Sluta lägg energi på människor som inte gillar dig!
Kollade Camilla Läckbergs instagram häromdagen och hon postade ett litet klipp från ett program där hon är med där hon berättade att hon har lagt så otroligt mycket tid på att få människor som inte gillar henne att börja gilla henne. Människor hon själv inte gillar till och med och jag kände igen mig så mycket i det. För jag gör samma grej. 
 
Alltså att jag vill bli älskad av alla är väl inget nytt eller ens konstigt, det är väl en ganska mänsklig egenskap. Vi vill bli sedda och bekräftade. Mycket av vår självbild hänger ju tyvärr ofta på det men det är så jäkla destruktivt känner jag. Varför bryr jag mig ens om att människor jag egentligen inte ens vill ha nåt med att göra, att de hatar mig eller inte gillar mig? Varför spelar det roll? Varför anstränger jag mig så jävla mycket för att nå dem? Vad vill jag åstadkomma? 
 
Eller bara människor som inte spelar nån roll? Som jag inte känner eller kommer träffa. Som jag har noll kontakt med alls. Jag kan bli helt panikslagen av att känna att jag är ogillad. Rannsakar mimg utifrån och in. Ältar alla sätt jag suger på. Gräver ner mig totalt. Låter det ta upp allt. 
 
Oh, och speciellt i vissa kretsar. Vissa creddiga feminister som folk hyllar eller älskar och så vet jag ju att nej de tycker ju att jag är dum i huvudet. Kanske blir det som en bekräftelse på att jag då är dum? Om de där smarta människorna hatar mig då måste jag ju vara en fullkomligen vidrig människa? Jag känner ju så. Känner ju mig värdelös då. Ifrågasätter mig själv totalt som människa för grejen är ju att jag inte är en elak person. Så varför gillar de mig inte? 
 
Men samtidigt måste man ju lära sig släppa den biten. Sluta upp med tramset liksom. Sluta lägga så offantligt mycket tid och energi på att försöka få människor att gilla en. Var dig själv är ju en trist klysha men man kan ju inte vara nån annan heller. 
 
Hur gör ni? Är ni lika? Hur hanterar ni det? 
Maria från Västerås

Har haft psykologsamtal där hen har fått mej att inse att jag aldrig kommer bli omtyckt av alla. Ja, omedvetet har jag gjort olika saker för att människor ska åtminstone vara neutrala men allra helst gilla mej.

X antal samtal senare har jag lärt mej att det som räknas är familjen och de som står mej närmast. Det är omöjligt att få alla att gilla mej. Det viktigaste jag har med mej är att jag kan aldrig påverka andra. Den enda jag kan påverka är mej själv.

Lättare sagt än gjort och det du skriver är det stor igenkänning på. Då är jag en vanlig okänd människa.

Glad och tacksam för att du börjat skriva lite mer igen. Jag känner också ett ansvar att ge dej respons på dina inlägg. Det är ett löfte, för hur ska du annars kunna förstå hur dina ord påverkar mej på ett tankeväckande och positivt sätt. Såg en kommentar om att känna rädsla för att kommentera och bli hånad för att inte kunna formulera sej av andra. Igenkänning på den också.

😍

Mie

Känner igen mig men upplever att ofta går det ju inte att "strunta i" dessa människor.. för de kan vara en aläkting som man träffar ibland, en partner till en kompis eller en kollega. Man behöver kanske inte jobba för att de ska älska en men man får försöka vara neutral och fejka lite vänlighet, fast man känner i varje por att personen ogillar en.

Teresa

Jag älskar att du börjat blogga igen! Det behöver inte vara mer än såna här korta funderingar - det är insynen i andras (dina) tankar som är det intressanta vare sig man håller med om dem eller ej.

Fia

Jag har varit precis liksdan. Kommer ihåg när jag var liten hur viktigt det var att jag gjorde allt rätt så andra ska tycka om mig. Att jag hade kompisar och var populär, att kläderna satt bra och inte stod ut i mängden. Att jag var lagom mycket av allting. Jag är verkligen inte lagom i något. Jag är allt eller inget, av eller på. Så jag tryckte in mig själv i en mall och överanalyserade allt.

När jag började bli ihop med killar så var det viktigt att pressa undan den jag var för att göra han glad och nöjd. Även i det förhållande jag har idag har jag gjort så.

Nånstans på vägen så orkade jag inte längre. Det var lite som Mia Skäringer så no more fucks to give. Jag pallade inte och hållet nu på att hitta tillbaka till det som är jag. Även i mitt förhållande. Jag är egentligen en extremt ego person som bryr mig mycket om mig själv och inte så mycket om andra. Jag bryr mig om min sambo, mitt barn och mina katter och de som är mig nära såklart men personer jag inte känner som har åsikter om mig orkar jag inte bry mig om längre. Varför liksom..

Jag är såklart inte färdig än, det händer ofta jag gör något som inte gynnar mig själv i längden. Det är ett inlärt beteende som är svårt att ta sig ur.

NN

Såhär, ett visst mått av hänsyn och sånt, anpassning osv, det som är generellt folkvett. Bla bla. Sure. Självrannsakan och reflektion, vidare utveckling och sånt. För ens egen skull.

Att kompromissa bort sin essens? Never. Tveklöst, fuck other people. Alla tycker och tänker hur en än är. En vän sa till mig "hur du än gör har du röven bak". Hur du än gör så blir det stickande i någons ögon. Allra helst när en är lika känd som du.

Du är asbra och framför allt en inspiration. Mina armhålor är numer håriga, jag gick och köpte en ny garderob istället för att banta och hata mig själv. Petitesser kan tyckas, för mig var insikten revolutionerande. Jag är så mycket lyckligare i min egen kropp.

Vi alla som läser har fått så mycket styrka och pepp av dig, ta lite från oss nu.

Personligen är jag dig ytterst tacksam i alla hänseenden och vad du än väljer att göra framledes så vet om att du lyckats, förändra många liv till det bättre. <3

A

Asså hade du bara varit alla till lags och aldrig provocerat (förstår att det blev för slitigt i längden) så hade du nog inte omvänt någon. Jag började liksom läsa din blogg för att du var provokativ och tyckte du var heeelt körd i huvudet och så ofta la dig i ämnen du inte hade nåt med att göra. Spola fram ett år och jag är omvänd manshatare, hade du bara skrivit grejer jag höll med 100% hade det knappast hänt. Ja, jag blir fortfarande provocerad men det blir man av nya idéer och det gör det inte mindre sant att du är Sveriges viktigaste feminist och manshatare.

Frida

Jag känner igen mig delvis tror jag? Dvs så som jag tolkar dig. Jag har supersvåra för att hålla munnen stängd när det pågår oegentligheter, när folk behandlas illa osv tex på jobbet eller så. Samtidigt som jag är jätterädd för arga människor och kritik. Dvs jag stoppar ständigt handen på den varma plattan och sedan sitter jag där och slickar mina sår och är rädd och ångestfylld. Många löser det ju med att sluta säga vad de tycker. Men jag vill egentligen inte det, utan hellre bli bättre på att låta kritik och andras känslor inte skapa obehag hos mig. Fortsätta vara modig liksom. Men hur? Jag tror inte att det går att bestämma sig för att inte känna något, utan att man behöver ändra något i sitt beteende. Kanske att bestämma sig för att skriva upp allt bra folk säger till en, samla på positiv feedback i en liten bok och läsa i den när det negativa kommer? Och annars med? Be folk man gillar om feeedback, så att man får positiv sådan och skriva ned. Läsa allt det positiva? Ge sig själv positiva omdömen? Försöka utvärdera det man säger och gör själv först utifrån vad man tror på? ”Ok nu kommer nog min chef säga till mig att jag sprider negativ stämning på jobbet pga att jag tog upp att kundprocesserna leder till stress hos personalen. Anledningen till att jag ändå tog upp det var att jag tycker att det är viktigt att backa upp personal far illa och att fler kollegor behöver få veta det så att även de kan backa upp dem. Jag vet att min chef tycker att det är viktigare att ta hänsyn till de kollegor som tycker att det är jobbigt när det blir en dålig stämning på jobbet. Och att det är jag som kommer att beskyllas för det. Det gör att jag får ont i magen. Men utifrån mina inre värderingar är jag bara en liten lort om jag inte säger ifrån. Jag är stolt över mig själv som vågar stå upp för det jag tror på och säger ifrån. ” Typ så? Söka stöd hos likasinnade? Jag vet inte, men så intressant. Ser framemot fler inlägg.

En annan Jennie

Ja alla vill väl vara omtyckta, eller? Jag vet inte hur mycket tid jag ägnat åt att få folk att tycka om mig men jag ägnar i alla fall tid åt att tänka på folk som inte gör det. Sen har jag alltid varit bra på att hitta på att folk inte tycker om mig fast det inte är sant. Baseras oftast på att jag pratar för mycket vilket kan ge enorm ångest. Sen tror jag i och för sig att det är den största anledningen till att dom som ogillar mig gör det också. Men det är svårt att veta. Det är ju högst ovanligt att folk berättar det (till skillnad från i internetvärlden där folk inte har några som helst problem att berätta vad de ogillar hos andra).

Barbro

Du är säkert en trevlig människa i verkliga livet. Men här på bloggen är du otrevlig, ovillig att diskutera med folk som tänker olika, alltid envisas med att du är mest kunnig och aldrig beredd på att tänka vidare och lära dig något nytt. Tycker det är så oärligt.

Svar: Om jag är otrevlig så är det befogat. Du kanske ska fundera på hur du bemöter mig istället.
ladydahmer.nu

Hanna

Orkar inte lägga energi på människor som förutfattat inte gillar mig pga diverse anledningar (för snygg, för blåst, för fet, för högljudd osv). (Har alltså fått dessa saker sagda åt mig tills vederbörande lärt känna mig och insett att oops här hade jag totalt missuppfattat vad Hanna går för)
Har aldrig brytt mig faktiskt, har mest tänkt "ok their loss" vilket är lite skumt med tanke på hur mkt energi jag lagt på att avsky mig själv och mina avskyvärda egenskaper (för ful, för lat, för äcklig osv osv osv)
Antar att jag alltid antagit att folk hatar mig lika mycket som jag hatat mig själv och därför har jag inte brytt mig. Känt mycket oförståelse i att folk kunnat förlåta mig (det är den största nåden enligt mig) och älska mig (ännu mera nåd).
Så nu idag när jag i maklig takt insett att hey, är kanske helt ok ändå! Och för mig är det viktigaste att jag gillar mig, sedan kanske jag skulle kunna tänka mig att lägga energi på att fundera på om andra gillar mig (vid närmare eftertanke så orkar jag nog ej det)
Det kanske är annorlunda om man är känd och rör sig i en väldigt nischad falang så som feminism?

FT

Kunde inte bry mig mindre om vad folk tycker om mig! Men det tog ju typ 25-30 år att komma dit. Jag tycker det är roligt när folk tycker att jag provocerar osv. Har mina vänner, behöver inte fler.

Cilla

Jag INSÅG detta häromdagen! *insiiiikt* Dras till de som inte gillar mig (och som, det ter sig, jag inte gillar tillbaka, heller) och assimilerar och anpassar mig. De som gillar mig, om de nu finns, märker jag inte, eller så gör de mig obekväm. Kom till slutsatsen att jag som barn inte var omtyckt av en förälder + syskon. Därför är jag van att försöka passa in pch kodad att försöka hålla mig kvar. Numera skiter jag i de allra flesta, jag har ju ändå alltid varit ensam. Ej buhu-story.

Nerdy

Känner igen det där, fast mer att jag gjorde vad som förväntades av mig av omgivningen, saker jag inte ens tyckte om eller ville göra, det är lite som att försöka få folk som ogillar en att gilla en. Det blir bara en jävla sörja av alltihopa.
Jag har aldrig brytt mig nämnvärt ifall gillar mig eller inte, det bekommer mig inte.
Men just att ha kalas när man fyller år och bjuda in släkten fast att jag hatade det (klarar inte av att vara så social och att stå i centrum) och var helt slut efteråt. Eller hörde av mig till folk för att hålla kontakten så att relationen inte rann ut i sanden, trots att relationen inte gav mig nåt osv.

Så fort jag fick mina diagnoser och fick en liten minikris har jag släppt allt det där. Jag gör bara det jag vill, för att JAG vill (eller för att jag måste, typ betala räkningarna) och det är så satans skönt. Man ska inte leva för andra och inte heller med andra man inte gillar. Livet är för kort för det!

Plommon

Du är en person som alltid kommer vara ogillad. Men å andra sidan också verkligen omtyckt och sedd upp till! Jag har en liknande "personlighet" och stångas mkt med varför jag inte kan hålla snattran eller vara sådär socialt svala och seriösa som vissa är hela tiden. Jag är mer; Drar skämt, imiterar en rolig karaktär från tv, berättar för mkt om mig själv (tycker jag själv sen när jag ligger och ska sova) och frågar folk vad i heeeelvete de håller på med när de berättar att de ska åka på sin tredje transatlantiska resa för året. Man kan säga att jag bidrar till både god och dålig stämning. Hehe... Får en hel de positiv respons på min humor och sociala skills, men förstår också att många suckar djupt inombords. Folk gillar mig och/eller ogillar mig. Jag måste antingen hantera det, eller ändra min personlighet. Men tänker att jag måste försöka vara som jag är så länge jag inte råkar sparka neråt. Och jag tycker du är en sån som är vass och sparkar uppåt! Och om det blir fel är du bra på att pudla. Du är bra! Jag tar till mig massor av vad du skriver!

Ann

Jag tror det är helt normalt att känna så. Kanske rent av nån slags överlevnadsinstinkt i grunden!?

För mig var det värre när jag var yngre (fyller 34 om nån vecka) då jag faktiskt anpassade mig eller åtminstone höll tillbaka stora delar av mig själv. Ville inte visa hur sårbar jag var eller på de sätten jag avvek från normen för jag ville så gärna passa in, känna gemenskap och tillhörighet.

Flyttade runt en hel massa, umgicks med outsiders som inte heller passade in i normen (detta ledde till tråkiga konsekvenser i slutändan för min del) och överkompenserade för mina "brister" på olika sätt. Fast det gjorde ju att jag aldrig kunde veta om någon tyckte om mig påriktigt. Karma is a bitch.

Inträffade en rad händelser i mitt liv som fick mig att bli "tvångsmässigt ärlig" i ett par år. Det fanns människor som utnyttjade det också. Intigritet är viktigt att tänka på, förtroende är något som ska förtjänas och det ska finnas en balans där med. Jag försöker att inte berätta mer om mig själv än vad andra berättar om sig (kan ju vara svårt som offentlig person iofs).

I dagsläget försöker jag lära mig att acceptera att det gör ont att andra inte accepterar mig eller tycker illa om mig, men jag kan välja att inte agera på det genom att tex anpassa mig eller att attackera tillbaka, det som känns bra kortsiktigt är inte alltid bäst långsiktigt. Varje gång jag lyckas hålla mig lugn och saklig när någon aktivt försöker trigga mig, så bekräftar jag och belönar mig själv för det efteråt och i längden så växer min självrespekt och mitt självförtroende av det.

Jag har även lärt mig att inte förklara mig så mycket, därför att ju mer man förklarar sig desto mer ivriga verkar många bli att ifrågasätta saker och det kan lätt sluta med att man sitter där och ursäktar sig själv. Funkar inte.

Ibland distraherar jag mig tillfälligt genom att göra saker som kräver att jag kan hålla mig logisk, löser soduko, korsord, bygger ihop möbler, spelar brädspel, etc.

Tror det viktigaste är att man inte känner skuld eller dömmer sig själv för vad man känner.

Försök höra det till nåt konstruktivt och/eller kreativt om det går. Ungefär som du gjorde nu, genom att skriva detta inlägg. Det är din mänsklighet som gör det lätt för många av oss att relatera till dig. Perfekta människor kan stå för ett ouppnåeligt ideal, men de kan aldrig vara bra förebilder.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog