Hur sjukskriver sig en mamma från sitt föräldraskap?
Jag har funderat över en grej, apropå krönikan som Patrik Syk skrev om sin sjukskrivning när han var föräldraledig och det är hur det funkar generellt? Jag har sett att en del menar att det inte ska vara några problem att sjukskriva sig, inte ens som kvinna, om man säker hjälp för det men då tänker jag: Hur fan ska det gå till? Alltså att man får sjukskrivningen är väl kanske sant, men sen då? 
 
Patrik hade ju en partner, mamman, som kunde steppa in och ta över halva men att hon gjorde det är ju inte förvånande alls för kvinnor steppar alltid in och upp. Han kunde tryggt luta sig tillbaka och vila ut för det fanns nån annan, 
 
Men om det inte finns nån annan då? Vad gör man då?
 
Fan, män steppar ju aldrig in eller upp när det gäller föräldraskapet. Om mamma blir sjukskriven, kommer pappa verkligen sluta jobba och kliva in?
 
De är ju inte föräldralediga annars liksom, ska de vara det om mamma "ändå bara är hemma"? Jag tror inte på det. Jag tror absolut på att det har hänt, undantag händer, det finns pappor som är hemma med sina barn, som tar vabben, som sköter sin del, men det hör inte till majoriteten och det vet vi ju, det är ju det hela debatten om föräldrapenningen handlar om. 
 
Så vad gör man med en sjukskrivning? Kommer staten eller försäkringskassan skicka hem en av sina anställda som får ta över då? Vad gör man med en sjukskrivning om den inte också kommer med avlastning? Hur gör man om pappa inte vill sluta jobba och steppa in? Hur gör man om pappa inte kan sluta jobba och steppa in? (Alla har inte råd med det heller) Hur gör man om man är ensamstående? 
 
Jag tycker hela den här debatten om sjukskrivning glömmer den biten. Som om det bara vore för kvinnor att veta sina rättigheter och göra som Patrik. Det funkar ju inte så för kvinnor som det gör för män. 
Påminn mig igen om varför man skaffar barn
Har ni nånsin varit med om att barnen satt igång brandsläckaren inomhus? Fast det inte brinner alltså? Det gjorde mina barn igår. Inne i vår hall-walk-in-garderob där alla ytterkläder befinner sig. Och om jag inte kände mig helt självmordsbenägen när jag såg kaoset så blev jag det när alla larm och brandvarnare satte igång. (Vi har både hemlarm och brandvarnare alltså). Även inne i vår gäststuga slash Oskars hemkontor och jävlar vad snabbt han kan springa när han tror att det gäller. 
 
Vi fick öppna alla fönster och dörrar i hela huset för att få ut skiten och larmcentralen ringde och krävde lösenord som jag aldrig kommer ihåg men det ordnade sig och sen stod barnen och var superskamsna. (de fick inte skäll men en påminnelse om varför jag inte vill att de leker i garderoben) 
 
Tänker på när man får frågan från barnlösa, varför man skaffat barn om de är så jävla jobbiga och jag vet inte. Det är ju 90% skit och trauma men det är sjukt nog ÄNDÅ VÄRT DET? Det går fan inte att förklara.
 
Fast idag när den lilla gubben puttrar omkring härhemma och pratar med sin lilla röst och inte är superjobbig (än) och man bara vill krama hans lilla kropp så minns jag knappt det som hände igår. 
 
 
Bruna människor som servar vita
En grej jag noterade på yasuragi, apropå servicepersonal som jag nämnde i inlägget tidigare, var att den personal man såg dvs de som masserade och de som stod i receptionen och de som gick runt på golvet (värdar?) var vita. Vita svenskar.
 
Majoriteten alltså.
 
Klart det fanns en thailändsk kille i teppanyakin och en thailändsk massös och det var nån grek som var hovmästare på ala carten också. Alltså vi greker har ju ett sjätte sinne när det gäller andra greker, gissar att ni som kommer från andra länder känner igen denna grej? Man liksom HÖR på deras uttal var de kommer ifrån. Jag kan känna igen en annan grek på mils avstånd typ. 
 
Men iallafall... man går runt mycket på yasuragi, det är en del av deras zen-grej - att man ska promenera tyst och lungt och långa sträckor i tysta korridorer. Och när man går runt runt runt i tre dagar så hinner man kika in lite bakom kulisserna. Dörrar som öppnades till tvättstugan och in till köket och det var bara bruna människor där. Städerskor som smög omkring inkognito i korridorerna som också var bruna. Diskpojkar, varav den enda svarta människan vi såg under hela vistelsen var just en sådan: Han som plockar disk från borden. 
 
Och då försvinner lite av magin man kände från början. Och man känner sig jävligt ful och löjlig i den där japanska yakutan. Och man känner sig smutsig. Och vit.