur pannan istället för att söla ner två tallrikar.

Emelie

Klokt skrivet! Mat är en fantastisk grej som ska vara positivt och något man ska njuta av. Vår unge är bara ett år, men än så länge äter hon ALLT. Ibland blir jag förvånad över att hon med god aptit smaskar i sig mat med både mycket kryddor och väldigt ”vuxna” smaker, men det är så härligt att se! Vi äter tillsammans och gör det till en trevlig stund när vi pratar om allt och inget. Och det får ta den tid det tar, ingen stress vid måltider!
Och jag tycker att det är viktigt att man sitter kvar tills alla har ätit upp (iallafall som förälder, inser att det nog inte är rimligt med större barn), för jag vet hur jobbigt jag själv tyckte det var när mamma och pappa reste sig och började plocka undan och diska medans man satt kvar och åt ensam. Så - big no no, för mig!

Ellen

Saknar dina matlivar. Jag blev SÅ pepp på att laga mat när jag såg dig laga något gott och snacka lite ditt och datt. Det var verkligen hemtrevligt och inspirerande!

Tvåbarnsmor

Det är väldigt lätt att ha is i magen om ens barn äter bra och växer. Att servera bra mat, och inte erbjuda något annat om barnet inte vill ha. För då äter hen säkert en annan dag, det går ingen nöd på hen.

Jag och min man är intresserade av mat, äter allt och lagar "riktig" mat så gott som varje dag, med grönsaker och sallad osv. Våra två barn erbjuds alltid av vår mat, men de tar inte i den med tång. Och grejen är att, jo, våra barn svälter hellre än att äta vår goda och nyttiga mat. Då äter de helt enkelt ingenting. Så vi har gett upp för länge sedan och serverar något annat till dem som de äter samtidigt som vi. De måste få i sig något så att de växer, så enkelt är det. Jag förstår också att detta naturligtvis inte är bra för dem, men alternativet är värre. Hellre göra så att de får se oss äta riktig mat, och vara bra förebilder, så att det inte är främmande för dem. Någon gång kommer de förhoppningsvis att äta.

PS. När äldsta barnet var i ettårsåldern så åt hen också allt. Jag var så nöjd med hur duktiga vi föräldrar hade varit och tog åt mig äran. Sedan, i tvåårsåldern, vände det och då fick jag mig en reality check. Barn kan ha så extremt starka viljor och det gäller att försöka navigera sig igenom det på något sätt.

Sandra

Men hur gör du om barnet/barnen inte äter nåt alls då av det du serverat? Jag körde också att "min son ska minsann äta det vi vuxna äter, jag kommer aldrig stå och laga 2 middagar", men kan ju inte låta ungen lägga sig utan middag i magen. Prövar alltid att ge han vår mat, ibland äter han ibland inte, smakar oftast, men ibland så måste man "ge med sig".

Svar: Nu har det aldrig hänt i sån utsträckning att det blivit akut. Men skulle det vara ett problem så skulle jag se till att det fanns nåt på bordet som hen gillade samtidigt som jag serverade nytt till. Sen dör barn inte av att lägga sig hungriga. Mina barn har lagt sig utan middag vid flera tillfällen just av den anledningen att de inte velat äta just då eller ätit för lite.
ladydahmer.nu

Agnes

Älskar detta. Jag hade själv enorma matproblem som barn och allt tjatande, tvingande, skällande, otaliga läkar- och dietistbesök har lett till att min relation till mat idag är en katastrof. På den tiden (ca 15 år sen) var väl denna inställning till barn och mat i sin linda. Då körde man snarare på linjen om hot om PEG om man inte åt vilket är helt orimligt och något man inte gör på friska barn egentligen utan det användes endast som ett hot.

Louise

Tack för ett intressant inlägg! Dock vill jag göra ett tillägg:
Ibland beror det också på barnets egna läggning. I mitt fall har vi inte testat BLW, mitt barn fick burkar uteslutande första året. Sen plötsligt ville hen ha vår mat och äter nu av allt. Detta utan att vi ”förtjänar” det.

Sabina

Riktigt intressant ämne! Jag var superkräsen med mat som liten, fram tills jag var typ 14 år kanske, och det har jag insett var mestadels för att min pappa var så kräsen och mamma var för "snäll" som daltade med honom också. Alltså, eftersom pappa ratade allt som var "konstigt" (typ alla grönsaker förutom gurka o tomat, olika ostar, alla sorts sås förutom bea, osv) så vågade jag ju inte heller äta det. Var ju inte förrän jag var äldre och började smaka lite på olika sorters mat som jag insåg att mat är ju riktigt gott!

Men sen i övrigt, så är ärligt talat vuxna som är kräsna med maten det som jag stör mig ganska mycket på. Barn som är petiga kan jag förstå, för man är liten och så, men vuxna människor (speciellt vuxna män) som sitter och ser äcklade samt besvikna ut över lite bönor eller sås, det tycker jag är lite dåligt. Speciellt när jag tänker på min pappa (o det finns nog många män som är likadana) som ifall någon berättade om något underligt men gott de ätit (typ bläckfisk eller mögelost) brast ut i grimaser och sa "men usch då, hur kan man äta det?!".
Fattar att man inte kan gilla allt, men man får ju ändå pröva olika saker och vara lite öppensinnad. Har en tjejkompis från gymnasiet som är så EXTREMT petig med maten, hon är skitsmal och överlevde på endast burger king pommes och ostfrallor under hela gymnasietiden, då hon vägrade äta skolmaten. Även nu, några år senare, så äter hon knappt något om hon inte vet att hon specifikt gillar det, och jag kan störa mig på det lite ibland, eftersom matglädje är ju så kul! Och mat är så gott!

Jeanette Slättman

Jättebra tips! Jag kommer på mig själv med att fråga vad min tvååring vill ha på tallriken och det blir ju faktiskt inte mycket när man frågar. Hon är väldigt matkräsen av sig, trots att vi lagar varierad mat med mycket fisk och grönsaker, men det händer ofta att hon bara äter pastan eller bara riset. Då blir jag livrädd att hon inte ska få i sig mat och serverar saker hon tycker om oftare, som korvstroganoff eller köttbullar. Svår avvägning tycker jag! Men jag fortsätter be henne smaka, det är mitt enda krav vid bordet. Man får säga att man inte tycker om men man ska självklart ha smakat på maten innan man får säga det. Ska jobba vidare med dina tips! Tack!

Anna i stugan

Kanske ingen slump, men du har nog haft ett gynnsamt utgångsläge :-) Jag minns när sonen var mindre och man fick rådet att servera något till varje måltid som man VET att barnet gillar så att det ialla fall finns något för honom att äta. Problemet för oss var att det fanns inget sånt safe card. Alltså som i verkligen inget. Inte sötsaker heller. Inget man kunde doppa i för att muta, eller något man kunde blanda nyttigheter i. Det som åts ena dagen kunde ratas nästa. Visst kan man göra mycket som förälder, samhället kan också göra mycket, men man ska heller inte låtsas som om alla barn i grunden har samma inställning till mat, och att evt kräsna barn är kräsna pga att förälder gjort fel. Råd som "doppa bönorna i hallonsylt" hjälper ju inte om barnet vägrar smaka hallonsylt också.

Sen funderar jag lite på begreppet matglädje. Måste man ha det egentligen? Visst är det härligt att njuta av mat, och visst ska barn erbjudas att ta del av den glädjen, men är det egentligen nåt fel om man landar i att tycka att mat mest är ett nödvändigt ont? Man kan ju ha många andra saker i livet att njuta av :-)

För övrigt är jag glad att du är tillbaka, och att du känner att du har hittat en bra balans där du inte behöver tassa för andra.

Svar: Matglädje innefattar ju även en trevlig stund vid matbordet. Att ätandet blir trevligt och positivt.
ladydahmer.nu

E

Fina tips och grattis till goda resultat! Men...jag hör väl till de som inte är så övertygad om att allt är upp till föräldrarna. Vi har två barn och lagar god och varierande mat till familjen. Vi tänder ljus, har på musik, skapar en fin stämning vid matbordet, varje kväll.

Resultatet?
Åttaåringen smakar på allt och gillar mycket. Är ofta mycket hungrig och äter stora portioner av det hon gillar. Lägger sig säkert småhungrig när det varit nåt hon inte gillar. Men, såhär har det bara varit de senaste två åren. Fram till dess åt hon allt på förskolan, däremot väldigt selektivt hemma. Det ändrades spontant för att hon blev större, inte för att vi ändrade på någonting alls.

Fyraåringen äter bara det han själv väljer, oavsett var han är eller vem som lockar/trugar/inspirerar. Förskolepersonal med 30 års erfarenhet och massor med charm och fantasi får inte honom att stoppa något i munnen som han inte själv vill. (Och sådan är han nog med det mesta andra. En härlig men enormt viljestark liten person med total integritet sen han banne mig var bebis. Och nej, ingen diagnos. Han är bara sin egen chef.) Men. På något sätt tycks han få i sig det han behöver för att växa och utvecklas bra. Han har aldrig varit mager - snarare stadig och stark - och sällan sjuk. Pigg, glad, rolig och smart. Alla vi talat om saken med säger att det där kommer att ge sig när han själv vill. Så tills dess får han äta det han bestämmer sig för vilket är mest traditionella barnrätter, men massor med frukt och lite väl valda grönsaker. Nånting säger mig att när hans energibehov med åldern drar iväg kommer han att börja äta mer varierat som vi andra i familjen, och till dess får det vara lite mindre perfekt. Allt är inte värt att stånga sig blodig för.

Linda

Jag har gjorde som du i flera år. Funkade inte. Sen taggade jag ner, det borde jag gjort tidigare för det är väldigt utmattande att hålla på så när det inte funkar.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog