Nä men sminka dig om du vill men inbilla dig inte att ungarna inte påverkas för det gör de
Ska vi fortsätta i samma spår (?) så var det ju det där med hur vi förhåller oss till skönhetsideal när vi blivit morsor och på hur detta påverkar barnen. Alltid svårt. Alltid provocerande att överhuvudtaget våga ta i. 
 
Jag har väl inget supergenomtänkt långt pedagogiskt och utbildande inlägg att skriva, men jag reflekterar gärna kring mitt egna förhållningssätt och låter kommentarsfältet ta vid där jag stannar.
 
Jag är såklart och självklart av uppfattningen att kvinnor ska få göra vad fan de vill med sina kroppar även om det innebär följa normer och anpassa sig efter ideal. Och ingen jävel ska komma och peka fingrar, döma eller skuldbelägga. Dvs sminka och raka sig. Men också operera sig, blåsa upp läppar, strama till eller spruta in så mycket botox att det rinner ur alla porer eller skaffa pattar som Lollo Ferrari utan att förlora ett endaste uns respekt och människovärde från omgivningen.
 
Så. Då har vi klargjort det. Nåt annat vore antifeministiskt. Att överhuvudtaget lägga ansvaret på kvinnor som försöker överleva i ett patriarkat där vi bara och enbart värderas utifrån vår knullbarhet när vi kapitulerar och tar del av smörgåsbordet av enkla lösningar går emot all analys och empati. (Nu pratar jag dock inte om att som influenser pracka på dessa krav på sina medsystrar. Det har vi ju konstaterat är skit) 
 
MEN!
 
Här kommer det.
 
Hur jag själv resonerar kring framförallt mig själv men också kring själva sakfrågan: Hur påverkas barnen av att vi föräldrar följer normer? Vilka normer som helst såklart, men just smink och skönhetsvård är ju en go'bit som feminister ogärna vill röra vid. Kanske för att det är för close to home så att säga. Vi lägger så mycket av vårt egenvärde, vår person, vårt JAG i vårt yttre. Även jag. Jag kanske inte sminkar eller rakar mig, så jag kommer ju undan lite. Hehe. Men jag tatuerar ju mig och jag har en piercing. (Sen har jag såklart långt normativt kvinnligt hår och vore jag en mindre fåfäng kvinna så hade jag rakat av mig allt på stört men jag är ju inte bättre än nån annan)  
 
Såklart så är det viss skillnad på att cementera normer och på att leva bredvid dem även om syftet är detsamma: trivas mer med hur man ser ut eller hur man uppfattas utseendemässigt av omvärlden. Men jag försöker tänka mer på det nu. Mer på att även de där små sakerna, som att jag sminkar mig när jag ska ut på rajraj eller att jag pysslar med huden och håret, faktiskt uppfyller det där idealet som mina barn snart kommer bli mycket varse om. 
 
Och jag vet inte om jag kan ignorera det faktum att jag, som mina barns första kvinnliga förebild, också påverkar dem och deras självbild med de val jag gör. Och då tänker jag: Hur vill jag påverka dem? Vad vill jag att de ska se och formas efter? Jag samtalar mycket med dem om att jag tycker om mig själv precis som jag är och att jag ej behöver förändra mig för att må bra eller duga och där ingår att jag också visar detta genom handling. Hur lär jag dem detsamma om jag ger dem dubbla budskap? Hur ger jag dem ett annat alternativ?
 
Sen så vet jag ju hur diskussionen ofta ser ut när jag lyfter detta. De allra flesta svarar att de gör allt för deras egen skull och det är ju mycket möjligt, men då vill jag också fråga varför. Hur kommer det sig att jag mår bättre med välvårdad hy till exempel? Varför känner jag mig fräschare med rakade ben eller lite maskara? Vad kommer ens idén ifrån? Vem planterade det hos oss? (Alltså jag vet ju svaret, retoriska frågor) Varför tycker man att hår är äckligt. Hade man tyckt och känt detta om vi levt på stenåldern eller ens för hundra år sedan?
 
Och hur det kommer sig att det bara är kvinnor som sminkar sig för sin egen skull. Eller alls. Genusmedvetenhet innebär ju att vi har en analys kring dessa fenomen och jag blir uppriktigt sagt förvånad varje gång i sådana här diskussioner där kvinnor hävdar att de gör si eller så för sin egen skull och sen är det bra så. Ingen reflektion kring varför.  
Blomman

Så är det ju, och jag sminkar mig och går till frissan och noppar ögonbrynen, om än sporadiskt. Men ja, ska jag ut bland folk så gör jag det och ser till att kläderna är lite mindre smutsiga och kanske lite helare och piffigare än om jag bara är hemma. Men egentligen allt påverkar ju våra barn? Dålig självkänsla, depression, att bli glad av yttre bekräftelse, få ett jobb-inte få ett jobb, göra ”bra” ifrån oss, uppnå mål, fåfänga (på massor av olika plan), att vara snäll mot andra, mot sig själv, stanna hemma med barn, inte stanna hemma, osv. Och allt är något vi jämt måste väga i vågskålar nästan dagligen. Nu är jag en grubblande person så om jag gör något lättsamt ibland utan att tänka så ser jag nästan det som en blessing, kanske något jag gjorde bra för mina barn tom? Att inte analysera mig och mitt leverne i molekyler. Om det är att gå till affären utan smink eller att inte noppa ögonbrynen på ett halvår, eller det motsatta, kanske skulle vara annorlunda om jag var mer happy go lucky/ för dum för att ha ångest/eller hur man nu vill se det😉
Det är en intressant diskussion absolut och det jag skriver är inte i kritik åt det ena eller andra hållet, men ja att vara päron är ju aldrig svart eller vitt liksom för vi är ju människor precis som alla andra.

Kajsa

Jag jobbar en del med det där själv, att det faktiskt inte är min skyldighet att vara dekorativ lixom. Har ett arbete där jag behöver vara välvårdad o välklädd, men försöker vara osminkad o relativt ofixad på helgerna om jag inte ska på något speciellt. Har slutat med obekväma stålbågsbehåar och kör en bekväm sportbehå istället och ofta helt behålös helger. Samt håller på att ta fram min naturliga hårfärg efter att ha färgat håret i 20 år. Försöker vänja mig själv att känna att jag duger o e bra som människa oavsett hur mkt tid jag lägger på att dekorera mej. Men lite motsägelsefullt lägger jag däremot mycket tid o pengar på hudvård och syror för att motverka åldrande hy... Enklast vore ju att följa strömmen, sminka sig o fiffa jämt... Sen tycker jag ju att det är kul att gå all in o lägga festmakeup ibland, och jag tycker ju att jag är snyggare med smink. Tycker att det är svårt att inte följa strömmen men arbetar på det.

Emmelie

Jag känner mig fruktansvärt utsatt när jag inte har smink. Så jag är verkligen fånge i den här skiten, som jag helst av allt skulle vilja slänga iväg, men det känns helt omöjligt. Nu när jag fått en dotter dessutom, som redan nu vill testa läppstift och annat smink (som är förbjudet för barnen i mitt hus) så känns det helt bakvänt att jag själv sminkar mig varenda dag! Och hur jag ska sluta med sminket, och processen att HELA tiden vilja passa in.. där är jag nollad just nu. Jag vet inte var jag ska börja....

Irene

Bra inlägg. Är själv värsta superhycklaren varannan morgon ( min sminkfrekvens. Med mascaran i högsta hugg kan jag påpeka för nioåringen att hon inte behöver stå framför hallspegeln hela tiden. Sminkat jag mig "för min egen skull"? Nej. Ärligt talat inte - skönare de dagar jag struntar i det! Inget jox att ta bort. För nån annan? Jo, men antagligen. För om "de" bekräftar mig känner jag mig bättre. Varannan dag står jag tydligen över det, de andra dagarna inte. Extremt inkonsekvent.

Johanna

Jag säger som Blomman - Allt vi gör påverkar våra barn. Det viktiga tycker jag är att vi törs medge det. Själv kämpar jag med att inte göra så stor sak av t.ex. smink och vikt, men även åsikter. T.ex. om barnen säger att jag eller någon annan är tjock så säger jag typ ”vi ser alla olika ut”, och sen försöker jag styra samtalet lite :) ”tänk att en del som är jättesmå kan vara jättestarka. Vet du att bebisar kan lyfta sin egen vikt?!” Ungefär så. Jag tänker även att vi många gånger kan bemöta barns frågor och kommentarer mer neutralt och på så sätt minska värderandet. För det är ju inte utseendet i sig som är problemet, utan att vi värderar olika utseenden olika högt.

Jessica

Jag bestämde mig för 10-15 år sedan att jag hade kämpat klart.
Hade då lidit av ätstörningar i många år, värderat mig själv utifrån vad killar tyckte om mig, sett tjejer som konkurrenter mm.
Jag bestämde mig för att jag är skitbra. JAG är skitbra och jag ska fortsätta att vara skitbra, fortsätta att växa och bli en bättre och bättre människa. Att utveckla mig själv att bli precis sån som jag vill vara.
Så jag slutade att kräkas, jag slutade att sminka mig, jag slutade att värdera killars åsikt om mig, högre än min.
Fick barn, gick upp mer i vikt, sminkar mig aldrig, rakar mig aldrig, har på mig de kläder som är skönast och skäms aldrig över mig. Jag står för vad jag säger, jag är snäll, generös, lagom trevlig, rätt socialt inkompetent, men jobbar på det. Är smart, glad, tjock, svag och otränad.
Detta framhåller jag stolt. Är otränad, för jag vill faktiskt inte träna. Är tjock, för jag har dels en sjukdom och dels äter för mycket godis och för att det inte är viktigt att vara smal, är generös, för att det är viktigt, är snäll för att jag vill att alla ska vara det, är smart för att jag har tränat min hjärna osv.
Så, det går!
Bestäm er bara för att ni är skitbra och värdera er åsikt om er själva högst!

Matthona

Head on the speak. Alla skönhetsprocedurer vi utför, även om vi inbillar att det är ”för oss själva” påverkar samhället, vår självbild och framför allt andra kvinnor, flickor och barn.

Jag beslutade att sluta med alla former av skönhetsprodukter för några år sedan. Det gör mig varken bättre eller sämre som människa eller feminist, men jag hoppas att det kan inspirera andra kvinnor att de kan och får slippa skönhetsritualer om de vill. Nu vet jag att det är relativt enkelt för mig då jag är lång, slank, har vackra drag, ljus kroppsbehåring, huvudhår som ser bra ut utan produkter och bra självförtroende. Så jag kommer lätt undan. Däremot har jag oren hy med mycket pormaskar och finnar, som jag dessutom river sönder till sår när jag får ångest. Under sämre dagar får sig självkänslan en törn, men för mig är det värt det med tanke på de summor jag sparat in på smink, hudkrämer, rakhyvlar, finnbehandling och hårprodukter + förhoppningen att jag, medvetet eller undermedvetet, kanske kan inspirera en enda kvinna att man får vara helt ofixad och ändå finnas och må bra. Plus att jag faktiskt känner en viss stolthet att jag klarar det också.

Heja oss alla som gör det vi kan för ett jämställt samhälle! ❤️

Anna

Det värsta med detta är att jag har i princip aldrig haft behov av att vardagssminka mig, förrän jag gick tillbaka till jobbet efter min första föräldraledighet. Jag kände inte igen personen som stirrade på mig i spegeln. Var denna hålögda, glåmiga kvinna verkligen jag? Så jag började sminka mig. Bara på jobbdagar, men ändå. Vet inte hur jag ska tackla detta inför barnen. Å andra sidan har min mamma sminkat sig under hela min uppväxt och jag har inte brytt mig om sånt förrän nu så det måste ju inte vara så att barn alltid tar efter det föräldrarna gör.

Sara Söderqvist

Åh, det här är så himla bra att reflektera över! Ska jag se till mig själv så har jag gått från den ens ytterligheten till den andra, då jag i dagsläget fixar NOLL med utseendet. Jo, jag borstar håret och klär på mig kläder and thats it. För mig har det kommit gradvis och pågått under flera års tid; det tog mig ju ett tag att ta mig upp ”på toppen” av utseendehetsskalan också, så då får det ta tid att lära mig nytt.

Att jag gör denna ”resa” nu innan jag föder första barnet (bf om 20 dagar) känns bra i magen och jag vill förmedla massvis med självkärlek till bebisen. Att vi är viktiga för att vi är dom vi är. Att utseende är något vi föds med och att vi är jäkligt bra; allihopa.

Att jag med min naturligt håriga kropp är bra. Det räcker så; att jag är bra. Fin, vacker, snygg; säger ingenting om mitt egenvärde eller hur jag är som varken person/mamma/vän/fru. Jag är bra.

Älskar när du uppdaterar bloggen, Ladyn! ♥️

Sara Söderqvist

Åh, det här är så himla bra att reflektera över! Ska jag se till mig själv så har jag gått från den ens ytterligheten till den andra, då jag i dagsläget fixar NOLL med utseendet. Jo, jag borstar håret och klär på mig kläder and thats it. För mig har det kommit gradvis och pågått under flera års tid; det tog mig ju ett tag att ta mig upp ”på toppen” av utseendehetsskalan också, så då får det ta tid att lära mig nytt.

Att jag gör denna ”resa” nu innan jag föder första barnet (bf om 20 dagar) känns bra i magen och jag vill förmedla massvis med självkärlek till bebisen. Att vi är viktiga för att vi är dom vi är. Att utseende är något vi föds med och att vi är jäkligt bra; allihopa.

Att jag med min naturligt håriga kropp är bra. Det räcker så; att jag är bra. Fin, vacker, snygg; säger ingenting om mitt egenvärde eller hur jag är som varken person/mamma/vän/fru. Jag är bra.

Älskar när du uppdaterar bloggen, Ladyn! ♥️

Luddet

Tack för att du har börjat uppdatera bloggen igen. Har saknat dina inlägg!

Tror inte jag kan tillföra något till diskussionen utan ville bara ha det sagt.

IA

Lite kuriosa för de som vill bryta sminket..*S* Nämen skämt åsido..så tycker jag det är som med det mesta..lagom är bäst. För visst kan det gå till överdrift där det blir för mycket helt enkelt. Likaså hur mycket pengar som ska läggas ner. Själv kan jag måla på lite på ögonbryn och maskara om jag ska vara ute på något, så räcker det. Så är jag 60 också. Inte helt fel tycker jag. Tror inte jag påverkade min dotter så mycket med smink, det var nog andra kompisar mer.

De äldsta arkeologiska fynden av egyptiska sminkattiraljer är 12.000 år gamla - paletter för att mala ögonsmink. Det svarta sminket kom först och användes då ensamt. Det gjordes av kol och blåsvart svavelantimon (stibium, giftig blyglans) som importerades från Punt i dagens Somalia eller hämtades från Övre, d.v.s. södra, Egypten. Vid runt 1700 f. Kr. när Egypten blivit en stor exportör av ögonkohl till bl. a. Babylonien hade man också börjat använda sot.
Det svarta lades på med trä- eller metallpinne som en slags kombinerad eyeliner, mascara och ögonskugga och ansågs skydda mot både trakom och onda ögat. Man fuktade sminkpinnen, doppade den i röret och beströk området kring ögonen. Det blev förstås inte vattenfast. Bara när sminket skulle sitta på över natten som läkemedel blandades färgpulvret med fett. Både män och kvinnor sminkade sig flödigt.

http://www.shenet.se/recept/ogonsminktrad.html

Human

Jag sminkar mig och om dottern också vill sminka sig när hon blir gammal nog är det helt OK. Men om sonen skulle sminka sig och ha hårtofs? Nejnej! Men jag är säker på att jag inte behöver oroa mig. Men, visst sminkar du dig själv? Litet dubbelmoral, där? Eller menar du att barnen påverkas, fast du har gjort "fel" själv? Inget fel, enligt mig, alltså.

Svar: Nej jag sminkar mig inte men det spelar väl ingen roll vad jag gör? Om jag sminkar mig så påverkar väl det barnen lika mkt som när nån annan gör det.
ladydahmer.nu

Nemo

Jag var inne på Kicks igår (ja jag är dålig feminist) men en sak som jag såg - som jag faktiskt aldrig sett tidigare när jag varit på Kicks - var alla barn!! Barn i alltifrån mellanstadieålder till småbarn, alltså småbarn som i två år typ. Alla dessa barn - inklusive de små alltså - fick smink av sina föräldrar. Höll på att storkna när jag gick runt där och en massa barn for omkring med sina mammor (ibland pappor) och berättade vad för smink de ville ha. En mamma hade på läppstift, mascara och löspuderfoundation på sin max ettåriga bebis. När jag stod i kön stod en mamma och hennes dotter som såg ut att vara typ åtta år bakom mig, båda två händerna fulla med smink. Dottern pratade om hur hon skulle sminka sig och hur fin hon skulle se ut.
När jag kom ut från Kicks kände jag mig... chockad, för har aldrig blivit så in your face-konfronterad av vad sminkindustrin ställer till med för barn. BARN. Ingen av dem var ens tonåringar ännu. Blev så ledsen samtidigt som jag kände mig äcklad av mig själv, jag har förvisso inga barn men jag bidrar ju ändå eftersom jag alltid sminkar mig innan jag ska ut, om så bara till mataffären.

Hmm

Uppskattar att du öppnat din insta. 😊

Nu är det bara kommentarer till dina stories jag missar, men det här räcker kanon. 👍🌸

Linp

Human....läs hennes inlägg ORDENTLIGT innan du skriver nåt!

IA

Som Nemo skriver..oh herre jisses det är ju helt sjukt!

Human

@LD OK, tyckte jag såg ett foto på dig med perfekt lagd eyeliner, kan ha fel. Men, jag tror att det finns värre saker som våra barn och ungdomar påverkas av. Ligistgäng med knivskärningar, mobbing, barnäktenskap, hedersförtryck. Det är bara att välja bland vidrigheterna. Min uppfattning om saken.

Svar: Det har hänt att jag sminkar mig. Men inte generellt. Fortfarande irrelevant dock. Mina åsikter kring detta står ju.
ladydahmer.nu

Human

@Limp Eh??? Min åsikt är min egen, sminka, raka, pojk- resp flickkläder är småsaker som var och en bestämmer själv. Så läst har jag gjort, ense om att vara oense.

FT

Fast min mamma rakade sig inte, sminkade sig inte osv och jag började raka mig när första håret kom och sminkade mig tidigt, stringtrosor osv. Samhället och grupptrycket påverkar såååå mycket mer än ens mamma. Man vill vara som alla i klassen, inte som sin mamma, i den åldern alltså.

Svar: Många faktorer spelar roll såklart. Men att det mamma gör skulle vara betydelselöst tror jag inte. Ser bara på mina egna barn, vilket jäkla försprång de fått jämfört med andra jämnåriga kompisar de har.
ladydahmer.nu

FT

Ja, hur bra min mamma än var i höll på med så t hjälpte det tyvärr inte alls. Brydde mig bara om bekräftelse från de coola tjejerna i klassen samt killarna förstås. Sorgligt men sant ju. Jag är stark idag men de tog låååång tid och jag fick bli Det själv.

Svar: Ja alla är ju olika och det krävs ju att man aktivt arbetar med att motverka ideal. Jag ser stor skillnad på N och T och på deras jämnåriga kamrater. Dels i självkänsla men också på hur de värderar utseenden samt hur de hanterar normer och krav på anpassning. Känns tryggt även om jag såklart vet att de också kommer påverkas av skit.
ladydahmer.nu

Eva Guillén

Ska jag vara ärlig så vet jag att jag sminkar mig och klär upp mig för att inte bli sedd ner på. Det kan vara sådan enkel sak som att jag tex har behov av den akuta psykvården vid tillfälle med min psykiska hälsa. Då åker hatten på, handskar och halsduk. Missförstå mig rätt: Jag vill kunna se ut som en lodis och ändå få respekt. Men det är inte så det funkar. På akuten (eftersom jag är diagnostiserad schizofren) så är det rena klasskriget. De som är rena och hela går såklart före de som har mest behov av en kram. Det låter kanske lite själviskt av mig att jag inte ställer mig i de fattigas kö, jag kan tycka det är sjukt obehagligt och orättvist att där är flera som mår sämre, och jag glider förbi. Men det är en medveten strategi. Jag vet inte om jag ska ha dåligt samvete men ibland behöver jag prata med någon kunnig läkare eller syster. Jag vet också det är lite som social demokratisk politik: De vädjar efter sd röster genom att följa och föra sd röster när de borde vara en motpol. Vilket oftast missförstås i mina vänners krets där jag framstår som värsta bitchen, men jag vill egentligen närma mig gosiga hieppissar och mysiga människor med raggsockor. Makt spelar in här också, därför att man får direkt makt i samhället om man är välvårdad. Det tycker jag är sjukt att folk ser upp till en pga kläder. Det kan göra mig rätt sur, vilket oftast uppfattas som att jag vore någon översittare, det är rätt knasigt faktiskt. Jag ska hålla det som min mamma alltid sagt: Närma dig de som har det svårt och var vän med den som har trasiga kläder, dessa människor visar på äkta känslor och är de som förtjänar mest respekt!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog